Det sitter en kvinna mitt emot mig på pendeln. Hon har blundat hela resan. Händerna i kors i knät. De vilar på hennes ryggsäck som ligger där. Hennes väl använda konken. Ena tummen rör sig längst med kanten på ärmen till jackan. Små rörelser över handleden. Små tröstande tecken? Små medryckande till sången hon nynnar? Vad tänker hon på?

Hennes ansikte har en spänning över sig. De fina linjerna runt hennes mun visar ett ansikte som varit strängt många gånger. Memorerar hon? Går hon igenom sin dag? Vem och vad ska hon möta?

Nu kör vi in till perrongen. Tåget bromsar in och plötsligt öppnar hon ögonen och ser sig om. Vilka vackra ögon!