Kategoriarkiv: etik

Kyrkan och HBTQ

Det handlar om dopet, säger Eva Brunne. – Om vi menar att vi alla är ett i Jesus Kristus, och inte kvarstår som man eller kvinna, så skall vi verka för HBT- certifiering, menar biskopen. Hon har både röster med sig och röster emot sig om detta på kyrkomötet. Men jag tackar för hennes inlägg.

Det verkar som om de flesta förstår att det handlar om människovärdet. Men tyvärr blir det också en fråga om människosyn och vill jag säga fördomar. Är det inte just det som motionen om HBTQ certifiering handlar om? Ja att stävja det samma.

Fördomarna återspeglar sig när debattörerna avlöser varann i fråga om synen och förståelsen av RFSLs arbete, grundvärderingar och sammanhang. Bland annat ställer man sig frågan om RFSLs värderingar lirar med Svenska kyrkan utifrån en analys av den verksamhet som presenteras på deras hemsida. Problemet med inläggen om RFSL är att man uppenbarligen inte lärt känna organisationen, utan dömer efter det man tror sig veta av erbjudanden och snabba svar. Det är att agera utifrån okunskap och det är att ledas av fördomar. Man blir ett eget exempel på det som frågan i sig själv försöker komma åt.

Som upplysning vill jag härmed lägga upp ett utdrag ur RFSLs stadga och visa deras Ändamålsparagraf, för jag tror det är utifrån det kan avgöras om man vill samverka med en annan organisation eller ej. RFSL berättar här lite mer om sig själva, och jag ser att Svenska kyrkan delar inte bara vissa grundläggande värderingar utan har också en organisation här som vill vara till hjälp:

Ur RFSLs stadga och ändamålsparagraf:

  • att verka för ett samhälle präglat av mångfald och respekt för människors olikheter, där alla människor, oavsett sexuell läggning eller könsidentitet och oavsett hur de väljer att uttrycka denna läggning eller identitet, skall ha lika rättigheter och skyldigheter samt lika möjligheter att leva och verka;
  • att till medlem eller annan som på grund av sin sexuella läggning eller könsidentitet, och oavsett hur de väljer att uttrycka denna läggning eller identitet, råkat i trångmål lämna befogad hjälp;
  • att främja forskning samt främja och bedriva saklig upplysning om homo- och bisexualitet samt i transfrågor;
  • att främja samarbete och samverkan mellan förbundets medlemsgrupper, dess avdelningar samt ungdomsförbundet;
  • att initiera och upprätthålla kontakter med liknande organisationer i och utanför Sverige.

Som jag ser det är det bra att samarbeta med andra organisationer. Givetvis skall man i samarbetsavtalet diskutera värderingar och om man finner att något behöver gå en viss riktning för att möjliggöra djupare samarbeten så kan man alltid diskutera det. Men att utifrån hur man känner sig själv bedöma att man bara vill umgås med de som är precis lik är absurd. I frågan om kunskap i HBTQ behöver Svenska kyrkan RFSLs kunskap, perspektiv och blick för att förädlas ifråga om att kunna bemöta alla utifrån den dopsyn vi omgärdas av: vi är alla lika och alla av samma värde.

Som kuriosa klipper jag också här in utdrag ur RFSLs principprogram. Du kyrkliga människa: se de tycker att det finns plats för dig i deras verksamhet!

RFSL är religiöst och partipolitiskt obundet. Detta hindrar dock inte samarbete med, eller avståndstagande från, samfund, partier eller organisationer i sakfrågor. Den religiösa obundenheten ska heller inte leda till att personer med en egen personlig trosuppfattning känner sig mindre välkomna inom RFSL.

I morgon fattas beslut. Låt oss hoppas det blir bifall för HBT certifiering!

Hur sjuk är vår värld?

20130129-084419.jpg

Hur sjuk är inte vår värld? Läser i DN om hur våldsmän utnyttjar kaoset på Tahrirtorget till att våldta kvinnor. Om en kvinna blir undsatt och räddad möts hennes räddare av en hord av män som upprört jagar efter. Män som tycker de har rätt att ta för sig. Det är inte ofta jag svär, men nu passar det. Fy faan!

Eller tanken på den dubbla, eller kanske oändliga, kränkning som kvinnan i Indien blev utsatt för. Inte bara dödligt våldtagen, utan också på en fullsatt buss. Hennes räddare uteblev. Kanske av rädsla för sitt eget liv och sin kropps helgd.

Att människor ens orkar stå ut med sig själva efter att ha tittat på när en kvinna kränks så djupt, att till och med hennes liv tas ifrån henne, det är ett tecken på att världen är en sjuk plats. Att människan är en varelse kapabel till mycket ondska och lidande.

