– Kom du får vara med, sa pappa och vi kröp in i bilen igen. Vi körde upp för den lilla kullen och mot baksidan av verkstaden. Där låg den. Biltvätten.

Jag minns det när jag vill. Den stora rädslan för allt fruktansvärt som skulle kunna hända i en biltvätt. Dånet från borstarna var öronbedövande. Torkens ram som stegvis följde bilens konturer. Och så den där gången då jag blev lämnad ensam. Hur kan jag någonsin glömma den?

Vi hade åkt in i hallen och parkerat. Pappa gick ut för att sätta igång den. Det var ju så man gjorde det. Han lämnade dörren öppen så jag hörde ljudet av hans skor på den blöta beläggningen när han skyndade sig till automaten. Han la i poletten och skyndande tillbaka. Precis när han stängt dörren kom han på det – jävlar, antennen! Svor han och kastade sig ur. Maskinen hade redan börjat mullra och han skruvade snabbt loss antennen men in i bilen igen kom han inte. Kvar satt jag medan han väntade på utsidan av tvätthallen. Ett trauma som jag tror satt sig djupt.

Nu år jag här, vuxen och fortfarande något spänd inför tvättomater. Älskar dock spänningen. Det är intressant hur jag får lika mycket kick av att tvätta bilen som att titta på hajattacker på you tube. Varför det är så är en annan historia.