Kategoriarkiv: etik

Svåra samtal och att bygga tillitskultur – något av det viktigaste vi ägnar oss åt.

Stämningen var både spänd och påklistrat lättsam när vi gick upp för stentrappan som kröker runt en massiv pelare. Han som är anledningen till mötet går bakom mig med sin vän strax efter. Jag går efter en av organisationens mer seniora medarbetare. Vi ska strax sätta oss ner i ett vackert och anrikt rum och prata om saker som ingen av oss skulle vilja dela med varandra. Men vi måste för vi har båda ansvar för en rörelse som är större än oss själva.

Lite tafatt och på gränsen till glättigt byts lite ord vid en kaffeautomat. Jackor hängs upp. Stolar skrapar och papper rättas till. Det är dags att börja. Jag har förberett mig i dagar för jag vet att detta är en dag ingen av oss någonsin kommer att glömma. Jag börjar med det som jag tycker är viktigast att få sagt inledningsvis: alla bra och fina saker som människan mitt emot mig gjort, gör och står för.

Jag menar varje ord och jag ser medvetet förbi allt det där som inte är bra och som gjort andra illa. Vi måste börja med att plocka upp varandra till den nivå där vi kan börja föra ett samtal. Snart ska vi gå in i ett flöde av ord som jag inte kommer kunna ta tillbaka, hur mjukt de än dånar. En fors som inte blir den samma så fort vi stigit ner i den. Det är tungt att komma med besked till en annan människa. Tungt att säga att någon inte längre får vara med.

Svåra samtal ska inte vara svåra samtal. De ska vara jobbiga samtal. De handlar om människors väl och ve, om självkänsla, status och om samhörighet. De berör helt enkelt våra grundläggande behov som sociala varelser och frågan om hur vi klarar av att bete oss i den norm som råder där vi verkar.

Ett s.k. svårt samtal har ofta att göra med att en annan människa ska ge en spegling till en annan människa om något som helst ska vara onämnt. Ett svårt samtal handlar om att komma väldigt nära. Närmare än vad man är inbjuden att vara. Ibland väljer man vägar för någon som den inte vill fara på. Det krävs respekt, självkänsla och empati hos den som tar kommandot. Likväl som lugn, klokskap och strategier.

Jobbiga samtal är inget att leka med. De ska vara jobbiga för att de kräver närvaro och omsorg. Men de ska inte vara svåra för den som gör anspråk på att leda och som vill vara med och bidra till det goda samhället. Är det svårt har vi inte gjort vår förberedelse eller lärt känna oss själva tillräckligt. Då är kanske anledningarna dunkla och utkomsten mer än oviss.

Tuffa samtal finns överallt i våra relationer. I rollen som kollega får vi ibland också ha svåra samtal. Ibland gör vi det som släkting när vi behöver gå närmare än vad vi tidigare behövt varit. Blod blir i det fallet tjockare än vatten. I uppdraget som chef är det också vårt ansvar att ta de samtalen som är känsligast. Vi får där betalt för det. Vi har dem hela tiden men är olika rustade och förberedda för dem och de känns olika angelägna så klart. Både lön och blod manar på att ta dem.

Som ledare inom ideell verksamhet är det många jobbiga samtal som man ska klara av att föra. Man har ofta valt en organisation men inte människorna som man där får möta. Ingen får någon annan lön för mödan än meningsfullhet. Möjligtvis får man uppskattning. Riktigt fint är såklart att få företräda de idéer och den tradition man själv valt att gå in i. Alla söker inte sådan fjäder i hatten, ibland är det trångt på toppen. Några har sökt en sådan roll men klarar inte av den. Det är då man har några av de svåraste samtalen. Du platsar inte här.

De gånger jag behövt ha riktigt skarpa samtal är tack och lov inte så många. Men ganska många är på vägen dit. Då behöver man helst redan innan ha investerat i relationen för man tar ut en hel del av varandra där. Det kan bli fint, det kan bli bra, men det är aldrig härligt. Och det är aldrig därför man gick in i en rörelse.

Nyss var jag på en kursgård söder om Stockholm och höll ett två nittiominuters pass om svåra samtal. Jag hade med några metoder och vi pratade både om karaktär i sådana samtal och anledningar till att ha dem. Men mest fokuserade vi på att känna sig själv och förstå hur vi människor är lika som sociala varelser. Vi mår otroligt dåligt av att utestängas av en gemenskap och upplever brist på status eller möjlighet till medbestämmande som ett hot. När vi får vara med upplever vi stark lycka och stor meningsfullhet.

Vi började också passen med att fokusera på tillit och positiv feedbackkultur. Jag ville att vi tillsammans skulle känna på hur vi människor fungerar och hur våra känslor och vårt välmående så snabbt kan öka när vi ger varandra stärkande energi – att vi är helt lika här. En insikt som är så viktig när vi vet att vi som ledare också behöver ge varandra feedback på beteenden för ”organisationens skull”. Det är svårigheten i varje organisation som vilar på en idé om den goda världen och den rätta etiken, att vi behöver korrigera varandra och ta oss den rätten. Det är en svårighet i ideell sektor, eftersom den är full av människor som vill väl men där allt inte blir så bra som man tänkt eller som de flesta vill ha det.

