Kategoriarkiv: Existens och filosofi

Existens och filosofi, kärlek, Värt att läsa

Dag 33

Lämna en kommentar

I begynnelsen var ordet. Vad betyder det ens? Jag sitter som vanligt numera hemma i ett tyst hus och känner hur tiden rusar mitt i stillheten. Det är de små rörelserna i rummet, mitt i min ensamhet, som visar att tiden ändå håller takten. Brisen som får fågelbordet utanför fönstret att gunga sakta i vinden på sitt snöre under vindskivan. Microsmå vågor i vattnet i glasflaskan på bordet framför mig som ger samspelande livstecken i takt med mina slag på tangenterna. Något fångar min rytm och jag blir varse om att jag finns i en verklighet. Solljuset som får elefanterna av silver i den barnsliga mobilen att kasta glittrande solkatter när de dansar sakta runt när värmen stiger i rummet. Jag är inte ensam. Jag är vid liv.

Orden formar vår verklighet. I en overklig tid behöver vi dem för att förklara vår nya tillvaro. Det är tydligt att orden behöver sägas. Vi behöver alla förstå, begripa och hantera. Både vårt eget inre och den då och då ofattbara omvärlden. Den fattbarheten behövs. Ord behövs.

Att säga dem rakt ut till vattenglaset eller till solkatterna blir lätt tokigt. I mitt rum där jag sitter finns många ansikten. Mina tavlor blir min fond och mina vittnen. Inser med all tid jag nu spenderar i mitt hem att jag har en vardag full med kvinnor i profil och inbjudande oändligheter i avtecknade landskap. Och en hel del fåglar. Fria skapelser med förmåga till vind under vingarna. Jag lyfter.

Det böljar i tujans tunga grenar där ute. Solen kastar kontraster. Livet är både varmt och mörkt just nu. Att sitta hemma och arbeta med alla kollegor på distans som numera är kvadrater med huvud och delar av en bål, gärna i grodperspektiv, det tär på mig. Jag blir mer verklig inför mig själv när jag möter kroppar i kött och blod. När känslorna och sinnesstämningarna förnims i fingertoppar och hår som dansar efter affekterna mina medsyskon i livet har. När rynkor spelar och fötter talar. Jag saknar de hela människorna. Alla deras nyanser. Jag blir hel och i fler nyanser själv med det.

Min röst har blivit viktigare i mina möten än min kropp. Min röst och villiga vänliga ögon. Vilja till möten och vilja till mod. Vilja till tröst och stabilitet. Vilja till lugn och resolutsamhet. Jag får teckna vem jag är och vad jag vill med min tunga och väga orden. För mitt uppe i denna ensamma fullspäckade, totalt relationsfullproppade arbetarvardag så behöver vi jobba massor och få mycket att hända. Det är så mycket som ska sägas och höras. Så många ord som ska formas.

Vi skyfflar information som om vi stod i ett flöde av rasande vattenmassor. Vi skyfflar för att rädda liv. Vi värderar insatser och sprider riktning. Sprider fart, manar till sans, skapar mål. Manar till handlingskraft. Får människor att finna varandra, finna syfte och ge mening och … tröst. Det är ett ledset samhälle nu. Välfärden omfamnar och ska trösta många. Trötta ryggar önskar att de fick ett par ömma klappar och strykningar. Social distans gör att ögon och röst måste smeka och förstå. Skapa livlinor. Ett helt samhällssystem behöver orka – trots allt. Mitt jobb behövs. Och där, mitt i allt viktigt, sitter jag i mysbyxor och undrar när jag ska borsta håret, om någonsin igen.

Mitt i tvivel, sorg, smärta finna det dock där som gör att vi orkar lite lite mer och spänner hanen. Ett hopp, en kreativitet och ett driv – människan reser sig upp, även i mysbyxor och i isolering. Det är vad ordet i begynnelsen handlar om.

Var inte rädd. Ljuset leder oss. Solkatter syns bara i kontrasterna. Spelande, livsfullt, lovande. I ensamheten vi alla upplever finns en ny gemenskap som gör oss mer enade och till ett än på mycket länge. I vår isolering blir vi lika inför oss själva och varandra. Det tär att inte orka, att känna demotivation. Vi känner den nog alla. Vi öppnar upp och ser att vi alla är lika i vår sårbarhet. Det finns ingen oberörd av det vi nu går igenom.

Min tro på människan har ökat. Våra användning av ord, som beskriver vår verklighet vittnar om det, våra numera varma hälsningar i etern, vår omfamnande attityd och mjukhet inför känslan att det är tufft att vara ensam. Medvetenheten om att kära dör. Någon känner någon som är nedsövd. Vänner förlorar nära. Adam saknas av så många. Adam… betyder människa. Människan som vi sörjer då de rycks så plötsligt obönhörligt, mitt i steget, bort.

