Dag 10 med covid

Det började med en sensation i huden för 10 dagar sedan. En svettning som en ilning av kyla i ländryggen när jag promenerar med Uma som lyckligt sparkar sin balanscykel i novembermörket en eftermiddag. Det där är inte för att jag anstränger mig, tänkte jag som är van att ge allt på gymmet. Det här är något annat. Så började min covidresa och nu 10 dagar senare vill jag tatuera in restriktionerna i allas medvetande och skamset inser jag mina misstag.

Vaksamt noterade jag de första dagarna gradvisa förändringar. Är det feber jag har, frågade jag mig själv med den lilla huvudvärken och trycket över ögonen ihop med en känsla av både värme och kyla i kroppen. Jag har så sällan feber på grund av mitt nedsatta immunförsvar vid förkylningar, så minsta lilla termostatförändring känns i min annars så kalla kropp. 36,2 är min normaltemp. 37,8 är därmed inte bara något förhöjt. Och så rann det lite i näsan. Det var så det började. En liten försiktig påhälsning från det som håller världen i ett dödsgrepp. Jag visste inte att det var covid, men jag anade dess fasor.

Så jag ställde in scouterna på kvällen. Jag bokade av min PT. Jag gick och la mig tidigt. Jag väntade medan näsan försiktigt rann. Så kom frossan. och så gick den. Och så höll vi på. På den tredje dagen försvann smaklökarna och all förmåga att känna doft. Upptäckten var brutal och ironisk eftersom jag i dagar sett fram emot att få delta på en digital heldag med women for leaders i min egenskap av mentor till en fantastisk yrkeskvinna och ledare. Det var utlovat catering (!) och jag har väl sällan längtat så mycket efter mat som någon annan lagat. Som att tomten kom tidigt i år!

Det kom ett bud hem (som jag förövrigt inte var i närheten av – vi bytte kasse via trappan – puh så här i efterhand) med en påse med en fantastiskt fin salladsbowl, glutenfri och allt. Med ljuvlig päroncider, kokostopp till kaffet och gräddat bröd med frön. Och det smakade: ingenting. De nada. Nothing. Jag tog på shriratsa: ingenting. Jag gick ut i badrummet och letade upp mammas gamla Chanel no:5. Tog bort korken och doftade. Igen – rejält den här gången. Ingenting. Herregud, jag har covid!

Efter fyra dagar därefter kom testet hem till mig och jag tog det lydigt efter konstens alla regler. Två dagar därefter kom resultatet: positivt.

Hur tar man sig från den insikten efter att man redan varit sjuk i en vecka när väl svaret kommer? Jag tänker på alla jag undvikit att träffa och möta. Men har jag strikt varit hemma? Nej. Jag tog en promenad den där kvällen med en kär kollega till mig. Hon hade kommit hem till oss med hemmagjord pepparkaksdeg. Å en sån kärlek i den handlingen! Och vi behövde prata igenom allt som varit den sista tiden på jobbet. Så jag följde med henne runt centrum.

Vi höll avstånd från varandra på vår promenad, men var det verkligen alltid 2 meter? Och när man pratar så, ja hur kan vara säker på att salivdroppar inte fångas av vinden? Nu grämer det mig och jag hoppas vid Gud att min vän inte smittats av mig. Skulle det inte var ironiskt med tanke på hur mycket jag undvikt andra i 9 långa månader?

Positiv. Men vart kom det ifrån? Min man testade negativt en vecka innan mig. Han och barnen hade varit rejält förkylda. Men eftersom hans test inte visade på covid, så pustade vi ut. Så här med ett annat facit i hand så försöker man se tillbaka och smittspåra.

Vi har varit hemma med lilla Uma 3,5 sedan mitten av november. Men vår äldsta grabb hade en konstig sjukdag i november. Hög feber, trött och klagade på smakförändringar. Allt smakar blod, sa han. Vi tittade oroligt på varandra och isolerade honom i hans rum och väntade. Dagen efter var han på benen igen och har mått bra sedan dess. Var det corona som redan då gjorde entré? Ja hur ska man kunna veta?

Alla har som sagt varit sjuka och alla har i omgångar varit hemma. Troligast är att barnen fångat smittan på skolan, där det funnits rapporterade fall av covid. Troligast har Per också haft det, trots hans negativa test. Det återstår för antikropparna att bevisa i januari. Troligt har vi smittat andra. Andra barn, kanske på förskolan, Uma var ju där en dag i slutet av november. Skammen i det. Trots att vi trodde vi gjort rätt. Men också: stor och djup förståelse för varför strategin i Sverige är: håll distans och stanna hemma – länge! Undvik folk vid minsta tecken – länge. Allt och inget kan vara coronans lömska bud.

Samtidigt har jag under den senaste månaden intensivt tänkt på min gamla Fenix-vän Sofia vars man Christer i veckor intensivvårdats, stundtals djupt nedsövd och med dödens ängel vankandes vid sin sida. Andetag ifrån andra sidan. Med sin fru sjuk och orolig 1,5 mil därifrån. Med vänner som på facebook samlas i en omslutande ring runt hans hopp. Han ska klara det här. Nu verkar läget mer stabilt.

Jag läser om det osannolika föräldraparet som delar rum på sjukhuset, båda smittade och i behov av vård. Som lämnat sin 5 veckor gamla bebis hemma. Mammans ord om bön om förlåtelse till det lilla spädbarnet för avbruten amning och bruten anknytning. Men hon lever, tänker jag bakom tårar av medkänsla. Tänker på min egen dödsångest när jag i april skrev om hur jag fantiserade om att bli så sjuk att bara en respirator kunde rädda mig och hur existentiell våren i det ljuset var.

Fy faan. Covid splittrar liv och letar sig in i själva kärnan av det som håller vår värld samman: våra relationella band till varandra. Nu prövas vi som ett folk som står lika inför den vagaste av fiender. En liten lömsk och tyst virusattack som bärs av dem vi älskar mest och inte kan vara utan. Det är så vi smittar vidare.

Kärlek kan inte köpas. Kärlek manifesteras. I att du stannar hemma.

Så jag tänker så här: låt inte en känsla av odödlighet få dig att åka till köpcentrat eller för all del ta den där promenaden. Stanna hemma. Även om du är frisk, för du vet inte om den lömska smittan finns på en ovetandes hand som plötsligt är där du är. Ta tillfälle och fundera på vad kärlek är när du stannar hemma istället för att bara göra det där lilla. På vad kärlek betyder med avstånd mellan oss. Den övervinner nämligen allt. Låt den göra det och stanna hemma. Att inte fixa det där sista genom att ta bilen till ställen där andra vistas – det är att visa kärlek till dem som du kanske vill fixa något för. Kärlek kan inte köpas. Kärlek manifesteras. I att du stannar hemma.

Dag 10 med covid och jag inser det jag själv inte fullt ut greppat innan. Jag hoppas att du inser det efter att du läst det här, utan att behöva blåsa bubblor i glas med rädsla för hypoxi som jag eller med skam tänka på dem du mötte den där dan då du fortfarande mådde ok. Corona – vilken liten djävel.

En reaktion på ”Dag 10 med covid

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s