*

Samtalet där i det anrika rummet tog ungefär 90 minuter det också. Det finns en Louise före och ett efter det mötet. Idag är jag övertygad om att vi behöver ta de där jobbiga samtalen tidigt och ofta. Det går också bra om du är lugn och trygg. Vi behöver förbereda oss noga och i varje steg respektera varandra men vi behöver inte gilla det någon säger eller har gjort. Det är skillnad på sak och person. Lev det! Det fungerar bra.

Den yttersta tiden.

Det är mycket ondska i vår tid. Det har det alltid varit i människans historia. Gud vad vi behöver hjälp att tänka gott, göra gott och läka sådant som är trasigt! Som kollektiv är vi ju hopplösa. Ibland som individer också.

I vår samtid pratar man inte så mycket om det där att vi också har skuggsidor. Vi är så upptagna vid att alla ska se det som är bra med oss. Lite ängsligt så där är vi bekräftelsenarkomaner. Se mig, älska mig, hör mig. Avslöja mig inte. För vem är du att berätta att jag inte duger?!? (Framför allt eftersom vi alla till mans verkar bära på den hemligheten av rädsla för att det är just så).

Yttersta tiden. Är den nu? På ett sätt är den alltid här. Så är det med det eviga nuet. Det är nu det gäller. Det är nu livet sker.

Att välja det rätta i varje stund och varje tid är omöjligt. När man börjar tänka på det så blir man lätt modfälld. Man får lätt kramp och prestationsångest. Kanske bäst att inte tänka så mycket på det. För hur pratar man om det i en tid när det existentiella samtalet förseglats till det som kallas privat? Och kanske därför ligger det och mal inom oss. Oron för att inte göra tillräckligt för att duga.

I det ljuset av evig tid och det omöjliga att göra osjälviskt rätt i varje steg så förstår jag de klagans rop som kommer från troende människor genom alla tider. Från alla dem som på någotvis omfamnat tanken att det spelar roll vilken värld vi tror på och vilket bidrag vi själva ger in i den. De som förstått att vi behöver förlåta vår brustenhet för att orka fortsätta vilja och försöka. Klappa oss själva så där lite på axeln.

I den tanketråden kommer man snabbt till kärnan i den troendes livsrymd. Det handlar om att älska det man fått. Sitt jag. Det man är ensam kvar när då alla gått hem. Den gåva som är livet. Genom att ha frid och fred med sig själv, sitt ljus och mörker, yin och yan så flödar kärleken vidare. Med tillförsikt, värme och fördragsamhet ser vi på vår grannes flisa och tillkortakommande. Vi lär oss älska förbehållslöst. Och för att klara just det behöver vi det andra subjektet, dvs att vi redan från början och förbehållslöst är just älskade av livet självt. Vissa kallar det för gud.

Då, när vi omfamnar detta faktum, är vi redo att älska världen och ta hand om den utifrån ren och skär tacksamhet. Inte för någon annan anledning än att få ge tillbaka av den kärlek vi känt.

Det är en svår uppgift i den här yttersta tiden. Så mycket perfektionism och polerande av ytor och materialism. Så mycket framgångsfokus. Tillväxt trots att världen svämmar över samtidigt som den svälter. Svårt att bortse från detta och låta acceptansen och kärleken komma över oss bara för att vi är.

”Jag är” – det är en av de äldsta mysterierna i monoteismen. Ett annat namn för Gud. Adonaj, jhvh, elohim. Den som älskar. Det var den där brinnande busken där gud beskriver sig som själva varandet. Jag är…. är det så heligheten bor inom oss alla?

Descartes hade en annan tagning på det under upplysningstiden: cogito ergo sum, sa han och ville göra upp med dogmer och pekade fram mot vår tids världsbild. Det betyder ”jag tänker alltså är jag”. Han lade till ”tänkandet” vilket också bidragit till vår tids ambivalens inför att duga. Det har i många hundra år inte räckt med att vara. Är det dags för det nu?

Omfördelningens tid. Står den vid vår dörr? Jag önskar det. I mitt inre så gör jag plats för henne. Låt rätt sak ta rätt tid. Låta kärleken lysa på mina skuggor och läka ut det som skaver. Låta rädslan byta plats med nyfikenhet. Fundera på vad jag kan ge för att få. Låta tänkandet stå tillbaka lite. Bara lyssna till mantrat att duga som man är. ”Je suis” räcker långt. Oam.

Det är mycket ondska i vår tid. Men godheten vinner alltid för i kärlekens matematik blir ett plus ett alltid tre. Tillsammans kan vi ändra vår tids normer och ge mer för att få behålla den värld som vi känner som vår. Det börjat med dig och mig.

Love thyself!

… och för dig som vill ha lite psykologisk fakta i målet så kan du läsa den här artikeln i Psykology today om vilka effekter det får i ditt liv med att jobba på din självkänsla med något som kallas ”self-compassion”.

Moralpanik eller spaning om den tid som väntar postreformismen?

Det blev snabbt dystopiskt när vi samtalade om vart världen är på väg. Det blir lätt det när alla enkla svar uteblir. Om vi inte vet vart resan går, kan den då verkligen gå åt rätt håll? Svaret gäckar de politiskt intellektuella eftersom det glider undan liksom frågan om Gud finns. Eller gud med litet g.

