Packa din ryggsäck

Det som är skillnaden mellan ett geni och ett missförstått geni är att den första ligger ett steg före. Hon som är missförstådd ligger tre steg framför.

Stefan Dahlberg, coach Competenscompaniet

Detta är berättelsen om att bli hel och att byta jobb. Det är också en berättelse om hur en omorganisation kan upplevas och påverka oss. Om hur viktigt det är med att göra sin exit ordentligt och packa ihop sina erfarenheter. Det är en berättelse om att släppa taget när riktningen inte längre är din. Det som är så svårt för alla oss som vill glöda för vår sak och vårt team.

*

Vi hade en väldigt vacker höst 2020. Minns ni det? Det var en sådan där höst när stormarna lät vänta på sig och gav oss möjlighet att uppleva hela skiftet från liv till pånyttfödelse via mull och stoff. Från bleknande sommargrönska i september, till gulnande toner i oktober som blev varmröda enstaka fläckar i november på kala grenar. Mina favoritfärger finns där i den sena hösten. Mitt i det kalla och karja i den tidiga vintern finns violetta jordtoner, grålila skyar och mörkt petroliumfärgat hav. Djupet i hösten är lika vackert som det inre vi så ofta skyr. Som vi tror är dystert. Där insikter ofta bor. Där löken är skalad. Där en sanning väntar som gör dig fri.

Just denna höst var en märklig pandemihöst för hela världen. För min lilla invärld var den dubbelt ansträngande. Den arbetsgivare som jag sagt mitt ja till 2018, hade bytt fot och ledning 2019 och började visa ett annat ansikte redan i januari 2020. Det var en process som jag egentligen instinktivt förstod så fort skiftet från en VD till en annan var ett faktum. Vi alla märkte nog det. Men hösten 2020 kulminerade det sakta till ett adjö från min sida.

Det dröjde ett helt år för mitt hej då, även om jag i efterhand ser att jag visste så mycket mer från början. Istället för att lyssna på min inre kompass för sammanhang och människor så lyssnade jag med hoppet som jag delade med mina kollegor. Att man bara inte såg det vi såg. Att vi genom hårt arbete och pedagogik kunde ändra på något som redan var utdömt. Vår avdelning skulle avvecklas, det var redan skrivet i stjärnorna. Frågan var hur, när och vilka som skulle bort i vilken takt. Det var den krassa verkligheten som jag inte ville lyssna på. Men sanningen är också att det inte var uttalat förrän den där hösten. Ord och handling hängde inte alltid ihop det året.

Anledningarna till att vi ändå gav allt för att påverka utvecklingen var många. Bland annat för att det jobb vi investerat två år i att bygga började ge effekt. Hela Sveriges digitaliseringsresa gick att påverka, stödja och driva. Medarbetare hade lämnat sina mentala silos och gav varandra effekten av 1 + 1 som är 3. Teamarbete, psykologisk trygghet, fokus på leverans och mål – det var vår nya vardag. Politiska prioriteringar var i vardande inom vårt område och vi hade nästan greppet.

Så hände Covid och vi fick ännu mer att göra. Plötsligt var det inte ovanligt med över 600 deltagare på våra webbinar. Nu efterfrågades våra medarbetares superkraft till problemlösning och tjänstedesign frekvent av andra avdelningar och organisationer. De var egentligen inga experter på hur man leder, beslutar och verkar på distans, men de blev det över en natt. Under den här tiden var det svårt att inte kavla upp ärmarna och ge allt, trots omorganisationer och allt som pågick runt omkring oss.

*

Sommaren kom och mitt team verkade relevanta igen. Det fanns en ljusning, även om det nu stod klart för oss i ledningen av avdelningen att vi skulle läggas ner. Vi hade blivit lyssnade på ändå och det var så skönt. Det fanns förståelse för att våra frågor om digitalisering handlade till stor del om kultur, ledarskap, juridik och förmåga till takt och timing. Fluffiga områden som i ett politisk klimat är både svårt att mäta och svåra att debattera. Men inte mindre sanna och betydelsefulla för det.