Mitt i denna tröst så sörjer jag lite mig själv i smyg. Tänker att det kan vara jag som sövs ner i försök att rädda lungor. Insuper varje möte med mina barn och alla fyrkanter av människors digitala version – alla som jag tycker så mycket om – på jobbet, som vänner, som inspirationskällor. Vill minnas dem då. Tänk att behöva släppa taget om allt detta. Ett mörker drar genom världen. Var inte rädd viskar Ordet och jag fokuserar på ljuset. Nu gör vi det här och gör det bästa vi kan. Det är nog vad det betyder.

barn, Existens och filosofi, Familj, Kärlek och livet

Det underbara som är nu

Lämna en kommentar

Det verkar klia under fotsulorna på den yngre av de två bröderna, som tar små mellanskutt när han tassar fram. Den äldre brodern rasar istället ihop en stund i en fåtölj liksom för att hämta hem insikten om att det är morgon. Det är tidigare än vanligt. Vi har något stort framför oss. Jag ser på mina bästa och fylls av den där värmen över vilka människor de är, helt i sina åldrar med löften om så mycket storslaget. En sekund av detta unnar jag mig innan jag fortsätter se till att vi har allt. Ljus, stake, tändstickor, inslagna paket i kulörta djurmönster och en liten yster kör. Pappa Per tar ton och vi faller in. Det gäller att starta nu innan hon vaknar av sig själv. Om jag hade vetat hur svårväckt hon visade sig vara denna morgon så skulle jag definitivt skyndat och hyschat mindre.

Lilla Uma, som nu fyller tre, fick vi sjunga för två gånger om med starkare och starkare stämmor blandat med fniss, innan hon yrvaket och med stor förvåning tittade upp på oss. – Uma, du fyller år, förklarar storebror med sin glada vackra röst och ögonen tindrar. Snart lyser hennes också omgiven av sina två bröder som varsamt hjälper henne med paketsnören och batterier till bollampan med en fjällräv bland snöglitterflan. Hon kramar sina små Elsa och Anna figurer och blir otroligt förvånad av den enorma mjukisdalmatinern som hennes mor släpat hem till allas överraskning. – Vad ska hon heta? frågar jag. – Gran Kanarieöarna, svarar Uma.

Sötnosen Uma Sally Lena född 17 januari 2017 är nu tre år. Det är underbart att få vara nära henne. Det är underbart med dagar när vi firar. Alla samlas vi efter jobbet och plugget och gör lite som vi brukar. Vi sjunger, vi leker, vi äter och vi skålar. Vi pratar, dansar kanske lite i köket och skrattar ända till läggdags. Då stoppas liten om som just firat sin dag. Ett år lägga till handlingarna och nya siffror ska sägas.

Inom mig tas det sakta adjö av en tid som var. Adjö min lilla tvååring med knubbiga armar och utmaningar med konsonanter och långa ord. Adjö hon som inte når pedalerna på trampcykeln och som behöver hjälp med strumporna. Hej då lilla magiska barn som kan gömmas i en famn och bäras enkelt på en arm. Hej du lilla stora som är förnumstigast av oss alla och redo att omfamna världen. Den värld du kommer att kunna minnas. Det är stort att träda in i treårsåldern.

Finner en film i mina stories som tar mig fyra år tillbaka i tiden. Där sjunger och spelar två pojkar ihop med sin pappa. – Nu är det är fredagsmys, skrålar de och drar i med ett osannolikt riff på munspel. Den yngste är just tre och den äldsta är sex år. De pojkarna finns och finns inte mer. Det är underbart att minnas dem och bära dem med sig. Jag är tacksam för att vi får väva in år efter år i vår minnesmatta. Jag både saknar de där små och är så lycklig över den tid som de är i nu. Det är märkligt med livet på det sättet. Uppenbarligen är den bästa tiden alltid nu. Så länge som man lever tillsammans.

För varje år påminns jag också av en facebooksväns förlust av sin vackra dotter. Hennes sista dag i livet har samma datum som Umas första, om än inte samma år. Hans runor som beskriver hans sorg är en spegel av den kärlek, den oändliga kärlek, som vi kan hysa för varandra. På ett sätt har vi samma känsla den 17 januari, Måns och jag. På ett sätt helt motsatta. Jag får fortsätta och spinna mina trådar med en liten. Se henne växa. Där är livet orättvist. Det är hårt att överleva dem man älskar. Det är det, eftersom sorgen är ett mått på hur vi älskat och velat fortsätta dela det underbara som är nu.

Louise

Existens och filosofi, Kärlek och livet, Teologi

Januari med hopp om livet

Lämna en kommentar

Januari. Med det kommer alltid själsligt mörker. Som att vissa dar gå i cement med en hinna över ögonen, försvagade ansiktsmuskler förhindrade till leende och krypande ångest i armar och leder.