När allt förändras snabbt och samhället blir multikulturellt och allt mindre homogent så blir det svårare och svårare att hitta de enkla svaren på vad mönster och trender egentligen visar. Det som blir kvar är det något obekväma svaret: vi måste alla göra vårt bästa utan att veta vart vi är på väg. Det är det enda sättet att komma till rätta med den växande klimatångesten, oron för vart ojämlikheten i ekonomiska möjligheter kommer föra oss och den plågsamma insikten att oavsett hur mycket man kämpar så kommer barn fortsatt att utnyttjas. Den dystopin går aldrig över. Det enda som återstår är att du gör ditt bästa.

Det är därför som det har blivit dags för moralens återkomst. För alla som är något bevandrade i etikens läror så vet man att moral har alla, frågan är vilken värdering som stödjer den. Moral är helt enkelt efterlevnad av normer och ”goda” värderingar. Sådana som vi tillsammans bestämt ska vara de bästa. Normer är värderingar som tillräckligt många delar och som upphöjts från särintresse till allmänt sunt förnuft. Men i en tid då de enkla svaren har flytt sin kos så kommer det blir dags för etiska diskussioner att återigen ändra scenen. Det välkomnar jag.

Allt för mycket har fått en oförtjänt underrubrik om att man inte kan prata om det, åtminstone inte i det här jävla landet. Och då menar jag inte alla åsikter om andra folk, utan om just åsikten om folk. Det är precis vad vi ska prata om. Hur ska vi egentligen bete oss och vad är ditt ansvar? Vad är du skyldig att göra för att vår värld ska förbli en värld med en ljusnande framtid? Hur ska du göra ditt allra bästa? Vad är det ens? Vad förmår människan och vad kan vi lägga som ok på varje späd axel och kraftfull nacke?

Vi måste prata om oss själva och rikta strålkastaren till vår egen bakgård och fundera på hur det ska vara att växa upp här. Vill vi ha leenden på gatan? Ett artigt hej till den okände mannen på gatan som passerar din väg? En blick till kvinnan på bussen som betyder varsågod och sätt dig, här är det ledigt. En chef som genuint uppskattar också den annorlunda på arbetsplatsen och som bara misstänker sig själv för att inte vilja göra det bästa av jobb för den andre. Mammor som älskar sina kroppar och män som får gråta. Det vackra landet vill jag bo i. Där trasig får bli hel och där sist ska gå först. Men hur ska vi prata om det?

Det språket upplever jag saknas i vår politiska diskurs. Jag söker efter människan där och längtar efter epos om hur hon är och bör vara. Politiska epos om vad vi kan och bör förvänta av varandra så att världen kan räddas. Det räcker nämligen inte mer reformpaket. Politiken är död. Länge leve politiken. Eller är det politik med stort P?

Giraffen och vargen post #metoo. Vi har en del att göra!

Jenny Strömstedt skrev en av #metoos viktigaste krönikor häromdagen. Den var viktig för den gick en stor del av halva folkviljan till mötes med öppna handflator. Krönikan var stiligt flätat med tydliga spår av metodik från non violent communication. (När ”giraffen” med sitt stora hjärtan lyssnar med reflektion och många perspektiv kan den möta den hotade ”vargen” osv (ursäkta 70-tals metodiken 😇).

Strömstedts krönika vill visa att den är läsbar för alla. Vilket är viktigt eftersom #metoo inte är en enkönad fråga. – Här ska ingen behöva känna sig hotad, kränkt eller ifrågasatt och på grund av det reagera med defensivt svar på tal. Ett stiligt försök att mota åsikter som ”metoo har gått för långt” eller ”det är en häxjakt”. Ja ni vet.

Men hennes text var också genial i sitt metaspråk, för vi gör ju så här hela tiden med våra manliga vänner och livsföljare – de som finns runt om oss. Tillåt mig generalisera: visst är det också så att artikeln är ett exempel på det vanligt förekommande sätt att presentera kritik och önskan om bättring med mild tydlighet, som sätter gränsen där den ska vara SAMTIDIGT som den bekräftar, stärker och förstår. Det sätt som vi kvinnor i vår tid blivit experter på när vi hanterar män framgångsrikt.

Lika viktig som Strömstedts krönika är för att öppna upp samtalet och se helheter av normer är det livsviktigt att ta till sig de jobbiga berättelserna som fortsätter att komma. Barnmorskan Jona Erling Knutssons krönika ”I gynstolen ser jag manssamhället” är ett vittnesbörd som får mig att undra om vi någonsin lämnat Aristoteles syn på män vs alla andra varelser. Orden ”och så ett stygn för pappa” är fruktansvärda. Skärp er! (Där kom den, mitt påförande av allmän skam. Sorry.)

Post #metoo kan ingen kränka en annan utan att det pratas om det. Det är bra. I bästa fall får det konsekvenser som känns. Det kommer bli mera vanligt med gränser.

