Kategoriarkiv: hälsa

In i boxen

– Det finns bara en sak som är helt säker och det är att vi alla ska dö, sa coach Kalle när vi avslutade ett pass förra veckan. Vi skrattade igenkännande och i den muntra stämningen som var, trots uttömda krafter, förstod vi vad han menade. Det gäller att leva sitt enda liv så fullt ut och bra som man bara kan.

Det är tredje veckan av morgonträning som nu är igång. Jag har en blomstrande underbar 40 årskris som gör mig ärligare, snällare och lyckligare. En viktig pusselbit är högintensiv träning på Crossfit centret nära jobbet tre mornar i jobbveckan. Boxen är ett annat ord för träningslokal. Det är lika bra att vänja sig vid det nya språket. Träningen är både full med förkortningar som anger vad dagens pass ska göra, i receptform.

– Är det lite som gladiatorerna, undrade en vän. En annan frågade om inte alla var sjukt vältränade och att man var tvungen att vara det när man började. Kunde inte vara mer fel. Det är inte några märkliga träningsingredienser alls, utan det är funktionsträning som gör dig stark, snabb och smidig för att klara livet. Alla rörelser är sådana som finns i vardagen. Det är en av anledningarna till att jag uppskattar det så mycket.

Alla som går min kurs är som jag. Vi är (mestadels) kvinnor, vi kretsar runt 40 och vi är väldigt motiverade till hälsa och lycka. Vi vill komma igång och vi vill ha hjälp med det. Vi vill hålla hela livet, mitt i livet.

Det fina är att man har fått vänskap och vänlighet på köpet. Är det något som är slående i boxeng, så är det just värmen, gemenskapen och leendena. Jag har tränat på många olika sätt i mitt liv men det som är unikt är att jag motiveras lika mycket av det sociala välmåendet som av den hälsofrämjande träningen.

Jag kvävde ett generat fniss, innan vi började programmet, över peppmailen på temat ”high fives” och ”bra jobbat”. Nu vill jag helst inte vara utan. Märker hur jag smyger in det också i mitt liv som chef, som fru, som vän, som mamma, som medborgare, som troende, som medarbetare. Det är high fives på många ställen nu. Det är uppenbart att jag inte bara tränar min fysiska intelligens. I den här boxen tränas också min empatiska intelligens och min inställning till livet. Det där livet som vi bara har ett av. Vi ska ju alla dö. 🙏🏼 Let’s make the most of it 🙏🏼

Roblox, förstoppning och familjeförhandling

Det är söndag och vi är mitt i livets virvel. I stormens öga känns det alltid lugnt. Ibland är det så livet är för en fyrbarnsfamilj. Några spelar roblox med varandra i en obäddad dubbelsäng. Någon verkar förstoppad men på väldigt bra humör. Vi vuxna letar lavemang och hittar några som gick ut 2015. Letar vidare och finner jackpot. Utgång 2020 – bara att köra! Och tur är väl det, för ute går inte att köra.

Snön ligger i vackra drivor på staketen utanför. Minst 20 centimeter glimrande vattenkristaller gör tillvaron ljus. Att pulsa sig till bilen och ta sig till närakuten med ett alltigenom superpiggt barn, som bara har alla tecken på förstoppning – nä det är nog bättre att försöka undvika det. Avskyr att möta sjukvårdens trötta ögon när man kommer med någon som är för frisk för att vara sjuk.

Samtalen mellan frukostservice och sökande efter klyx handlar om känslor och förändringar i livet. Jag är lite arg och har varit det en tid. Lite skam finns på ett hörn. Vi behöver prata om det. Det är i grunden så vi jobbar. Ut med det! (Identifiera känslor är väldigt bra verktyg för att hjälpa sig själv – här är tips på hur man kan göra genom mentalisering m.m.).

Livets skiften för med sig sånt i kölvattnet. Det river upp och sätter händelser i perspektiv med varandra. Man behöver ventilera och man behöver lyssna med stora öron. Det gör vi bra även om det hackar lite eftersom vi naturligtvis är olika. Man behöver samtidigt ta ansvar för varandra och ta ansvar för sig själv. En balansgång som kräver gas och broms.

