Kategoriarkiv: Chef och ledarskap

När jag blir omfamnad av en god kultur strålar jag. Så är det för oss alla. Kulturen är själva möjliggörandet!

Det är som att komma hem i sig själv när man som jag går på kurs om ledarskap där man vänder och vrider på frågan om värderingar. Blandat med praktiska frågor kring strategi, mål, lönsamhet, styrning och uppföljning, digitalisering och ledarskapsprinciper så dyker de upp – frågan om vem man är och vad som är viktigt. (just nu via premiumutbildningen Women for leaders som jag bara älskar).

Kultur handlar om den där summan av att det blir vad det blir när just en bestämd grupp människor kommer samman i en viss tid och kontext. Vi färgar och vi färgas av de sociala omgivning vi befinner oss i. Det blir allt tydligare för mig hur viktigt det är att ha koll på sina egna grundvalar och hur man förmår att läsa av den rådande kultur man befinner sig i ju fler kulturer och organisationer jag för möta. Det är likaväl tydligt hur viktigt det är att jag också bottnar djupt och ledigt i mig själv. I varje kultur blir jag en lejdare och kulturfråmjare för god arbetsmiljö ju stadigare jag står.

Låt mig ta mig själv som exempel på när jag kunde bevittna hur olika det kan vara med min prestation beroende på kulturen runt omkring mig. Samma människa men som doppar tårna i olika floder ganska så nära i tid. Vid ett par tillfällen i livet har jag nämligen kunnat jämföra olika ledningsgrupper och organisationer under ungefär samma tidsram där samma jag (louise) verkar men med så olika resultat och klangbotten. Helt olika bemötanden, sociala strukturer och statussymboler i bruk. Det märks när man är välkommen och inte. Det spelar stor roll för hur man lyckas prestera. Gruppens och ledarnas attityd och beteenden färgar allt sånt där, men även den rådande organisationskulturen. Det spelar ju ingen roll alls om personalpolicy eller den smarta strategin menar något annat. Allt sånt där är uppätet till frukost om ingen väljer att leva det och praktisera värderingarna i vardagen. Och det spelar dessutom roll för resultatet. I den här artikeln argumenterar man att så många som 60 % av de tillfrågade organisationerna i en studie från 2008 misslyckats på grund av brister i sin kultur. Kultur spås i vår samtid och definitivt i vår framtid spela än en större roll. Millenials accepterar i mindre utsträckning skitkultur. Tur är väl det.

Och tvärtom upplever man glädje när man möter en kultur där det finns öppna armar och nyfikenhet. Vilken insikt det är om hur mycket livet påverkas av det som vi har runt oss! Hur mycket vi påverkas av människor vi möter och deras förförståelse, värderingar och attityd. Det är mäktigt med den sociala påverkan på oss och vår förmåga till att leverera givet kulturen runt oss. Och så underbart när man får befinna sig i den mylla som stämmer med de värderingar man själv har. Som jag brukar säga: vi är varandras arbetsmiljö. Det är detta som avses då.

Men också; för att orka även när det är tufft, så är lösningen att ha grundat sig i sina egna värderingar. För det är så man vet när det är nog och varför saker skaver. Det är så man kan göra något åt situationer och attityder som inte är bra, osv.

Just nu är det väldigt bra att vara jag. Jag befinner mig i och runt sammanhang där mina värderingar fungerar med den omgivande kulturen som en hand i handske. Livet leker då och det blir lätt magiskt! När man dessutom som jag har verktygen till att forma, stärka och utveckla värderingar så känner jag mig extra rik på möjligheter. En god jord för en förädling av en kultur och med mina mediciner för leverans och trivsel på jobbet är en riktig jackpot. Det är så kulturen blir det som är möjliggöraren för så mycket framgång. Liknelsen med fröet, matjord och gödsel behöver väl knappast nämnas.

Så blessed 🙏🏼.

Fyra bra utbildare för ledare som lyfter dessa perspektiv om värderingar och gör en vass på att jobba med kulturen för att möjliggöra resultat som ledare:

IERO och deras utbildningar om att leda i komplexitet. Jag har gått tre av deras program och har användning för det varje dag. Per Hugander, som grundade IERO, är jag evigt tacksam för i mitt uppdrag som ledare. Nämnas ska också Patrick Stahl från Perfect life som i IERO sammanhang lärt mig hur man lyckas få gjort saker (i verkligheten) i ett team.

WOMEN FOR LEADERS premium program som är mitt nuvarande program som jag går som är fantastiskt bra där den här modulen om värderingar var så starkt genomfört med Frida Lundh (författare till boken Cirkulärt ledarskap) och Johanna Frelin, vd på Tengboms (årets innovativa ledare 2017 om en idol för mig). Queens on values! WFL har också ett accelerationsprogram för kvinnor i mellanchefssituationen som är på väg om det passar dig bättre.

THE COLLABORATION LAB vars ledarutbildning jag gick för ett par år sedan som förutom många av Hyper Islands metoder och vägde in neurovetenskap och sociologin när man jobbar med förändring. Vasst om värderingar och om ex SCARF metoden för att förstå hur kulturen påverkar människan så starkt.

Allt har sin tid. Men det är inte utan att det känns.

Styrelsearbete är så roligt. Demokrati är fruktansvärt meningsfullt. Jag älskar att få bidra. Det finaste jag vet är att få leda många människor gemensamt genom möten och samskapa stora saker ihop. Oj vad jag har älskat mitt uppdrag som ordförande för socialdemokraterna i Huddinge. Men nu tar det uppdraget slut. 9 mars så ska någon annan än jag väljas till att leda det som är på väg att bli Sveriges modernaste folkrörelse med hjärtat hos medborgarna och engagemanget för jämlikheten.

