Kategoriarkiv: Existens och filosofi

Hjälp nu flyttar hon

Så kom den där dagen då glädjen exploderade i hennes ansikte. Ja hela kroppen faktiskt. Det började med en sms-tråd som aldrig tog slut med glada emojis och tillrop och slutade med en high-five över beslutet att hon och jag skulle åka till Ikea tillsammans. Hon hade fått en lägenhet. En egen. Utan mig.

Det är inte utan att det känns. Så är det faktiskt. Det känns på så många sätt. Vi är klara med varandra som mamma och barn. Hennes helt egna liv börjar ta fart och vi blir något annat. Men vad är det där andra egentligen? Jag är ju alltid hennes mor. Hon alltid mitt barn. Men det är något annat som nu kommer till. En vald relation. Inte en som vi fått.

Jag minns min egen mamma som vid ett tillfälle, när jag försökte vara så där liten igen, fast jag var 21, lite puttade bort mig och sa: – nu är du vuxen! Då får man klara sig själv. Det låter lite skarpt, och det var nog också skarpt, men det var sant. De orden betydde en hel del för mig. Skillnaden mellan mig och min dotter, som nu också är 21, var att jag var mamma till henne då. Hon var 1 år. Så klart kände min mamma ett behov, och kanske en oro, att jag skulle klara mig på egna ben eftersom jag behövde finnas för någon annan.

Min dotter hon har inte en egen dotter som så att säga är anledningen till att jag behöver se till att hon står på egna ben – för barnets skull. Nej, men hon behöver lika mycket att jag släpper taget om att vara hennes beskyddande mamma. Friheten som kommer med lite hemligheter. Möjligheterna som kommer med insikten om att det nu är jag som bestämmer allt. Jag önskar henne den friheten och alla de möjligheterna som kommer med den.

Men hon ska alltid ha en plats och en famn här. Alltid. Jag kommer beskydda henne på ett annat sätt nu. Spirituellt och genom att dela livet, men mer på lika villkor. Med det tomrum som kommer skapas genom hennes flytt kommer vi få fylla på med andra värden. Jag ser fram emot att skapa dem tillsammans med henne.

Ebba, jag önskar dig allt det bästa och är egentligen lika lycklig som du! Fast mina ögon blir blanka av att trossen från kajen dras. Nu lägger du ut och styr din kurs. Kvar står jag i hemmahamnen och minns alla underbara dagar tillsammans. Nu återstår resten av vårt fina liv tillsammans, som två vuxna kvinnor med speciella band som aldrig bryts.

PS – frågade Per om vi inte nu behöver fylla på med ett nytt barn eller en hund. Han sa att det inte går till så. Han har så klart rätt. #älskarattvaramamma #hjälphonärstor

Hunden, vår livlina. En delvis sorglig berättelse om så mycket själslig rikedom <3

Detta är en berättelse som inte är för de känsliga. Men viktig för mig. Och även för teologin.

***

Hans tunga hundhuvud i mitt knä. Han har somnat men snart är han död. Hans hjärta slår än. Slag som är räknade. Jag känner det under handen som stryker hans numera sträva krulliga päls. Lilla Vigo, viskar jag med små små svaga stavelser. De bär knappt. Sorgen är bedövande. Verkligheten blir inte mer på riktigt. Han ska snart lämna sin kropp och mig. Med honom dör en bit av mitt hjärta, samtidigt sväller det.

Sorgen och ansvaret

Detta hände för ett halvår sedan. Jag minns det som om det vore igår. Smärtan är fortfarande enorm. Men jag vill minnas den, hans sista stund. Det var mitt beslut att han skulle få somna in. Meningen ”nu slipper han lida mer” var livlinan som brast. Det gjorde inte stunden mindre smärtsam.

Han var en bit av mig, min tokiga vovve. Det är en upplevelse som jag delar med många hundägare. Sorgen efter den där trofaste skuggan och själen är så stor och smärtsam. Man sörjer en alldeles särskild kamrat i sitt djur.

Om hela skapelsen fick vara med i teologin

Någon sa, som nyss förlorat sin älskade hund, att om man framhärdar att hundar inte har en själ så har man aldrig förstått vad själar är. Jag tror som hon har en poäng. Att leva sida vid sida med ett djur är att själsligt berika sig.

Kyrkan har ingen teologi för djurens själar. Man har i många sekel framhärdar att det är människan som suveränt har en relation till Gud och med det ett ansvar för skapelsen. Jag tänker att vi behövt ha det så i vår livsförståelse för att uthärda ansvaret för planeten. Tar man in det faktum att i djuren är jämlika med människan, ja då har vi mycket krav inom den moraliska aspekten av vår livsföring att prestera, och inte minst att ändra på.