Men jag undrar när resten av vår medberoende kultur runt mansegot ska rämna och förändras. – Och ta det på rätt sätt nu. Jag skrev ju ”mansego”. Jag ser det nämligen också i min egen uppfostran. Jag behandlar de känsliga pojksjälarna stundtals med silverhandskar och skojar gärna med en glimt av allvar om mina vita kränkta män under 130 centilong som flankar mig hemma. Ebba, hon har alltid fått skärpa sig och hjälpa till. ”Håll ihop dig” – det har jag lärt henne.

Så ta det rätt. För visst finns det en kultur bakom sexism kulturen som vi skulle behöva adressera? Ett beteende som normerar och ger handlingsutrymme för att bete sig – ja som ett as ibland rent av utan konsekvenser. När börjar det egentligen?

Sara Danius var lysande i ”min sanning” på svt sist. De resonerad där länge om #metoo och om att fått upp ögonen för gränserna som behövs. Sara själv beskrev hur en smekning över ena höften från en drucken man, feminist och allt, före revolutionen som vi kan kalla ”stoppminkropp”, hade gått förbi med att man som kvinna tar stegen därifrån, möjligtvis generad, i värsta fall skamsen. Efter revolutionen så säger vi unisont: ”vad gör du?!” Och så har vi krävt respekt för vår gräns.

Borrar man i det, dvs att ha en gräns, så har vi en del att göra. För gränser har med självkänsla att göra. Den får man av att få sätta ord på vad man tycker, vad man känner och vad man VILL. Viljan, det är mänsklighetens farligaste och mest vackra verktyg som kan skapa kärlek och förstörelse. Det är den vi behöver lära varandra och våra små att sätta ord på och lyssna till.

Min dotter som nu är stor borde ha fått trula lite mer. Min nuvarande bebisdotter behöver få respekteras i sin vilja över sina gränser. Hon ska få vråla ut sin ilska lika mycket som mina söner. De däremot ska få strama upp sig lite, och jag ska lägga mig vinn om att även deras empati ska vara fullfjädrat tränad när de lämnar boet. Så kan vi bidra i det lilla.

Men för att komma dit behöver vi ta det varsamt med varandra. Jag tror på de små stegen men de tydliga gränserna. Varligt och med omsorg ska vi förflytta balanspunkten i vår samhälle så att vi alla blir mer ok med vad som är ok. ”Stopp min kropp” har ju också ett underbart löfte om hur orden mellan oss kommer kunna flöda mellan klara viljor: – här är jag, här är min kropp, den VILL vara med din ❤️

Julig mammavrede fick utrymme. Det är svårt med orättvisan.

Uppfostrade min son hårt imorse. Så där juligt hårt. Tar i kontrollerad raseri och på impuls ner hans julkalender med små paket och sa att om man sitter här och gråter över Pokémon korten som du hade alla av och säger att du tycker kalendern är dålig – ja då åker den ut! Och så förflyttades kalendern till ett annat rum.

Medan jag med starka steg tog kalenderpåsar bort från köket for han ut och sa att han aldrig mer vill vara med mig. Han for ut i kylan och satte sig på farstukvisten. Varsamt togs han in av en ömmande far som tassade runt drakhonan för att inte bli bränd.

En vrålandes åttaåring protesterade än mer. Han ville inte se mig mer. Och jag svarade med full kraft. – Du ska vara med mig resten av ditt liv! Du kommer inte undan uppfostran, fortsatte jag med tordönstämma och blixtrande ögon. -Det har tagit tid, pengar och omtanke att få ihop det där (jag pekar dramatiskt på den nu tomma fönsterbrädan bredvid hans brors rad som är full med små påsar) ….

Och så kommer det.

– Du kommer få tillbaka dina klappar. Var enda en ska jag sätta tillbaka. Och du ska se på dem och vara tacksam. Nu ska du titta på den tomma raden och tänka på alla barn som inte får en enda! För jag vägrar ha barn som inte förstår att uppskatta det som de har.

Japp. Jag drog den. Tystnaden efter detta modersvrål var kompakt. Sonen snyftade i soffan. Lugn nu i alla fall. Bebisen på min arm var också tyst. Min hals värkte. Fan.

– Å vad skönt. Nu blev det lugnt igen, så att man kan tänka, sa femåringen efter en stund. Själv hade jag både rättfärdigat mitt rättfärdighetsutfall för mig själv och ångrat det dubbelt. Omfamnade en villig pojkkropp i soffan. Struntade i klockan som gick. Kysste hans hår och sa förlåt för de starka orden. – Jag såg att du blev rädd och tycker det var jobbigt, viskade jag och jag kände hur hans hand kramade min arm.

Fy vad det är maxat hårt att fira jul och uppfostra barn i en värld där de har allt. Det är grymt att lägga världens orättvisa på små axlar och låta de stanna där. Men det är också grymt att låta bli att få dem att nosa på den.

Som tur är har jag en makalöst stabil son. Han far ut med så som det känns och sedan är vi ok. Vi gick tillsammans till skolan och pratade lite grann om det som hänt. Han pratade om alla barn från krig som kommer hit för att de också vill ha julklappar. Hur deras föräldrar äntligen kan få lön, för det är dyrt att ha familj. En liten glimt av Karl Bertil och jag vet att många hjärtan smälter.

