För ett par månader sedan hade jag möjlighet att få tala i en podd som jag följt under många år. Jag fick ett par timmar under inspelningen tillsammans med en kvinna jag länge beundrat för hennes värv och hennes mission. I ett helt år har vi också fått följa varandra då jag varit deltagare i hennes premiumprogram för kvinnliga ledare – så på många sätt var det hemtamt och väldigt tryggt. Men det var också så att jag stod på en tröskel till att göra något jag aldrig gjort förut, och det gjorde mig nervös. Inom mig gnagde det förbannade inre glastaket. Det som strax skulle sprängas.

Dess splitter kom att skapa en del ångest (som alltid) och stora existentiella frågor, men när det dammet skingrats så skulle jag komma fram som en fågel Fenix, som så många gånger förr. Detta är typiskt för min resa genom olika uppdrag som chef och ledare. Något jag tror jag delar med fler. Något som kanske är typiskt för kvinnor (och män) som jag. Något som vi ska ändra på. Det är skit det där med jante och med de yttre glastaken. Men också med de inre som de skapar.

***

Så där satt jag i Eva Ekdahls vackra poddrum, med denna kloka och inspirerande kvinna mitt emot mig och skulle prata om…. mig. Podden var den populära Karriärpodden. Tiden stod stilla och jag förstod ganska snart att detta var ett av de där inre skutten som jag behöver göra för att komma över mitt livs största krokben: jag själv och en inre röst jag avskyr allt mer: den som säger att jag inte ska förhäva mig eller vara märkvärdig. Det handlar inte om det så klart. Det handlar om att få bidra och ge vidare – och det är det vackraste som finns. (Lyssna gärna på avsnittet om du blev nyfiken)

Så vad var haken, tänker ni? Vad är problemet? Är det inte bara att vara tacksam, förbereda sig noga och ta det som det kommer? Varför krångla till det med prat om självkänsla? Jag säger bara: ”if I was a boy….”

Men det finns också det här perspektivet som handlar om att ta steg i karriär och i livet. När man väl har internaliserat situationen och det nya och gjort den till en del av sig själv så har det blivit något enkelt. Jag har varit med om detta förut och kan se hur det hela fungerar. Men det som kryddar det hela är den där janterösten, som är onödigt kritisk och osäker. Vad kan vi om inte vara oss själva? Är det inte nog?

De gånger jag varit igenom transformationen av mig själv förut det är när jag tagit mig för saker som är nya och inte har en känd förutsägbar karta för hur jag ska hantera den. Jag kan inte lista ut konsekvenserna och jag har fler hypoteser än färdiga svar om vad som är rätt. En situation som jag älskar att befinna mig i även om den skrämmer skiten ur mig då och då.

För det är det som det här handlar om – att identifiera sig med sin roll och ta sig ann det ansvar som kommer med den.

***

1993: När jag blev ledare för seglarlägret för första gången när jag var 15 år gammal kände jag samma känsla. Är verkligen det jag som får göra detta? Har jag vad som krävs? Jag var kanske en av de bästa på att segla, men leda andra hade jag inte gjort förut. Jag kände att det var stora skor då att vandra i. Jag var stolt och mån om förtroendet jag fått. Skitstolt faktiskt.

2002: 25 år gammal var jag ansvarig för att utveckla användandet av ett mjukvarusystem i en verksamhet vars administratörer gillade sina blanketter och pärmar. Där, på Preem raffinaderi, i det första egna kontorsrummet darrade manchetten. Jag ringde till pappa och sa: – här i mitt rum finns det till och med en whiteboard! Det känns som om de förväntar sig att jag ska leda nått. Varje dag i ett och ett halvt år gjorde jag mitt bästa och sprängde många inre tak.

2004: Första gudstjänsten på Malingsbo konfirmationsläger, då min syster Josefine (familjens riktiga präst) stod och tecknade gudstjänstordningens olika faser längst bak i kyrkorummet för att göra mig trygg i ledningen av församlingens bön. Visst, det var mest konfirmander, men vem var jag? Någon som hade en dröm om att finnas för andra i deras livsavgörande stunder men långt ifrån erfarenhet om hur det är att gå där bredvid, som kyrkans kvinna. Långt ifrån erfarenheten att luta sig emot när det kommer till frågor om hur man artikulerar eller lever ett liv i tro och hopp. Tacksam för systers stöd och en tro som bar. Trots allt. +

2007: När jag några år senare blev vald till kårordförande för prestigefyllda Uppsala studentkår, där statsråd gått före och påvar kan få hälsas på, utan en enda timme i kårfullmäktige dessförinnan, så kände jag hur mycket stod på spel. Jag tog mig ann uppdraget att leda studenternas röst i en tid då kårens framtid stod på spel. Så mycket jag inte visste. Så ensam jag kände mig ibland. Styrelse, media, rektorer, tal och kungaskålar. Förhandlingar, strategier och ansvar för ett kansli. Det jag hade var erfarenhet att leda och ett barn. Jag fick vara den vuxne studenten i rummet. Mycket av det jag inte visste att jag borde veta om företrädarskap lärde jag mig där. Glastaken slog i taket och jag med dem.