Per har också nyss läst Tommy Hellstens bok, Flodhästen i vardagsrummet. Jag själv läste den 1999 med stor behållning. Den öppnade många perspektiv för mig och präglat mycket av mitt tankesätt. Hellsten är både psykoterapeut och teolog. Hans tankesätt blev tidigt en del av mitt förståelsesystem.

Boken handlar om medberoende till varann och till sina livsvillkor i barndomen. Mitt villkor handlade om min handikappade bror och anpassningen till det.

Jag fick så fin hjälp som tonåring att se och förstå det. Jag fick ett språk för känslor och fick se hur vi alla påverkar varandra. Ingen är ett vakuum. Det är därför ansvar är så viktigt att kunna prata om och ta.

Jag tror vi alla har lite olika berättelser om medberoende. Någon har mer svårhanterliga med sjukdom, beroenden eller psykisk ohälsa. Andra har arbetsnarkomani och skilsmässor. Allt kan prägla. Ibland är det inte ens vår egen barndom utan våra föräldrars som tas med in i vårt liv. Sociala kedjor av minnen och händelser. Det är så vi blir dem vi är.

Älskar dessa samtal samtidigt som de är jobbiga. Nu ska jag gå och krama om min man och få honom och förstå det. Sedan ska jag klyxa barn. Livets alla skeden 💩.

Livets vatten i ett glas eller i en handling

En liten röst skär in i drömmen. Klart och tydligt i mörkret ropar det från ett vaket barn. Mamma, mamma, mamma. Som ett rådjurskid som skäller ljust i skogen. Jag vaknar när jag redan är i hallen, stapplandes mot den lilla människan i randig pyjamas. En katt under armen. Hon ser på mig där hon står i köket. Det är midnatt konstaterar jag efter en snabb blick på micron. – Vatten tack mamma, säger hon. -vatten! Jag heller upp lite grann och ger henne muggen. Hon dricker girigt. -Mer! gastar hon. Mer!

Hon var sjuk och svag igår. Magsjuka för första gången. Nu är blicken klar, men jag vill inte ge henne för mycket. Det är rätt slitigt att byta lakan och sova på vakt. Men den lilla rösten är uppfodrande.

-Töttig, meja vatten, säger hon igen på sitt tvåårssätt. Ljuvliga barn. Hon får så mycket hon vill. Åt skogen med sömnen.

Det är en rikedom att kunna ge sitt barn det hon behöver. Vaknade i morse och skrollade trött igenom sociala medier. Hjälporganisationerna jagar mitt samvete med filmer på barn som också vill ha ett glas vatten. Känner att jag sörjer världens orättvisor idag samtidigt som jag gläds åt min egen lyckliga stjärna. Vi behöver alla bidra och låta vårt stjärnglönsande liv spilla över till fler.

Men hur gör vi det så att det blir en skillnad? Åtminstone jag blir nästan handlingsförlamad av bilderna på de törstiga undernärda barnen. Mitt sätt blir autogiro till Svenska kyrkans internationella arbete och det blir en strukturell kamp mot orättvisor. Samtal med mina barn. Tänka på Buddhas tårar över en lidande värld. Vi måste bry oss.

Hur gör du?

När jag fyllde år hjälpte Facebook mig att samla in 3700 kr till kampanjen Född flicka. Den mest meningsfulla present jag fått.

Den lilla randiga somnade tillfreds bredvid mig. Nu på morgonen var jag ett mammavrak efter en minst sagt obekväm natt. Men en natt väl värt det. Mitt törstiga barn sov sött med ett stillat begär och en trygg och varm famn. Jag önskar det till alla barn.

10 % av begravningarna saknar besökare

Den känns i magen. Rätt in i rädslan för det faktum som man inte vill ska kröna det liv man levt. Att dö ensam. Att sörjas av ingen. Den känns. 

Statistiskt ser det ut så idag. Så många som 10 % av alla begravningar har inga besökare. Det är ett mått på en stor ensamhet i vårt land. Av de som dör ensamma är siffran 16 % 2015.  Det är ett mått på att något redan har gått sönder. 