Och man ska ju sluta när man är på topp. Jo, det är så klart lätt att resonera så, men det är inte riktigt hela sanningen. Jag är så stolt över vart vi är idag och hade på ett sätt gärna varit med och lett resan framåt. Men samtidigt så finns det något som är viktigare för mig och det är ett hållbart liv.

Man har bara ett och det ska räcka till för lyckan. Min egen och för de som jag berör i mitt egna neuralverk av människoöden och hjärtan.

En person som har gjort det möjligt för mig att engagera mig djupt och länge och på ledande position inom mestadels socialdemokraternas lokala nivå – det är min man Per. Han har varit vår vardagshjälte här hemma varje vecka, många gånger om. Tack vare honom har mina barn alltid haft ett hem med föräldrar hemma och som tryggt sett till att det flyter på. Jag kan också ha varit fysiskt hemma men i telefon eller sittandes med en läs eller skrivuppgift för partiets räkning. Då går tiden till annat än det där fina kittet som inte kan köpas in som tjänster eller så.

Nä, han har varit där. Och nu behöver vi vara där för varandra. Vi har båda fått nya jobb, som kommer kräva mer av oss båda. Per har framför allt fått ett jobb där han kommer behöva prata i telefon, smygjobba på toaletten eller bli sittandes med en skriv eller läsuppgift när det är dags för läxläsning eller godnattsagor. Så vi behöver finnas för varandra. Det känns både bra och helt rätt att det är så. Allt har sin tid, men det känns att ömsa skinn.

MEN – det viktigaste som jag vill säga, det är att nu är det din tur att jobba för demokratin och ha ett otroligt roligt och spännande inslag i ditt liv. Att engagera sig politiskt är något av det finaste och mest meningsfulla jag har gjort. Så svårt ibland, mestadels varmt och härligt, ibland lite kallt att knacka dörr. Framförallt så vet jag att jag har varit med och påverkat Sveriges riktning och utveckling på riktigt. Det är häftigt, det är viktigt och det är att värna demokratin.

Jag kommer gärna tillbaka i ideella förtroendeuppdrag, när en annan tid är – tills dess så tänker jag att det är din tur nu. Hör av dig till din närmaste partiorganisation eller NGO och ge ditt bästa för allas vår framtid.

Det är så vi kan bära vårt samhälle lite var och det är så vi hälsosamt också får ha engagemang. Det är demokratiskt att bära tillsammans, lite åt gången, lite då och nu.

Gör skillnad ❤

Svåra samtal och att bygga tillitskultur – något av det viktigaste vi ägnar oss åt.

Stämningen var både spänd och påklistrat lättsam när vi gick upp för stentrappan som kröker runt en massiv pelare. Han som är anledningen till mötet går bakom mig med sin vän strax efter. Jag går efter en av organisationens mer seniora medarbetare. Vi ska strax sätta oss ner i ett vackert och anrikt rum och prata om saker som ingen av oss skulle vilja dela med varandra. Men vi måste för vi har båda ansvar för en rörelse som är större än oss själva.

Lite tafatt och på gränsen till glättigt byts lite ord vid en kaffeautomat. Jackor hängs upp. Stolar skrapar och papper rättas till. Det är dags att börja. Jag har förberett mig i dagar för jag vet att detta är en dag ingen av oss någonsin kommer att glömma. Jag börjar med det som jag tycker är viktigast att få sagt inledningsvis: alla bra och fina saker som människan mitt emot mig gjort, gör och står för.

Jag menar varje ord och jag ser medvetet förbi allt det där som inte är bra och som gjort andra illa. Vi måste börja med att plocka upp varandra till den nivå där vi kan börja föra ett samtal. Snart ska vi gå in i ett flöde av ord som jag inte kommer kunna ta tillbaka, hur mjukt de än dånar. En fors som inte blir den samma så fort vi stigit ner i den. Det är tungt att komma med besked till en annan människa. Tungt att säga att någon inte längre får vara med.

Svåra samtal ska inte vara svåra samtal. De ska vara jobbiga samtal. De handlar om människors väl och ve, om självkänsla, status och om samhörighet. De berör helt enkelt våra grundläggande behov som sociala varelser och frågan om hur vi klarar av att bete oss i den norm som råder där vi verkar.

Ett s.k. svårt samtal har ofta att göra med att en annan människa ska ge en spegling till en annan människa om något som helst ska vara onämnt. Ett svårt samtal handlar om att komma väldigt nära. Närmare än vad man är inbjuden att vara. Ibland väljer man vägar för någon som den inte vill fara på. Det krävs respekt, självkänsla och empati hos den som tar kommandot. Likväl som lugn, klokskap och strategier.

Jobbiga samtal är inget att leka med. De ska vara jobbiga för att de kräver närvaro och omsorg. Men de ska inte vara svåra för den som gör anspråk på att leda och som vill vara med och bidra till det goda samhället. Är det svårt har vi inte gjort vår förberedelse eller lärt känna oss själva tillräckligt. Då är kanske anledningarna dunkla och utkomsten mer än oviss.

Tuffa samtal finns överallt i våra relationer. I rollen som kollega får vi ibland också ha svåra samtal. Ibland gör vi det som släkting när vi behöver gå närmare än vad vi tidigare behövt varit. Blod blir i det fallet tjockare än vatten. I uppdraget som chef är det också vårt ansvar att ta de samtalen som är känsligast. Vi får där betalt för det. Vi har dem hela tiden men är olika rustade och förberedda för dem och de känns olika angelägna så klart. Både lön och blod manar på att ta dem.