Själv har jag en riktigt låg känsla i kroppen och hoppas den går över. En rask promenad, reflektion så här på pendeln, och så tar man sig i kragen och lyfter. Nu gör vi tjänst för stadens bästa några timmar till. Sedan ska jag njuta av kvällen.

Väderbomber, skam och good enough. Den tuffa sidan av föräldraskap. 

– Du, jag älskar också de där sidorna hos dig, sa jag. Då brast det för maken och utanför susade Normandie förbi. Han som en stund innan fått ett utbrott på minsta pojken som somnat med en öppen drickyoghurt i hyrbilen som under ett par timmar i lagom dosering gött sätet. 

Han var ju inte stolt över sitt trötta pappabeteende. Ont i huvudet hade han också. Kaffet i Frankrike är så svagt! Nog var han mest störd över att ha ett beroende på den punkten. 
Men tillbaka till den där skammen över hur man är mot de minsta. Det är så lätt att vilja undvika att tala om det. När vi som stora mörka moln har tagit upp hela horisonten av deras livsupplevelse. Och hur man önskar både ord osagda och handlingar ogjorda men som i stunden var det enda man hade. Ord som var för hårda eller för höga. Handlingar som var för bryska eller stora. Att vara stor är också jobbigt. Att vara någons barndoms kuliss liksom. 
Det är då, i de stunder av åska, som man önskar att det fanns väderbomber mot dåligt humörsmoln. Att den bomben sprängt söder åskan strax innan den ska till att briserat över litens värld. Fasen vad tungt det är med humör ibland. Det hjälper inte att tänka på good enough. 

Smärtan lättar när vi får känna kärlek från någon trots allt och även därför att. Stenen blev en duva som flög sin kos. Man minns fläkten från vingarna när den lättade. 

Jag är själv en sådan förälder som brusar upp. Jag har ögon som blixtrar. Våra barn har därför att hantera två väderlekar. Senast för en stund sedan tog jag trappan i två kliv efter barnen som ytterligare en gång skrikit i trapphallen, trots påminnelse och bön om lugn. Deras stök, som fick mig på fötter, kunde med lätthet väcka Uma som behövde sin sömn i rummet intill. En förklaring, ja visst, men ingen ursäkt för att gapa tillbaka. 
Två kliv och torndönstämma. Så blev det. Orkade liksom inte hejda mig innan. Ville kanske visa gräns. Jag såg hur de något hukade sig och sökte skydd i underslafen när jag for in. – Fasen att det ska behövs vara så, han jag tänka. – Man får inte skrämma barn, påminde jag mig själv och mjuknade av bara skammen. – Se, se, se, gapade inom mig. Se, hur de reagerar, hur de känner.  Jag blundade. Samlade mig. Mötte blicken och blev mild. 
Det där sista är min väderbomb. Att se alltså. Har alltid varit min räddning, även om det kan vara plågsamt. Minns ju själv orättvisan. Ensamheten och rädslan. Gapandet från stora enorma vuxna. Mammas skarpa röst. Osäkerheten som kom över självkänslan. Om hon bara sett. 
Men om man inte har den där bomben att tillgå behöver man få vila en stund i varandras förlåtelse och kärlek. Inte hos barnen, de behöver ju sin egen tröst, utan hos någon annan, sin andre, någon som håller en kär. 

Ja, det låter typ heligt, men jag menar det faktiskt. Det är sanslöst vackert att få vila i någons upprättande kärlek. Det funkar också för att rensa luft och för att skapa trygghet. Den vuxnes skam behöver också få pysa och omvandlas. Gå från slam till sommarvarmt duggregn. 

För skam, det är inte en skön känsla och svår att bli av med utan en annans blick och omsorg. Den andre, det är kanske du, till fler än du tror. Vi måste bara våga tala om det. Kanske är det därför vi hulkar till så lätt när någon omfamnar oss mitt i skönheten. 
Skam är inte vackert. Att dela den känslan är så förbannat naket. Att dela den så här är att glänta en aning på något privat. För visst önskar vi att ingen visste eller ens anande att också jag kan tappa fattningen. Fast ändå vet vi att vi alla gör det. 

Vi skäms också kulturellt över att ryta till våra barn. Känslan är ju nyckeln här. Den är inte rationell, den är ju en emotion och bottnar i en värdering. En god värdering tycker jag. Man ska inte skrämma barn med höga röster och ilska som de inte förstår. Den får man se till att göra begriplig. 
Att älska någon ”därför att” det är att gilla någons hela jag och handlingsmönster, att få vara good enough. Jag vet att Pers väderstorm ibland kan vara hård och onödig (liksom min). Men hans sätt att möta varje storm med ansvar och förlåt är så stor. En viktig anledning till att älska någon trots och därför att. Jag beundrar det. Jag trot också det bidrar till att vi har barn med god empati och som sätter ord på känslan. För vi pratar mycket om det som händer. Det är det finaste som finns. 

Tillbaka i bilen där pappan brast en stund och lät känslan komma över sig. Ledsen för att han gjort lillen ledsen och rörd över att trots det vara älskad. Bilen susar fram i 130 genom Europa. Vi flätar händerna. Då hörs en förnumstig sjuåring i baksätet med öron som paraboler. 