Trött och orkeslös. Rastlös och sugen på sött. Vill bara spela TV-spel och dra något gammalt över mig. Likgiltig. Stel. Matt. Vore nog bäst om jag var ensam och besparade människor mig. Eller spillran av det som är jag, som de ändå inte kan limma ihop.

Men som Torsten säger: jag reser mig igen. Det gör jag alltid. Eller som Anna sa: ett litet kliv. Det är allt som behövs.

Jag håller mig sysselsatt och ser till att klara varje dag till natt. Då får jag äntligen den läkande sömnen. En natt till. Och en till. Och en till. Till slut. Ljus.

***

Jag blir 42 i januari. Jag får vara 3 med Uma. 7 med Ruben och 10 med Hugo. Jag får vara 21 med Ebba. Alla dessa åldrar gör mig rik. Det tar mig tillbaka och besöker mig i vinterdimman.

Minns mörkret också när jag var i skolåldern. Hur jag låg i sängen i mitt blommiga rum och inte kunde sova. Ensam med tankarna. Tårlöst ledsen.

Ovanför hör jag mammas steg i köket. Hon grejar med något. Kanske pratar med någon. Det är både tryggt att veta att huset är fullt och ger en känsla av livlina. Men mest av allt önskar jag så innerligt att hon känner att jag behöver henne. Jag önskar så att höra hennes steg nerför källartrappen mot mitt rum. Ljudet av ljusknappen som ger löfte om omsorg. Det är tyst. Hon kom så sällan. I rummet bredvid brummar den kallande torktumlaren.

Men när de starka händerna var där så klappade de långsamt och mjukt från hjässan nedför hela ansiktet. Min mammas händer. Värme. Lugn. Min själ andas ut.

***

Det kanske inte var så sällan som jag minns. Eller så var det ändå mer sällan och fantasin som ersatte verkligheten har byggt förnimmelsen tillsammans med mina starka kroppsminnen och önskningar. Oavsett är det lilla Lollos berättelse. Hon känner sig ensam.

Den väcker smärta och ömhet. Ilska och vanmakt. Längtan. Saknad. Minnet ger lycka.

Jag förs tillbaka till detta när januarisolen står lågt bakom diset. Återtåg till den ensamma flickan i ett blommigt rum. Det är hon som kryper upp i soffan här hemma hos mig med armarna om sina ben. Hon är nio år. Vill gärna gråta men hon blir bara stilla.

– Gaska upp dig, säger jag och stryker min hand över hennes ansikte. Ler varmt och ser in i ögonen. Mina ögon. Hon behöver leka lite med mig tror jag.

Vi går in till mina två mellanbarn. Pojkar som är sju och tio. Den lilla har somnat men den store ligger och ska snart sova. Jag sätter mig på kanten av hans säng och drar starka händer över hans rygg utanpå täcket. Håller värmande händer över hans skuldror. Är bara där. Vi småpratar lite som bara vi kan. Vi njuter av det. Jag känner mig hel och vuxen.

Det är så jag mästrar mitt januari. Återtågets månad till att knyta an. En möjlighet till läkedom och helhet. Som att bestiga berg utan syrgas. Ibland lyckas man inte nå toppen. En krävande svart månad som vissa år mest önskas glömmas bort.

Jag söker styrka och vandringskäpp i kargt januariland i meditativ psalmsång. Och stryker min hand över mitt barns ansikte.

***

Taizésången få bli min meditation. Tolkningsnyckel för dig som är ovan: Gud för mig är livgivande kärlek och mittkraft.

”Min själ får vila ut

i stillhet hos Gud,

i frid fylls jag av liv.

Endast i Herren

finner själen vila,

vilar ut hos Gud.”

Existens och filosofi, hälsa

In i boxen

Lämna en kommentar

– Det finns bara en sak som är helt säker och det är att vi alla ska dö, sa coach Kalle när vi avslutade ett pass förra veckan. Vi skrattade igenkännande och i den muntra stämningen som var, trots uttömda krafter, förstod vi vad han menade. Det gäller att leva sitt enda liv så fullt ut och bra som man bara kan.

Det är tredje veckan av morgonträning som nu är igång. Jag har en blomstrande underbar 40 årskris som gör mig ärligare, snällare och lyckligare. En viktig pusselbit är högintensiv träning på Crossfit centret nära jobbet tre mornar i jobbveckan. Boxen är ett annat ord för träningslokal. Det är lika bra att vänja sig vid det nya språket. Träningen är både full med förkortningar som anger vad dagens pass ska göra, i receptform.

– Är det lite som gladiatorerna, undrade en vän. En annan frågade om inte alla var sjukt vältränade och att man var tvungen att vara det när man började. Kunde inte vara mer fel. Det är inte några märkliga träningsingredienser alls, utan det är funktionsträning som gör dig stark, snabb och smidig för att klara livet. Alla rörelser är sådana som finns i vardagen. Det är en av anledningarna till att jag uppskattar det så mycket.