Som ledare inom ideell verksamhet är det många jobbiga samtal som man ska klara av att föra. Man har ofta valt en organisation men inte människorna som man där får möta. Ingen får någon annan lön för mödan än meningsfullhet. Möjligtvis får man uppskattning. Riktigt fint är såklart att få företräda de idéer och den tradition man själv valt att gå in i. Alla söker inte sådan fjäder i hatten, ibland är det trångt på toppen. Några har sökt en sådan roll men klarar inte av den. Det är då man har några av de svåraste samtalen. Du platsar inte här.

De gånger jag behövt ha riktigt skarpa samtal är tack och lov inte så många. Men ganska många är på vägen dit. Då behöver man helst redan innan ha investerat i relationen för man tar ut en hel del av varandra där. Det kan bli fint, det kan bli bra, men det är aldrig härligt. Och det är aldrig därför man gick in i en rörelse.

Nyss var jag på en kursgård söder om Stockholm och höll ett två nittiominuters pass om svåra samtal. Jag hade med några metoder och vi pratade både om karaktär i sådana samtal och anledningar till att ha dem. Men mest fokuserade vi på att känna sig själv och förstå hur vi människor är lika som sociala varelser. Vi mår otroligt dåligt av att utestängas av en gemenskap och upplever brist på status eller möjlighet till medbestämmande som ett hot. När vi får vara med upplever vi stark lycka och stor meningsfullhet.

Vi började också passen med att fokusera på tillit och positiv feedbackkultur. Jag ville att vi tillsammans skulle känna på hur vi människor fungerar och hur våra känslor och vårt välmående så snabbt kan öka när vi ger varandra stärkande energi – att vi är helt lika här. En insikt som är så viktig när vi vet att vi som ledare också behöver ge varandra feedback på beteenden för ”organisationens skull”. Det är svårigheten i varje organisation som vilar på en idé om den goda världen och den rätta etiken, att vi behöver korrigera varandra och ta oss den rätten. Det är en svårighet i ideell sektor, eftersom den är full av människor som vill väl men där allt inte blir så bra som man tänkt eller som de flesta vill ha det.

*

Samtalet där i det anrika rummet tog ungefär 90 minuter det också. Det finns en Louise före och ett efter det mötet. Idag är jag övertygad om att vi behöver ta de där jobbiga samtalen tidigt och ofta. Det går också bra om du är lugn och trygg. Vi behöver förbereda oss noga och i varje steg respektera varandra men vi behöver inte gilla det någon säger eller har gjort. Det är skillnad på sak och person. Lev det! Det fungerar bra.

Konsten att (över)leva småbarnstiden genom att stärka det som ger mening och skapar tacksamhet.

Plötsligt står man där med en barnvagn och kalendern full med möten. Det är avstämningsdag som alla torsdagar och man sänder en stilla bön till alla om förståelse för småbarnslivet. En bön om förmåga till mentalisering och med det både medlidande, medkänsla och tankar i riktningen: det är inte jag som är oviktig för min chef, det är ett familjeliv och ett livspussel som dramatiserar sig också i min arbetsdag utan att jag valt det.

Folk är ju förstående. Många har ju varit där. Men på mitt jobb är väldigt få mitt i pusslet. På min enhet är jag exempelvis yngst och har nog flest barn. I alla fall som bor hemma. Men förståelsen för småbarnslivets vedermödor får inte bli övertolkning på hur ansträngande det är. Man behöver inte en tung hand på axeln som tycker synd om en. Man behöver pepp och uppmuntran om hur bra man ändå klarar det. Speciellt om ens små änglar är ens livselixir.

Coping som vägen till hälsa och välgång

Det blir en förmåga till det salutogena. Man ska fokusera på det som funkar, på det som är friskt och starkt. Det ger energi och mening för att klara tuffa situationer. Å vad jag älskar copingteorierna! De är så klockrena. Det handlar om förmågan att lyckas göra eller klara av saker. Coping blir då en nyckel till lycka.

Inom folkhälsoforskningen och grenen socialmedicin så pekar man på denna förmåga för att ha och behålla livskvalitet. Förmågan att ge mening och hitta vägar igenom och ut svåra situationer, som exempel ohälsa, har med våra metoder till lösning och fokus på möjligheter snarare än ältande och förtvivlan.

Om man sättet in de perspektiven i småbarnslivet mitt i arbetslivet så blir coping just den där livlinan. Hemma hos mig ”copar” vi genom att dansa, stoja, skratta och berätta för varandra hur lätt det är att tycka om varandra – även när det är lite svårare.

Humorn är ett av våra viktigaste vapen mot stressen. Att få distans och skoja om allt gör missar och felsteg lättare och till och med något som för en stund får ge kraft och energi.

Vi (jag) copar också genom det konkreta småbarnsstöket genom att sätta färg på väggarna och ha tavlor jag älskar. Det får mig på gott sinneshumör. Sån är jag och sånt skapar glädje i röran. En slags distraktion kanske.

Vi hanterar det oförutsedda med inställningen att det löser sig kryddat med självkänslan i vårt föräldraskap som baseras på uppfattningen att vi är bra på att just lösa saker. Vi kan det här! Och så lite brittisk royalism när det stormar något väldigt: keep calm and carry on.

