Det är inte gulliga snusningar jag hör från dunklet. Det är märkliga halvsnarkningar som mer låter som ett argt litet mårddjur. Om det inte vore för det rytmiska och följsamma andhämtandet som ljudet bidrar till så vore den gissningen inte så långt borta. Hon som ligger och låter som ett litet djur i dunklet fyller hela min kropp med lycka.

Jag är ganska snabbt klar på att det inte blir jag som kommer lyfta in denna lilla kropp till sin säng. Nu ska jag njuta av hennes små ljud bredvid mig en stund och få känna hennes varma fotsulor mot mina ben. Det är ett litet fönster i livet att skapa starka minnen av, för möjligheten rinner ut ur tiden snabbare än vad man tror.

Jag lägger mig bredvid henne och mycket riktigt värmer snart små trampdynor i storlek 28 mig. Så här har hon alltid gjort lilla Uma. Den lilla foten eller benet som en krok över mina, det är hennes signum. Hennes ankare, hennes förankring men ändå med distans. Hennes personlighet förtrollar mig till och med i sömnen.

I måndags blev hon 5 år. Varje år tackar jag för att vi fått ett till sträck på årsräknaren. Jag hoppas de blir oräkneliga. Så jag andas in henne och låter hela hon få etsas in i mitt medvetande. Älskade barn.

Jag har andats in andra ungar tidigare. De finns också här i min minnesbank och kan komma på besök ibland. Härom veckan kom minnen från 18 år tillbaka och den långbenta mysiga och kloka tösen Ebba som vid 5 års ålder plötsligt blev så där stor i sinnet och förnumstig som bara ungar i den åldern är. En gamma själ. Jag upplevde det starkt för ibland kände jag mig som om det var jag som var fem och inte tvärt om. Hon visste så mycket mer.

Jag frågade Ebba om den tiden för några veckor sedan. Jag hade funderat en del på min egen mamma och kampen om hennes uppmärksamhet så som jag upplevde det som liten. En kamp jag gav upp tidigt och istället valde att leva mitt liv parallellt med henne. Det fanns inte plats för mig, upplevde jag, i huvudfåran. Däremot var det ganska bra att köra i spåret bredvid och ibland få besök av min virvelvind till mamma.

Jag undrar så klart om det är något jag själv kopierat och praktiserat omedvetet gentemot mina egna ungar. Så jag frågade Ebba, den kloka och visa. Det var det finaste samtal jag haft på länge. Tänk att ha fått ladda vår relation med så många stunder av fötter som värmer att vi många år senare kan få dela perspektiv om när det varit enkelt och när det varit svårare för oss att vara nära.

Jag tror det är det man laddar när man delar liv så här med de små. När man passar på och snor en stund. Låter de komma nära och rista sina barnjag och gamla själar rätt in i ens hjärta. Jag mjuknar. Smälter. Blir så nära och ödmjuk. Tackar universum. Laddar mig. Nu är jag redo för livet utanför bubblan igen.