Vi behöver en annan teologi, om inte av annat skäl så för att rädda vår planet. Men det är en annan historia och tråd att dra i.

En livlina, inte bara en vän

Oavsett djur i det stora hela så är hundar i synnerhet en relation som är viktig för oss människor. I samspelet med hunden har vi lärt oss en hel del. Men det kanske viktigaste pusselbitarna är att relationen är något av det mest grundläggande vi längtar och letar efter. Vi har skapat personlig trygghet och vi har brutit ensamhet med vår fyrbenta vän. Numer vet vi också att ensamheten dödar i större utsträckning än rökning. En hund har inte bara en själ. Den räddar oss till liv.

De fyras gäng

Mina hundar, i mitt liv; Lord Simson, Betty Boop, Nikodemus och Vigo Enrico- de vet alla mest om mig och har räddat min själ och psyke många gånger. Nja, kanske inte Nico, eftersom han bara ville leka med bollar, men de andra i alla fall. Var och en av dem minns jag tydligt och finns fortfarande vid min sida. En liten flock personligheter. Ett gäng med kärlek. ”Lojalitas Bandidos” – mina partners genom livets vedermödor.

Vigo och Betty har fått uppleva mest. Båda har hjälpt mig vänta barn och sedan fostra dem. Betty har hjälpt mig genom tider av brustet hjärta. Vigo har delat sorgen efter min mamma. De har fått mig att studera. De har hjälpt mig tänka de långa tankarna. Tillsammans har vi mästrat livet.

Betty kan jag se trava före mig hem när jag vill genom Lysekil i alla väder. Hennes huvud förnimmer sig tydligt tiggande i mitt knä under bordet. Vigos buffar med stark nos, rakt i sidan vill jag aldrig glömma. Eller hur han sitter och lutar sin varma kropp mot mig för att få bli kliad. Den lutande hunden som sover i mina knäväck fast han inte får. Tungt.

Lord, min galna hund, lägger huvudet på sned och gråter utanför affären. Nico jagar fortfarande bollar och hittar sin freezebee var helst jag gömmer den. Livsglädje personifierad. Den lågt förväntansfullt viftande svansen med blicken på bollen framför. Ylandet på morgonen för att någon ska vakna och glädjas med godmorgontuppen. En viftande svans som slår i golvet när man viskar vovvens namn. Fyra svansar dunsar nu mjukt i ekon från andra sidan.

Nu är de alla hinsides men lever med mig. Är det inte så det är? Man tar hunden med sig in i himlen, men också evigt vid vår sida så länge vi traskar här jorden.

När slutet kom

För ett halvår sedan satt jag på det kalla golvet i vargtimmen hos veterinären och kände hur luften gick ur hans kropp. Pälsen blev våt av mina tårar. Möjligtvis sörjde jag också min lättnad. Det sista året hade varit jobbigt, med en åldrande inkontinent halvdöv vovve. Nu var tiden över då jag fått följa honom till slutet. De sista timmarna var förfärliga. Han var mer djur än vad han någonsin varit. Smärtorna fick honom att söka efter en undanskymd plats att gömma sig på. Vi fick knappt kontakt. Han flämtade korta korta andetag i bakluckan sista resan. Jag hade hjälpt honom in. Jag hjälpte honom ut. Vi ringde på hos veterinären. Klockan var 2 på natten och det var så mörkt som det blir i mitten av maj. Sköterskan kastade bara en blick på honom med hans uppsvullna buk. – Det där är magomvridning, sa hon och jag anade att det jag fruktade var sant. Jag förstod att det var slut. En timme senare har hans kropp sjunkit ihop och jag har tackat honom för så mycket. Försökt memorera hans päls under mina fingrar. Känslan av hans mjuka öron. Min kamrat. Det är en av de mest smärtsamma nätterna i mitt liv. Övertygad om att min hund har en själ som nu är förevigad.

Roblox, förstoppning och familjeförhandling

Det är söndag och vi är mitt i livets virvel. I stormens öga känns det alltid lugnt. Ibland är det så livet är för en fyrbarnsfamilj. Några spelar roblox med varandra i en obäddad dubbelsäng. Någon verkar förstoppad men på väldigt bra humör. Vi vuxna letar lavemang och hittar några som gick ut 2015. Letar vidare och finner jackpot. Utgång 2020 – bara att köra! Och tur är väl det, för ute går inte att köra.

Snön ligger i vackra drivor på staketen utanför. Minst 20 centimeter glimrande vattenkristaller gör tillvaron ljus. Att pulsa sig till bilen och ta sig till närakuten med ett alltigenom superpiggt barn, som bara har alla tecken på förstoppning – nä det är nog bättre att försöka undvika det. Avskyr att möta sjukvårdens trötta ögon när man kommer med någon som är för frisk för att vara sjuk.