En ode till mina skatter

Jag ser också till att smeka min man över bröstet och pussa på honom när frukosttiden plötsligt blivit minimal och barnen redan slåss om legobitar och pekböcker. Så att det känns som om det bara är vi, om så bara för en sekund. Han behöver det. Jag gillar det.

Om kvällen stärker jag min coping genom att förstärka mitt sammanhang och fylla det med guld. Jag tackar för dagen. För alla stunder. För att jag får vara rik på nära och kära.

Jag sänder tacksamhet till gudar och kärleken varje kväll när jag går runt i det nedsläkta huset, kryssande mellan skor, ritpapper och plast och stoppar om mina gullisar. Tar mig tid att fyllas på. Jag nämner deras namn, jag befäster min skatt och styrka.

Uma – sötis och allas vår chef just nu. Hon med den älskade lilla kroppen som bär den stora personligheten. Jag för handen längst med hennes rundning från nacke till liten rumpa där hon sover djupt på barnposition i sin spjälsäng. Man kan inte låta bli. Full av beundran.

Vackra Hugo som så klart gjort en korv av påslakanet och kastat huvudet bak i sängen. Han med den stora logiken och förnuftet. Han med det pärlande skrattet och buset bara sekunder bort. Som man nu inte får pussa hur som helst men som gärna viket ihop sin nioårskropp så att den får plats i mammas famn. Ändå. Om kvällarna läser vi om riddare och spejare i ett land i belägring. Vår stund och vår tankning av varandra. Han jordar mig.

Och så sköna Ruben. Min känslomässiga vulkan och mitt sockervadd. Solen går upp och den går ner flera gånger om dagen. Just nu har han också ovädersmoln över sin upplevelse av sin mamma. Han blir arg och sur och besviken. Allt som oftast. Och det är något väldigt bra för vi har varit så tighta i så många år. Men o så jobbigt. Tacksamhet för att vi klarar det och för att han mitt upp i allt skrattar, gosar och uttrycker sig. Prinsen. (Han hatar när jag kallar honom det, så jag ska genast sluta. Prinsar är inte bra storebröder nämligen och det vill han va). Han grundar mig.

Men som vi bråkar just nu. Jag är alldeles slut vissa dagar. Humor, tänker jag, hur kan jag använda den nu?

Och så hon som inte är hemma så ofta. Hon som var hemma jämt. Som vissa perioder var hemma så mycket att vi var oroliga. Hon som spridit ut sina vackra långa färgglada vingar och fått luft under dem. Hon som är tillbaka från adolescensens förvirring och gått in i det som kommer vara hon så länge hon lever. Min tacksamhet, till min läromästare i livet, tar aldrig slut. Den är evig. Ebba, min stjärna!

Konsten att ladda livet med energi och glädje

Efter den rundan så är jag helt fylld till bredden av kärlek och påminnelse om allt det som jag får av att vara mitt upp i småbarnslivet mitt i arbetslivet. På riktigt ger det mig all min energi. Det som tar finns snarare på jobbet och i vid de tillfällen när jag inte känner mina kollegor och inte förstår vad som händer.

Det är sånt som kan få mig att tänka mindre på mina barn och min rikedom med att vara grundad där.

Uma var med mig på jobbet förra veckan ett par timmar och det gick självklart strålande. Vi var många som tankade. Det var skönt att också få visa mer av mig än bara chefen och ledaren. Att vara mamma är ju ändå den roll jag gillar allra bäst. Ren och skär livsenergi🙏🏼

Så… Vad får dig att må bra? När tankar du dina batterier och med vem? Vad är meningsfullt för dig? Vilka sammanhang? Hur stärker du det som ger mening till dig? Och slutligen – vilka strategier tar du till för att klara pressen? Vårda dem och utveckla dem. Saknas det något så skaffa dig det. Coping är väldigt bra att ha.

I nöd och lust på jobbet – så tämjer vi vår samtids sabeltandade tiger.

Det alarmeras om psykisk ohälsa i vårt samhälle. Det är något som är ur led i vår tid. Är det förmågan till att lita på sig själv och känslan av att andra också gör det? Oron inför att göra fel eller bort sig är för stor för oss människor för att hanteras utan lidande. Att inte duga och att socialt bli utfryst är vår samtida sabeltandade tiger.

Som chef är det oerhört viktigt att vara medveten om att vi kan tämja tigrar och lägga bomull runt medarbetare så att deras fall blir mjukt, deras förmågor vässas genom vår varma och konstruktiva feedback och att återhämtning finns på schemat. Men det viktigaste av allt: vara tillgänglig och i ord och handling visa förtroende. Och det gäller självklart inte bara chefen. Här följer fem maxim som motar stressen och tar fram hållbar hälsa och med det goda resultat på jobbet.

Problemet med den psykiska ohälsan är att den inte bara äter sig in i vårt arbetsliv utan att den infekterar hela vår tillvaro. Negativ stress gör att vi sover dåligt och får låg självtillit. När vi är stressade förlorar vi också vår strategiska och sakliga problemlösningsförmåga, dvs förmågan till att se saker ur olika perspektiv och tänka längre och nytt. Egenskaper som är viktiga i en komplex tillvaro med många krav som behöver prioriteras. När viljor och önskemål ställs emot varandra behöver vi vänliga kulturer fria från psykisk ohälsa. Det blir en fråga om hur vi ska lyckas nå resultat. Medlet blir då naturligtvis att skapa varma klimat med stor grad av förtroende och tillit. De är dags för ännu mer hjärta och hjärna i vårt arbetsliv och samhälle. Så motar vi både stress, oro och tigrar.