Och så här hemma. Våldet finns även här mitt ibland oss. En kvinna blev våldtagen av flera män när hon gick hem från tåget. På samma gång ofattbart som tangerande den varning man så många gånger hört, men inte vill ta för sann: gå inte ensam i mörkret. Men där och då, i hörsammandet o h uttalandet av den varningen, öppnar vi upp för det samhälle som Indien och Egyptens kvinnor lever i. Där kvinnan är ett villebråd och mannen inte kan hjälpa sig. Det samhälle skall vi icke ha!!

I tidskriften fokus skriver Katarina Wennstam om att hon står på en lista som Sveriges tredje farligaste kvinna eftersom hon ger kvinnan och de utsatta för sexbrott en stadig och ständig röst. Jag hoppas hon aldrig tystnar och att hon fortsätter vråla ut sitt budskap: mäns våld mot kvinnor finns mitt i bland oss och mot det måste vi ta strid och kämpa! Det är en sjuk värld annars om vi kollektivt vänder bort blicken för det här. Riktigt sjuk.

Julen då pappa försvann…

… Det var titeln på ett av p1’s program Barnen s avsnitt. Det handlade om föräldrar om missbrukar alkohol. Jag lyssnade på det ikväll när jag var ute med jycken. Programmet var uppbyggt med ömsom en intervju med en kvinna, som idag var dramatiker och konstnär, som beskrev sin barndom med en pappa som drack. Speciellt beskrev hon jularnas vånda. Löften som blev brutna. Pappa hade ju lovat att inte dricka.

Hennes reflektioner blandades med en yngre kvinnas berättelse om när hennes pappa försvann julen 2003 då när hon var femton. Problemet hade smugit sig på familjen. Ingen hade tidigare talat om det – han var ju en så fin pappa från början! Så väletablerad, städad, mysig och härlig. Successivt blev alkoholen ett problem. Och så julen 03 valde han spriten när han blev ställd inför ett ultimatum. Ja så stark är alkoholen att de som utvecklat ett beroende väljer alkoholen framför sin familj, och det var detta som avsnittet i SR’s program barnen handlade om.

Det är en så nyttig lyssning för alla oss som vill veta mer om hur det kan komma sig att alkoholism eller drogproblem utvecklar sig och slår sönder till synes helt vanliga familjer. Det är en nyttig lyssning efter som det är så vanligt. Visste du att var tionde person i vårt land bedöms ha ett riskabelt drickande? Så här står det att läsa på vårdtidenqq:

I Sverige beräknar man att 330 000 personer är alkoholberoende och att 780 000 har ett alkoholmissbruk, det vill säga återkommande problem till följd av sin aklkoholkonsumtion. Vidare bedöms en miljon personer ha en riskabel alkoholkonsumtion. Det är få som söker vård för sina problem.

Jag tänker att detta ständigt är viktig information till alla oss som umgås med alkohol. Att vara medveten om riskerna och hjälpa varandra att hålla koll på varandra. Så länge alkohol fortsätter att vara lagligt (det är ju trots allt ett nervgift) och fortsätter vara socialt accepterat så behöver vi det. För barnens skull inte minst. Ingen skall behöva lära sig tippa på tår och få sin jul förstörd av att hålla räkningen på hur många gånger pappa smyger ut till bilen för att dricka.

Det var allt från smygnykteristen ikväll.

T+5: stoltheten och fördomarna

20120805-091547.jpg

Den 4 augusti var det Prideyra i Stockholm. Tåget gick under dagen från Humlan i city till Tanto på Södermalm. På kvällen gasade man ytterligare kalaset och höjdpunkter nåddes tillsammans med artister som Lena PH och dansa i neon. Rapporterna via sociala medier kom en efter en. Man firade. Man var stolt. Det finns en motkraft till alla fördomar, till trakasserier och till alla dem som vill reducera längtan och kärlek till något du kan styra över, botas från eller välja bort.

Men vänta nu här lite…. Var det inte just fördomar som dessa som Pridereklamen lite olyckligt handlade om? Jo men visst var det så. Reklamarens jobb är att leka och mixtrar just med fördomar och normer så att det skall bli intressant. Hur långt kan man då gå och när blir just leken med fördomen sin egen fiende? Och finns det en gräns för hur mycket lek och utmaning som fungerar när man håller på med ett uppdrag så förknippat med vissa fördomar som Pride? Pride som i sig självt är så svårdefinierbart och lider stundtals av identitetskris kanske snarare blir skälpt än hjälpt av kampanjen ”bli”. Pride finns på ett sätt för alla som vill hylla friheten till att få vara sig själv, med ett fokus på hbtq personer och deras livsvillkor. Eller handlar det om hur coolt det är att vara homo?