Där i sommarskruden hade jag dock nätt och jämt slitit ut mig själv på leveranser för att rädda den kultur och den riktning som medarbetarna tillsammans med mig hade drivit fram. Jag minns hur jag två veckor in i semestern fortfarande bara fokuserade på att andas. En stund i taget. Jag hade krissamtal med en psykolog strax innan semestern som bekräftade att efter en sådan här berg och dal bana, med osäkerheter om framtiden som magkittlande loopar, så var det helt normalt att reaktioner kom en tid efteråt. Kända sanningar ju, men så skönt att bara få ha det samtalet. Påminnas om min mänsklighet. Det var så klart barnen som betalade det priset, med en ganska håglös mamma som helst ville vara i fred den sommaren.

Det är inte värt det. Hur många gånger har jag inte lärt mig den läxan? Ingen tackar dig för att du kört slut på dig. Ingen klappar dig på axeln och säger: vad bra att du höll masken och lät oss tro att allt var ok. Det finns inte heller någon familj som älskar att få en utsliten förälder till sommarfrukosten. Det är aldrig värt det. Ändå försökte jag och gav allt. Är det omorganisationens ständiga pris för vissa?

*

Under hösten kom det fysiska illamåendet av det som närmast uppfattades som flaskspel. Vi gick mot slutgiltigt besked om avdelningen och oss som aldrig kom. Jag förstod där i september att det skulle bli trångt på toppen. Jag började få klart det för mig när alla externa förhandlingar var klara inför de superviktiga steg som vi kämpat för så länge. Det som höll mig länge kvar var mina närmaste kollegor. Min närmaste chefkollega hade blivit min kompis och partner som gjorde det möjligt att förflytta berg. Även om de var imaginära. Men även hoppet höll mig kvar så klart. Hoppet om att någon skulle sätta ner foten och dra den där lansen för vårt team och vår mission. Men det slagfältet fanns inte kvar.

Sen kom alla de sista gångerna. Sista teamleveranserna, som blev mer och mer dekadenta, sista retrospektiven, där vi gemensamt brukat analyserade våra arbetssätt, som hade färre och färre deltagare. Sista avdelningsmötet, som vi lovade inte skulle bli så deppigt utan en packad ryggsäck inför nästa steg på färden. Sista ledningsgruppen <3. – Men varför deppa, undrade HR. Det var ju inte så att vi skulle lämna huset, bara få nya kollegor. För oss var det mer än så. Ett team, ett mission och en värderingsdriven verksamhet sitter i kroppar, inte i väggar. Man bryts i sär helt enkelt när man inte är varandras vardag och när kulturen inte följer med. Jag tror inte riktigt att någon annan än vi förstod vad vi byggt upp tillsammans.

Sista resan som jag och min chefskollega gjorde, blev en fysisk rundresa med bilen full med påsar med massa gott i. Istället för en sista konferens skulle vi ha gemensam fest på zoom hade vi bestämt. Vi två åkte en hel dag runt till nästan alla kollegor på avdelningen och det var underbart att få se alla i ögonen på riktigt och lämna över vår goodie bag.

Den AWn var hög på energi och glädje. Vi skålade och begravde alla våra bästa minnen i ett dokument som vi sedan högtidligt laddade upp i organisationens obegripliga dokumentarkiv. Som en flaskpost om en snart svunnen storhetstid. Det var november och höstens milda framfart och vackra färger var som balsam för mig. Vi packade ihop och gav varandra det bästa som vi kunde. En gemensam erfarenhet av att en gång fått vara ett superteam.

*

Sen gick det snabbt. När den nya organisationen var ett faktum blev jag överens med arbetsgivaren att det bästa var att vi slutade försöka. Det uppdrag jag blivit anställd för var ju klart. De mål och den organisation jag hade haft ansvar för var borta, så förutsättningarna var inte längre där heller. De uppdrag jag blev erbjuden var inte tillräckligt intressant för mig, och ärligt talat hade jag tappat tron.

Jag var också nöjd. Vi hade en överenskommelse med regeringskansliet som vi lovat om välfärdens digitala infrastruktur. Jag hade klarat av att leverera hemställningar om automatiseringar, förflyttat vår röst och förtroendet för oss i våra frågor i hela sektorn, räddat konferenser och skapat möjlighet för många fler att mötas och bildas, trots digitala förtecken. Vi hade bevisat tjänstemannaorganisationens förmåga till agilitet och fokus på värdeskapande Jag var otroligt nöjd med alla förhandlingar och dialoger mer beslutsfattare och myndigheter. Vi hade byggt och åstadkommit relevans, trovärdighet och produktivitet. Men utan ledningens vilja och det team som gjort detta möjligt var min resa slut. Nu var det dags för någon annan att ta allt vidare.