Alla som går min kurs är som jag. Vi är (mestadels) kvinnor, vi kretsar runt 40 och vi är väldigt motiverade till hälsa och lycka. Vi vill komma igång och vi vill ha hjälp med det. Vi vill hålla hela livet, mitt i livet.

Det fina är att man har fått vänskap och vänlighet på köpet. Är det något som är slående i boxeng, så är det just värmen, gemenskapen och leendena. Jag har tränat på många olika sätt i mitt liv men det som är unikt är att jag motiveras lika mycket av det sociala välmåendet som av den hälsofrämjande träningen.

Jag kvävde ett generat fniss, innan vi började programmet, över peppmailen på temat ”high fives” och ”bra jobbat”. Nu vill jag helst inte vara utan. Märker hur jag smyger in det också i mitt liv som chef, som fru, som vän, som mamma, som medborgare, som troende, som medarbetare. Det är high fives på många ställen nu. Det är uppenbart att jag inte bara tränar min fysiska intelligens. I den här boxen tränas också min empatiska intelligens och min inställning till livet. Det där livet som vi bara har ett av. Vi ska ju alla dö. 🙏🏼 Let’s make the most of it 🙏🏼

Existens och filosofi, Familj, Kärlek och livet

Hjälp nu flyttar hon

Lämna en kommentar

Så kom den där dagen då glädjen exploderade i hennes ansikte. Ja hela kroppen faktiskt. Det började med en sms-tråd som aldrig tog slut med glada emojis och tillrop och slutade med en high-five över beslutet att hon och jag skulle åka till Ikea tillsammans. Hon hade fått en lägenhet. En egen. Utan mig.

Det är inte utan att det känns. Så är det faktiskt. Det känns på så många sätt. Vi är klara med varandra som mamma och barn. Hennes helt egna liv börjar ta fart och vi blir något annat. Men vad är det där andra egentligen? Jag är ju alltid hennes mor. Hon alltid mitt barn. Men det är något annat som nu kommer till. En vald relation. Inte en som vi fått.

Jag minns min egen mamma som vid ett tillfälle, när jag försökte vara så där liten igen, fast jag var 21, lite puttade bort mig och sa: – nu är du vuxen! Då får man klara sig själv. Det låter lite skarpt, och det var nog också skarpt, men det var sant. De orden betydde en hel del för mig. Skillnaden mellan mig och min dotter, som nu också är 21, var att jag var mamma till henne då. Hon var 1 år. Så klart kände min mamma ett behov, och kanske en oro, att jag skulle klara mig på egna ben eftersom jag behövde finnas för någon annan.

Min dotter hon har inte en egen dotter som så att säga är anledningen till att jag behöver se till att hon står på egna ben – för barnets skull. Nej, men hon behöver lika mycket att jag släpper taget om att vara hennes beskyddande mamma. Friheten som kommer med lite hemligheter. Möjligheterna som kommer med insikten om att det nu är jag som bestämmer allt. Jag önskar henne den friheten och alla de möjligheterna som kommer med den.

Men hon ska alltid ha en plats och en famn här. Alltid. Jag kommer beskydda henne på ett annat sätt nu. Spirituellt och genom att dela livet, men mer på lika villkor. Med det tomrum som kommer skapas genom hennes flytt kommer vi få fylla på med andra värden. Jag ser fram emot att skapa dem tillsammans med henne.

Ebba, jag önskar dig allt det bästa och är egentligen lika lycklig som du! Fast mina ögon blir blanka av att trossen från kajen dras. Nu lägger du ut och styr din kurs. Kvar står jag i hemmahamnen och minns alla underbara dagar tillsammans. Nu återstår resten av vårt fina liv tillsammans, som två vuxna kvinnor med speciella band som aldrig bryts.

PS – frågade Per om vi inte nu behöver fylla på med ett nytt barn eller en hund. Han sa att det inte går till så. Han har så klart rätt. #älskarattvaramamma #hjälphonärstor

Existens och filosofi, Teologi

Hunden, vår livlina. En delvis sorglig berättelse om så mycket själslig rikedom <3

Lämna en kommentar

Detta är en berättelse som inte är för de känsliga. Men viktig för mig. Och även för teologin.

***

Hans tunga hundhuvud i mitt knä. Han har somnat men snart är han död. Hans hjärta slår än. Slag som är räknade. Jag känner det under handen som stryker hans numera sträva krulliga päls. Lilla Vigo, viskar jag med små små svaga stavelser. De bär knappt. Sorgen är bedövande. Verkligheten blir inte mer på riktigt. Han ska snart lämna sin kropp och mig. Med honom dör en bit av mitt hjärta, samtidigt sväller det.