Nåväl, reklamen/kampanjen, som jag reagerat på, är i alla fall framtagen av Berghs school of communication. (Kolla länken för att veta mer). Den leker med våra fördomar och uppmuntrade till att bli gay, bli flata, bli queer osv… Ett blivande för att få ta del av fördelar och visa på möjligheter. Givetvis med normativa vanliga fördomsfördelar så som ”du slipper plocka upp efter en man när du är flata”. Till kampanjen finns en rad hemsidor i stil med bliflata.nu, blibög.nu och så vidare. Eleverna själva påstår att kampanjen syftar till att utmana normativitet och visa upp det positiva med att vara ex gay. Men slår det inte lite fel? Är det bara hos mig det klingar rossligt o naivt? Det är väl ändå rätten till vardandet som vi vill slå ett slag för?

Är inte det ett problem att reducera hbtq till ett val?

Det är just detta valfria blivande som retar mig – är inte det ett problem att reducera hbtq till ett val? Är vi inte då tillbaka till en av de allra värsta av fördomar att din sexualitet är något du väljer precis som du då skulle kunna välja din könsidentitet? Är det inte mot detta som hela Priderörelsen kämpat så hårt mot? Att det inte går att välja bort eller bota. För om man nu kan välja sexualitet, måste man visst kunna välja bort det samma. Och bara för att det bara är reklam – är det då ursäktat som hippt, avantgardistisk och skönt utmanande? Jag vet inte om jag tycker det.

En anledning till varför jag inte tycker det är för att hbtq personer lider ett helvete än idag i vår värld. Samtidigt som vi gläds och celebrerar kärleken på Södermalm, samtidigt som jag njuter framför TVn i min trygga förortsvilla, så lemlästas och misshandlas till döds en man i Afrika för sin sexuella läggning, så skickas barn av sina föräldrar i USA till institutioner för att behandlas på tortyrliknande sätt för sin sexualitet, och unga och gamla människor i Sverige tvekar ännu om de skall våga komma ut. Samtidigt i dessa dagar ger Jonas Gardell ut en viktig första bok i en triologi om homosexuellas kamp kring HIV och aids på 80-90 tal i Sverige. En kamp om rätten till människovärde i en tid då samhället stängde dörren och vände många lidande dörren. Det är inte längesedan och det får vi inte glömma. För det är inte lätt i vårt land att vara annorlunda. Det är förenat med livsfara i vår värld att vara gay. Läs mer i Ekots artikel på sr.se från 2004. Mycket av den fakta som publicerades då är fortfarande, snart ett decennium senare, fortfarande tyvärr aktuellt. Det är väl bara Bush som är inaktuell…

Fördomarna lever allt jämt kring kön och sexualitet. Det viktigaste som jag önskar att reklamare i framtiden skulle lägga vikten på när de skall arbeta med Pride så är det stoltheten. Den är förknippad med modet att våga vara, modet att våga stå rakt och kraften i att vara fri. Pride är en frihetskamp som skall kämpas, manifesteras och firas! I det firandet och manifesterandes tycker jag att kampen mot intolerans och värdekränkande behandling skall stå i centrum. Kampanje signerad Berghs känns naiv, verklighetsfrånvänd och i min värld en bit ifrån det som är Prides syfte.

Men så var det ju frågan då? Är det för mig Pride finns till? Är det viktigt att sådana hetrosvennar med räddavärldenkomplex som jag skall känna mig både tilltalad och cool med kampanjen? Jag vet inte. Kanske är det så att alla ni som var där på Pride, och som tog del av kampanjen kände er fullkomligt tillfreds. Det kan ju vara så att det är jag som har fördomar.

Oavsett – Leve frihet, leve kärlek och leve människors ovillkorliga lika värde!

Vad är det för fel på män som kliar andra män på ryggen?

Man kan tänka sig att det är frågan som en annan man kan ställa sig. Vad är det för fel på att hjälpa varandra lite grann, så som vänner gör? Mutor och andra härvor är så klart inte bra, men broderligt stöd och förtrolighet, kloka råd och beslut om strategi. Vad är det för fel på det? Inget. Däremot: vad är det med dessa feminister som inte kan sluta klaga?

Muthärvan i Solna är bara ett sådant exempel om extremen. Där män har kliat män och där de säkert till en början inte tyckte det var något fel i det. Att träffas, på en härlig sommarläktare i Båstad, prata framtid och lägga strategier, det är väl tämligen oskyldigt?!?? Eller är det kanske just här det går fel.

