Kategoriarkiv: Kärlek och livet

barn, Familj, hälsa, Kärlek och livet

Roblox, förstoppning och familjeförhandling

Lämna en kommentar

Det är söndag och vi är mitt i livets virvel. I stormens öga känns det alltid lugnt. Ibland är det så livet är för en fyrbarnsfamilj. Några spelar roblox med varandra i en obäddad dubbelsäng. Någon verkar förstoppad men på väldigt bra humör. Vi vuxna letar lavemang och hittar några som gick ut 2015. Letar vidare och finner jackpot. Utgång 2020 – bara att köra! Och tur är väl det, för ute går inte att köra.

Snön ligger i vackra drivor på staketen utanför. Minst 20 centimeter glimrande vattenkristaller gör tillvaron ljus. Att pulsa sig till bilen och ta sig till närakuten med ett alltigenom superpiggt barn, som bara har alla tecken på förstoppning – nä det är nog bättre att försöka undvika det. Avskyr att möta sjukvårdens trötta ögon när man kommer med någon som är för frisk för att vara sjuk.

Samtalen mellan frukostservice och sökande efter klyx handlar om känslor och förändringar i livet. Jag är lite arg och har varit det en tid. Lite skam finns på ett hörn. Vi behöver prata om det. Det är i grunden så vi jobbar. Ut med det! (Identifiera känslor är väldigt bra verktyg för att hjälpa sig själv – här är tips på hur man kan göra genom mentalisering m.m.).

Livets skiften för med sig sånt i kölvattnet. Det river upp och sätter händelser i perspektiv med varandra. Man behöver ventilera och man behöver lyssna med stora öron. Det gör vi bra även om det hackar lite eftersom vi naturligtvis är olika. Man behöver samtidigt ta ansvar för varandra och ta ansvar för sig själv. En balansgång som kräver gas och broms.

Per har också nyss läst Tommy Hellstens bok, Flodhästen i vardagsrummet. Jag själv läste den 1999 med stor behållning. Den öppnade många perspektiv för mig och präglat mycket av mitt tankesätt. Hellsten är både psykoterapeut och teolog. Hans tankesätt blev tidigt en del av mitt förståelsesystem.

Boken handlar om medberoende till varann och till sina livsvillkor i barndomen. Mitt villkor handlade om min handikappade bror och anpassningen till det.

Jag fick så fin hjälp som tonåring att se och förstå det. Jag fick ett språk för känslor och fick se hur vi alla påverkar varandra. Ingen är ett vakuum. Det är därför ansvar är så viktigt att kunna prata om och ta.

Jag tror vi alla har lite olika berättelser om medberoende. Någon har mer svårhanterliga med sjukdom, beroenden eller psykisk ohälsa. Andra har arbetsnarkomani och skilsmässor. Allt kan prägla. Ibland är det inte ens vår egen barndom utan våra föräldrars som tas med in i vårt liv. Sociala kedjor av minnen och händelser. Det är så vi blir dem vi är.

Älskar dessa samtal samtidigt som de är jobbiga. Nu ska jag gå och krama om min man och få honom och förstå det. Sedan ska jag klyxa barn. Livets alla skeden 💩.

Chef och ledarskap, demokrati, Huddinge kommun, Per Callenberg, socialdemokrati

Allt har sin tid. Men det är inte utan att det känns.

Lämna en kommentar

Styrelsearbete är så roligt. Demokrati är fruktansvärt meningsfullt. Jag älskar att få bidra. Det finaste jag vet är att få leda många människor gemensamt genom möten och samskapa stora saker ihop. Oj vad jag har älskat mitt uppdrag som ordförande för socialdemokraterna i Huddinge. Men nu tar det uppdraget slut. 9 mars så ska någon annan än jag väljas till att leda det som är på väg att bli Sveriges modernaste folkrörelse med hjärtat hos medborgarna och engagemanget för jämlikheten.