Sorgen och ansvaret

Detta hände för ett halvår sedan. Jag minns det som om det vore igår. Smärtan är fortfarande enorm. Men jag vill minnas den, hans sista stund. Det var mitt beslut att han skulle få somna in. Meningen ”nu slipper han lida mer” var livlinan som brast. Det gjorde inte stunden mindre smärtsam.

Han var en bit av mig, min tokiga vovve. Det är en upplevelse som jag delar med många hundägare. Sorgen efter den där trofaste skuggan och själen är så stor och smärtsam. Man sörjer en alldeles särskild kamrat i sitt djur.

Om hela skapelsen fick vara med i teologin

Någon sa, som nyss förlorat sin älskade hund, att om man framhärdar att hundar inte har en själ så har man aldrig förstått vad själar är. Jag tror som hon har en poäng. Att leva sida vid sida med ett djur är att själsligt berika sig.

Kyrkan har ingen teologi för djurens själar. Man har i många sekel framhärdar att det är människan som suveränt har en relation till Gud och med det ett ansvar för skapelsen. Jag tänker att vi behövt ha det så i vår livsförståelse för att uthärda ansvaret för planeten. Tar man in det faktum att i djuren är jämlika med människan, ja då har vi mycket krav inom den moraliska aspekten av vår livsföring att prestera, och inte minst att ändra på.

Vi behöver en annan teologi, om inte av annat skäl så för att rädda vår planet. Men det är en annan historia och tråd att dra i.

En livlina, inte bara en vän

Oavsett djur i det stora hela så är hundar i synnerhet en relation som är viktig för oss människor. I samspelet med hunden har vi lärt oss en hel del. Men det kanske viktigaste pusselbitarna är att relationen är något av det mest grundläggande vi längtar och letar efter. Vi har skapat personlig trygghet och vi har brutit ensamhet med vår fyrbenta vän. Numer vet vi också att ensamheten dödar i större utsträckning än rökning. En hund har inte bara en själ. Den räddar oss till liv.

De fyras gäng

Mina hundar, i mitt liv; Lord Simson, Betty Boop, Nikodemus och Vigo Enrico- de vet alla mest om mig och har räddat min själ och psyke många gånger. Nja, kanske inte Nico, eftersom han bara ville leka med bollar, men de andra i alla fall. Var och en av dem minns jag tydligt och finns fortfarande vid min sida. En liten flock personligheter. Ett gäng med kärlek. ”Lojalitas Bandidos” – mina partners genom livets vedermödor.

Vigo och Betty har fått uppleva mest. Båda har hjälpt mig vänta barn och sedan fostra dem. Betty har hjälpt mig genom tider av brustet hjärta. Vigo har delat sorgen efter min mamma. De har fått mig att studera. De har hjälpt mig tänka de långa tankarna. Tillsammans har vi mästrat livet.

Betty kan jag se trava före mig hem när jag vill genom Lysekil i alla väder. Hennes huvud förnimmer sig tydligt tiggande i mitt knä under bordet. Vigos buffar med stark nos, rakt i sidan vill jag aldrig glömma. Eller hur han sitter och lutar sin varma kropp mot mig för att få bli kliad. Den lutande hunden som sover i mina knäväck fast han inte får. Tungt.

Lord, min galna hund, lägger huvudet på sned och gråter utanför affären. Nico jagar fortfarande bollar och hittar sin freezebee var helst jag gömmer den. Livsglädje personifierad. Den lågt förväntansfullt viftande svansen med blicken på bollen framför. Ylandet på morgonen för att någon ska vakna och glädjas med godmorgontuppen. En viftande svans som slår i golvet när man viskar vovvens namn. Fyra svansar dunsar nu mjukt i ekon från andra sidan.

Nu är de alla hinsides men lever med mig. Är det inte så det är? Man tar hunden med sig in i himlen, men också evigt vid vår sida så länge vi traskar här jorden.

När slutet kom

För ett halvår sedan satt jag på det kalla golvet i vargtimmen hos veterinären och kände hur luften gick ur hans kropp. Pälsen blev våt av mina tårar. Möjligtvis sörjde jag också min lättnad. Det sista året hade varit jobbigt, med en åldrande inkontinent halvdöv vovve. Nu var tiden över då jag fått följa honom till slutet. De sista timmarna var förfärliga. Han var mer djur än vad han någonsin varit. Smärtorna fick honom att söka efter en undanskymd plats att gömma sig på. Vi fick knappt kontakt. Han flämtade korta korta andetag i bakluckan sista resan. Jag hade hjälpt honom in. Jag hjälpte honom ut. Vi ringde på hos veterinären. Klockan var 2 på natten och det var så mörkt som det blir i mitten av maj. Sköterskan kastade bara en blick på honom med hans uppsvullna buk. – Det där är magomvridning, sa hon och jag anade att det jag fruktade var sant. Jag förstod att det var slut. En timme senare har hans kropp sjunkit ihop och jag har tackat honom för så mycket. Försökt memorera hans päls under mina fingrar. Känslan av hans mjuka öron. Min kamrat. Det är en av de mest smärtsamma nätterna i mitt liv. Övertygad om att min hund har en själ som nu är förevigad.