Så fungerar stressen

Den sista du överger är du själv när stressen kommer. Men påvägen ner i stressen tappar vi målfokusering och omsorg om varandra. Det är inte av elakhet, det är så vår hjärna fungerar. Självömkan och överlevnadsinstinkt är så viktig när vi såras av vår omgivning eller hotet mot vår hälsa kommer. Men så ska vi givetvis inte ha det.

När stressen kommer tappar vi perspektiv. Det hela har en helt naturlig orsak. Om tigern kommer ska vi fokusera på att rädda oss själva och överleva. Det första perspektiv som vi offrar är fokus på vad andra kan tycka om problemet som vi står inför. Kvar är fokus på oss själva och på sakfrågan. Vi argumenterar hårt för vår sak och ser den andra som en del av hindret som ska övervinnas. Vi och dom- perspektiv kommer naturligtvis som följd. Det andra som går förlorat ju mer stressade vi blir blir är fokus på själva problemet. Kvar är vår kamp för oss själva. Det som ska räddas är vår självkänsla.

Detta kallas att man ramlar längre och längre ner i stresskonen. Längst ner i den är det riktigt trångt och det finns bara ett sätt att lösa problemet på och det är på mitt sätt för att jag ska må bra. Det är så klart djupt olyckligt när det blir så här. Vår kultur på arbetsplatsen är en lösning på det.

1. Ledarskap som möjliggörare.

Chefen som möjliggörande för kulturförflyttning blir så klart viktig, men framför allt behöver man skapa medarbetare som medvetet, engagerat och tillsammans med andra gör allt vad vi kan för att skapa den bästa tänkbara samarbetsmiljön. Högt i tak, mycket skratt och seriösa och skarpa frågeställningar som gör oss alla ständigt bättre.

2. Reflektion är investering.

För att undvika dålig arbetsmiljö som orsakar stress behöver vi tillsammans skapa kulturer som ser feedback som en naturlig och efterlängtad del av att vara på jobbet. Retrospektiv är en metod i arbetsvardagen som organiserat och naturligt lyfter frågor om vad vi gör bra, vad vi vill ska fungera bättre och vad vi ska prioritera av det som kommer upp.

3. Strategins närvaro i vardagen.

Ett tredje sätt är att ofta planera vad som ska göras genom målstyrning och gemensamt samtal om vart vi är på väg. Strategiskt arbete är inte något man gör en gång per år. Det är ständigt närvarande i vägval i vardagen. För att kunna göra de valen behöver målbilden vara för allas ögon. De agila planeringsmetoderna med sprintar eller Trellos kanban tavlor och visualiserat ledarskap i kontorsmiljön är några bra sätt tillsammans med coachande ledarskap. Men framför allt behöver ledningen vara tydlig med vart vi ska. Utan det är det som att köra båt i dimma. Små ljuspunkter får bilda en aning men avsaknaden av klar sikt gör att tempot sänks och osäkerheten blir norm.

4. I nöd och lust för varandra.

Det fjärde sättet att motverka stress på jobbet är att vara tillgänglig för varandra. Det finns inget möte som är viktigare än det med en kollega i nöd och i behov. ”Nöden” kan bestå av önskan om ett bollplank eller att få hjälp att bli trygg i hur man ska tolka signaler i dimman. Nöden kan vara stor och akut men oftast så är det bara en ryggdunk, en vänlig kollegas kritiska blick eller chefens verifiering på att man är på rätt väg. ”I lust och nöd” funkar även som kit för relationerna på jobbet.

5. Räkna med det som händer mellan människor.

Den tillgängliga kollegan engagerar sig och kan utan krångel vara en utsedd part för den som itererar och tar sig framåt. Den tillgängliga chefen är närvarande och härvarande. Jag tror inte en sekund på att chefen är en egen expert. Nä, man ser till att andra är och förblir bra för det är summan av enhetens kraft som blir vår framgång. Man är inte bättre än sin svagaste länk, som det heter. Eller annorlunda uttryckt: summan av 1+1 på jobbet blir alltid 3 om hjärtat får vara med. Så räknar en teolog ;).

Om du också vill vara en del av att leda och verka för att lösa den komplexitet som vår samtid ger oss och som i värsta fall ger psykisk ohälsa som effekt – var med i rörelsen som leder med stort hjärta och mycket hjärna. Det är människor som förändrar världen och som förändras med den. På gott och ont. Därför ligger valet också hos var och en att verka för det som skapar trivsel, tillit och förtroende. Så läker vi tidens stress och gör oss redo för den komplexa framtid som är vår.

Pax

Louise

Manifestet: hur kan vi?

Ibland får man av en tillfällighet de finaste av manifest i handen, nämligen dem om hur vi ska vara med varandra. Som när detta fastnade i min virtuella hand via Linked In. En kontorslapp om spelregler som talar rätt till hjärtat: för den vittnar om hur vi låter vårt professionella liv präglas av mänsklighet.

  • Lyssna för att förstå, inte för att få tala
  • Ge och ta plats i samtalet
  • Uppmuntra varandra att provprata
  • Tala från sanning så ofta du kan
  • Våga vara dum ibland
  • Öppna upp och var sårbar
  • Lämna egot hemma
  • Bejaka det som händer
  • Utgå ifrån att alla gör så gott de kan
  • Tänk på att allt är påhittat

Inspirationen kommer från Navid Modiri.