– Ensamhet är det värsta som man kan drabbas av,  sa läkaren Anders till mig idag. Vi träffades i kyrkan där vi sitter i församlingsrådet. Vi pratade om varför vi finns som institution och att det handlar om att göra skillnad. Inte på människor utan FÖR människor. Vi var överens om att tryggheten och utsattheten ökar dramatiskt i vårt land och att allt för många lever i marginalen. 

Ropet från marginalen är också ropet på medmänsklighet. Vi är många som behöver lyssna där och vara armarna och händerna i världen för varandra. Hur ska vi se till att länken inte bryts mellan människa till människa så att ingen blir ensam fram till sin död? Det är den kedja av mänsklig kontakt som börjar med dig och som sprider sig genom hela världen. Vi lever ju här tillsammans även om det ibland känns som vårt sätt att leva är ett avskärmande från det som inte är likt. 

Och ändå är vi alla människor! Ändå är vi så förtvivlat lika i våra behov. När allt kommer omkring vill ingen vara saknad av ingen. 

Ropet från marginalen brukar också vara bilden av den nya medmänskligheten. För där i marginalen visar den sig på riktigt. Här lever människor som tar hand om varandra. Det finns en uppmaning i det till dem av oss, bland annat jag själv, som har ett överflöd. Uppmaningen är att lyssna till en annan sång än den om individualism och framgångssagor. En melodi om gemenskap och omtanke, om delande och om att klara sig tack vare varandra. Det finns kraft i det. Kanske också sann lycka. 

Anders, min vän läkaren, tipsade om boken ”Att höra till” av Peter Strang. Den pekar också på ohälsan som kommer av den ofrivilliga ensamheten, bland annat på den stress och oro som kommer av det. 

Vi är alla skapade för gemenskap! Jag tror vi har en uppgift i jul att fundera på hur vi kan återskapa mer gemenskap runt omkring oss. Delta i tillsammansaktiviteter och främja det som håller ihop oss. En början kan vara att läsa Peters bok. Allt börjar ju med medvetenhet. Ibland det svåraste steget. 

Apropå kyrkan, där jag och Anders hängde idag, så förstår vi ju att det är en av institutionerna som kan göra skillnad – kommuner och andra organisationer är andra – men alla dessa organisationer är ju du och jag. Det är ju människorna i dem som gör skillnaden. Vi behöver bli fler som hjälper till och ändrar på det här ensamma sättet att leva. Det är ju dessutom så fantastiskt meningsfullt. 

När man hjälper andra får man dö lycklig. Då spelar det ingen roll hur många som besöker ens begravning. Man har bidragit till det som håller oss vid liv, ett gott liv, och det är det som ändå kommer räknas i slutändan. Det kommer nämligen märkas genom den värld som nästa generation kommer att få leva i.

Så…. vad kan du göra? Bara det där lilla? Alla kan göra nått och ibland är det de små stegen som gör underverket. Berätta, för jag är nyfiken!

PAX //tisdagstankar från Lollo

Ps

Maj, en annan vän i församlingsrådet, berättade om en fantastiskt skicklig undersköterska som hon träffat på sjukhuset förra vintern. Han var väldigt professionell och duktig. De kom att prata en del. Han kom från Afganistan och hade bott här i 7 år då. På den tiden hade han inte fått en enda svensk vän. Det gjorde också stort intryck på mig den berättelsen. Det är ett annat utanförskap i vårt samhälle – men det får vi prata om en annan gång. 

Drevviken om vintern

Min niopunktslista och tankar om självinsikt för ledarskap

Det är skillnad på chef och ledarskap. Det är det många som vill påstå och nog är det sant. Det första är yrkesskicklighet, befogenhet och uppdrag. Det andra är relation och förtroende. Kombinerat behövs de i chefen och även i den formellt utsedda ledaren. I den informella ledaren behövs bara ledarskapet. Den personen får inte sällan också chefskap eller ledaruppdrag. För de har den där kvaliteten av att man vill följa hen. Den duktige rättrådige medarbetaren blir dock inte alltid chef, även om just hens skickligheten är precis vad man nog behöver. Oavsett vem som blir utsedd så har man det viktigaste verktyget för ledarskap väldigt nära. 