barn, Familj, hälsa, Kärlek och livet

Roblox, förstoppning och familjeförhandling

Lämna en kommentar

Det är söndag och vi är mitt i livets virvel. I stormens öga känns det alltid lugnt. Ibland är det så livet är för en fyrbarnsfamilj. Några spelar roblox med varandra i en obäddad dubbelsäng. Någon verkar förstoppad men på väldigt bra humör. Vi vuxna letar lavemang och hittar några som gick ut 2015. Letar vidare och finner jackpot. Utgång 2020 – bara att köra! Och tur är väl det, för ute går inte att köra.

Snön ligger i vackra drivor på staketen utanför. Minst 20 centimeter glimrande vattenkristaller gör tillvaron ljus. Att pulsa sig till bilen och ta sig till närakuten med ett alltigenom superpiggt barn, som bara har alla tecken på förstoppning – nä det är nog bättre att försöka undvika det. Avskyr att möta sjukvårdens trötta ögon när man kommer med någon som är för frisk för att vara sjuk.

Samtalen mellan frukostservice och sökande efter klyx handlar om känslor och förändringar i livet. Jag är lite arg och har varit det en tid. Lite skam finns på ett hörn. Vi behöver prata om det. Det är i grunden så vi jobbar. Ut med det! (Identifiera känslor är väldigt bra verktyg för att hjälpa sig själv – här är tips på hur man kan göra genom mentalisering m.m.).

Livets skiften för med sig sånt i kölvattnet. Det river upp och sätter händelser i perspektiv med varandra. Man behöver ventilera och man behöver lyssna med stora öron. Det gör vi bra även om det hackar lite eftersom vi naturligtvis är olika. Man behöver samtidigt ta ansvar för varandra och ta ansvar för sig själv. En balansgång som kräver gas och broms.

Per har också nyss läst Tommy Hellstens bok, Flodhästen i vardagsrummet. Jag själv läste den 1999 med stor behållning. Den öppnade många perspektiv för mig och präglat mycket av mitt tankesätt. Hellsten är både psykoterapeut och teolog. Hans tankesätt blev tidigt en del av mitt förståelsesystem.

Boken handlar om medberoende till varann och till sina livsvillkor i barndomen. Mitt villkor handlade om min handikappade bror och anpassningen till det.

Jag fick så fin hjälp som tonåring att se och förstå det. Jag fick ett språk för känslor och fick se hur vi alla påverkar varandra. Ingen är ett vakuum. Det är därför ansvar är så viktigt att kunna prata om och ta.

Jag tror vi alla har lite olika berättelser om medberoende. Någon har mer svårhanterliga med sjukdom, beroenden eller psykisk ohälsa. Andra har arbetsnarkomani och skilsmässor. Allt kan prägla. Ibland är det inte ens vår egen barndom utan våra föräldrars som tas med in i vårt liv. Sociala kedjor av minnen och händelser. Det är så vi blir dem vi är.

Älskar dessa samtal samtidigt som de är jobbiga. Nu ska jag gå och krama om min man och få honom och förstå det. Sedan ska jag klyxa barn. Livets alla skeden 💩.

barn, Existens och filosofi, hälsa, Värt att läsa

Livets vatten i ett glas eller i en handling

Lämna en kommentar

En liten röst skär in i drömmen. Klart och tydligt i mörkret ropar det från ett vaket barn. Mamma, mamma, mamma. Som ett rådjurskid som skäller ljust i skogen. Jag vaknar när jag redan är i hallen, stapplandes mot den lilla människan i randig pyjamas. En katt under armen. Hon ser på mig där hon står i köket. Det är midnatt konstaterar jag efter en snabb blick på micron. – Vatten tack mamma, säger hon. -vatten! Jag heller upp lite grann och ger henne muggen. Hon dricker girigt. -Mer! gastar hon. Mer!

Hon var sjuk och svag igår. Magsjuka för första gången. Nu är blicken klar, men jag vill inte ge henne för mycket. Det är rätt slitigt att byta lakan och sova på vakt. Men den lilla rösten är uppfodrande.

-Töttig, meja vatten, säger hon igen på sitt tvåårssätt. Ljuvliga barn. Hon får så mycket hon vill. Åt skogen med sömnen.

Det är en rikedom att kunna ge sitt barn det hon behöver. Vaknade i morse och skrollade trött igenom sociala medier. Hjälporganisationerna jagar mitt samvete med filmer på barn som också vill ha ett glas vatten. Känner att jag sörjer världens orättvisor idag samtidigt som jag gläds åt min egen lyckliga stjärna. Vi behöver alla bidra och låta vårt stjärnglönsande liv spilla över till fler.