Jag har medarbetare som liksom jag håller det professionella högt på dagordningen. Att vara proffsig är att göra det man lovat, med så hög kvalitet man kan och med stor stolthet och lojalitet med sin organisation. Att vara proffsig är att leva sitt varumärke och göra allt man kan för att nå de mål och visioner man satt upp. Där är vi helt överens.

Men för mig stannar proffsigheten inte vid mål och uppträdande utåt. Utan proffsighet handlar också om att möjliggöra mål genom att vi får lov att vara mänskliga på jobbet. Den här listan summerade det på ett grymt bra sätt.

På min fantastiska enhet för verksamhetsutveckling inom sthlm stad jobbade vi härom dagen med hur vi lever våra värderingar. De är Engagemang, leveranssäkerhet, motivation och feedbackkultur. Men också glädje. Det sista är en av de viktigaste, inte sant? Det arbete som skänker glädje skapar massor av stolthet och kvalitet.

Vi gick igenom vilka beteenden som stödjer tre av dessa värderingar och fick också en underbar lista. Det är så viktigt att stanna upp vid sånt – hur lever vi som vi lär? Hur låter vi varandra växa och blomma? Hur manifesterar vi vårt: hur kan vi?

Konsten att inspireras av skeppsbrott och lunch med dockservicen.

Små varma armar som håller om halsen hårt i förhållande till storleken på den lilla kroppen. Nakna varma fötter som dinglar mot min mage. Hon trycker sin näsa i min halsgrop och andas. Liten visar vad kärlek är och jag minns att detta alltid är en av anledningarna till varför jag vill ha fler barn i min närhet. Att omfamnas av en åtta decimeter lång människa är att krama det uppriktigaste som finns.

En gång på en ledarutvecklingsdag fick vi frågan: vem inspirerar dig? Jag tänkte länge eftersom mitt första svar inte kändes som om det dög. Vad säger man? Mamma? Någon bra chef? Gandhi? Jesus? Blir så lätt pretentiöst. Vem är de ens mer än mina bilder av dem? Ingen av dem finns i mitt liv på det sätt att jag inspireras i vardagen. Mitt spontana namn var ändå det som ligger mig närmast att inspireras av. Lilla Uma 1 år.

Små barn inspirerar mig och har alltid gjort. Små människor med stor påverkan och stor naiv vishet. Så mycket människa. Rena i känslor, sanna i uttryck. Respons som kommer direkt. Deras vilja är nyfikenhet och oftast till samarbete. Hur många gånger har man inte förundrats över hur man alltid snubblar över barnleksaker vart än man är. Gå in i ett städat rum och det tar minuter innan det tagits över av barnen. Alltid där. Alltid redo att gestalta livet i sin lek. Snart erbjuds du en lunch på en plastbricka med dockservice eller att få bevittna ett dramatiskt skeppsbrott i tvättkorgen.

På ledarkursen fick vi sedan berätta för någon om vem denna någon var som man inspireras av och varför. Efteråt sa kursledaren att denna persona man beskrivit i själva verket var en bild av oss själva och hur vi vill vara.

Som ett barn alltså. Med full tillit i famnen med en omfamning som är full av sanning. Nyfiket letande och lekande. Kreativ och direkt i känslan. Som en liten stor personliget som orädd tar sig ann de rum hon kliver in i och är redo att gestalta livet tillsammans med andra. Som prövar och lär. Som är öppen för livet och andra människor. Ja, så vill jag ju gärna vara.

Ledarkursen var i januari. Sedan dess har jag haft denna insikt nära och funderat mycket på vad bilden av att inspireras av barnet står för. Hur det är att som vuxen, som chef, som kollega – som vän, maka och mamma, att inspireras av barnens sätt att vara, tänka och känna? Hur kan nyfikenhet och obundenhet inspirera? Hur är det att se möjligheter istället för att se hur man brukar göra? Hur är det att vara ny inför varje dag, inför varje stund? För det är väl det som är att vara som ett barn. Att vara som ny.

Och jag är nog på något sätt lyckligare än på länge. Även när stunder varit tuffa under vintern eller livet snårigt på olika sätt så har inspirationen från barnens nyfikenhet och livsglädje fått leda, om så bara i det lilla. Jag inser också att detta kanske är ett av de äldsta tips som finns för välmående, för visst har vi alla hört om att ta hand om barnet inom oss? Himmelriket är ju till för sådana som dem.

Teologens 150 dagar på nya jobbet som chef inom IT

Det är nu ett halvår sedan jag klev in som ny chef på en ny enhet med medarbetare som alla jobbat längre än mig i stadens organisation. Jag är fortfarande yngst (!) och jag har ett uppdrag som de inte varit med och bestämt. Vi ska ställa om hur vi arbetar och vad vi erbjuder i syfte att hjälpa staden med digital transformation. Vi ska också förvalta och vidareutveckla på ett ”stadenledande”, hållbart och framåtsyftande sätt.

Det är en rad svårigheter som jag tagit mig ann och nu summerar jag mina första 150 dagar på jobbet som enhetschef för digital verksamhetsutveckling och förvaltning. Många frågeställningar har fått följa min vardag i mitt nya landskap och arbetsplats. Hur tar man sig ann en arbetsgrupp med medarbetare som genom en omorganisation blivit en del av en gruppering som de inte själva valt och som det finns osäkerhet kring syftet med? Är allt som vanligt eller annorlunda? Hur möter man erfarna ledare och några medarbetare som gör något av de sista uppdragen i arbetslivet? Vad är utveckling för dem? Hur får man acceptans som ”ung” chef i deras ögon trots över ett decennium som chef och ledare? Hur kommer jag in i en ledningsgrupp som bara stannar vid en station för att ta emot mig och sedan fortsätter att köra tåget i 200 knyck? Vem har tid för mina frågor?