Samtalen mellan frukostservice och sökande efter klyx handlar om känslor och förändringar i livet. Jag är lite arg och har varit det en tid. Lite skam finns på ett hörn. Vi behöver prata om det. Det är i grunden så vi jobbar. Ut med det! (Identifiera känslor är väldigt bra verktyg för att hjälpa sig själv – här är tips på hur man kan göra genom mentalisering m.m.).

Livets skiften för med sig sånt i kölvattnet. Det river upp och sätter händelser i perspektiv med varandra. Man behöver ventilera och man behöver lyssna med stora öron. Det gör vi bra även om det hackar lite eftersom vi naturligtvis är olika. Man behöver samtidigt ta ansvar för varandra och ta ansvar för sig själv. En balansgång som kräver gas och broms.

Per har också nyss läst Tommy Hellstens bok, Flodhästen i vardagsrummet. Jag själv läste den 1999 med stor behållning. Den öppnade många perspektiv för mig och präglat mycket av mitt tankesätt. Hellsten är både psykoterapeut och teolog. Hans tankesätt blev tidigt en del av mitt förståelsesystem.

Boken handlar om medberoende till varann och till sina livsvillkor i barndomen. Mitt villkor handlade om min handikappade bror och anpassningen till det.

Jag fick så fin hjälp som tonåring att se och förstå det. Jag fick ett språk för känslor och fick se hur vi alla påverkar varandra. Ingen är ett vakuum. Det är därför ansvar är så viktigt att kunna prata om och ta.

Jag tror vi alla har lite olika berättelser om medberoende. Någon har mer svårhanterliga med sjukdom, beroenden eller psykisk ohälsa. Andra har arbetsnarkomani och skilsmässor. Allt kan prägla. Ibland är det inte ens vår egen barndom utan våra föräldrars som tas med in i vårt liv. Sociala kedjor av minnen och händelser. Det är så vi blir dem vi är.

Älskar dessa samtal samtidigt som de är jobbiga. Nu ska jag gå och krama om min man och få honom och förstå det. Sedan ska jag klyxa barn. Livets alla skeden 💩.

Livets vatten i ett glas eller i en handling

En liten röst skär in i drömmen. Klart och tydligt i mörkret ropar det från ett vaket barn. Mamma, mamma, mamma. Som ett rådjurskid som skäller ljust i skogen. Jag vaknar när jag redan är i hallen, stapplandes mot den lilla människan i randig pyjamas. En katt under armen. Hon ser på mig där hon står i köket. Det är midnatt konstaterar jag efter en snabb blick på micron. – Vatten tack mamma, säger hon. -vatten! Jag heller upp lite grann och ger henne muggen. Hon dricker girigt. -Mer! gastar hon. Mer!

Hon var sjuk och svag igår. Magsjuka för första gången. Nu är blicken klar, men jag vill inte ge henne för mycket. Det är rätt slitigt att byta lakan och sova på vakt. Men den lilla rösten är uppfodrande.

-Töttig, meja vatten, säger hon igen på sitt tvåårssätt. Ljuvliga barn. Hon får så mycket hon vill. Åt skogen med sömnen.

Det är en rikedom att kunna ge sitt barn det hon behöver. Vaknade i morse och skrollade trött igenom sociala medier. Hjälporganisationerna jagar mitt samvete med filmer på barn som också vill ha ett glas vatten. Känner att jag sörjer världens orättvisor idag samtidigt som jag gläds åt min egen lyckliga stjärna. Vi behöver alla bidra och låta vårt stjärnglönsande liv spilla över till fler.

Men hur gör vi det så att det blir en skillnad? Åtminstone jag blir nästan handlingsförlamad av bilderna på de törstiga undernärda barnen. Mitt sätt blir autogiro till Svenska kyrkans internationella arbete och det blir en strukturell kamp mot orättvisor. Samtal med mina barn. Tänka på Buddhas tårar över en lidande värld. Vi måste bry oss.

Hur gör du?

När jag fyllde år hjälpte Facebook mig att samla in 3700 kr till kampanjen Född flicka. Den mest meningsfulla present jag fått.

Den lilla randiga somnade tillfreds bredvid mig. Nu på morgonen var jag ett mammavrak efter en minst sagt obekväm natt. Men en natt väl värt det. Mitt törstiga barn sov sött med ett stillat begär och en trygg och varm famn. Jag önskar det till alla barn.

Jag är en julkliché. Förförd av varuhuset och med ett gnagande världssamvete. Kan en hemlös Jesus hjälpa?

Okey okey, vi har hört det tusen gånger, det där om julhets och julklappsångest och frågan om varför vi inte bara skiter i allt, lurar runt hörnen i samtida dialoger. Eller är det egentligen den där frågan om bristen på moral i överflödet vs att få leva en dröm?