För visst är storyn kring nationalarenan som ingen vill ha, och som kostar miljarder mer än vad man tänkt, ganska bisarr. Men själva sättet som det går till på, som leder till dessa sammanslutningar och beslutsvägar det tror jag att jag vet är väldigt väldigt vanligt. Den berättelse som återberättas i dag i DN idag 2011-06-11 ”Game, set, match – här görs affärerna” (av Jens Littorin) är talande för detta gubberi. I artikeln påpekas också att det inte är ovanligt med alla dessa politiker och tjänstemän som sitter på massor av olika stolar, i föreningsliv, företag och offentliga beslutsrum. Inte sällan finns det mycket kultur i områden kring idrott och politik, där man förväntas klia män eller få kli för att få lov att vara den som med sin broder får till ett riktigt fett monument. Känns gubberiet igen? Jo, det är ju inget som är okänt genom historien. Felet är att det inte är lagligt.

Nu, här i veckan tar Lars-Erik Salminen, ordförande i Solna kommunstyrelse, en time-out. Åtal är väckt och rättegång startas snart i den muthärva som är unik i sin storlek inom svensk politik och idrott. Jag undrar om han kommer att fundera på rötterna till det som hänt och hur det kunde bli så här. Jag undrar om han har mod att se systemet. Alla de gånger då den demokratiska och medborgerliga, kanske tröga men rättssäkra, processen har åsidosatts för snabba vägar och gemenskap i glada karlars lag. Undrar om han kan se just de ögonblicken då han hade valet att bryta ett mönster eller att gå med i den kulturstig som så många män med makt före honom har vandrat.

Jag undrar också om Sune Reinhold, tidigare högste tjänsteman i Solna kommun, insett det samma och vad som gått fel då han tagit emot arvode på mer än 600 000, trots att han hade lön på över miljonen per år och ett avtal där han förhandlat bort rätten till ersättning för övertid och annan tid. Jag undrar om Sune kommit fram till: – ja, det är tufft att vara den som skor sig när man plötsligt vaknar och inser hur galet fel det är att sätta sig själv på girighetens höga häst. Han har haft ett år att fundera och nu väntar rättegång.

I samma artikel i DN från 11 juni 2011 bekräftar Margita Björklund, fd politiker i Göteborg, att hon under många år upplevt liknande politikerkultur i Göteborg, exempelvis kring byggandet av nya Ullevi. Det talande är att det är män som slutar ha respekt för demokratiska processer, som plötsligt anser att de nog vet bäst och att det är bra att de fattar besluten utan så många som kan in och peta och förstöra en bra strategi mot målet – deras mål! Jag tror att Margita inte är ensam. Det finns många som hört, sett och upplevt just dessa maktdominanser. Inom både offentlig, privat och definitivt också i ideell sektor.

-Har man kunskap om hur den politiska processen fungerar vet man också hur man tar genvägarna och hur man krattar manegen efteråt. (Margita Björklund)

Ett annat uppmärksammat ärende kring mutor är de fall som uppdagades i Göteborg för ungefär ett år sedan. Där var det många ryggar som hade kliats, och både manliga och kvinnliga sådana. Denna historia belägger och befäster hur lätt det går och hur fort det rullar på. Det visar också hur skrämmande lätt det är att tänka att det är så här det går till. För det är ju inte så det ska gå till. Det är så det lätt går till, när man inte respekterar och aktar de regler vi har för att skydda våra demokratiska processer och hur vi gemensamt har bestämt att vi vill leda samhället. Vid rättegången berättar en tegelförsäljare öppen hjärtligt om hur det går till när man så enkelt och lätt ger en muta och får den accepterad. Jag kliar dig och du kliar mig.

-Det går till så. Man gör varandra tjänster. Jag pratade med min chef. Och han sa att det var okej och tyckte det var bra för att prova om det var en framkomlig väg. Vi bestämde oss för att ge honom teglet. Vi tänkte att på framtiden, kunde vi skaffa en kontakt via Olle så skulle vi ha nytta av det. Han kunde hjälpa oss att flytta fram våra positioner. (ur Mutornas värld, Expressen 1 april 2011)

Kunskap är makt. Kunskap om beslutsprocesser eller ändå hellre tillgång till själva beslutsförfattandet – det är stor makt det! Och väldigt mycket ansvar. Makt kan också förblinda. Det kan bli så synonymt och självklart med den roll man har tagit i olika sammanhang att reflektionen om vem man är och vilken roll man spelar i relation till andras deltagande och rätt till inflytande uteblir. Speciellt om man vuxit sig stark och blivit allas vår starke man. Det är lätt att ringa någon, ta en kopp med en annan eller varför inte passa på att mötas lite vid sidan om, när de demokratiska mötena kanske rentav pågår i en annan sal, för att kunna prata ostört och rätt ut, med rätt person, om hur det egentligen borde vara. ”- Vi ordnar det här, jag vet hur vi kan påverka så att det blir som vi tänkt”. Och så är det igång.