Eller: Vilken tidsrymd är rimlig för verksamhetsomställning och vem ska hjälpa mig att tänka? Speciellt när den chef som rekryterade mig och gav mig uppdraget slutar efter ett par månader mitt upp i rollsökarfasens kanske svåraste period.

Och hur tar jag mig ann avdelningens tradition och kultur och drar den med utan att äventyra acceptansen för uppdraget som jag fått? Det är två år sedan avdelningen bytte namn från IT-avdelning till avdelningen för digital utveckling, men det är nu som förändringen ska manifesteras. Det krävs ledarskap, chefskap, coachning och sociala färdigheter. Det behövs vision, mål och struktur. Jag har fått mig den ledarutmaning som jag har bett om och jag älskar mitt jobb. Vi har bara börjat och jag är oändligt tacksam för kloka, förstående, erfarna, delaktiga och livsbejakande medarbetare. Och även för de nya medarbetare som jag fått rekrytera in. Jag är full av beundran över deras kompetens, erfarenhet och driv för att få vara en del av resan med att göra Stockholm stad till en kommun där livskvaliteten är hög hos var och en av våra invånare.

Jag ville utmanas och prövas, växa som ledare. Få komma tillbaka till chefsrollen. Jag är tacksam varje dag för Stockholm stad och att jag fick den chansen. Så många gånger som jag tidigare i mitt liv önskat att jag haft mer på mitt CV och i min bakgrund som skulle kunna ge mig en liknande möjlighet. Äntligen finner jag ro i det. Jag vet att jag kan, att jag har verktygen och vad jag är bra på. Det är en fantastiskt skön känsla och ett vaccin mot vilken dålig självkänsla som helst. Man behöver få vara på rätt plats.

Det är också intressant att höra hur ofta det sägs nu för tiden att en brokig bakgrund är en stark merit, inte sällan i de kretsar kring digitalisering och CIO-förmågor som jag befinner mig i just nu. Man menar att man ser saker från andra perspektiv och kan bidra med ledarskap snarare än med expertkompetens i sakfrågan. Det säger något om den tid som vi befinner oss i rörande den digitala transformationen. Vi behöver riktning, ledning och perspektivförflyttning. Det är en tid av både oro och hopp, rädsla och meningsfullhet: allt samtidigt.

Det låter som stora ord, men det är egentligen bara ett uttryck för att verka i en komplex tid där sanningarna inte är enkla och svaret om vart vi ska gå inte är ett. För oss som inte är experter, men som ändå vågar oss in i kontexter med andra typer av språk, begrepp och kultur så är vårt lyssnande och analyserande av det vi hör det viktigaste verktyget. Det har jag gjort nu i ett halvårs tid och börjar bli redo att ta nästa kliv, men än ska det lyssnas in lite till.

Som teologisk utbildad har jag lärt mig mycket om språk, kultur, meningsskapande och samhällsförändring. Det är jag tacksam för så klart sett utifrån att ha verktyg för förståelse, men det har också gjort mig väldigt ödmjuk inför kraften i språk, kultur och mening inom olika branscher. Därför var ett av mina krav inför min anställning som enhetschef att få gå en gedigen och branschtung utbildning. Under ett halvår har jag skolats hos Dataföreningen Kompetens till certifierad CIO. Jag är så tacksam för den utbildningen och vad den just har gett mig i fråga om språk, kulturförståelse och mening i rollen som chef för en verksamhet som ska stödja andra chefer i verksamhetsutveckling och förvaltning där ny teknik är central.

Nu är jag redo för nästa 150 dagar på jobbet.

Den viktigaste förmågan är genomförandekraften

Genomförandekraft är den i särklass viktigaste förmågan när man arbetar mot en okänd framtid. Den framtiden som kommer i kölvattnet av den digitala världsvida transformationen av våra liv och samhällen. Genomförandekraften är den viktigaste förmågan eftersom oavsett hur goda idéer eller visioner som vi har så är det att omsätta dem i praktik och ställa om våra beteenden som är det svåra. Att genomföra digitalisering är själva jobbet som ska göras.

Det är lätt att lura sig själv med det där – att genomföra en förändring, även i det lilla. Hur många gånger hör man inte sig själv beskriva de planer man har och hur det är tänkt att vara. Men resultatet och förflyttningen ekar fortsatt med sin frånvaro. – ” ja tanken är att vi i nästa vecka, inom kort, ska ta itu med steg. Redan om några veckor kommer vi att…. ” osv. Det är inte fel med fokus på riktning. Tvärtom, den är essentiell, men om stegen på stigen ersätts med att man boat in sig i vid starten och ersatt startblock med soffa och bekvämt läge, ja då blir planerna svårare att realisera. Man måste iväg.

Alla har vi gjort det, – dvs drömt och längtat, oftast kanske helt själva, – så djupt mänskligt är det. Hur gör vi då för att realisera och börja vandra vägen? Hur övar vi upp vår genomförandekraft till excellens? Och mer konkret: hur motar vi vår amygdala och våra försvar och lär oss att få jobbet gjort?

Om digitalisering, ledarskap och förändringsarbete föreläste jag och Patrick Stahl, från Perfect Life, om för Stockholm stads utvalda chefer för deras strategiska ledarprogram här om dagen. Det handlade om det här med genomförandeföemåga.