Mina axlar värker och fingrarna är så där ömma och lite raspiga efter att ha burit kassar genom Åhléns salar och rulltrappor en hel förmiddag. Det började med att det bara var jag där. Riktigt trevligt, fullt med uppmärksammande expediter med perfekt make up och skön stil. Dofter på parfymavdelningen som förför. Smycken som glittrar tilltalande. En glimt in i Acne studios och så var eskapismen i full blom. Inte för att det är jag, men för att den stilen säljer vår barndom tidigt 80-tal i förpackad avantgarde. Jag är rätt imponerad hur vi kan leva drömmen en gång till i plagg värda från ett par till flera tusen lappar.

Inköp efter inköp. Drömvävnaderna i de tilltalande stilrena vrårna i köpcentrat lindrar eventuell köpvånda. Det värker i fötterna nu. Det har blivit kö till kassan. Jag är inte ensam nu och folk lystrar och liksom gnistrar till i deras annars glansiga blick när högtalaren berättar att du kan betala i vilken kassa du vill. Nån ger upp med en suck och ger efter.

– Vill du skänka 3 kronor till stadsmissionen? frågar expediterna. Vi svarar alla ja i kör. Så vi gör ändå gott, trots vårt varuberg. En överprisad julklänning i ekobomull får bli Umas. Afroart till julgranen, kanske gagnar det någon. Årets spel 2002, känns kvalité. Choklad som tackpresenter. En stund vid vackra tyger och drömmer om rean. Jag är en kliché, jag vet.

Nu stapplar jag ut till slut. På något sätt förundrad över hur jag stod ut så länge. Jag älskar ofta shopping, så är det. Jag älskar att köpa presenter. Mina drömmar om vackra saker och lyckliga medlemmar av familjen är lätt att tända. Men jag älskar inte vårt överflöd. Jag antar att också det är den här julens kliché. Trots vår klimatångest lär vi slå köprekord i år – igen. Trots att årets julklapp är begagnade kläder. Den julklappen köper jag året runt, varje år. Julklappar handlar jag ofta på blocket. Jag vet inte om det gör så stor skillnad. Drömmen om lyckan vs moralen är tuff. Vi står ju ändå där i kön redo med våra betalkort.

*

Ett år köptes det en klapp per peson i min ursprungsfamilj av mina föräldrar. Det var nog nu sa de. Vi var tonåringar då. Jag tyckte det var värdelöst. Fostrad i överflödet. Jag tänket på det ibland, hur det var så självklart och hur det kändes orättvist att bryta det som var vår dröm. Jag gör nog samma resa med mina barn är jag rädd. Men jorden behöver vår disruptiva förändring av vår konsumtion. Det som är disruptivt förändrar något radikalt. Gör helt om. Skapar nya spelplaner. Är det inte vad vi behöver?

Detta inlägg kommer inte sluta i dur, men vi behöver tänka på sånt här. Och prata om det.

*

Sitter så på pendeln som jag tog vid centralen. På vägen ut snubblade jag över en mor på gatan. Två barn på en bild i en mugg. Mina fingrar värker. Här på pendeln lägger en man en lapp framför mig. Jag läser i ögonvrån om att han är far till två barn varav en av dem är dödligt sjuk. Sant eller ej. Är det så här vi ska ha det i den drömska julens tider? Lycka för de få. En dröm för andra.

I världens städer ligger den hemlöse Jesus på en bänk. Man ser inte hans ansikte men man ser hans nakna perforerade fötter som sticker fram under filten. Man kan sitta där vid fotändan. Ta emot förlåtelsen. Sörja lite över världen och sig själv. Jag tror vi behöver se att den fattiga kanske är vår frälsare. Den utan något är den som gör oss rik. För vad har vi kvar när jakten på drömmen är över om inte det dyrbaraste som finns. Som ett minne över hans födelsedag kan vi få syn på det där barnet, skört, litet, hjälplöst. Strålande och full av hopp.

*

Tacksam ändå att stadsmissionen tar in procent på våra köp till fotvård för hemlösa, varm mat och tak över huvudet och kanske lite genuin gemenskap. Samtidigt säger jag åt helvete med skattesänkningar till sådana som mig som redan har så vi klarar oss och mer därtill.

10 % av begravningarna saknar besökare

Den känns i magen. Rätt in i rädslan för det faktum som man inte vill ska kröna det liv man levt. Att dö ensam. Att sörjas av ingen. Den känns. 

Statistiskt ser det ut så idag. Så många som 10 % av alla begravningar har inga besökare. Det är ett mått på en stor ensamhet i vårt land. Av de som dör ensamma är siffran 16 % 2015.  Det är ett mått på att något redan har gått sönder. 