Kanske blir det inte som i Solna fallet. Men ett är säkert – man tar makten i anspråk och man gör den till sin egen. Fundera – är du själv en del av ett sådant nätverk eller process? Fundera då på hur det ser ut på löpsedeln, hur det känns i magen och om det är förenligt med Sveriges rikes lag. Är det ”bra” och ”ja” på samtliga frågor så är det troligtvis OK. Är du osäker – ring en kompis 😉

Ja, vad är det för fel på män som kliar andra män? Ja minst lika mycket fel som på kvinnor som kliar kvinnor eller vem som helst som kliar någon annan! Det är själva gentjänstlogiken som är problemet, lockelsen att missförstå kamratlighet och inbjudan till de innersta kretsarna som något genuint och gott istället för att syna det hela och se hur man blivit en utvald för andra syftens skull. En bricka i ett spel. En person med makt som lockas spela sina kort så att det passar någon annans syfte – som tack fick jag kli!

Känns det gott i magen? Ja, kanske är det just det som är problemet. Det känns gott att vara utvald och vara i klicken. Men det ser definitivt inte bra ut på löpet!

En försäkringskassa i kris: Är det etiskt försvarbart?

foto: Elias MalmbergSå var det dags igen. Ja, det är frestande att inleda så efter de senaste dagarnas larm om regeringens utförsäkring av cancersjuka hos försäkringskassan. Men det är inte dags igen. Det har varit så här länge nu, det händer varje dag, och det är 10-tusentals människor som drabbas.

De reformer som man har gjort inom socialförsäkringen för att förbättra systemet har inte nått det resultat man vill ha. Systemet har snarare stärkt sin position av att vara till för systemet än för befolkningen. Det vet vi efter de larmrapporter som kommit tätt de senaste 2 åren om sjuka som blir utförsäkrade trots sjukdom och trots risk att avlida pågrund av det. Det vet vi också eftersom det dessutom börjar finnas en diagnosgrund hos psykiatrikerna: försäkringskassedepression. Det är på riktigt och allvarligt när sjukvården larmar om att vi har ett system som bokstavligen leder till sjukdom. (På nyhetskanalen tv4.se 20110207 finns ett inslag om detta med psykiatriken Monica König.)

Vi har ett välfärdssamhälle som bland annat existerar i vårt försäkringssystem som till mångt och mycket hanteras av försäkringskassan. Ett välfärdsamhälle som de senaste åren nedmonterats sakta men säkert vad gäller vårt omhändertagande av dem av oss som drabbas av det ofattbara i sjukdom o lidande. En nedmontering som har fått fortgå trots otaliga berättelser om människan som hamnar i kläm. Är det etiskt försvarbart att ha det så här? .Nej, så klart inte. Det är inte värdigt ett land som Sverige. Det är inte värdigt någon alls att bli lämnad till sitt öde och kanske också bli lämnad för livet. Det var och är sant att vi behövde göra något åt vårt socialförsäkringssystem. Men problemet var nog inte att folk fick hjälp utan att vi inte hade ett tillräckligt bra system för att möta individen bakom ansökningen av sjukpenning. Och lösningen – ja, den var nog inte tänkt att bli så här illa.

Vi får hoppas att detta, den sista veckans rapporter, var droppen och den sista kampanjen för att bromsa katastrofen inom svensk välfärdssystem. Folk ska ju inte behöva gå och dö bara för att de inte passar i mallen för hur lång tid en behandling tar eller om de är multisjuka vilket har en negativ påverkan på behandlingstider och biverkningar.

Vi vet att många sjuka har fått sjukskrivas igen eftersom deras dagar hos f-kassan tagit slut, inte minst via artiklar i dagspressen och i media. Vi vet att f-kassans gissning att prognosen på antalet försäkringstagare skulle minska har skrivits upp inför 2011 och 2012. Prognosen som försäkringskassan gjort under hösten och lämnat till regeringen var mycket osäker. Vi har inga siffror att luta oss tillbaka på, vi vet bara att ett alternativscenario som man räknat på kan innebära att var annan av dem som utförsäkrats återkommer till försäkringskassan. Och då med ett ökat lidande och får då än svårare att komma tillbaka till ett friskt liv med arbete.

Försäkringskassan är i djup kris. En kris som har varat länge nu. Jag har skrivit om det förut på min blogg, 2 mars 2009: Välfärden i kris med en försäkringskassa i djup depression. Ett av mina mest lästa inlägg. Det säger nog inget om mig som bloggare så mycket som att ämnet är viktigt och angeläget. Jag har också skrivit om det förut att den grundläggande etik som vår välfärd vilar på handlade om att vi ville vara ett samhälle där vi tar hand om varandra i tider i livet då vi inte själva mäktar med. Vi ville att alla skulle få ett värdigt liv. Detta löfte sägs stå sig – därför blir krisen för försäkringskassan så djup och etiken så ifrågasatt – för det system som vi har nu ger inte de behövande ett värdigt liv.

