Det är mycket ondska i vår tid. Det har det alltid varit i människans historia. Gud vad vi behöver hjälp att tänka gott, göra gott och läka sådant som är trasigt! Som kollektiv är vi ju hopplösa. Ibland som individer också.

I vår samtid pratar man inte så mycket om det där att vi också har skuggsidor. Vi är så upptagna vid att alla ska se det som är bra med oss. Lite ängsligt så där är vi bekräftelsenarkomaner. Se mig, älska mig, hör mig. Avslöja mig inte. För vem är du att berätta att jag inte duger?!? (Framför allt eftersom vi alla till mans verkar bära på den hemligheten av rädsla för att det är just så).

Yttersta tiden. Är den nu? På ett sätt är den alltid här. Så är det med det eviga nuet. Det är nu det gäller. Det är nu livet sker.

Att välja det rätta i varje stund och varje tid är omöjligt. När man börjar tänka på det så blir man lätt modfälld. Man får lätt kramp och prestationsångest. Kanske bäst att inte tänka så mycket på det. För hur pratar man om det i en tid när det existentiella samtalet förseglats till det som kallas privat? Och kanske därför ligger det och mal inom oss. Oron för att inte göra tillräckligt för att duga.

I det ljuset av evig tid och det omöjliga att göra osjälviskt rätt i varje steg så förstår jag de klagans rop som kommer från troende människor genom alla tider. Från alla dem som på någotvis omfamnat tanken att det spelar roll vilken värld vi tror på och vilket bidrag vi själva ger in i den. De som förstått att vi behöver förlåta vår brustenhet för att orka fortsätta vilja och försöka. Klappa oss själva så där lite på axeln.

I den tanketråden kommer man snabbt till kärnan i den troendes livsrymd. Det handlar om att älska det man fått. Sitt jag. Det man är ensam kvar när då alla gått hem. Den gåva som är livet. Genom att ha frid och fred med sig själv, sitt ljus och mörker, yin och yan så flödar kärleken vidare. Med tillförsikt, värme och fördragsamhet ser vi på vår grannes flisa och tillkortakommande. Vi lär oss älska förbehållslöst. Och för att klara just det behöver vi det andra subjektet, dvs att vi redan från början och förbehållslöst är just älskade av livet självt. Vissa kallar det för gud.

Då, när vi omfamnar detta faktum, är vi redo att älska världen och ta hand om den utifrån ren och skär tacksamhet. Inte för någon annan anledning än att få ge tillbaka av den kärlek vi känt.

Det är en svår uppgift i den här yttersta tiden. Så mycket perfektionism och polerande av ytor och materialism. Så mycket framgångsfokus. Tillväxt trots att världen svämmar över samtidigt som den svälter. Svårt att bortse från detta och låta acceptansen och kärleken komma över oss bara för att vi är.

”Jag är” – det är en av de äldsta mysterierna i monoteismen. Ett annat namn för Gud. Adonaj, jhvh, elohim. Den som älskar. Det var den där brinnande busken där gud beskriver sig som själva varandet. Jag är…. är det så heligheten bor inom oss alla?

Descartes hade en annan tagning på det under upplysningstiden: cogito ergo sum, sa han och ville göra upp med dogmer och pekade fram mot vår tids världsbild. Det betyder ”jag tänker alltså är jag”. Han lade till ”tänkandet” vilket också bidragit till vår tids ambivalens inför att duga. Det har i många hundra år inte räckt med att vara. Är det dags för det nu?

Omfördelningens tid. Står den vid vår dörr? Jag önskar det. I mitt inre så gör jag plats för henne. Låt rätt sak ta rätt tid. Låta kärleken lysa på mina skuggor och läka ut det som skaver. Låta rädslan byta plats med nyfikenhet. Fundera på vad jag kan ge för att få. Låta tänkandet stå tillbaka lite. Bara lyssna till mantrat att duga som man är. ”Je suis” räcker långt. Oam.

Det är mycket ondska i vår tid. Men godheten vinner alltid för i kärlekens matematik blir ett plus ett alltid tre. Tillsammans kan vi ändra vår tids normer och ge mer för att få behålla den värld som vi känner som vår. Det börjat med dig och mig.

Love thyself!

… och för dig som vill ha lite psykologisk fakta i målet så kan du läsa den här artikeln i Psykology today om vilka effekter det får i ditt liv med att jobba på din självkänsla med något som kallas ”self-compassion”.