Att utvecklas som ledare och chef är oavsett position (anställd eller förtroendeuppdrag) det viktigaste uppdraget som ledare. Men hur kan det vara det? Varför är utveckling på ett personligt plan nödvändig? Är det inte organisationens leverans och resultat som räknas?

Jag vill mena att livet är en resa och ingen är perfekt. Allt kan alltid bli bättre. Man gör misstag trots bästa intentioner. Man tror på en noga genomtänkt lösning, men omständigheter som var dolda ställer allt på ända. Att lära av sina erfarenheter gör att man nästa gång kan se lite mer runt hörnet och förekomma sina egna reaktioner och val. Om man lär av sina erfarenheter. 

En klok ledare gör det och fördjupar sin kännedom om möten och människor. En skicklig chef vässar sin yrkeskunskap och bygger ut sina möjliga handlingsmönster. En människa, hen bakom uppdraget, får insikter, förlåter sig själv och djupnar i sin persons resonanslåda. 

Den lådan är ledarens och chefens gemensamma guldask. En skattgömma som ska inventeras och användas rikligt. Den resonans som man där hör är ekon av erfarenheter av mänskliga möten och reaktioner. Lägger vi örat mot vårt inre och förstår och hör vad som händer med oss själva så hör vi snart tydligare var andra är i fråga om affekt, tankar, insikter, hinder och erfarenheter. 

För det är för alla dem man jobbar. För de andra som man har i sitt team eller möter i sin roll. Alla dem som ska utföra uppdrag som någon annan bestämt, som hakar upp sig, som gör fel, som råkar ut för olyckliga omständigheter eller som behöver hantera att en budget tog slut. Alla de som ska axla ett förtroende att utförda något för någon annan och bevisa att man ändå var rätt val. 

Om man som hens ledare eller chef känner sig själv så har man de bästa möjligheterna att skapa förutsättningar för andra. För visst handlar allt om vår sköra mänsklighet, vår status inför varandra och vår möjlighet att fatta mod att göra något nytt eller sådant som skrämmer en aning. 

Min bästa chef- och ledarskola är mitt eget inre. Tillsammans med kunskap från andras erfarenheter som jag nyfiket tar till mig så bygger jag mig kompetent som beslutsfattare och stödjare. Alla andra insikter och kunskaper är verktyg för att få möjlighet att manifestera och prestera själva chef eller ledarskapet. Men utan min egen trygga punkt och självkännedom skulle jag vara otrygg att luta sig på. Det vet jag av egen erfarenhet. Av mig själv och av chefer som jag har haft. 

Känn dig själv! Den devisen är lejdaren nummer ett. Därför:

  • Håll fokus på uppdraget. Repetera och kommunicera. Det gör dig och andra trygg när det blåser
  • ta tid till att reflektera
  • Vårda dina relationer. Ta tid att fundera på dem
  • Tänk på att du ger och tar status med din blotta närvaro 
  • Bestäm vem du vill vara för andra och agera utifrån det. 
  • Sökfeedback och ge positiv sådan så ofta du kan. Det är bra för hjärtat
  • Får du ångest? Klump i magen? Orostankar? Ältar du? Stanna upp och lyssna och prata med någon annan. Ångest är nycklar som låses upp tillsammans med andra. 
  • Le och skratta i ditt ledarskapsuppdrag. Det ska vara roligt att vara bland människor. 
  • Älska dig själv. Den relationen bär alla andra relationer du har. Vårda den. 

Om prickar vi gillat och prickar vi tar bort.

Hudförändring? Jag vill ömsa skinn och låta frågan vara oställd.

Fokuserar på annat som är viktigt. Försöker. Samtidigt vill jag vara förberedd på alla tänkbara ansträngningar. Nej det vill jag inte. Funderar på vart jag lägger min tid.

Jag gick till doktorn förra veckan och nu kom ett brev med en kallelse till dagkirurgi. Om två veckor tar vi bort den oregelbundna märkningen av livet.

Tittar på Uma. Inte en fläck. Jag själv är prickig som en späckad korv. Små prickar i ljusa symmetriska runda former. Mina vackra pojkar har redan fått sina första bruna rundlar. Kroppens resa har påbörjats. Prickar som kan vara vackra och ge kontrast. Eller oroa.