Genom att kombinera information och samtal om vad digitalisering är med praktiska och helt jordnära tips om hur vi människor får saker och hända – och varför vi tvekar – fick vi en kombination av insikt om läget som vi alla har ansvar för och hur vi kan börja, redan imorgon. Förutom ett bra koncept var det underbart så klart att få jobba med proffset och härliga Patrick. Grym kommunikatör för det komplexa. Hur får han det att bli så enkelt – ja det är ju det som utgör hans genialitet och det kraftfulla i att ta det tillbaka till det vi vet om oss människor.

Först satte jag ramen för vad digitalisering är. Det är förändrade beteenden och arbetssätt baserad på ny teknik. Det är inte att köpa system eller hårdvara. Det är den själva förändring och förflyttning som kommer med att hela vår omvärld – ja våra liv – är och blir allt mer datadrivna. I ett datadrivet samhälle behöver vi en datadriven offentlig förvaltning. Förväntan på kommunerna från oss medborgare är stor. Våra liv är så pass digitala idag, med intuitiva tjänster som är lätta att använda och integrerade med annat, att man förvånas av de tjänster man ibland möter i det offentliga. ”- va? En blankett? Herregud!!”

Men förutom själva förväntan som finns i ett snabbt föränderligt samhälle med ny teknik, nya tjänster och beteenden, så talade vi också om vikten av att samspela, dela, göra tillsammans och att börja någonstans. För eftersom denna förändring redan är här och ändrar på allt så rasande snabbt, ja då behöver vi börja och göra det ihop för att kunna hålla takten.

Patrick ledde oss vidare under eftermiddagen med kraftfulla teorier om hur vi alla funkar när saker är komplext, dvs när experiment och prov är vår enda väg fram eftersom experterna är oense och morgondagen oviss.

Vi människor är inte designade för en högteknologisk tidsålder, men behöver anpassa oss till den. Hur gör då vår hjärna och hur hjälper vi den att bli bekväm med att jobba med det okända? Vilka tekniker finns och hur kan vi sortera vår vardag för att få saker gjorda och få medarbetare att ta klivet? Och hur kan vi jobba med vår egen beslutsnivå och makthavare för att få en offentlig verksamhet med mod, nya vägar och lutning in i framtiden?

Tillsammans vände vi på de stenarna och satte fart på energiknölarna. En kraftfull dag om digitalt ledarskap och genomförandekraft i våra organisationer – och i våra liv.

Hur har du det själv med genomförandekraften?

Att säga hej då till en chef. Och hej till en framtid med en medsyster.

Med en känsla av sorg tog jag emot beskedet att Ann Hellenius slutar som CIO för Stockholm stad. Vi har förlorat en lysande stjärna, en av världens bästa CIOer och en inspirerande, lyssnande, varm och värderingsdriven chef & ledare. Jag är så klart ledsen för vår stads skull men mest för min.

För staden klarar sig utan Ann. Tack vare Anns bidrag med en professionell, gedigen it-styrning och ett genomtänkt transformationsarbete med dubbla takter (s.k. bimodalt) i vår digitala utveckling så står vi väl rustade för framtiden – vad den än serverar. Vi har lyft oss ytterligare och står väl förberedda för att fortsätta mot mål om att förbli världens smartaste stad 2040.

– Så TACK Ann för att du lämnar ett arv som klarar av att växa och mogna också utan dig. Det är proffsigt!

Som Sveriges digitaliseringskommun 2017 har vi tagit ledartröjan och vi är redo för framtiden.

Men jag kommer nog att behöva julens ledighet till att ladda om helt, för att bottna och se min egen drivkraft. Jag ska också ta lite tid till att sörja att jag förlorat den bästa chef jag haft hittills. Som så många gånger överraskat mig med förmågan att ge feedback och vara värderingsdriven, rekrytera på potential, leda talanger likväl som erfarna och modiga medarbetare. En sann inspiration för mig som själv aspirerar på att under min livstid bli och vara en av de främsta på att leda och utveckla människor & organisationer in i framtiden (man ska ha höga ambitioner gott folk ☺️ – pappa säger nu: förhäv dig inte 😘).

Men för att klara att leverera mot dylika visioner, för att orka se tunt hörn, vara modig, utmana kulturer och stå mitt i diversitet av människor (vilket behövs för sådan framgång) behöver man ha en chef som litar på ens tro eller som ser samma potential som man själv. Som backar upp. Jag valde en sådan chef när jag tog mitt nuvarande jobb. Nu väljer jag ambitionen och tackar för det jag fått lära mig under den här tiden.

Nu har en Tf CIO tillsatts för staden och Johanna Engman, och henne ska vi alla ta väl hand om så klart. Det ska man med tf:ar. Hon är en av stadens mest erfarna chefer så det känns riktigt bra. Johanna är nog också särskilt stolt över det Ann levererat till staden under de gångna 7 åren. Det var ju hon som en gång rekryterade henne hit.

Det är så klart tufft att gå in efter en annan som det fullkomligt (med rätta) regnat priser och omnämnanden över. Nästa CIO har stora skor att fylla. Men vi kommer finnas stabilt runt omkring både Tf och tillkommande och leda stadigt mot de mål som vi satt upp.

Som tur är har jag funnit en medsyster i Ann som inte minst i mitt professionella liv kommer ge guldkant. Men också för mig, vanliga Louise. Ytterligare en till min stjärnhimmel av fantastiska människor som jag har och fortsatt får ha tillgång till. Medmänniskor med stort M som ger klokskap, perspektiv, värme – och som tar emot mig. Så sorgen blir kortvarig. Jag väljer att se möjligheterna istället.

Pax