I begynnelsen var ordet. Vad betyder det ens? Jag sitter som vanligt numera hemma i ett tyst hus och känner hur tiden rusar mitt i stillheten. Det är de små rörelserna i rummet, mitt i min ensamhet, som visar att tiden ändå håller takten. Brisen som får fågelbordet utanför fönstret att gunga sakta i vinden på sitt snöre under vindskivan. Microsmå vågor i vattnet i glasflaskan på bordet framför mig som ger samspelande livstecken i takt med mina slag på tangenterna. Något fångar min rytm och jag blir varse om att jag finns i en verklighet. Solljuset som får elefanterna av silver i den barnsliga mobilen att kasta glittrande solkatter när de dansar sakta runt när värmen stiger i rummet. Jag är inte ensam. Jag är vid liv.

Orden formar vår verklighet. I en overklig tid behöver vi dem för att förklara vår nya tillvaro. Det är tydligt att orden behöver sägas. Vi behöver alla förstå, begripa och hantera. Både vårt eget inre och den då och då ofattbara omvärlden. Den fattbarheten behövs. Ord behövs.

Att säga dem rakt ut till vattenglaset eller till solkatterna blir lätt tokigt. I mitt rum där jag sitter finns många ansikten. Mina tavlor blir min fond och mina vittnen. Inser med all tid jag nu spenderar i mitt hem att jag har en vardag full med kvinnor i profil och inbjudande oändligheter i avtecknade landskap. Och en hel del fåglar. Fria skapelser med förmåga till vind under vingarna. Jag lyfter.

Det böljar i tujans tunga grenar där ute. Solen kastar kontraster. Livet är både varmt och mörkt just nu. Att sitta hemma och arbeta med alla kollegor på distans som numera är kvadrater med huvud och delar av en bål, gärna i grodperspektiv, det tär på mig. Jag blir mer verklig inför mig själv när jag möter kroppar i kött och blod. När känslorna och sinnesstämningarna förnims i fingertoppar och hår som dansar efter affekterna mina medsyskon i livet har. När rynkor spelar och fötter talar. Jag saknar de hela människorna. Alla deras nyanser. Jag blir hel och i fler nyanser själv med det.

Min röst har blivit viktigare i mina möten än min kropp. Min röst och villiga vänliga ögon. Vilja till möten och vilja till mod. Vilja till tröst och stabilitet. Vilja till lugn och resolutsamhet. Jag får teckna vem jag är och vad jag vill med min tunga och väga orden. För mitt uppe i denna ensamma fullspäckade, totalt relationsfullproppade arbetarvardag så behöver vi jobba massor och få mycket att hända. Det är så mycket som ska sägas och höras. Så många ord som ska formas.

Vi skyfflar information som om vi stod i ett flöde av rasande vattenmassor. Vi skyfflar för att rädda liv. Vi värderar insatser och sprider riktning. Sprider fart, manar till sans, skapar mål. Manar till handlingskraft. Får människor att finna varandra, finna syfte och ge mening och … tröst. Det är ett ledset samhälle nu. Välfärden omfamnar och ska trösta många. Trötta ryggar önskar att de fick ett par ömma klappar och strykningar. Social distans gör att ögon och röst måste smeka och förstå. Skapa livlinor. Ett helt samhällssystem behöver orka – trots allt. Mitt jobb behövs. Och där, mitt i allt viktigt, sitter jag i mysbyxor och undrar när jag ska borsta håret, om någonsin igen.

Mitt i tvivel, sorg, smärta finna det dock där som gör att vi orkar lite lite mer och spänner hanen. Ett hopp, en kreativitet och ett driv – människan reser sig upp, även i mysbyxor och i isolering. Det är vad ordet i begynnelsen handlar om.

Var inte rädd. Ljuset leder oss. Solkatter syns bara i kontrasterna. Spelande, livsfullt, lovande. I ensamheten vi alla upplever finns en ny gemenskap som gör oss mer enade och till ett än på mycket länge. I vår isolering blir vi lika inför oss själva och varandra. Det tär att inte orka, att känna demotivation. Vi känner den nog alla. Vi öppnar upp och ser att vi alla är lika i vår sårbarhet. Det finns ingen oberörd av det vi nu går igenom.

Min tro på människan har ökat. Våra användning av ord, som beskriver vår verklighet vittnar om det, våra numera varma hälsningar i etern, vår omfamnande attityd och mjukhet inför känslan att det är tufft att vara ensam. Medvetenheten om att kära dör. Någon känner någon som är nedsövd. Vänner förlorar nära. Adam saknas av så många. Adam… betyder människa. Människan som vi sörjer då de rycks så plötsligt obönhörligt, mitt i steget, bort.

Mitt i denna tröst så sörjer jag lite mig själv i smyg. Tänker att det kan vara jag som sövs ner i försök att rädda lungor. Insuper varje möte med mina barn och alla fyrkanter av människors digitala version – alla som jag tycker så mycket om – på jobbet, som vänner, som inspirationskällor. Vill minnas dem då. Tänk att behöva släppa taget om allt detta. Ett mörker drar genom världen. Var inte rädd viskar Ordet och jag fokuserar på ljuset. Nu gör vi det här och gör det bästa vi kan. Det är nog vad det betyder.