Den känns i magen. Rätt in i rädslan för det faktum som man inte vill ska kröna det liv man levt. Att dö ensam. Att sörjas av ingen. Den känns. 

Statistiskt ser det ut så idag. Så många som 10 % av alla begravningar har inga besökare. Det är ett mått på en stor ensamhet i vårt land. Av de som dör ensamma är siffran 16 % 2015.  Det är ett mått på att något redan har gått sönder. 

– Ensamhet är det värsta som man kan drabbas av,  sa läkaren Anders till mig idag. Vi träffades i kyrkan där vi sitter i församlingsrådet. Vi pratade om varför vi finns som institution och att det handlar om att göra skillnad. Inte på människor utan FÖR människor. Vi var överens om att tryggheten och utsattheten ökar dramatiskt i vårt land och att allt för många lever i marginalen. 

Ropet från marginalen är också ropet på medmänsklighet. Vi är många som behöver lyssna där och vara armarna och händerna i världen för varandra. Hur ska vi se till att länken inte bryts mellan människa till människa så att ingen blir ensam fram till sin död? Det är den kedja av mänsklig kontakt som börjar med dig och som sprider sig genom hela världen. Vi lever ju här tillsammans även om det ibland känns som vårt sätt att leva är ett avskärmande från det som inte är likt. 

Och ändå är vi alla människor! Ändå är vi så förtvivlat lika i våra behov. När allt kommer omkring vill ingen vara saknad av ingen. 

Ropet från marginalen brukar också vara bilden av den nya medmänskligheten. För där i marginalen visar den sig på riktigt. Här lever människor som tar hand om varandra. Det finns en uppmaning i det till dem av oss, bland annat jag själv, som har ett överflöd. Uppmaningen är att lyssna till en annan sång än den om individualism och framgångssagor. En melodi om gemenskap och omtanke, om delande och om att klara sig tack vare varandra. Det finns kraft i det. Kanske också sann lycka. 

Anders, min vän läkaren, tipsade om boken ”Att höra till” av Peter Strang. Den pekar också på ohälsan som kommer av den ofrivilliga ensamheten, bland annat på den stress och oro som kommer av det. 

Vi är alla skapade för gemenskap! Jag tror vi har en uppgift i jul att fundera på hur vi kan återskapa mer gemenskap runt omkring oss. Delta i tillsammansaktiviteter och främja det som håller ihop oss. En början kan vara att läsa Peters bok. Allt börjar ju med medvetenhet. Ibland det svåraste steget. 

Apropå kyrkan, där jag och Anders hängde idag, så förstår vi ju att det är en av institutionerna som kan göra skillnad – kommuner och andra organisationer är andra – men alla dessa organisationer är ju du och jag. Det är ju människorna i dem som gör skillnaden. Vi behöver bli fler som hjälper till och ändrar på det här ensamma sättet att leva. Det är ju dessutom så fantastiskt meningsfullt. 

När man hjälper andra får man dö lycklig. Då spelar det ingen roll hur många som besöker ens begravning. Man har bidragit till det som håller oss vid liv, ett gott liv, och det är det som ändå kommer räknas i slutändan. Det kommer nämligen märkas genom den värld som nästa generation kommer att få leva i.

Så…. vad kan du göra? Bara det där lilla? Alla kan göra nått och ibland är det de små stegen som gör underverket. Berätta, för jag är nyfiken!

PAX //tisdagstankar från Lollo

Ps

Maj, en annan vän i församlingsrådet, berättade om en fantastiskt skicklig undersköterska som hon träffat på sjukhuset förra vintern. Han var väldigt professionell och duktig. De kom att prata en del. Han kom från Afganistan och hade bott här i 7 år då. På den tiden hade han inte fått en enda svensk vän. Det gjorde också stort intryck på mig den berättelsen. Det är ett annat utanförskap i vårt samhälle – men det får vi prata om en annan gång.