Slutligen: detta är inte försäkringskassans fel. Det är fel politik som skapar systemet. Men det är försäkringskassan som kan se till att slå det larm som behövs, om de vill rädda sitt ansikte och inte vara en del i att gräva graven djupare och vara orsak till en sjukdomsdiagnos. Detta är frågor som handlar om liv och död. Även en myndighet kan agera på det.

Läs och lyssna TIPS:

  • Läs och lyssna mer om hur de utförsäkrade förlorar massor av pengar: ur SR ekot, emedan regeringen tjänar.
  • läs Dagens Arena om samma problem som uppmärksammats när f-kassan inte längre för statistik över det livsvillkor som blir de utförsäkrades.
  • Blogg om utförsäkrades livsvillkor och kamp: Sjukskrivningsreglernas konsekvenser. Det är vanliga människor som du och jag bakom dessa berättelser.
  • ytterligare en blogg om kampen om rätten till ersättning som sjuk – det löfte som finns i vår välfärdstanke: Kampen om min sjukpenning. Här finns också berättelsen om Marie-Louise som dog till följd av beskeden från försäkringskassan. Ett liv i spillror och ett i graven.
  • Aftonbladet från 2009 berättar om situationen för de som stod under hot att förlora sin ersättning – berättelser om riktiga människors kamp. Detta är inga fuskare, det är dessa som inte passade in i det nya systemet.
  • slutligen: Radio P4 om att mindre än 1% av de utförsäkrade har fått ett jobb. Behövs det någon kommentar?
  • eller: kolla in min kategori: välfärd för att läsa tidigare inlägg

Att prata om det: om den tillit som brast och skammen som kom

Under en veckas tid har det gått upp för mig att det pågått och pågår en rörelse på nätet. Det startade som ett kvitter mellan vänner. Ett samtal om gråzoner om var gränserna går för samliv och för vad som är sagt och underförstått. Ett kvitter som sätter en hashtag i rullning och satte igång en stor och stark våg av behov av att få delta i samtalet och att få prata om det.

Löften

Johanna Koljonen kände kanske inte till den roll hon har hos många som en förebild för att tala om livet så som det är. Hon kunde kanske inte förutse den kraft det ligger i att just hon tog ordet och gjorde det till ett samtal om det som är så viktigt. Så viktigt att det nu är ett alldeles eget just nu pågående samtal om våra gränser, om händelser som fick världen att ändra färg, om våra ordlösa kommunikationer, om våra tolkningar av det osagda sagda och om när vår tillit brast.

Det handlar också om när det sagda och löften som vi gav till varandra bröts och blev något annat. En tolkning som fick företräde. En alldeles egen tolkning utifrån en självisk drift och kanske också en förvriden tro till en norm som hos vissa är levande men hos andra är stendöd. Den norm om att kvinnor tar emot och ger sin kropp och om att män tar och tar och vet själva just när det fås.

Tilliten

Under en vecka har jag läst och levt med i de berättelser och kommentarer som finns på bloggen prataomdet.se . Det finns så mycket som känns igen och så mycket som jag bara har fasats över. Under ett par dagar har det gripit tag i mig och bara gjort ont. Det gör ont att läsa om hur vi är mot varandra. Om hur drift kan bli så fel. Men det finns också väldigt mycket värme och medmänsklighet. Det är nog just det som får detta att bli en alldeles sällsynt rörelse. Det växer en tillit mellan dem som delar och kommunicerar. Mellan dem som för samtalet om när en annan tillit brast och som tillsammans kan knyta ett annat slags band runt det som var sviket. Det är djupt helande oss människor emellan att få dela. Att helt enkelt få prata om det.

Det finns nämligen en tråd igenom alla våra berättelser från gråzonen och om livet där vi både tagit för oss för mycket eller gett för mycket, både från män och från kvinnor. Det är berättelserna om hur vi lagt vår tillit i en annans famn eller hos en annans ansvar och därifrån blivit bestulna på den. Det är också berättelser om den förvåning och förvirring som uppstår när detta sker. En förlamande förvåning som hindrar oss från att med en reptils snabbhet agera, just i stunden, på varningen om att någon går över gränsen och bryter den tillit man har gett. Där efter kommer skammen.

Skammen

Det finns många som berättar just det: hur de skäms. Förvåning och skam hör ihop. Det är inte alls konstigt att det är så. Det är så det fungerar när vår tillit bryts. När de vi väljer att känna oss trygga med eller när de som vi tror att vi är trygga med visar sig vara dem vi borde ha aktat oss för. Vi skäms för att vi förväntat oss fel saker. I detta fall en förväntan på medmänsklig omtanke. En omtanke som vi socialt förväntar oss av dem vi möter och dem vi bjuder in allra närmast oss. Det är så tillit och skam hör ihop.