– Pappa, det är bättre om du tänker på något annat än att du tänker på att du känner dig dålig. Man mår bättre då. 
Klokast i världen är de små. Inte konstigt att de är vägen till himmelriket. 

Mitt barn är ditt, ditt är mitt. Framtiden i våra händer. 

I mitt hem är det barn jämt. Hälften brukar vara mina. Resten är grannar och tonåringar.  Just nu bor exempelvis Ebbas bonussyster hemma hos oss sedan någon vecka tillbaka. Det är en livsmening i sig självt att ha huset fullt. 

Det behövs en by för att uppfostra ett barn, sägs det i det engelska uttrycket. Vad ligger det egentligen i det uttrycket? Om man tycker så, hur stämmer det då med vårt sätt att leva bland och med varandra? Är alla barn välkomna i din by?

Ett barn föds mjuk i alla leder och har mellanrum i skalldelar och har aldrig använt sina lungor förut. Så hjälplös och ofärdig. De tar ett halvår på sig att lära sig äta och hålla sitt eget huvud. Efter något år kan det gå. Innan dess är det helt beroende av famnar. Vi föds helt in i händerna på varandra. Det tar ytterligare 10 år innan tanken på rätt och fel helt landat. Därefter ytterligare ett knappt decennium av träning och tillväxt för att benämnas myndig. 

Inbyggt i oss människor finns den där omsorgen. Vi kan inte överleva utan varandra. Vårt sociala sammanhang är det viktigaste vi har. Samhället blir i förlängningen vår gemensamma rikedom. 

Visste du exempelvis att människans hjärna är inställd på att tänka på sitt sociala sammanhang så fort det inte tänker på annat. Vi är ständigt upptagna med vår sociala status. Man har också kunnat visa att social smärta, som mobbning eller utanförskap, har samma smärtcentra som fysisk smärta. Den kan dämpas med alvedon. Inte undra på att människor som lider socialt löpet större risk att hamna i missbruk. 

Alla har vi varit barn och fullt ut beroende av vår omvärld. Om vi vill ha en frisk värld och ett samhälle som mår gott med människor som tar hand om varandra och sig själva – så är vår viktigaste mening att ta hand om alla barn. Varje barn vi ser och möter förtjänar våra leenden, ett par ord och ögon som ser med munnar som bekräftar. 

Inte undra på att de som jobbat länge inom polisen säger att politikens viktigaste satsning intr är fler poliser på gatan och specialtrupper och bevakning utan att det är resurser till skola och fritidssysselsättningar för unga. Inte undra på att de barn som har lyckliga föräldrar med hem och jobb också lyckas bäst i sina liv. Det kan kännas nästan orättvist att det är predestinerat. Men det är ju just därför byn behövs. 

Genom att låt barn får vara i många hem och möta många olika vuxna och livsöden så ökar deras livsmöjligheter. Byn är också en symbol för hela samhällets leende och famn. Vi behöver öppna oss för varandra också på lekplatser och på allmänna torg. Låt barnen komma och låt oss vuxna öppna famn och ögon. Så motverkas, tror jag, polarisering och i förlängningen krig. Men inte utan att du och jag gör vårt. 

What has this to do with my father?

Star wars filmen Rouge One återupptar frågan om den frånvarande pappan och ett barns hjältegloria om den fadersfiguren. Ett evigt epos som klingar välbekant. Alla minns vi ”I’m your father” frambrummat i ett vakuumeko från Darth Vader. En scen som får många av oss att tänka på det yttersta sveket. Den då barn och förälder står emot varandra, på var sin sida, och vill förintelse. Hur är det möjligt mer än i drömmar och i fiction?

Ja, möjligtvis är det något som också ockuperar våra tankar då och då under vår uppväxt. Det finns ett välbekant och hundraårigt begrepp som kallas oidupus-komplexet som psykoanalysens fader Freud var först ut med att beskriva i psykologiska termer. Den då barnet vill förgöra fadern, eftersom barnet vill ha modern för sig själv. Ett barn förgör med gråt och tandagnissel, så den effekten av Oidupus är ju inte särskilt dödlig, om än den barnsliga längtan.

Oidipus är dock en berättelse som är antik. I sitt original älskar sonen modern så till den milda grad att fadern inte bara dödas, utan sonen tar hans plats.

I andra klassiska urhistorier runt fadersgestalten kan också nämnas Abraham som offrar sin son Isak på ett altare. Som med höjd kniv är villig att genomföra offret. Som hindras i sista stund av en gudomlig ingivelse. Denna berättelse brukar exemplifiera tro. Att tro på en gud kan få en människa att göra ohyggliga saker, så har jag alltid tänkt om det dramat. Detta manliga exempel på tro har jag alltid tyckt är vulgärt. Ett starkare uttryck för tro har enligt mig kvinnor stått för, exempelvis den om sonen som enligt sin mor är guds barn och som räddade en hel värld från hierarkiernas tyranneri, för att ge ett exempel. Modern till humanismen, på tron till det godas kraft i människan.

Att kalla Maria för jungfru har för mig lite med barnalstrande att göra. Det har betydligt mer att göra med att hon var först. En jungfruresa i humanismen. Ett frö till en ny tid.