Ebba föddes med en stor rodnad på hakan. Det var ett hemangiom som hon fick avlägsna när hon var 10 år med två operationer med millimetersprecision mellan nervtrådar och musklerfibrer. Egentligen brukar dessa fläckar gå tillbaka av kroppens egen kraft. I sällsynta fall stannar de i fullt utväxt läge, så som de var för henne.

Hon var så söt med sitt röda hjärta på hakan. Hennes första självporträtt såg man en huvudfoting med en glad mun som ackompanjerades av en rund röd prick i mungipan. När hon låg på operationsbordet så tog hon bort syremasken alldeles innan hon somnade och sa ”hej då pricken, tack för allt”. Hon snuddade med sina vackra fingrar mot den röda kudden på hakan. Jag stod bredvid och tårarna föll.

Den pricken var en del av henne under hela hennes barndom. Som en del av kroppen, av jaget. Hon var stolt över sin prick. Tills den dagen då hon insåg att vuxna hade börjat kommentera den. Ibland sades det till mig i affären. De tyckte synd om henne. Jag tyckte synd om dem. De hade inte förstått någonting.

Hudförändring. Jag tänker på klimatet och den så kallade klimatförändringen. Det är ett annat sätt att tala om den förstörelse som vi håller på med på vår jord. Genom att kalla det för förändring så känns ödet lite mer avlägset. Känns lite samma sak med hudförändringar.

– Men hallå? Klart att jag inte ska oroa mig!

Men det är svårt att låta bli…

Bara några tangentknaster bort ställs frågan på google. Hur vanligt är det att hudförändringar är maligna? Botas man? Finns det bilder? Hur vet man? Räcker kirurgi? Är jag i riskzonen? Kan vi backa bandet? Kan jag ta tillbaka min fråga?

Fy vilken deppig text att skriva! Overklig och suger musten ur mig. Vet ni, vi skiter i den där hudförändringen, tar dagen som den kommer och så lägger jag mig under kniven den 22:e. Klappar lite ömt på pricken och säger ”hej då pricken eller vad du är för nått, tack för att jag får värdera livet så högt”. Undertiden njuter vi lite mer.

Nä nog med det här, jag tar och skriver ett tal till Ebba istället ❤ hon tar ju studenten på tisdag.

lollo juni 2017

Kikhostaalarm och landstingsvalets viktiga fråga: rätten till barnmorskan

P1 morgon rapporterar mellan partiledarutfrågningar och ISIS-repotage om att riktigt späda barn dör av kikhosta pga att du och jag inte förstår att vuxna bär runt på kikhosta och smittar. Antalet smittade ökar för varje år. Folkhälsomyndigheten håller på att utreda det hela just nu och tittar på sådana intressanta studier som att vaccinera gravida för att ge de små spädisarna ett första skydd när de möter vår bacillsprängda torra luft och oss vuxna som smittar hej och hå. Det verkar som om fler och fler jobbar och är bland folk fast de är rejält förkylda. Vad är det med det?

MP och S gick igår ut med ett löfte om att varje föderska ska ha en barnmorska hos sig när hon är på förlossningskliniken. Det där är verkligen en fråga om liv och om jämlikhet. På riktigt! Det är sällan en kvinna och barn är så utsatta i Sverige som när de föder och föds. Fullt friska individer riskerar idag sina friska liv när de kliver in på förlossningen. Att ha en barnmorska som är med under förlossningsarbetet kan vara det som hindrar livslångt lidande hos både barn och kvinna. För detta har Alliansen med Filippa Reinfeldt i täten inte gjort något i ett Stockholms län. Liknande situationer finns runt om i Sverige.