Skammen är något som reglerar våra sociala roller mellan varandra. Tillit är ett socialt kitt som skapas genom reglering av relationer och handlingar för att begränsa vad personer kan göra mot varandra (Misztal, 1996). Den tar sig skilda uttryck i olika typer av samhällen. Skam är ett hot mot tilliten till sig själv och till andra och bidrar till att befästa social underordning (Scheff, 1990). Skammen kan lindras av att vi pratar om den. Vi för upp det till ljuset och kan konstatera om det är a) något att på riktigt skämmas för och b) något som vi skall förlåta oss själva för och/eller c) något som egentligen någon annan borde skämmas för. Det är därför, tror jag, som bloggen om berättelser från gråzonen och det fina och delande samtalet som pågår har blivit en rörelse på nätet som helar och som binder upp en tillit som brustit och som får skammen att flyga sin kos.

Så här skriver Odd Lindberg, universitetslektor vid Örebro Universitet om skam.

De olika emotionerna som inryms i termen skam innehåller en skala från känslor av lättare obehag (man rodnar) i vissa sociala situationer och förlägenhet, till mer intensiva former som förnedring och kränkning. Känslor av skam skapas ur känslan av individuell otillräcklighet. Man är betydelselös och en individ som man inte behöver ta på allvar eller uppmärksamma. Skam måste förstås i relation till självets integritet och innebär en exponering av den egna otillräckligheten. De utsatta blir främlingar i en värld de trodde de hörde hemma /i/.

Odds artikel ”Skammen är det värsta” handlar om mobbning och om den skam som uppstår i de fallen. Teorierna om skam är dock desamma. Han uttrycker det så bra: De utsatta blir främlingar i en värld de trodde de hörde hemma i. Han skriver vidare om Scheffs teorier om den erkända och den icke erkända skammen. Den första är inte så farlig. Den går att leva med. Den andra kan dock leda till svåra sociala och psykiska konsekvenser. Vad som händer med den icke erkända skammen är att individen förnekar att den hänt. Det är något som känns igen och något som belägger varför det är så viktigt att vi #prataomdet !

Tack

Tack alla ni som pratar om det och som delar tankar om varför det är viktigt! Tack för att ni får oss andra som ännu inte pratat om det att ändå helas och läka. Tack för att vi får bevittna en samtalsrevolution och skjuter normer i sank genom att sätta ljuset på och låter skammen bytas ut till livsmod! Samtalet fortsätter och den är viktig.

Min enda bön är denna: låt oss gå vidare genom att fostra vår döttrar och söner till att med en reptils snabbhet veta att din kropp har sina gränser och andras kroppar har samma gränser! Respekt och tillit!

Boktips:

  • Ilska, skuld och skam: tre sidor av samma mynt. Liv Larsson
  • Skamfilad: om skammens många ansikten och längtan efter liv. Göran Larsson

PS: alla ni som på ett eller annat sätt tycker att någon, kvinna eller man, borde skylla sig själv eller som bagatelliserar och kallar anmälningar som i Assange-fallet för ”dagen efter känslor” önskar jag vore dem som allra mest funderade och läste berättelse efter berättelse. Tänk efter först. Känn efter. Det är inte respekt att sätta sig till doms över en annans röst om kränkning och fälla än hårdare domar. Det är inte respekt. DS.

Några som pratar viktigt och intressant om det:

Mymlan,  Sara Karlsson och en artikel i SvD om hur vi förlorar på att inte prata om det. SVT.se debatt har också flera under feminism. Här är en skriven av journalisten Anna Svensson.

Nattligt stycke: antimobbning, mindre skilsmässor och vårtecken

Snart är det midnatt. Midvinternatten är vit och tyst. Nej, inte är det midvinter även om man kan tro det. Även om jag längtar till snö är det sällsamt vackert ute. Men det är nattsvart på himlen över Europa idag. En sorgens dag för Winnenden. En påminnelsens dag för alla andra massakrar på skolor som vi mött i nyheterna sedan 10 år tillbaka. För tio år sedan kom Columbine High School upp på som en fruktansvärd nyhet. Nu frågar vi oss när det kommer hända här näst. Det rapporteras om att de flesta offren var kvinnor. En ensam kille tar ihjäl 17 personer. Hur är det möjligt? Och hur förhindrar vi sådant? Det finns ett sätt: Nolltollerans mot mobbning. Det är en av de jävligaste verkligheterna som vi har i våra samhällen. Barn som tidigt får lära sig att värden är hård, otrygg och elak. En värld där medmänsklighet och empati lyser med sin frånvaro. Den världsbilden måste vi göra något åt. Det borde verkligen gå.

bild-1240En glad nyhet i allt det dystra är att vi skiljer oss i mindre utsträckning. Tydligen har det varit en myt att skillsmässorna ökat de senaste 30 år som gått. Visst är det intressant hur vi alla blivit lurade på den sanningen… Hur många bilagor och magasin har inte gått att sälja med löptexter som: Skillsmässorna ökar, Så räddar du ditt äktenskap.