Och man ska ju sluta när man är på topp. Jo, det är så klart lätt att resonera så, men det är inte riktigt hela sanningen. Jag är så stolt över vart vi är idag och hade på ett sätt gärna varit med och lett resan framåt. Men samtidigt så finns det något som är viktigare för mig och det är ett hållbart liv.

Man har bara ett och det ska räcka till för lyckan. Min egen och för de som jag berör i mitt egna neuralverk av människoöden och hjärtan.

En person som har gjort det möjligt för mig att engagera mig djupt och länge och på ledande position inom mestadels socialdemokraternas lokala nivå – det är min man Per. Han har varit vår vardagshjälte här hemma varje vecka, många gånger om. Tack vare honom har mina barn alltid haft ett hem med föräldrar hemma och som tryggt sett till att det flyter på. Jag kan också ha varit fysiskt hemma men i telefon eller sittandes med en läs eller skrivuppgift för partiets räkning. Då går tiden till annat än det där fina kittet som inte kan köpas in som tjänster eller så.

Nä, han har varit där. Och nu behöver vi vara där för varandra. Vi har båda fått nya jobb, som kommer kräva mer av oss båda. Per har framför allt fått ett jobb där han kommer behöva prata i telefon, smygjobba på toaletten eller bli sittandes med en skriv eller läsuppgift när det är dags för läxläsning eller godnattsagor. Så vi behöver finnas för varandra. Det känns både bra och helt rätt att det är så. Allt har sin tid, men det känns att ömsa skinn.

MEN – det viktigaste som jag vill säga, det är att nu är det din tur att jobba för demokratin och ha ett otroligt roligt och spännande inslag i ditt liv. Att engagera sig politiskt är något av det finaste och mest meningsfulla jag har gjort. Så svårt ibland, mestadels varmt och härligt, ibland lite kallt att knacka dörr. Framförallt så vet jag att jag har varit med och påverkat Sveriges riktning och utveckling på riktigt. Det är häftigt, det är viktigt och det är att värna demokratin.

Jag kommer gärna tillbaka i ideella förtroendeuppdrag, när en annan tid är – tills dess så tänker jag att det är din tur nu. Hör av dig till din närmaste partiorganisation eller NGO och ge ditt bästa för allas vår framtid.

Det är så vi kan bära vårt samhälle lite var och det är så vi hälsosamt också får ha engagemang. Det är demokratiskt att bära tillsammans, lite åt gången, lite då och nu.

Gör skillnad ❤

barn, Existens och filosofi, hälsa, Värt att läsa

Livets vatten i ett glas eller i en handling

Lämna en kommentar

En liten röst skär in i drömmen. Klart och tydligt i mörkret ropar det från ett vaket barn. Mamma, mamma, mamma. Som ett rådjurskid som skäller ljust i skogen. Jag vaknar när jag redan är i hallen, stapplandes mot den lilla människan i randig pyjamas. En katt under armen. Hon ser på mig där hon står i köket. Det är midnatt konstaterar jag efter en snabb blick på micron. – Vatten tack mamma, säger hon. -vatten! Jag heller upp lite grann och ger henne muggen. Hon dricker girigt. -Mer! gastar hon. Mer!

Hon var sjuk och svag igår. Magsjuka för första gången. Nu är blicken klar, men jag vill inte ge henne för mycket. Det är rätt slitigt att byta lakan och sova på vakt. Men den lilla rösten är uppfodrande.

-Töttig, meja vatten, säger hon igen på sitt tvåårssätt. Ljuvliga barn. Hon får så mycket hon vill. Åt skogen med sömnen.

Det är en rikedom att kunna ge sitt barn det hon behöver. Vaknade i morse och skrollade trött igenom sociala medier. Hjälporganisationerna jagar mitt samvete med filmer på barn som också vill ha ett glas vatten. Känner att jag sörjer världens orättvisor idag samtidigt som jag gläds åt min egen lyckliga stjärna. Vi behöver alla bidra och låta vårt stjärnglönsande liv spilla över till fler.