2015: Nyvald ordförande för en arbetarekommun där jag i en hearing inför valet lovat att leda i en föränderlig tid där vi skulle sätta engagemang hos medlemmar främst för den folkrörelse vi behövde värna. Jag lånade jazzens metafor och lovade att hålla taktpinnen och låta många instrument i jazzorkestern få ljuda. Det var egentligen den enkla delen. Det svåra var att företräda med tal, inledningar och signalvärden i en traditionstyngd organisation där det inte var vanligt att vara nyvald men helt utan egen krets. Det var modigt. Jag darrade som ett asplöv. Jag satsade som en outsider. Igen.

Jag backar bandet till kanske den viktigaste stunden som ändrade mest. Som är fågeln ur askan.

1998: min blick in i ögonen på den vackraste varelse som jag hittills hade mött. Min dotter som lagt sitt liv i mina händer. Hon var minuten gammal och jag blått 20. Jag var förevigt hennes men utan en ända karta i handen. Det jag hade var viljan att vara den bästa, benhård tro på kärlek och stor ödmjukhet inför livet som redan hade presenterat en hel del djupa dalar. Men jag hade klarat dem alla.

Så här har det fortsatt. Jag har fått jobb, uppdrag, förtroenden. Jag har förlorat jobb, uppdrag och förtroenden. Jag har vunnit röster, följare och vänner. Jag har förlorat det samma. Men aldrig min vilja, min kärlek och någonstans min bärande ödmjukhet. Det är något annat än jante. Jag tror det är om att låta sig bäras av något annat. Det där som kanske hon lärde mig blott minuten gammal.

Eller var det kanske något som hände redan när jag var barn? Jag minns inte mig själv, bara den starka viljan att få bära ansvar. Trots att man va tjej.

Dock så finns det alltid, i vart och ett av dessa steg av möjligheter, ett inre glastak inom mig som behöver sprängas gång på gång på gång. Min tro på mig själv. Mitt mod att våga leda trots allt. Min slutgiltiga punkt som jag tillslut kommer till i varje fall: att låt det ske. Vila i stunden, vila i din tro på att du kan om du vill och lånet av den andres blick. Jag har lärt mig att vara i nuet och fall fritt genom den inre begränsning.

***

Tillbaka till den där stunden i vackra, fantastiska Eva Ekedahls poddrum och vårt samtal. Jag stod inför ett nytt medium och en fantastisk möjlighet, den att genom ett inspelat förtroligt samtal bidra till andra kvinnor och mäns möjlighet att spränga sina vallar. För det är ju så att våra berättelser om våra liv, våra drömmar och våra sätt att hantera tiden, varandra och situationer – så får vi kraft att göra underverk och skapa det goda livet. Vi behöver de berättelserna. Det är djupt mänskligt.

I min podd fick jag också möjligheten att tala om hur det är att växa upp med en funktionsvarierad bror och i en stor, till delar dysfunktionell, familj. Jag fick reflektera över hur det skapat mod och tro i mig, men också brist på tillit till att det just är jag som kan leda (även om både min gärning och vitsord talar sitt egna tydliga språk). Det var viktigt för mig att få lyssna till den berättelsen själv. Att sluta tvivla och lita på gåvan.

Men vet ni vad det också handlar om, allt det jag beskrivit ovan? Något väldigt basalt.

Det handlar om att vilja att den man ser upp till uppskattar det man gör. Att man får vara del av en gemenskap man efterlängtat eller mätt sig mot. Det är stort att få befinna sig bland dem som man tycker är så rysligt bra. Ödmjukheten som drabbar är ju känslan av att för en stund anstränga sig och vara mer än vad ens minsta jag är och respektfull inför all den kunskap och miljö som man får vara med och bidra till.

Idag har jag ytterligare en erfarenhet med mig och jag fortsätter bidra så gott jag kan med den röst och plattform jag fått. Ordet för dagen blir tacksamhet och glädje över att få ge tillbaka.

Just nu får jag också skriva för Eva och bästa Jeanna på Women for leaders blogg och dela mina tankar där om modernt mänskligt ledarskap i en tid av snabb och stor förändring av vårt samhälle. Även där river jag mina glastak och är idag stolt skribent med en läsarskara. Jag har integrerat mig själv. Det är det som är tricket – transformativt självledarskap – att peppa sig själv till att anta nya utmaningar och utvecklas med dem. Bli den du vill vara – och är ämnat till – och var ödmjuk och lyssnande på vägen.

***

Hur är det för dig? Har du liksom jag inre glastak som du spränger med modet att våga lite mer än du trodde var möjligt? OM du inte har sprängt dina tak än så är mitt tips att du gör det. Livet presenterar på det sättet oanade möjligheter, möten och perspektiv.