Gamla hjulspår och nya vägar

De gamla hjulspåren sitter i. Trots det: ett helt liv har jag ägnat mig åt att försöka köra i andra. Det är mina gamla hjulspår att försöka göra så. För det finns något i det invanda som skrämmer mig. Som får mig att tro att jag dör en smula.

Eller, om jag rannsakar, så är jag på ett sätt rädd för kvaliteten som kan uppstå i det fulländade, prövade, kända och återupprepade. Det i sin tur ger rädslan om en känsla av tomhet. För vad finns bortom perfektionen? Är det vila? Är det utslockning? Är det lugnet som aldrig har ett efter? Vad innebär det att blir klar? 

I min rannsakan över tomheten i det invanda så finner jag detta. Min rädsla handlar om att riskera att missa något fantastiskt som finns kvar att upptäcka i livet. Det är en rädsla för ändligheten. Men trots dessa rädslor och oro så är jag en person som lever mitt liv helt i vanliga hjulspår. Det är inte mycket som ändras år från år. Trots att jag i min hjärna gör allt vad jag kan för att komma bort från ett sådant livsmönster. Visst är det spårat? 

För samtidigt som jag försöker bemästra det förgängliga med att försätta mig i nyfikenhet och inför det jungfruliga så älskar jag mina invanda mönster. Förtjusas över årligt återkommande upptäckter. När jag ser mina rosor slå ut i år igen, eller apeln i trädgårdens nordvästliga del som om våren surrar av bin och lyser upp omgivningen med sin cerisa sfär. Jag älskar när dessa knoppar brister och hur ljuvligt det är att stå i det surret. Det är en evighet i sig. Ett nu att falla i. 

Eller att ställa saker på sin plats. I mitt hem finns många platser som är något tings hemvist. Jag tänker så när jag tittar in i deras hem. Min ögon ner i lådan, här där gafflarna bor, mina händer som letar i den stora trälådan efter vaniljsockret, lådan med alla olika sockersorter som står i den mittersta kökshurtsen. Min blick på mina fötter som går i upptrampade stigar i det lilla naturreservatet precis vid sjön. Samma rötter som legat där de senaste 10 åren som jag gått här sommar, höst, vinter och vår. Jag älskar mina upptrampade stigar. 

Ändå vill jag bryta upp och hitta nya stigar. Ändå fantiserar jag om nya kök och skafferier att få trampa upp mina cirklar i. Ändå drömmer jag om nya sammanhang med nya frågor och perspektiv som tar mig till nya höjder och insikter. Jag är ett både ock. 

Så här är livet som människa tror jag. Det är nog ingen rädsla, det är en drift vi har. Vi kan vara både förändring och förvaltning. Vi tar med oss det som är viktigast och skapar trygghet i våra hjulspår samtidigt som vi vill pröva nya att rulla fram i. Inte sällan tar vi ju också med oss vår grundtrygghet när vi kommer till nya situationer, tryggheter som vi hämtar från gamla erfarenheter, platser eller sätt att göra saker på. Jag älskar exempelvis att inreda hotellbadrum med mina små flaskor av rengöring och mumma. Samma produkter som hemma. Det är det första jag gör när jag annekterar toaletten i hotellrummet: jag gör den till min genom något hemtamt och invant. 

Så gör jag även när jag byter jobb eller går in i nya sammanhang. Jag funderar på vad av allt jag älskar som jag kan ta med, så att jag gör det nya och okända till en trygghet och en självklar plats för min hatt. Det är mänskligt att längta vidare. Och lika mänskligt att njuta av det gröna gräset just i sin trädgård. Så varför inte plantera den vart vi än går? 

Det är i vakuum som förändring uppstår, så ibland behöver vi bara flytta oss lite grann och se vad som blir kvar och vad som återuppstår. Det är kanske själva essensen i den mänskliga förmågan till innovation och skapande. Vi är inte våra spår, vi är själva hjulet. Konstant, men alltid på väg. 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s