Men hur gör vi det så att det blir en skillnad? Åtminstone jag blir nästan handlingsförlamad av bilderna på de törstiga undernärda barnen. Mitt sätt blir autogiro till Svenska kyrkans internationella arbete och det blir en strukturell kamp mot orättvisor. Samtal med mina barn. Tänka på Buddhas tårar över en lidande värld. Vi måste bry oss.

Hur gör du?

När jag fyllde år hjälpte Facebook mig att samla in 3700 kr till kampanjen Född flicka. Den mest meningsfulla present jag fått.

Den lilla randiga somnade tillfreds bredvid mig. Nu på morgonen var jag ett mammavrak efter en minst sagt obekväm natt. Men en natt väl värt det. Mitt törstiga barn sov sött med ett stillat begär och en trygg och varm famn. Jag önskar det till alla barn.

Existens och filosofi, Familj, kultur, Värt att läsa

Jag är en julkliché. Förförd av varuhuset och med ett gnagande världssamvete. Kan en hemlös Jesus hjälpa?

2 kommentarer

Okey okey, vi har hört det tusen gånger, det där om julhets och julklappsångest och frågan om varför vi inte bara skiter i allt, lurar runt hörnen i samtida dialoger. Eller är det egentligen den där frågan om bristen på moral i överflödet vs att få leva en dröm?

Mina axlar värker och fingrarna är så där ömma och lite raspiga efter att ha burit kassar genom Åhléns salar och rulltrappor en hel förmiddag. Det började med att det bara var jag där. Riktigt trevligt, fullt med uppmärksammande expediter med perfekt make up och skön stil. Dofter på parfymavdelningen som förför. Smycken som glittrar tilltalande. En glimt in i Acne studios och så var eskapismen i full blom. Inte för att det är jag, men för att den stilen säljer vår barndom tidigt 80-tal i förpackad avantgarde. Jag är rätt imponerad hur vi kan leva drömmen en gång till i plagg värda från ett par till flera tusen lappar.

Inköp efter inköp. Drömvävnaderna i de tilltalande stilrena vrårna i köpcentrat lindrar eventuell köpvånda. Det värker i fötterna nu. Det har blivit kö till kassan. Jag är inte ensam nu och folk lystrar och liksom gnistrar till i deras annars glansiga blick när högtalaren berättar att du kan betala i vilken kassa du vill. Nån ger upp med en suck och ger efter.

– Vill du skänka 3 kronor till stadsmissionen? frågar expediterna. Vi svarar alla ja i kör. Så vi gör ändå gott, trots vårt varuberg. En överprisad julklänning i ekobomull får bli Umas. Afroart till julgranen, kanske gagnar det någon. Årets spel 2002, känns kvalité. Choklad som tackpresenter. En stund vid vackra tyger och drömmer om rean. Jag är en kliché, jag vet.

Nu stapplar jag ut till slut. På något sätt förundrad över hur jag stod ut så länge. Jag älskar ofta shopping, så är det. Jag älskar att köpa presenter. Mina drömmar om vackra saker och lyckliga medlemmar av familjen är lätt att tända. Men jag älskar inte vårt överflöd. Jag antar att också det är den här julens kliché. Trots vår klimatångest lär vi slå köprekord i år – igen. Trots att årets julklapp är begagnade kläder. Den julklappen köper jag året runt, varje år. Julklappar handlar jag ofta på blocket. Jag vet inte om det gör så stor skillnad. Drömmen om lyckan vs moralen är tuff. Vi står ju ändå där i kön redo med våra betalkort.

*

Ett år köptes det en klapp per peson i min ursprungsfamilj av mina föräldrar. Det var nog nu sa de. Vi var tonåringar då. Jag tyckte det var värdelöst. Fostrad i överflödet. Jag tänket på det ibland, hur det var så självklart och hur det kändes orättvist att bryta det som var vår dröm. Jag gör nog samma resa med mina barn är jag rädd. Men jorden behöver vår disruptiva förändring av vår konsumtion. Det som är disruptivt förändrar något radikalt. Gör helt om. Skapar nya spelplaner. Är det inte vad vi behöver?

Detta inlägg kommer inte sluta i dur, men vi behöver tänka på sånt här. Och prata om det.

*

Sitter så på pendeln som jag tog vid centralen. På vägen ut snubblade jag över en mor på gatan. Två barn på en bild i en mugg. Mina fingrar värker. Här på pendeln lägger en man en lapp framför mig. Jag läser i ögonvrån om att han är far till två barn varav en av dem är dödligt sjuk. Sant eller ej. Är det så här vi ska ha det i den drömska julens tider? Lycka för de få. En dröm för andra.

