Det krävs en monstervilja för att vara produktiv när man är hemma och icke-jobbar. Det behövs en fulltecknad kalender för dem som jobbar från köksbordet för att glömma bort att man egentligen är hemma och skrotar i tofflor och trikå. Det är ett måste med god föreställningsförmåga när man är ensam på jobbet med resten av sitt team som rutor på en dataskärm. Det är nödvändigt med hopp när du som caféägare stirrar på de tomma borden och ännu en dag gör för många smörgåsar för att upprätthålla illusionen av en verksamhet. Vi behövde inte det här.

Under året som gått har jag vissa dagar skippat efter luft då jag slungats mellan teams och zoom och Skype möten. Ett liv som i perioder helt var utan pauser. När dagen var slut var det svårt att fokusera på något så vardagligt som ett öppnat kylskåp.

Sedan december går jag hemma och delvis skrotar och delvis söker mig själv och min vilja någonstans i naveltrakten. Det har snöat, det har töat, vi har haft vår och vi har haft vinter, vi har haft covid och blivit friska – nästan i alla fall. Det enda vi inte har haft det är människor runt omkring oss.

Det är mysigt att ha någon hemma i huset när man skrotar runt. Men ändå längtar jag efter flocken med co-människor. Jag behöver dem.

Jag säger vi, för sedan januari har Per till större del varit hemma och jobbat från köksbordet. Jag har gett honom ofrivillig coachning när jag själv inte haft frivilliga digitala fikor med underbara inspiratörer, själasörjare och professionella. Det är mysigt att ha någon hemma i huset när man skrotar runt. Men ändå längtar jag efter flocken med co-människor. Jag behöver dem.

Varannan dag flyr jag till crossfit-boxen som hittat ett sätt att anpassa sin träning enligt alla restriktioner. Vi är några få varje gång som krampaktigt håller i för att kunna hålla ut. Med avstånd så klart och massor med desinfektionsmedel. Jag har aldrig varit så stark som nu. Så redo att explodera. Vi behöver en daglig paus från de fyra väggar som är våra och smyger med socialt avstånd in och ut från det trängingsrum som blivit vår kyrka.

Jag skulle gärna skriva varje dag på samma sätt som jag lyfter skrot. Jag skulle vilja skriva nu att jag aldrig varit vassare på tangentbordet. Jag behöver få skriva, reflektera, läsa, grubbla, tänka, sammanfatta och analysera. Och prata om det med någon. Men det här covidåret har gjort mig så tom på ord. Tom på vad som ska fylla den där sidan som blinkar tom.

Men inga ord har kommit. Jag är slut på intryck.

Klockan blir varje vardag fyra och det är då dags att skruva upp tempot och gå in i nästa fas för dagen: barn, skjutsar, lyssna på sammanfattningar från andra som varit på jobb, tvätta, sortera, äta, lyssna, titta, njuta.

Det är som att åka hiss med främlingar och få smaka bara lite grann på deras liv och perspektiv

Jag behövde inte den här pausen i livet, inte i mina texter. Men jag har lärt mig uppskatta andra saker, det är helt klart. Jag gillar exempelvis numera eftermiddagarnas fart och tempo. En fas i pandemivardagen som jag annars har tänkt att det vore skönt att i bland få en paus ifrån.

Corona har gjort oss tomma på sociala, riktiga möten, utan distans. Jag inser att det är alla dessa nära möten som formar ord och perspektiven i mig. Jag fattar att poddar är vårt livselexir just nu. Jag förstår varför clubhouse är så hett. Det fyller ett behov av röster nära våra öron. Att bara få lyssna på några, som en fluga på väggen, som pratar som vanligt. Det är som att åka hiss med främlingar och få smaka bara lite grann på deras liv och perspektiv innan dörrarna åker upp och de försvinner iväg in i sina verkligheter medan jag fortsätter i min.

Pandemiåret har på något sätt gjort mig stum. Känner du igen dig?