 – De ser inte krisen inom förlossningsvården som ett problem, vi håller inte med om deras verklighetsbeskrivning. Alliansen har haft åtta år på sig att göra någonting åt det här, men väntat in i det sista. (Helene Öberg, oppositionsråd MP)

Ett talande exempel på vad som händer när kvinnor föder utan bra förlossningsstöd är alla de fall av förlossningsskadan sfinkterrupturer. Det riskerar man när förlossningen är okontrollerad. En risk som är hög när du som föderska lämnas obevakad. Ibland i timmar på förlossningen. Men hur påverkar en sfinkterruptur livet: jo, det påverkar dig när du ska gå på toaletten, det påverkar möjligheten till att ha sex och det påverkar din förmåga att hålla gaser. Du blir alltså en fisande ofrivilligt sexlös människa. Något som jag tror de flesta män skulle protestera högljutt mot om det var de som drabbades. Och ja, kvinnor vrålar nu i kör.

Så här berättar Eva:

Jag satt ofta stilla och ammade på balkongen medan jag såg de andra mammorna power walka förbi sitt icke existerande fett på sina kroppar. Jag blev fetare och fetare. Svårt att gå och väldigt ledsen. Jag oroade mig mycket för mitt underliv, min njutning och sexualitet. Jag är en njutningsmänniska. Att som kvinna eller man välja bort sin sexualitet under en kortare eller längre tid i livet på grund av ett medvetet val är en sak. Det är en helt annan sak att tvingas välja bort på grund av förlossningsskador. Det är en sorg.

 

Så ska det faktiskt inte behöva vara. Aldrig! Därför är det bra att Miljöpartiet och Socialdemokraterna tar i tu med saken och lovar bot och bättring i vården. Därför är detta en av landstingsvalet viktigaste frågor. Ingen kvinna skall behöva riskera sitt och sitt barns liv i en svensk vårdinrättning på grund av usel resursfördelning!

nyfodd-bebis

Psykisk ohälsa – ja, det är du och jag det

Psykisk ohälsa. Det ligger nära oss alla. Stadsmissionen slår fast att var fjärde ung mår dåligt. SvD visar siffror att var tredje ung kvinna lider av psykisk ohälsa. Det är någon nära dig och mig. Ungefär 5 % av Sveriges befolkning har en depression. 1 av 5 svenskar behandlas någon gång i livet för depression. En av fem. Faktum är att 2009 uppskattades det att mellan 20-40 % av befolkningen lider av någon form av psykisk ohälsa. Och ändå är det något vi talar lågt om. (källa: Psykisk ohälsa – en klassfråga? Rapport från Psykologiguiden.se samt Socialstyrelsen ”psykisk ohälsa bland unga” från 2013)

Dessa siffor; det är du och jag.  Vi är mitt ibland dessa siffor. Som den bredvid eller som den direkt drabbad. Eller som någon med erfarenhet av depression, som närstående till psykisk ohälsa, som den som utreds just nu eller som den som sitter med både tacksamheten och förtvivlan med att fått en diagnos och därmed hjälp. Vi är mitt i dessa siffror på ett växande samhällsproblem. 

Ett samhällsproblem som vi alla någon gång står inför

Psykisk ohälsa är ett reellt samhällsproblem som politiskt måste hanteras. Det är också ett reellt samhällsproblem som vi måste prata mycket om. Överallt! Bryta tabun och lite till mans resa oss upp och tala om det som ligger så många av oss allra närmast hjärtat. Ni vet erfarenheterna om hur det är att vara människa, att leva, att vara glad och ledsen, arg och förtvivlad. Hur det är att vara hjälplös. Hur det är där på botten och vägen tillbaka. Om det blir någon väg tillbaka. Obehandlad psykisk ohälsa är förenad med stor fara för den drabbades liv. Om inte förr så är det ett alarm till samhället att agera.

Jag är givetvis inte oberörd av dessa siffror om utbredningen av psykisk ohälsa. Jag har mycket både psykisk hälsa och ohälsa runt omkring mig. I min absoluta närhet och lite längre bort. Jag har mött det som vän, som syskon, som partner, som chef, som kollega, som föreningsmänniska, som politiskt engagerad, som ungdomsledare, som barn. Man är både van och ovan, och man lär sig hela tiden. Men i livet med det nära inpå så är det en sak som gör en mest ledsen, och det är kopplingen mellan psykisk ohälsa och skam. Tänk vad den där skammen hindrar och skadar! Tänk vad mycket makt som ligger i hur vi pratar och möter frågor om psykisk ohälsa. Du och jag, är inte bara de drabbade, vi är också de som sätter normer. 

