Okey okey, vi har hört det tusen gånger, det där om julhets och julklappsångest och frågan om varför vi inte bara skiter i allt, lurar runt hörnen i samtida dialoger. Eller är det egentligen den där frågan om bristen på moral i överflödet vs att få leva en dröm?

Mina axlar värker och fingrarna är så där ömma och lite raspiga efter att ha burit kassar genom Åhléns salar och rulltrappor en hel förmiddag. Det började med att det bara var jag där. Riktigt trevligt, fullt med uppmärksammande expediter med perfekt make up och skön stil. Dofter på parfymavdelningen som förför. Smycken som glittrar tilltalande. En glimt in i Acne studios och så var eskapismen i full blom. Inte för att det är jag, men för att den stilen säljer vår barndom tidigt 80-tal i förpackad avantgarde. Jag är rätt imponerad hur vi kan leva drömmen en gång till i plagg värda från ett par till flera tusen lappar.

Inköp efter inköp. Drömvävnaderna i de tilltalande stilrena vrårna i köpcentrat lindrar eventuell köpvånda. Det värker i fötterna nu. Det har blivit kö till kassan. Jag är inte ensam nu och folk lystrar och liksom gnistrar till i deras annars glansiga blick när högtalaren berättar att du kan betala i vilken kassa du vill. Nån ger upp med en suck och ger efter.

– Vill du skänka 3 kronor till stadsmissionen? frågar expediterna. Vi svarar alla ja i kör. Så vi gör ändå gott, trots vårt varuberg. En överprisad julklänning i ekobomull får bli Umas. Afroart till julgranen, kanske gagnar det någon. Årets spel 2002, känns kvalité. Choklad som tackpresenter. En stund vid vackra tyger och drömmer om rean. Jag är en kliché, jag vet.

Nu stapplar jag ut till slut. På något sätt förundrad över hur jag stod ut så länge. Jag älskar ofta shopping, så är det. Jag älskar att köpa presenter. Mina drömmar om vackra saker och lyckliga medlemmar av familjen är lätt att tända. Men jag älskar inte vårt överflöd. Jag antar att också det är den här julens kliché. Trots vår klimatångest lär vi slå köprekord i år – igen. Trots att årets julklapp är begagnade kläder. Den julklappen köper jag året runt, varje år. Julklappar handlar jag ofta på blocket. Jag vet inte om det gör så stor skillnad. Drömmen om lyckan vs moralen är tuff. Vi står ju ändå där i kön redo med våra betalkort.

*

Ett år köptes det en klapp per peson i min ursprungsfamilj av mina föräldrar. Det var nog nu sa de. Vi var tonåringar då. Jag tyckte det var värdelöst. Fostrad i överflödet. Jag tänket på det ibland, hur det var så självklart och hur det kändes orättvist att bryta det som var vår dröm. Jag gör nog samma resa med mina barn är jag rädd. Men jorden behöver vår disruptiva förändring av vår konsumtion. Det som är disruptivt förändrar något radikalt. Gör helt om. Skapar nya spelplaner. Är det inte vad vi behöver?

Detta inlägg kommer inte sluta i dur, men vi behöver tänka på sånt här. Och prata om det.

*

Sitter så på pendeln som jag tog vid centralen. På vägen ut snubblade jag över en mor på gatan. Två barn på en bild i en mugg. Mina fingrar värker. Här på pendeln lägger en man en lapp framför mig. Jag läser i ögonvrån om att han är far till två barn varav en av dem är dödligt sjuk. Sant eller ej. Är det så här vi ska ha det i den drömska julens tider? Lycka för de få. En dröm för andra.

I världens städer ligger den hemlöse Jesus på en bänk. Man ser inte hans ansikte men man ser hans nakna perforerade fötter som sticker fram under filten. Man kan sitta där vid fotändan. Ta emot förlåtelsen. Sörja lite över världen och sig själv. Jag tror vi behöver se att den fattiga kanske är vår frälsare. Den utan något är den som gör oss rik. För vad har vi kvar när jakten på drömmen är över om inte det dyrbaraste som finns. Som ett minne över hans födelsedag kan vi få syn på det där barnet, skört, litet, hjälplöst. Strålande och full av hopp.

*

Tacksam ändå att stadsmissionen tar in procent på våra köp till fotvård för hemlösa, varm mat och tak över huvudet och kanske lite genuin gemenskap. Samtidigt säger jag åt helvete med skattesänkningar till sådana som mig som redan har så vi klarar oss och mer därtill.