– Ensamhet är det värsta som man kan drabbas av,  sa läkaren Anders till mig idag. Vi träffades i kyrkan där vi sitter i församlingsrådet. Vi pratade om varför vi finns som institution och att det handlar om att göra skillnad. Inte på människor utan FÖR människor. Vi var överens om att tryggheten och utsattheten ökar dramatiskt i vårt land och att allt för många lever i marginalen. 

Ropet från marginalen är också ropet på medmänsklighet. Vi är många som behöver lyssna där och vara armarna och händerna i världen för varandra. Hur ska vi se till att länken inte bryts mellan människa till människa så att ingen blir ensam fram till sin död? Det är den kedja av mänsklig kontakt som börjar med dig och som sprider sig genom hela världen. Vi lever ju här tillsammans även om det ibland känns som vårt sätt att leva är ett avskärmande från det som inte är likt. 

Och ändå är vi alla människor! Ändå är vi så förtvivlat lika i våra behov. När allt kommer omkring vill ingen vara saknad av ingen. 

Ropet från marginalen brukar också vara bilden av den nya medmänskligheten. För där i marginalen visar den sig på riktigt. Här lever människor som tar hand om varandra. Det finns en uppmaning i det till dem av oss, bland annat jag själv, som har ett överflöd. Uppmaningen är att lyssna till en annan sång än den om individualism och framgångssagor. En melodi om gemenskap och omtanke, om delande och om att klara sig tack vare varandra. Det finns kraft i det. Kanske också sann lycka. 

Anders, min vän läkaren, tipsade om boken ”Att höra till” av Peter Strang. Den pekar också på ohälsan som kommer av den ofrivilliga ensamheten, bland annat på den stress och oro som kommer av det. 

Vi är alla skapade för gemenskap! Jag tror vi har en uppgift i jul att fundera på hur vi kan återskapa mer gemenskap runt omkring oss. Delta i tillsammansaktiviteter och främja det som håller ihop oss. En början kan vara att läsa Peters bok. Allt börjar ju med medvetenhet. Ibland det svåraste steget. 

Apropå kyrkan, där jag och Anders hängde idag, så förstår vi ju att det är en av institutionerna som kan göra skillnad – kommuner och andra organisationer är andra – men alla dessa organisationer är ju du och jag. Det är ju människorna i dem som gör skillnaden. Vi behöver bli fler som hjälper till och ändrar på det här ensamma sättet att leva. Det är ju dessutom så fantastiskt meningsfullt. 

När man hjälper andra får man dö lycklig. Då spelar det ingen roll hur många som besöker ens begravning. Man har bidragit till det som håller oss vid liv, ett gott liv, och det är det som ändå kommer räknas i slutändan. Det kommer nämligen märkas genom den värld som nästa generation kommer att få leva i.

Så…. vad kan du göra? Bara det där lilla? Alla kan göra nått och ibland är det de små stegen som gör underverket. Berätta, för jag är nyfiken!

PAX //tisdagstankar från Lollo

Ps

Maj, en annan vän i församlingsrådet, berättade om en fantastiskt skicklig undersköterska som hon träffat på sjukhuset förra vintern. Han var väldigt professionell och duktig. De kom att prata en del. Han kom från Afganistan och hade bott här i 7 år då. På den tiden hade han inte fått en enda svensk vän. Det gjorde också stort intryck på mig den berättelsen. Det är ett annat utanförskap i vårt samhälle – men det får vi prata om en annan gång. 

Drevviken om vintern

Svåra samtal och att bygga tillitskultur – något av det viktigaste vi ägnar oss åt.

Stämningen var både spänd och påklistrat lättsam när vi gick upp för stentrappan som kröker runt en massiv pelare. Han som är anledningen till mötet går bakom mig med sin vän strax efter. Jag går efter en av organisationens mer seniora medarbetare. Vi ska strax sätta oss ner i ett vackert och anrikt rum och prata om saker som ingen av oss skulle vilja dela med varandra. Men vi måste för vi har båda ansvar för en rörelse som är större än oss själva.

Lite tafatt och på gränsen till glättigt byts lite ord vid en kaffeautomat. Jackor hängs upp. Stolar skrapar och papper rättas till. Det är dags att börja. Jag har förberett mig i dagar för jag vet att detta är en dag ingen av oss någonsin kommer att glömma. Jag börjar med det som jag tycker är viktigast att få sagt inledningsvis: alla bra och fina saker som människan mitt emot mig gjort, gör och står för.

Jag menar varje ord och jag ser medvetet förbi allt det där som inte är bra och som gjort andra illa. Vi måste börja med att plocka upp varandra till den nivå där vi kan börja föra ett samtal. Snart ska vi gå in i ett flöde av ord som jag inte kommer kunna ta tillbaka, hur mjukt de än dånar. En fors som inte blir den samma så fort vi stigit ner i den. Det är tungt att komma med besked till en annan människa. Tungt att säga att någon inte längre får vara med.

