Detta är en berättelse som inte är för de känsliga. Men viktig för mig. Och även för teologin.

***

Hans tunga hundhuvud i mitt knä. Han har somnat men snart är han död. Hans hjärta slår än. Slag som är räknade. Jag känner det under handen som stryker hans numera sträva krulliga päls. Lilla Vigo, viskar jag med små små svaga stavelser. De bär knappt. Sorgen är bedövande. Verkligheten blir inte mer på riktigt. Han ska snart lämna sin kropp och mig. Med honom dör en bit av mitt hjärta, samtidigt sväller det.

Sorgen och ansvaret

Detta hände för ett halvår sedan. Jag minns det som om det vore igår. Smärtan är fortfarande enorm. Men jag vill minnas den, hans sista stund. Det var mitt beslut att han skulle få somna in. Meningen ”nu slipper han lida mer” var livlinan som brast. Det gjorde inte stunden mindre smärtsam.

Han var en bit av mig, min tokiga vovve. Det är en upplevelse som jag delar med många hundägare. Sorgen efter den där trofaste skuggan och själen är så stor och smärtsam. Man sörjer en alldeles särskild kamrat i sitt djur.

Om hela skapelsen fick vara med i teologin

Någon sa, som nyss förlorat sin älskade hund, att om man framhärdar att hundar inte har en själ så har man aldrig förstått vad själar är. Jag tror som hon har en poäng. Att leva sida vid sida med ett djur är att själsligt berika sig.

Kyrkan har ingen teologi för djurens själar. Man har i många sekel framhärdar att det är människan som suveränt har en relation till Gud och med det ett ansvar för skapelsen. Jag tänker att vi behövt ha det så i vår livsförståelse för att uthärda ansvaret för planeten. Tar man in det faktum att i djuren är jämlika med människan, ja då har vi mycket krav inom den moraliska aspekten av vår livsföring att prestera, och inte minst att ändra på.

Vi behöver en annan teologi, om inte av annat skäl så för att rädda vår planet. Men det är en annan historia och tråd att dra i.

En livlina, inte bara en vän

Oavsett djur i det stora hela så är hundar i synnerhet en relation som är viktig för oss människor. I samspelet med hunden har vi lärt oss en hel del. Men det kanske viktigaste pusselbitarna är att relationen är något av det mest grundläggande vi längtar och letar efter. Vi har skapat personlig trygghet och vi har brutit ensamhet med vår fyrbenta vän. Numer vet vi också att ensamheten dödar i större utsträckning än rökning. En hund har inte bara en själ. Den räddar oss till liv.

De fyras gäng

Mina hundar, i mitt liv; Lord Simson, Betty Boop, Nikodemus och Vigo Enrico- de vet alla mest om mig och har räddat min själ och psyke många gånger. Nja, kanske inte Nico, eftersom han bara ville leka med bollar, men de andra i alla fall. Var och en av dem minns jag tydligt och finns fortfarande vid min sida. En liten flock personligheter. Ett gäng med kärlek. ”Lojalitas Bandidos” – mina partners genom livets vedermödor.

Vigo och Betty har fått uppleva mest. Båda har hjälpt mig vänta barn och sedan fostra dem. Betty har hjälpt mig genom tider av brustet hjärta. Vigo har delat sorgen efter min mamma. De har fått mig att studera. De har hjälpt mig tänka de långa tankarna. Tillsammans har vi mästrat livet.

Betty kan jag se trava före mig hem när jag vill genom Lysekil i alla väder. Hennes huvud förnimmer sig tydligt tiggande i mitt knä under bordet. Vigos buffar med stark nos, rakt i sidan vill jag aldrig glömma. Eller hur han sitter och lutar sin varma kropp mot mig för att få bli kliad. Den lutande hunden som sover i mina knäväck fast han inte får. Tungt.

Lord, min galna hund, lägger huvudet på sned och gråter utanför affären. Nico jagar fortfarande bollar och hittar sin freezebee var helst jag gömmer den. Livsglädje personifierad. Den lågt förväntansfullt viftande svansen med blicken på bollen framför. Ylandet på morgonen för att någon ska vakna och glädjas med godmorgontuppen. En viftande svans som slår i golvet när man viskar vovvens namn. Fyra svansar dunsar nu mjukt i ekon från andra sidan.

Nu är de alla hinsides men lever med mig. Är det inte så det är? Man tar hunden med sig in i himlen, men också evigt vid vår sida så länge vi traskar här jorden.

När slutet kom

För ett halvår sedan satt jag på det kalla golvet i vargtimmen hos veterinären och kände hur luften gick ur hans kropp. Pälsen blev våt av mina tårar. Möjligtvis sörjde jag också min lättnad. Det sista året hade varit jobbigt, med en åldrande inkontinent halvdöv vovve. Nu var tiden över då jag fått följa honom till slutet. De sista timmarna var förfärliga. Han var mer djur än vad han någonsin varit. Smärtorna fick honom att söka efter en undanskymd plats att gömma sig på. Vi fick knappt kontakt. Han flämtade korta korta andetag i bakluckan sista resan. Jag hade hjälpt honom in. Jag hjälpte honom ut. Vi ringde på hos veterinären. Klockan var 2 på natten och det var så mörkt som det blir i mitten av maj. Sköterskan kastade bara en blick på honom med hans uppsvullna buk. – Det där är magomvridning, sa hon och jag anade att det jag fruktade var sant. Jag förstod att det var slut. En timme senare har hans kropp sjunkit ihop och jag har tackat honom för så mycket. Försökt memorera hans päls under mina fingrar. Känslan av hans mjuka öron. Min kamrat. Det är en av de mest smärtsamma nätterna i mitt liv. Övertygad om att min hund har en själ som nu är förevigad.