Hjälp nu flyttar hon

Så kom den där dagen då glädjen exploderade i hennes ansikte. Ja hela kroppen faktiskt. Det började med en sms-tråd som aldrig tog slut med glada emojis och tillrop och slutade med en high-five över beslutet att hon och jag skulle åka till Ikea tillsammans. Hon hade fått en lägenhet. En egen. Utan mig.

Det är inte utan att det känns. Så är det faktiskt. Det känns på så många sätt. Vi är klara med varandra som mamma och barn. Hennes helt egna liv börjar ta fart och vi blir något annat. Men vad är det där andra egentligen? Jag är ju alltid hennes mor. Hon alltid mitt barn. Men det är något annat som nu kommer till. En vald relation. Inte en som vi fått.

Jag minns min egen mamma som vid ett tillfälle, när jag försökte vara så där liten igen, fast jag var 21, lite puttade bort mig och sa: – nu är du vuxen! Då får man klara sig själv. Det låter lite skarpt, och det var nog också skarpt, men det var sant. De orden betydde en hel del för mig. Skillnaden mellan mig och min dotter, som nu också är 21, var att jag var mamma till henne då. Hon var 1 år. Så klart kände min mamma ett behov, och kanske en oro, att jag skulle klara mig på egna ben eftersom jag behövde finnas för någon annan.

Min dotter hon har inte en egen dotter som så att säga är anledningen till att jag behöver se till att hon står på egna ben – för barnets skull. Nej, men hon behöver lika mycket att jag släpper taget om att vara hennes beskyddande mamma. Friheten som kommer med lite hemligheter. Möjligheterna som kommer med insikten om att det nu är jag som bestämmer allt. Jag önskar henne den friheten och alla de möjligheterna som kommer med den.

Men hon ska alltid ha en plats och en famn här. Alltid. Jag kommer beskydda henne på ett annat sätt nu. Spirituellt och genom att dela livet, men mer på lika villkor. Med det tomrum som kommer skapas genom hennes flytt kommer vi få fylla på med andra värden. Jag ser fram emot att skapa dem tillsammans med henne.

Ebba, jag önskar dig allt det bästa och är egentligen lika lycklig som du! Fast mina ögon blir blanka av att trossen från kajen dras. Nu lägger du ut och styr din kurs. Kvar står jag i hemmahamnen och minns alla underbara dagar tillsammans. Nu återstår resten av vårt fina liv tillsammans, som två vuxna kvinnor med speciella band som aldrig bryts.

PS – frågade Per om vi inte nu behöver fylla på med ett nytt barn eller en hund. Han sa att det inte går till så. Han har så klart rätt. #älskarattvaramamma #hjälphonärstor

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s