Tågresor genom Sverige. Det är så man blir medveten om att tiden flyr och allt är förgängligt. Hur många stunder har inte illamåendet lurat i magtrakten och tankarna låtit sig vandra när blicken behövs vara fäst på en fiktiv horisont där borta över vidderna? Tankar på livet som går kommer obönhörligt.

Nyss åkte vi förbi Katrineholm. Min vän bor inte längre där. Han är död sedan några månader. Vi är, förlåt var, gamla arbetskamrater. Ett tag var han också min chef. Han hjälpte mig ibland med perspektiven. Var alltid ärlig på ett väldigt varmt sätt. Gav mig feedback jag har kunnat växa av. Han var själv av vissa ansedd som kontroversiell. Jag gillade honom för det. Han var ingen lax som simmade med strömmen. Han hoppade uppför, på jakt efter att göra skillnad. Han var levande.

Nu är han inte mer, men minnet lever. Inte många år äldre än mig blev han offer för en olyckshändelse med dödlig utgång. En sådan chock det är för hela systemet när en människa i sin krafts dagar rycks ur tiden. Grymt, hårt och obönhörligt.

Någon vecka efter hans död skickade jag ett messanger-meddelande till hans fru. Det var svårt att veta exakt hur nära relation vi hade. Vi var ju vänner från jobbet. Efter att våra arbetsplatsdagar skilts åt följde vi varandra i konsultvärlden och hjälptes åt. I våras skrev jag en rapport som han använde i ett uppdrag han hade. Vi hördes av och gav varandra perspektiv på dilemman vi satt med. Han frågade mig om digitalisering och innovation. Jag frågade honom om varför det går så trögt i kommun- och regionledningar egentligen. Han hade alltid perspektiv och svar.

Vi skulle ha setts för ett sådant möte några veckor efter hans död. Jag märkte att det var svårt att landa insikten om att han inte fanns mer. Minns en instagrampost från en fjällresa han gjort alldeles innan hans bortgång. Så levande med varma ögon och en famn full av sin familj. Det hade kunnat vara jag. Önskar att han inte led. Det hade kunnat vara min man som ryckts bort mitt framför ögonen på oss. Jag insåg att mina tankar inte fick frid. Idén om hans lidande var svår att smälta. Så jag frågade efter mitt deltagande i sorgen över ett mess till den som stått honom närmast.

Led han? Hon sa att han inte märkt något. Jag insåg att hon sett allt. Så obönhörligt.

Kvar efter en älskad familjeperson är en tomhet som är svår att beskriva. Jag vet eftersom jag förlorade min mamma när hon var i sin prime. 54 år ung. Där är jag om 10 år. Det är inte långt. Tiden rusar och man blir medveten om det när man sitter på tåg.

Utanför fönstret närmar vi oss Skövde nu. I Katrineholm låg ett tunt täcke av snö. Här utanför Varaslätterna är mörkret kompakt i decemberkvällen. Man anar ljusen från hemtrevliga hus. Värmen. Jag märker att bönen kommer över läpparna. Må gud möta er alla med nåd och välsignelse i natten. En bön som behöver höras.

Nu har det gått några månader sedan min vän dog. Jag har tänt ljus i många kyrkor som jag varit i. Reflekterat över mitt eget liv och mitt avtryck i världen och i minnet hos dem jag har runt mig. Att tänka på döden och ändligheten är viktigt. När vi reflekterar över det som kan försvinna så fort blir det viktigare att fånga dagen, stunden och vara i mellanrummen där livet sprakar oss emellan.

Kollar på mobilen. Per skriver att jag är hans socker. Jag känner mig bönhörd.