Svåra samtal ska inte vara svåra samtal. De ska vara jobbiga samtal. De handlar om människors väl och ve, om självkänsla, status och om samhörighet. De berör helt enkelt våra grundläggande behov som sociala varelser och frågan om hur vi klarar av att bete oss i den norm som råder där vi verkar.

Ett s.k. svårt samtal har ofta att göra med att en annan människa ska ge en spegling till en annan människa om något som helst ska vara onämnt. Ett svårt samtal handlar om att komma väldigt nära. Närmare än vad man är inbjuden att vara. Ibland väljer man vägar för någon som den inte vill fara på. Det krävs respekt, självkänsla och empati hos den som tar kommandot. Likväl som lugn, klokskap och strategier.

Jobbiga samtal är inget att leka med. De ska vara jobbiga för att de kräver närvaro och omsorg. Men de ska inte vara svåra för den som gör anspråk på att leda och som vill vara med och bidra till det goda samhället. Är det svårt har vi inte gjort vår förberedelse eller lärt känna oss själva tillräckligt. Då är kanske anledningarna dunkla och utkomsten mer än oviss.

Tuffa samtal finns överallt i våra relationer. I rollen som kollega får vi ibland också ha svåra samtal. Ibland gör vi det som släkting när vi behöver gå närmare än vad vi tidigare behövt varit. Blod blir i det fallet tjockare än vatten. I uppdraget som chef är det också vårt ansvar att ta de samtalen som är känsligast. Vi får där betalt för det. Vi har dem hela tiden men är olika rustade och förberedda för dem och de känns olika angelägna så klart. Både lön och blod manar på att ta dem.

Som ledare inom ideell verksamhet är det många jobbiga samtal som man ska klara av att föra. Man har ofta valt en organisation men inte människorna som man där får möta. Ingen får någon annan lön för mödan än meningsfullhet. Möjligtvis får man uppskattning. Riktigt fint är såklart att få företräda de idéer och den tradition man själv valt att gå in i. Alla söker inte sådan fjäder i hatten, ibland är det trångt på toppen. Några har sökt en sådan roll men klarar inte av den. Det är då man har några av de svåraste samtalen. Du platsar inte här.

De gånger jag behövt ha riktigt skarpa samtal är tack och lov inte så många. Men ganska många är på vägen dit. Då behöver man helst redan innan ha investerat i relationen för man tar ut en hel del av varandra där. Det kan bli fint, det kan bli bra, men det är aldrig härligt. Och det är aldrig därför man gick in i en rörelse.

Nyss var jag på en kursgård söder om Stockholm och höll ett två nittiominuters pass om svåra samtal. Jag hade med några metoder och vi pratade både om karaktär i sådana samtal och anledningar till att ha dem. Men mest fokuserade vi på att känna sig själv och förstå hur vi människor är lika som sociala varelser. Vi mår otroligt dåligt av att utestängas av en gemenskap och upplever brist på status eller möjlighet till medbestämmande som ett hot. När vi får vara med upplever vi stark lycka och stor meningsfullhet.

Vi började också passen med att fokusera på tillit och positiv feedbackkultur. Jag ville att vi tillsammans skulle känna på hur vi människor fungerar och hur våra känslor och vårt välmående så snabbt kan öka när vi ger varandra stärkande energi – att vi är helt lika här. En insikt som är så viktig när vi vet att vi som ledare också behöver ge varandra feedback på beteenden för ”organisationens skull”. Det är svårigheten i varje organisation som vilar på en idé om den goda världen och den rätta etiken, att vi behöver korrigera varandra och ta oss den rätten. Det är en svårighet i ideell sektor, eftersom den är full av människor som vill väl men där allt inte blir så bra som man tänkt eller som de flesta vill ha det.

*

Samtalet där i det anrika rummet tog ungefär 90 minuter det också. Det finns en Louise före och ett efter det mötet. Idag är jag övertygad om att vi behöver ta de där jobbiga samtalen tidigt och ofta. Det går också bra om du är lugn och trygg. Vi behöver förbereda oss noga och i varje steg respektera varandra men vi behöver inte gilla det någon säger eller har gjort. Det är skillnad på sak och person. Lev det! Det fungerar bra.

Den yttersta tiden.

Det är mycket ondska i vår tid. Det har det alltid varit i människans historia. Gud vad vi behöver hjälp att tänka gott, göra gott och läka sådant som är trasigt! Som kollektiv är vi ju hopplösa. Ibland som individer också.