Ändå är det inte dessa modersbilder som vi som huvudsak producerar om och om igen. Vi diskuterar sällan med storslagna epos vad allt har att göra med vår moder på vita duken. Men i det lågmälda så finns hon alltid där. Även i oidipus-dramat så är hon ju allt som det kretsar kring. Det är relationen till moderns som bygger motivet till dådet.

I Rouge one är det likaså lätt att tro att det är fadern, Galen Erso, som är driften bakom Jyns kamp. Men minns då de första scenerna, när mamman i en bergsskreva satt nära sin dotters ansikte och fäste en berlock runt hennes hals, med orden: glöm inte kraften som finns inom dig. Därefter gick hon för att rädda sin man, blind av tro på att hon skulle lyckas, men dödades inför åsynen på sin dotter i sitt försök till rättfärdiggörande. Hennes kamp må ha präglat dottern mer än faderns frånvaro. Det är den kampen som väcks till liv i dramat. Precis som hennes mor före henne är hon villig att offra sitt liv för det godas skull. Som många kvinnor före henne. De må vara biroller i första anblick, men blir snart huvudsaken när man ser bortom det uppenbara.

En värld som styrs utifrån kärlek styrs med ödmjukhet och vilja <3

Det är alla hjärtans dag idag. En dag som gynnar kommers som vid all annan högtid i Sverige. Det är bra för tillväxten så klart i ett land att ibland hänge sig åt handel och konsumtion, men är det alltid bra för relationerna?

Att handla och köpa gynnar ofta våra relationer, när kommersen är sekundär. Det är ju ändå alltid tanken som räknas. Och då menar jag inte i den förvanskade betydelsen att eftersom jag tänkte göra något för dig så räknas min icke-handling ändå. Utan självklart att det är tanken bakom handlingen som är huvudsaken. Tanken bakom gesten. Tanken bakom orden. Tanken bakom mina inköp och min konsumtion.

När vi firar varandra på alla hjärtans dag så ska vi givetvis göra det med rätt känsla i botten. Visst blir det smått outhärdligt när vi inte menar den kärlek som vi låtsas ge en dag som denna. Den känslan har vi nog alla nosat på någon gång. När vi inte riktigt menar det vi visar. När blomman dyker upp av plikt och inte av uppriktig ömhet.

Det finns också de gånger som vi inte vill varandra väl. När vi önskar att det går lite dåligt för någon, eller när vi inte vill tänka i goda banor och vår nästa. Ibland möter vi detta i våra närmaste relationer. Ibland på jobbet. Ibland i vårt fritidsengagemang. Jag har mött det i alla sektioner av mitt liv då och då. Människor som inte har mitt bästa för ögonen. Medmänniskor som av någon anledning inte tycker om mig eller som behöver ha någon annan där jag är. Ja det sistnämnda handlar om maktspelet som inte är ett vackert tryne och som har svårt att hämta näring i kärleken. Det är aldrig vackert men blir med erfarenheten möjlig att upptäcka. Tanken bakom avslöjar sig så lätt. Man känner igen den när man lärt känna den. Tanken bakom känns  liksom i magen.

Makt och kärlek går inte alltid hand i hand. Det är synd. En annan värld skulle vara möjlig då tror jag.  Jag skulle vilja ha det som ett valspråk om jag någon gång skulle behöva ett. Med kärlek vid makten tror jag nämligen att den bästa av utveckling sker, på mikro och makronivå. Med kärlek vid makten har man ödmjukhet och vilja förenade. Det är en oslagbar kombination. Vilja och riktning behövs alltid, men ödmjukheten gör att vi ser bakom fasader och förbi fördomar. Ödmjukhet gör oss mänskliga. Vår mänsklighet är värd att slåss för!

Idag firar vi i vår familj också alla hjärtans dag. Inte särskilt mycket har blivit handlat så kommersen fick inte något av oss i år. Däremot så firade vi genom att efter goda hamburgare till middag kröna kvällen med att se på Minionernas första film tillsammans med våra tre yngsta. De njöt av att ha både mamma och pappa i soffan. Vi njöt på olika sätt av barnens närhet och av filmen (min humor så jag stod för garvandet). Tanken bakom var att ge dem tid och leenden innan sänggång. Nu sover de alla, med små söta leenden på läpparna. ❤

Ta hand om varandra där ute!

Frispråkighet är inte en rättighet. Det handlar om omdöme.

Det var ju det där med att bli vuxen. Hur blir man det egentligen? Vad är kravet? Just nu har jag en 17,5 åring här hemma som noga påpekar att den 23 juni då är hon myndig. Är hon vuxen då? Är hon det månne redan?

Tonåringens väg mot vuxenlivet är enkel att se, där omdöme ibland kan slinta och klokskapen ibland förvånar. Man upplever lätt hur allt förfinas och hur reflektionen över livet skapar en väv av mening och sammanhang. Det är erfarenheten som byggs. Den processen verka så rimlig. Samtidigt blir man så perplext över hur de som aspirerar på makt och inflytande kan vara som barn. – ”That’s the argument of five year olds” sa journalisten Andersson Cooper till Donald Trump i en intervju i CNN. Trump är som vi alla vet en presidentkandidat för republikanerna. Han kunde inte hålla sig borta från argumentet ”det var han som började”.