I världens städer ligger den hemlöse Jesus på en bänk. Man ser inte hans ansikte men man ser hans nakna perforerade fötter som sticker fram under filten. Man kan sitta där vid fotändan. Ta emot förlåtelsen. Sörja lite över världen och sig själv. Jag tror vi behöver se att den fattiga kanske är vår frälsare. Den utan något är den som gör oss rik. För vad har vi kvar när jakten på drömmen är över om inte det dyrbaraste som finns. Som ett minne över hans födelsedag kan vi få syn på det där barnet, skört, litet, hjälplöst. Strålande och full av hopp.

*

Tacksam ändå att stadsmissionen tar in procent på våra köp till fotvård för hemlösa, varm mat och tak över huvudet och kanske lite genuin gemenskap. Samtidigt säger jag åt helvete med skattesänkningar till sådana som mig som redan har så vi klarar oss och mer därtill.

Existens och filosofi, hälsa, utanförskap, välfärd

10 % av begravningarna saknar besökare

Lämna en kommentar

Den känns i magen. Rätt in i rädslan för det faktum som man inte vill ska kröna det liv man levt. Att dö ensam. Att sörjas av ingen. Den känns. 

Statistiskt ser det ut så idag. Så många som 10 % av alla begravningar har inga besökare. Det är ett mått på en stor ensamhet i vårt land. Av de som dör ensamma är siffran 16 % 2015.  Det är ett mått på att något redan har gått sönder. 

– Ensamhet är det värsta som man kan drabbas av,  sa läkaren Anders till mig idag. Vi träffades i kyrkan där vi sitter i församlingsrådet. Vi pratade om varför vi finns som institution och att det handlar om att göra skillnad. Inte på människor utan FÖR människor. Vi var överens om att tryggheten och utsattheten ökar dramatiskt i vårt land och att allt för många lever i marginalen. 

Ropet från marginalen är också ropet på medmänsklighet. Vi är många som behöver lyssna där och vara armarna och händerna i världen för varandra. Hur ska vi se till att länken inte bryts mellan människa till människa så att ingen blir ensam fram till sin död? Det är den kedja av mänsklig kontakt som börjar med dig och som sprider sig genom hela världen. Vi lever ju här tillsammans även om det ibland känns som vårt sätt att leva är ett avskärmande från det som inte är likt. 

Och ändå är vi alla människor! Ändå är vi så förtvivlat lika i våra behov. När allt kommer omkring vill ingen vara saknad av ingen. 

Ropet från marginalen brukar också vara bilden av den nya medmänskligheten. För där i marginalen visar den sig på riktigt. Här lever människor som tar hand om varandra. Det finns en uppmaning i det till dem av oss, bland annat jag själv, som har ett överflöd. Uppmaningen är att lyssna till en annan sång än den om individualism och framgångssagor. En melodi om gemenskap och omtanke, om delande och om att klara sig tack vare varandra. Det finns kraft i det. Kanske också sann lycka. 

Anders, min vän läkaren, tipsade om boken ”Att höra till” av Peter Strang. Den pekar också på ohälsan som kommer av den ofrivilliga ensamheten, bland annat på den stress och oro som kommer av det. 

Vi är alla skapade för gemenskap! Jag tror vi har en uppgift i jul att fundera på hur vi kan återskapa mer gemenskap runt omkring oss. Delta i tillsammansaktiviteter och främja det som håller ihop oss. En början kan vara att läsa Peters bok. Allt börjar ju med medvetenhet. Ibland det svåraste steget. 

Apropå kyrkan, där jag och Anders hängde idag, så förstår vi ju att det är en av institutionerna som kan göra skillnad – kommuner och andra organisationer är andra – men alla dessa organisationer är ju du och jag. Det är ju människorna i dem som gör skillnaden. Vi behöver bli fler som hjälper till och ändrar på det här ensamma sättet att leva. Det är ju dessutom så fantastiskt meningsfullt. 

När man hjälper andra får man dö lycklig. Då spelar det ingen roll hur många som besöker ens begravning. Man har bidragit till det som håller oss vid liv, ett gott liv, och det är det som ändå kommer räknas i slutändan. Det kommer nämligen märkas genom den värld som nästa generation kommer att få leva i.

Så…. vad kan du göra? Bara det där lilla? Alla kan göra nått och ibland är det de små stegen som gör underverket. Berätta, för jag är nyfiken!

PAX //tisdagstankar från Lollo

Ps

Maj, en annan vän i församlingsrådet, berättade om en fantastiskt skicklig undersköterska som hon träffat på sjukhuset förra vintern. Han var väldigt professionell och duktig. De kom att prata en del. Han kom från Afganistan och hade bott här i 7 år då. På den tiden hade han inte fått en enda svensk vän. Det gjorde också stort intryck på mig den berättelsen. Det är ett annat utanförskap i vårt samhälle – men det får vi prata om en annan gång. 

Drevviken om vintern