I vår samtid pratar man inte så mycket om det där att vi också har skuggsidor. Vi är så upptagna vid att alla ska se det som är bra med oss. Lite ängsligt så där är vi bekräftelsenarkomaner. Se mig, älska mig, hör mig. Avslöja mig inte. För vem är du att berätta att jag inte duger?!? (Framför allt eftersom vi alla till mans verkar bära på den hemligheten av rädsla för att det är just så).

Yttersta tiden. Är den nu? På ett sätt är den alltid här. Så är det med det eviga nuet. Det är nu det gäller. Det är nu livet sker.

Att välja det rätta i varje stund och varje tid är omöjligt. När man börjar tänka på det så blir man lätt modfälld. Man får lätt kramp och prestationsångest. Kanske bäst att inte tänka så mycket på det. För hur pratar man om det i en tid när det existentiella samtalet förseglats till det som kallas privat? Och kanske därför ligger det och mal inom oss. Oron för att inte göra tillräckligt för att duga.

I det ljuset av evig tid och det omöjliga att göra osjälviskt rätt i varje steg så förstår jag de klagans rop som kommer från troende människor genom alla tider. Från alla dem som på någotvis omfamnat tanken att det spelar roll vilken värld vi tror på och vilket bidrag vi själva ger in i den. De som förstått att vi behöver förlåta vår brustenhet för att orka fortsätta vilja och försöka. Klappa oss själva så där lite på axeln.

I den tanketråden kommer man snabbt till kärnan i den troendes livsrymd. Det handlar om att älska det man fått. Sitt jag. Det man är ensam kvar när då alla gått hem. Den gåva som är livet. Genom att ha frid och fred med sig själv, sitt ljus och mörker, yin och yan så flödar kärleken vidare. Med tillförsikt, värme och fördragsamhet ser vi på vår grannes flisa och tillkortakommande. Vi lär oss älska förbehållslöst. Och för att klara just det behöver vi det andra subjektet, dvs att vi redan från början och förbehållslöst är just älskade av livet självt. Vissa kallar det för gud.

Då, när vi omfamnar detta faktum, är vi redo att älska världen och ta hand om den utifrån ren och skär tacksamhet. Inte för någon annan anledning än att få ge tillbaka av den kärlek vi känt.

Det är en svår uppgift i den här yttersta tiden. Så mycket perfektionism och polerande av ytor och materialism. Så mycket framgångsfokus. Tillväxt trots att världen svämmar över samtidigt som den svälter. Svårt att bortse från detta och låta acceptansen och kärleken komma över oss bara för att vi är.

”Jag är” – det är en av de äldsta mysterierna i monoteismen. Ett annat namn för Gud. Adonaj, jhvh, elohim. Den som älskar. Det var den där brinnande busken där gud beskriver sig som själva varandet. Jag är…. är det så heligheten bor inom oss alla?

Descartes hade en annan tagning på det under upplysningstiden: cogito ergo sum, sa han och ville göra upp med dogmer och pekade fram mot vår tids världsbild. Det betyder ”jag tänker alltså är jag”. Han lade till ”tänkandet” vilket också bidragit till vår tids ambivalens inför att duga. Det har i många hundra år inte räckt med att vara. Är det dags för det nu?

Omfördelningens tid. Står den vid vår dörr? Jag önskar det. I mitt inre så gör jag plats för henne. Låt rätt sak ta rätt tid. Låta kärleken lysa på mina skuggor och läka ut det som skaver. Låta rädslan byta plats med nyfikenhet. Fundera på vad jag kan ge för att få. Låta tänkandet stå tillbaka lite. Bara lyssna till mantrat att duga som man är. ”Je suis” räcker långt. Oam.

Det är mycket ondska i vår tid. Men godheten vinner alltid för i kärlekens matematik blir ett plus ett alltid tre. Tillsammans kan vi ändra vår tids normer och ge mer för att få behålla den värld som vi känner som vår. Det börjat med dig och mig.

Love thyself!

… och för dig som vill ha lite psykologisk fakta i målet så kan du läsa den här artikeln i Psykology today om vilka effekter det får i ditt liv med att jobba på din självkänsla med något som kallas ”self-compassion”.

Vad drömmer du om?

En så enkel fråga och alldeles för sällan ställd. Jag blev påmind om det förra veckan när jag ägnade mig åt en av mina favoritsysselsättningar på året. Jag var ledamot och ordförande i organisationsutskottet i kyrkomötet. Frågan ställdes under en middag och den påverkade som alltid en hel del.

Jag har varit med i kyrkomötet sedan 2009 och är därmed inne på min tredje mandatperiod. Plötsligt är man senior i sammanhanget där man alltid känt sig ung och lovande. Nu är jag ungdomlig och trygg möjligtvis. Jag älskar detta uppdrag för att här får alla plats och här är vi människor med ideologier. Vi behandlar varandra med djup respekt och vi behandlar frågor som berör livet, hälsan, världen och vårt syfte här på jorden. Det är stort och det märks.