Visst är det allvarligt att en potentiell världsmäktig man kan fortsätta med sådana och liknande argument? USA är ju intressant på många sätt när man ser vart världen är på väg. Det finns många länder som låter sig influeras av Amerika. Ibland med rätta. Ibland som rättesnöre för märkliga ting. Den frispråkighet som Trump verkar stå för, som ljuder som en av hans främsta tillgångar enligt hans följare, ekar också i vårt land.

För det är kanske lika allvarligt att vi hävdar yttrandefrihetens rättighet när före detta ministrar och partiledare går till välkända rasistiska och främlingsfientliga sajter för att hämta information som de menar speglar verkligheten och menar på att medierna skyler sanningen om invandringen. Varför är detta allvarligt? Jo, för vi hoppas att vuxenlivet handlar om omdöme. Ett förfinat omdöme om andra människors väl och ve. inte bara ett omdöme om sig själva. Eller går jag för långt nu? Kanske gör jag det och låter min politiska färg påverka, men hey – livet är politiskt. (Man kan ju ändå alltid hoppas att människors erfarenheter gör dem till socialdemokrater. Det borde det. 🙂 )

Skämt å sido! Troligt håller många med mig  om att omdöme om andras väl är en viktig förutsättning för ansvar och modet till att lägga befogenheter i någons händer. Här tror jag att människor från hela värderingsskalan är med mig. Så väl värdekonservativa vänner till mig som liberalsinnade bekanta håller tror jag håller med om det. Det vi är oense om är möjligtvis hur vi ska ta hand om andra och vad våra drivkrafter är.

Många på värderingsskalan skulle också säga att den mänskliga rättigheten att vara lika värd som någon annan är den allra viktigaste för en human värld. En rättighet som vi människor också behöver som rättesnöre för att inte förvandlas till monster. Det är också därför det är allvarligt när en tidigare kulturminister menar att hon inte litar på mediernas sanningssägande i ett land med världens tydligare yttrandefrihet och att hon läser Avpixlat, en rasistisk propagandasajt, för att lyssna till vad människor egentligen tycker utan att reflektera källkritiskt. Det är allvarligt för hon borde ha omdöme att veta bättre. Oavsett sin personliga åsikt så borde hon förstå sin roll och position. Det är min poäng. Troligtvis är det den här bedömningen som också Anna Kindberg Batra (M) gör. Omdöme är viktig när någon ska ha ansvar och befogenheter. Någon som man ska lita på behöver visa att den förstår sitt sammanhang.

Lena Liljeroth och Ulf Adelsohn, etablissemangsparet som varit med och styrt och påverkat Sverige under många decennier, de är så klart vuxna. Men utan ett klart omdöme. Kanske har de haft omdöme men tappat det. Är detta vad som händer när vi blir äldre? Nej, självklart inte. Det är dock känt att makt kan korrumpera vilket sinne som helst. Det är också vida omvittnat att om man vistas med för många likasinnade så är det lätt att göra anspråk på sanningar som inte är allmänna, för gruppen man lyssnar till är inte allmän utan särskild. Kanske är det vad som grumlat tankarna, vad vet jag?

För visst är det där någonstans som grunden för omdöme ligger? Förmågan att kunna lyssna till de mångas röst och förmågan att kunna sortera fakta utifrån vad som gagnar andra människor som inte är i ens omedelbara närhet.

Det är nog ingen hemlighet att jag anser Trump vara en pajas. Men mer allvarligt: han är en av världens största hot idag. För han saknar omdöme. Däremot så framstår hans motståndare Sanders och Clinton som två som förefaller ha det. Lyssna till Sanders här nedan i ett av de tydligaste exemplen när han resonerade om religion och tro i en Town Hall intervju. Sanders får där frågan om hans driv och tro och han ger ett spirituellt och sofistikerat svar när han pekade på att vi alla är intimt bundna av varandra som människor avsett vår bakgrund och i det har vi ansvar för varandra. ”We’re all in this together”.

För att bära en sådan värdering, som inte vänder bort ansiktet när någon far illa, så krävs ett omdöme med fokus på andra – som inte är närmst. Man kan inte annat än hoppas att amerikanska folkets omdöme ska vara på demokraternas sida i höst. Och trots Sanders togetherness så hoppas och tror jag att senator Clinton tar presidentskapet vidare.

Att vara vuxen har uppenbarligen ingenting med att ha omdöme att göra. Inte i juridisk mening. Men att bete sig som en vuxen har det. Att ta ansvar för andra har med omdöme att göra. Att förstå sin roll och påverkan avslöjar hur det är ställt med det omdöme man har. Världen håller inte på att bli mer barnslig. Den håller på sina håll möjligtvis på att bli omdömeslös genom en legitimering av en frispråkighet som är barnslig och i den meningen naiv inför världens allvar. Till er som drabbats av detta. Skärp er och se er omkring. Världen behöver ert omdöme!

Tonåringens reflektion ska få fortsätta även efter den 23 juni i år och vi ska tillsammans spegla hennes tankar om andra, sig själv och världen för att så gott vi kan bidra till en god utveckling av omdöme. Och under tiden lär jag mig fortfarande om livets stora gåtor.