Dock är det sant att antalet separationer har minskat i barnfamiljer. Förhoppningsvis finner vi anledningen i att vi är lite mer jämställda i våra barnfamiljer. Vi delar på arbetet i hemmet och vi deltar lika i våra liv. Konflikterna borde minska jämförbart med att jämställdheten ökar. Varför? Jo det är enkelt. När vi förstår varandras perspektiv så behöver vi inte ha ”problem” med den andres position. Vi har ju samma så vi förstår varandra.

Ett nattligt stycke om dystra saker men också om ljus i mörker. Det är inte midvinter. Trots de vita snötäckerna och det trollska ljuset ute så går vi mot en ljusare tid. Åtminstone vill jag hoppas på det. Jag försöker göra så gott jag kan att bidra till den stacken.

Rakt ut inget för Bergström

KG Bergström har ett program som heter Rakt på med KG Bergström. Ikväll var det dags för kd’s partiledare tillika Sveriges socialminister Göran Hägglund att bli rakt på utfrågad. Bland annat berördes Hägglunds låga rankning som opinionsbildare. I den befinner han sig på 90 plats. Bergström upplyste att han själv ligger på 7:e plats.

Förutom en sedvanlig grillning om aborter, homosexuellas äktenskapsmöjligheter och synen på apoteket så ställde Bergström en etisk fråga till Hägglund. Bergström ville visa hur bristande i kristen etik ett uttalande av Hägglund var. Bergström var uppenbart ute efter att sätta dit Hägglunda kristna bakgrund. Klippet som visades var när Hägglund förklarade vid en presskonferens varför Lennart Sakelius (KD) inte hamnade på europaparlamentslistan. Anledningen, fick vi veta, var att Sakelius egenskaper som medarbetare och politiker inte var så pass önskvärda att de premierades för att kunna driva kd politik i Europa. Han ansågs brista i förmågan i att delta i gemensamma beslut och vara en medspelare. Bergström tyckte denna raka tydlighet uppenbarligen inte skulle vara förenligt med kristen etik.

Hägglunds svar visar att han i alla fall har någon aning om vad etik är. Ett bra svar. Han menade på att den form av tydligt besked just var en bra etisk hållning. Han sa ingenting annat om Sakelius vid presskonferensen än vad han skulle kunna säga till honom face to face. Tydligen var denna rakhet inte uppskattad av vår 7:e opinionsbildare. Rakt på med Bergström gillar inte rak kommunikation och tydlighet som god etisk hållning. Vi kanske ska börja rikta misstankens öra mot det som sägs från Bergströms platå…

Förövrigt avslutade Bergström intervjun genom att säga: -Tack, Göran Hägg.

Ny blogg är född! Broderskap – en sann gemenskap

Få saker kan kännas så självklara för mig som att associera mitt politiska engagemang och ideologi med den livsåskådning och personliga tro som jag har. Så har det inte alltid varit. Men så är det nu. Det tillhör dock inte vanligheten bland gemene man att man kopplar samman en sosse med en kristen övertygelse. Men det finns en rörelse för detta. Och den rörelsen har funnits länge och den har bidragit med mycket gott. Sveriges kristna socialdemokrater – ibland kallat broderskapsrörelsen efter sin tidning

Broderskapsrörelsen (som jag gärna skulle byta namn på till gemenskapsrörelsen för övrigt – feminist och poststrukturalist som jag är) har också en ekumeniskt sammansättning. Här finns plats för alla trossamfund. Men också för alla religionen. Ett mycket viktigt arbete är startat för att visa på detta. För visst ska det finnas socialdemokratisk politik som fördjupar en förståelse och kamp för vår mångfald i Sverige och vad andra religioner och kulturer än det kristna/sekulära/svenska ger ramen till? 

Klimatkamp, välfärdskamp, integration och asylfrågor, kamp mot diskriminering och inte minst kamp för ett rättvist samhälle är några av de saker som broderskap brinner för. För mig känns det viktigt att vara en del av broderskap. Idag vill jag också skriva om detta för att peka på bloggen: kristen vänster för alla som är intresserade. Jag tänker i alla fall länka till dom! Gör det du också och gå med i broderskap! Det är en oförvitlig gemenskap!