Men hur gör vi det så att det blir en skillnad? Åtminstone jag blir nästan handlingsförlamad av bilderna på de törstiga undernärda barnen. Mitt sätt blir autogiro till Svenska kyrkans internationella arbete och det blir en strukturell kamp mot orättvisor. Samtal med mina barn. Tänka på Buddhas tårar över en lidande värld. Vi måste bry oss.

Hur gör du?

När jag fyllde år hjälpte Facebook mig att samla in 3700 kr till kampanjen Född flicka. Den mest meningsfulla present jag fått.

Den lilla randiga somnade tillfreds bredvid mig. Nu på morgonen var jag ett mammavrak efter en minst sagt obekväm natt. Men en natt väl värt det. Mitt törstiga barn sov sött med ett stillat begär och en trygg och varm famn. Jag önskar det till alla barn.

barn, Familj, Kärlek och livet

Draken som slutade skrika och lärde sina barn att flyga.

Lämna en kommentar

Här är både en bekännelse, ett löfte och ett försök att sprida kärleksfullt föräldraskap vidare. Draken har något att berätta.

Jag har slutat skrika på mina barn, någonsin igen. Det löftet gav jag himlarna för tre veckor sedan. Det är bra nu. Jag har gjort det alldeles för ofta och särskilt när jag är trött eller stressad – absolut när jag är både ock. Det är mitt lakmuspapper på hur jag har det. Jag tänker mest på mig själv då. Vrålet handlar alltid i sin bisats om att jag inte står ut. Med mitt eget. Att jag inte orkar lyssna eller vill ha bråk runt omkring mig. Ni ser det själva. Om inte så läs igen: jag, jag, jag och mig. Så kan vi inte ha det.

Då menar jag inte att vi inte ska vara arga eller låta ilska ha sin plats. För det ska den ha, men mot orättvisor och ojämlikhet eller mot beteenden som upprepas och som skadar människor fysiskt eller psykiskt. Ilska är vårt värn mot orätten. Men barn ska väl inte behöva lära sig innebörden i fraser ”mamma arg” som en av de tidiga två-ords meningarna. Så har det blivit den sista tiden hemma hos oss. Uma säger så och är två i januari. Den känns. Men det är slut på det nu.

En av mina närmsta vänner, som jag beundrar mycket för hennes reflekterande föräldraskap, påminde mig om teorin och metoden om lågaffektivt bemötande. Det har i 20 år varit min melodi, positiv psykologi är mitt fundamenta, men ibland hamnar jag ur spår och låter en annan klagansvisa få fäste. Mina ungar är värda ett föräldraskap som skärper sig och är sin bästa version. Inte som bara gör sitt bästa. ”Barn som uppför sig illa gör det för att de inte haft förutsättningar att kunna leva upp till våra krav eller förväntningar”. Citat från Bo Hejlskov Eldén, professor i psykologi. (Läs mer längst ner om metoden.)

Uma säger också ”stackars mamma” och klappar mig på kinden. Jag sänder min tacksamhetstanke till förskolans läroplan men också till Stina Wirsén och vem-böckerna där alla grundkänslor hanteras för riktigt små barn. Det är så bra att vi kan parafrasera tillsammans, Uma och jag. ”Nu är det bra igen”. Att hantera affekter tillsammans är så viktigt.

Men inte ska hon ta ansvar för att trösta sin mamma? Nej, det är inte vad jag menar, för det får hon inte. Jag tar själv ansvaret för detta. Så klart, att vara arg, kommer vara något som vi kommer få uppleva tillsammans igen.

För Umas spegling av situationen är egentligen bara en alarmklocka, ett perspektiv från sida . Hon är för liten för att bli utsatt för drakmamman. Just nu tänker jag mest på mina prinsar, eftersom det är dem jag skriker på. Jag inser att jag förväntat mig mer lyhördhet från dem än vad som är rimligt. Jag har slutat med det nu. Det är gjort och behöver inte upprepas för väldigt lite gott kommer av det. ”Barn lär sig inget av konflikter”, som Hejlskov Eldén säger.