Egna erfarenheter delar jag gärna

Min egen livsväg har också kantats av stunder där allt blivit väldigt jobbigt. När jag var 26 hade jag en utmattningsdepression som tog ett år att läka. Jag hade som ensamstående mamma kämpat lite för hårt. Det var många gånger supertufft att vandra vägen tillbaka, men det byggde mig från grunden. Under det året insjuknade min mamma i cancer och dog senare på hösten. Någonstans var min egen sjukdom en tröst för vi fick tid att prata om livet. Perioden gav ömsom en livslång sårbarhet varvat med styrka och kraft för kommande pressande situationer. Retrospekt har det blivit en viktig tid för mig. Fullt med näring och syre när botten hade nåtts. Vägen tillbaka blev vägen till ett nytt jag. Så är det inte sällan med psykisk ohälsa – att det liksom kantas av möjligheter och hopp även om eggen på stigen tillbaka är knivskarp och risken för att trilla tillbaka igen till en början är stor. Den stigen blir sedan vägen som blir bredare och tryggare ju mer tid och hjälp man får med det man har med sig i sin rygga. Tillslut kan det bli din ryggrad och ledstång som byggt dig stark. 

När jag så födde mitt andra barn drabbades jag av förlossningsdepression. Kort och intensiv, men vilken krock med livet! Det var min gamla sorg från förlusten av min mamma som kom tillbaka. Det är inte alls ovanligt. Tvärtom vanligt att man som föderska drabbas av nedstämdhet som är annorlunda än baby-blues om man har en tidigare erfarenhet av kraftig livskris eller depression. En livskris triggar så lätt en annan. Att få ytterligare ett barn ställer allt på ända, och kan betraktas som en livskris, även om den på så oerhört många sätt för med sig gåvor. Hjälpen jag fick av BVC var toppen. De såg och fångade upp mig direkt.

Psykologen som jag träffade ett par gånger var dock en katastrof, men det hela visade sig bli en klargörande hit. Många gånger har jag skrattat åt mötena vi hade – hon, helt oanandes om min bakgrund som påläst om livskriser både som ordförande för Sankt Lukas i Uppsala och som studerande i religionspsykologi, gjorde allt man inte får göra i en psykologkontakt. Men även det hjälpte och förde mig tillbaka på banan igen. 

Jag tror att man, utan att överdriva, kan säga att jag har en känslighet för depression i samband med olika livspåfrestningar. Det är inget jag varken skäms för eller finner någon rationell anledning att dölja. Det är tvärtom bättre att jag pratar om det.

Så vad behöver göras då? Politiskt? 

Svensk sjukvård och kommuner och övrig landstingsverksamhet behöver prioritera psykisk ohälsa och kan göra det bland annat genom följande: 

1. Satsa på tidiga insatser, både i fråga om ålder och i samband med insjuknande. Insatser tidigt kan i stor utsträckning vara korta och mycket effektiva. Det minskar lidande och är väldigt samhällsekonomiskt effektivt eftersom det hindrar långvariga sjukskrivningar och människors möjlighet till att kunna delta i full sysselsättning.

2. Psykisk ohälsa är lika vanligt som tandproblem och borde subventioneras på liknande sätt för att främja folkhälsan och hindra dyra kostnader för obehandlade problem. Inför en psykisk hälsoreform för behandlingar!

3. Unga ska aldrig gå länge med psykisk ohälsa eller vara obehandlade eller felbehandlade. Detta kommer kräva mer resurser till skolkuratorer, psykologer och bättre samverkan mellan socialtjänst, BUP och skola. Det är samhället runt om barnen som aldrig får fallera i de här fallen, och det kommer krävas politiska prioriteringar för det. Satsningar på dessa barn är i sanning en investering för framtiden!

3. Vi behöver vara ett folk i ett samhälle som lever livet så som det levs i verkligheten och inte dölja sådant som är mänskligt. Då tänker jag främst på den psykiska ohälsa som kräver vård, omhändertagande och livslånga program för ett drägligt liv.

