Det verkar klia under fotsulorna på den yngre av de två bröderna, som tar små mellanskutt när han tassar fram. Den äldre brodern rasar istället ihop en stund i en fåtölj liksom för att hämta hem insikten om att det är morgon. Det är tidigare än vanligt. Vi har något stort framför oss. Jag ser på mina bästa och fylls av den där värmen över vilka människor de är, helt i sina åldrar med löften om så mycket storslaget. En sekund av detta unnar jag mig innan jag fortsätter se till att vi har allt. Ljus, stake, tändstickor, inslagna paket i kulörta djurmönster och en liten yster kör. Pappa Per tar ton och vi faller in. Det gäller att starta nu innan hon vaknar av sig själv. Om jag hade vetat hur svårväckt hon visade sig vara denna morgon så skulle jag definitivt skyndat och hyschat mindre.

Lilla Uma, som nu fyller tre, fick vi sjunga för två gånger om med starkare och starkare stämmor blandat med fniss, innan hon yrvaket och med stor förvåning tittade upp på oss. – Uma, du fyller år, förklarar storebror med sin glada vackra röst och ögonen tindrar. Snart lyser hennes också omgiven av sina två bröder som varsamt hjälper henne med paketsnören och batterier till bollampan med en fjällräv bland snöglitterflan. Hon kramar sina små Elsa och Anna figurer och blir otroligt förvånad av den enorma mjukisdalmatinern som hennes mor släpat hem till allas överraskning. – Vad ska hon heta? frågar jag. – Gran Kanarieöarna, svarar Uma.

Sötnosen Uma Sally Lena född 17 januari 2017 är nu tre år. Det är underbart att få vara nära henne. Det är underbart med dagar när vi firar. Alla samlas vi efter jobbet och plugget och gör lite som vi brukar. Vi sjunger, vi leker, vi äter och vi skålar. Vi pratar, dansar kanske lite i köket och skrattar ända till läggdags. Då stoppas liten om som just firat sin dag. Ett år lägga till handlingarna och nya siffror ska sägas.

Inom mig tas det sakta adjö av en tid som var. Adjö min lilla tvååring med knubbiga armar och utmaningar med konsonanter och långa ord. Adjö hon som inte når pedalerna på trampcykeln och som behöver hjälp med strumporna. Hej då lilla magiska barn som kan gömmas i en famn och bäras enkelt på en arm. Hej du lilla stora som är förnumstigast av oss alla och redo att omfamna världen. Den värld du kommer att kunna minnas. Det är stort att träda in i treårsåldern.

Finner en film i mina stories som tar mig fyra år tillbaka i tiden. Där sjunger och spelar två pojkar ihop med sin pappa. – Nu är det är fredagsmys, skrålar de och drar i med ett osannolikt riff på munspel. Den yngste är just tre och den äldsta är sex år. De pojkarna finns och finns inte mer. Det är underbart att minnas dem och bära dem med sig. Jag är tacksam för att vi får väva in år efter år i vår minnesmatta. Jag både saknar de där små och är så lycklig över den tid som de är i nu. Det är märkligt med livet på det sättet. Uppenbarligen är den bästa tiden alltid nu. Så länge som man lever tillsammans.

För varje år påminns jag också av en facebooksväns förlust av sin vackra dotter. Hennes sista dag i livet har samma datum som Umas första, om än inte samma år. Hans runor som beskriver hans sorg är en spegel av den kärlek, den oändliga kärlek, som vi kan hysa för varandra. På ett sätt har vi samma känsla den 17 januari, Måns och jag. På ett sätt helt motsatta. Jag får fortsätta och spinna mina trådar med en liten. Se henne växa. Där är livet orättvist. Det är hårt att överleva dem man älskar. Det är det, eftersom sorgen är ett mått på hur vi älskat och velat fortsätta dela det underbara som är nu.

Louise