Det kan låta enkelt, men jag skulle vilja säga att det också behöver vara det. Är man chef och ledare så är frågan om förutsättningar essentiella. Det hade slutat vara kul också.

Det är skönt att se saker för vad de är. Att inte mixa sak och person, utan låta förutsättningarna tala sitt klara språk. Däremot verkar det inte alls så enkelt för alla organisationer att prata om det. Det tycker jag är synd. Kanske saknar vi tilliten till vår mänskliga varma förmåga i våra organisationskulturer.

Det är dock aldrig lätt att lämna kollegor och uppdrag man har passion för, men det var skönt att knyta ihop säcken. Det fanns besvikelser och känsla av misslyckande hos mig som jag behövde lyssna in. Men mest av allt fanns sorg och stolthet. De båda behövde få sitt utrymme och sin tid.

*

Hur packade jag då min ryggsäck? Mellan jobb hade jag nu ett utrymme för att reflektera och skapa förutsättningar för nästa steg. Jag behövde också vila och hinna ikapp mig själv. Sommarens kraftlöshet dröjde kvar. Att ha kämpat, och förlorat visionen, var tungt.

Dessa tre månader har varit de viktigaste månaderna i mitt jobbliv. En lejdare genom den här tiden har varit goda samtal. Några har uppstått spontant, andra har fått bli serier av utforskande. En särskild person, Stefan från Competenscompaniet, fick vara som min jolle. ja det var hans ord på känslan att få följa mig. Jag var en segelbåt som stävade fram. Han dansade efter mig genom mina månader när jag sökte efter nästa steg och han hjälpte mig att packa min ryggsäck med allt jag ville ha med mig. En bättre exit får man leta efter.

Stefan var min handledare och vi samtalade efter hans modell, som är en variant på en SWOT (svagheter, styrkor, möjligheter och hot). Hans perspektiv har mer fokus på lärdomar, stolthet, möjligheter och risker än en klassisk SWOT. Han lägger till ett återkommande fokus på hur det känns. Den sista ingrediensen är viktig. Kopplar man ihop sina erfarenheter med sin känsla så får man djup och insikt vilket öppnar perspektiven. Man kan också då ana det man ännu inte lyssnat in.

*

Genom samtalen med Stefan växte mitt självförtroende och min glädje över det som åstadkommits. Jag kunde sortera det jag har kunnat påverka och det som jag inte ska ta ansvar för. Jag har skrattat åt det missförstådda geniet, som i vissa fall är jag. Det avslöjar både min styrka att tänka strategiskt och se möjligheter och min svaghet att förstå att se till att alla är med och se vad jag ser.

Därefter har jag pekat ut vad jag kan, vill och vad jag längtar efter. Jag ser vad jag vill pröva och jag vet när jag gillar mig själv som bäst på jobb. Den Louise som kommit ut på andra sidan är väldigt hel och lugn, och full av kapacitet. Och jag vet hur skadligt det är när en organisation inte är transparent och sann. Ord och handling ska alltid hänga ihop. Vi människor märker direkt när så inte är fallet. Vi kanske inte förmår förstå eller avkoda vad som försiggår. Men vi förstår intuitivt när så är fallet.

*

Behöver du också packa din ryggsäck? Antingen står du inför en förändring på ditt arbete eller så har en förändring hänt. Jag skulle vilja säga att det är det bästa du kan göra. Gå hel ut ur alla jobbrelationer med en analys och med lärdom. Slå aldrig på dig själv. Vi är inte mer än människor. Se istället de vackra färger som finns, även i ett novemberväder.

***

Jag delar gärna med mig, hör av dig om du vill veta mer. Numera finns också ett enmansbolag som heter Callenberg ARTS som hjälper till med perspektiv i chef- och ledarskap och som har metoder för att bygga högpresterande team. Pay it forward – det är den sanna glädjen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s