Men så är det med teologer och religionsvetare, har jag lärt mig, att det är enkelt att tala om livet och om det som hjärtat är fullt av. Jag läste religionssociologi och religionspsykologi under många år och förstod snart att det var detta studium om meningssökande som fascinerade mig mest, som gjorde att jag hittade mig själv och vårt samhälle samt som fick mig att för all framtid att utgå från detta i mitt ledarskap av andra. Studiet av det som ger oss mening är meningsfullt.

Jag minns tillbaka på alla middagar och gasker som jag fick vara med på, lite ibland mot min vilja som kårordförande, ibland med stor entusiasm som ramades in av samtal mellan skålarna och sångerna om djupaste meningen och sökandet efter den samma. Återigen med stor respekt för att mening både är personligt, privat och kulturellt betingat och färgat av en språkdräkt. Där kunde man utan att någon höjde på ögonbrynen få frågan från den du nyss mött: vad drömmer du om? Och så reflekterade man både över svaret och frågan.

Förra veckan satt jag på middag hos Biskop Eva Brunne med den fina människan Erik, tillika präst och då också teolog så klart, och fick dessa minnen tillbaka. Efter en kort stund kom frågan, -Louise, vad drömmer du om? Vårt samtal med varandra och de andra runt bordet på temat blev så intressant, nära och berikande. Mitt emot mig på middagen satt Elisabeth Sandahl, en kvinna som är lite av min politiska motståndare i kyrkomötet och även chefsredaktör för Dagen som är en tidskrift vars ledare jag sällan känner igen mig i helt och fullt. Men som människa självklart minst lika intressant och inspirerande som någon annan. Kanske också mer just för att vi är olika.

För där i vår mänsklighet och i väven av drömmar är vi så lika. Vi har alla varit barn och vi är alla formade av våra liv. Vi har vårt språk och våra kontexter. Vi skapar vår verklighet och mening genom de ord och begrepp, de frågor och svar som vi använder och ägnar oss åt.

Häromdagen återsågs i, Elisabeth och jag, i en panel. Det var ett varmt möte oss emellan även om åsikterna i debatten gick isär då och då. Eller som hon själv sa när panelisterna presenterades för varandra: Louise och jag skålade ju i vin senast förra veckan när vi sågs under kyrkomötet.

Så vad drömmer du om? Ta med dig frågan och ställ den till nästa bordsgranne du får. Det kan kännas oväntat men det är garanterat ett minne för livet och kommer göra kvällen så mycket rikare. Och kanske upptäcker du likheter med någon du inte kunde ana att du var nära.

Att komma hem i sig själv

– Berätta vem du är! Har du fått den uppgiften någon gång? Jag tar alltid ett djupt andetag och undrar vart jag ska börja. Det är så mycket som berättar vem jag är och samtidigt så är det så mycket som är ordlöst av det. Vem man är, ja det är ju till stor del en upplevelse hos någon annan, inte sant?

Samma sak gäller frågorna om vad man önskar bli bättre på eller ens utmaningar som man kallar dem. Så fort man sätter ljuset på sina problem så blir de liksom möjligheter och brunnar att ösa gåvor ur. Det jag önskar jag vore bättre på är enormt mycket. Jag är aldrig nöjd och det är för mig något positivt. Livet är en resa i förändring och den omfamnar jag!

Därför är förbättringarna och all potential som finns hos mig och hos andra stora möjligheter. Ibland kan man dock känna sig less, lite till mans, på att saker inte också får vara tillräckligt bra. Jag tror det är ett missförstånd här. När man förädlar något så har man redan konstaterat dess rika värde! Man tar bara om hand om det dyrbara som finns och fokuserar på allt det som är starkt, bra och av betydelse.

Våra skuggsidor är också vårt yin och yan. Vi behöver kontrasten för att se. Även dessa sidor av oss själva är värd kärlek och omtanke. En öm hand längs den lillas kind. Älska det trotsiga och se vad det söker! Helhet och att duga som älskvärd precis som man är.

Att komma hem i sig själv är just detta. Du är mer än du tror och vet. Du är en resa. På den resan finns ett konstant och älskvärt jag – ett du som är dyrbar i skiftande variationer av det samma.

Så om jag skulle berätta för dig vem jag är så har du mig här. Jag är summan av mina erfarenheter, mina brister och mina styrkor, konstant i min genuppsättning och full av potential och möjligheter tillsammans med allt som ligger framför. Frågan är vad vi kan skapa tillsammans. Vilka blir vi när vi möts? Vem är jag i dina ögon?