Ett välfärdssamhälle som vårt ska sätta de som behöver oss andra främst och vi andra skall stolta bidra till den omsorg som erbjuds. För nästa gång är det du och jag eller någon i vår absoluta närhet som behöver den. Det är helt enkelt dags för varann. Psykisk ohälsa skall inte vara en klassfråga och det skall inte vara varken mörkertal eller skämskudde. Det är helt enkelt bara du som är du och i vårt samhälle är du alltid ok!

Men när frågor om skattesänkningar står mot välfärd så är det allt för ofta den psykiska ohälsan som får betala priset. Det är inte satsningar på förbifarter och jobbskatteavdrag som gör det. Det är min politiska övertygelse och också min framtida kamp att ändra på det. Rösta med mig den 14 september, rösta för en socialdemokratisk regering! 

Vid ett köksbord

20130408-213744.jpg

Flerfamiljsrum. Ja det är vad det blir dessa fyrbäddsrum på sjukhus. Här möts utsnitt av samhällsinvånare och deras nära. På ett oväntat sätt kommer man nära varandra. Först lite varsamt småprat. Pratar väder, pratar luftvägar och sjukvård. Jämför syresättning och symptom. Och så plötsligt berättar man om sina tankar om klimat och mathållning, om att man blivit arbetslös men känner hopp, om sin mamma som fyller 80 just idag som man skulle firat men hamnade här, om hur man får muta sina ungar till framsteg. Samtalar om skulden man känner, trots att man inte borde, för att barnet blivit så pass dåligt. Berättar om minnen och känslan av hopplöshet och rädsla när RS virus drabbat eller när förlossning inte blivit som man tänkt. Kommer nära nära när man delar erfarenheten att förlora en förälder i cancer. Flerfamiljsrum. Det kan bli hur fint som helst!

Sjukhusvistelser kan också få fantastiskt fina konsekvenser ibland. En mamma som delar rum med mig visade sig vara gammal pluggkompis till min syster. De kan nu hitta tillbaka till varann! Mellan sonen har fått två härliga bonuskvällar med sin allra bästa kompis – ja han säger så. De, som bara har två veckor mellan sina födelsedagar, förstår varandras låtsasverkligheter precis. De räddar världen som brandmän, fnissar åt bajskorvspappor och kurar ihop sig på samma sätt på varsin arm för att lyssna på saga. Sedan tjoar de ikapp vid köksbordet och middagen för att kröna kvällen med utebus. Det finns för vissa vinster med att brorsan sinkar hemfärden med sjukhusliv.

Jag själv har haft möjlighet att promenera med brorsan som jag missade i helgen. Det var gott. Det är som sagt gott att påminnas om all värme som kan uppstå i mänskliga relationer.

Men nu längtar vi hem. Hem till vårt köksbord med frisk bebis.

20130408-213944.jpg

T-2: OS har bara börjat, skadorna lika så

Os London 2012 har bara börjat och jag inledde sportmaratonet med att titta på Folke Rydéns dokumentär Medaljens baksida. En berättelse om hur elitidrottarna är eniga om en sak: elitidrott är inte friskvård. Det slår hål på myten om idrottaren med en frisk själ i en sund kropp.

Efter att fått se Klüft kräkas av mjölksyra och Kallur tänja sina gränser till den milda grad att hon sedan behöver specialutrustning för att få igång en läkande blodcirkulation blir titten på dagens gymnastik och simning med de glasögonen. Tänk vad mycket skador de utsätter sig för, för chansen att slå ett personbästa, olympiskt rekord eller för att få hamna på pallen. En sådan besvikelse också när kroppen inte håller, ens lysande stjärnan blinkar oroväckande allt svagare och OS hoppet släcks.

Om man var villig att utså så mycket lidande måste ett missat mästerskap verkligen kalla på sitt behov av bearbetning. Tankar går därför till alla dem som inte kvalat in till OS trots sitt oerhörda slit. Alla dessa för oss namnlösa personer. Och till exempelvis Therese Alshammar som verkar hänga på en skör tråd vad gäller sin medverkan. Hon gör troligtvis vad hon kam just nu för att minska nervskadan. På tisdag får vi besked.

Det känns i detta sammanhang ganska sunt att vara en soffatlet 🙂