*

Var kommer det ifrån då? Behovet av att skrika – eller bristen på förmågan att hantera sig i stunden då det bränner? Jag skalar löken och ser vad som döljer sig där. Vrålet är mitt uttryck för att jag önskar att jag som mamma var mer närvarande, som i härvarande, och hade mer psykisk ork för dem. När jag skalar av mina känslor inombords så är det detta som kommer fram. Jag har dåligt samvete och vill bara att allt ska bli och vara bra. Vrålat är lika mycket ett rop från sorgen över min egen fattigdom på psykisk ork.

Vissa av mina medmänniskor runt omkring mig drar ibland allt för snabba men välmenande slutsatser och tänker kanske att det är allt engagemang jag har för det goda samhället som tar orken och tiden från mina barn. Så är det inte. Jag skulle bete mig likadant ändå om jag hade tankarna på ett annat ställe, in i en annan tid, istället för att vara med barnen.

Jag är en drake, född av drakmodern. Det finns i blodet. Det är ju bristen på mental närvaro som är boven. En mental frånvaro har för mig med social oro att göra. Med skav i självkänsla. Istället för härvarande i kropp, själ och till och med ande – är jag upptagen med att fundera på hur jag ska skydda mig från ett upplevt hot av något slag eller med att förstå beteenden och problem som jag inte lyckats lösa ut. Klart är, att ju fler kontaktytor jag utsätter mig för, desto mer riskerar jag att möta osunda och otydliga sociala strukturer. Så jag löser det genom att träna min självkänsla, sorterar känslor, övar min förmåga till närvaro och kalibrerar mitt föräldraskap.

Närvaro upplevs exponentiellt. Den kan inte mätas i tid utan mäts i kvalitet. Hur är du närvarande? Att vara i nuet, just i denna stund i kroppen, och inte i gårdagen eller i morgondagen, det är det som är konsten och botemedlet. För då, har man kraft att parera känslan och har förmåga till blicken på den andre. Man låter jaget vila och självet ta plats som bara är. Draken ska inte besegras, den ska man lära sig bemästra och rida den så att man kan flyga tillsammans.

*

Se människan – Ecco homo – skulle också vara mitt biskopslöfte om jag skulle ha lila skjorta. Jag tror att det är nyckeln till så mycket. Se, på riktigt, se. Och det där med känslor – det är bara känslor. Bli bäst på att hantera dem istället. Sanningar gör oss fria.

Jag har slutat skrika på mina barn. Det är nog nu. Jag vet att det är som att åskan dundrar in och att det är svårt att finna skydd från ovädret. Solen får gå i moln och tårar ska få trilla. Det är att vara människa. Blixt och dunder sparar vi till de riktiga krigen.

⁃ Sluta skrik du med. Ingen mår bra av det. Ta hand om varandra och ta hand om livet!

***

TIPS

Inom psykologin kan man få hjälp på traven, som alltid. Låg-affektivt bemötande är en synnerligen bra metod. Kortfattat tar man utgångspunkt i insikten att man som vuxen inser att barn har svårt att förstå och hantera sina känslor. Det är en del av att vara barn. Har man ytterligare bekymmer kring detta, så som adhd, så är metoden än mer viktig. Det så kallade problemet med barns känslor är en vuxenkpnstruktion. De upplever inte ett problem med känslan eller beteendet, det är vuxenvärlden som sätter problemetiketten på det.

Metoden går ut på att förstå och bemöta barn utifrån deras situation. Man löser inte konflikter utan hjälper barn att lyckas. Som vuxen kan du påverka det problemskapamde beteendet och ta ansvar för hur du reagerar på det. Det är inte barnets fel. Barn bråkar för att de ska bli självständiga som vuxna och de lär sig inte av konflikter. De lär sig av att lyckas. Om barn ska lära sig självkontroll, vilket är målet, måste det finnas utrymme för det. Bort med dominans och disciplin. Barn ska inte lyda, de ska lära sig att samarbeta. Slutligen ska vi skapa rimliga förutsättningar för barn att uppföra sig. Vilka ramar är rimliga för dina barn? Lyssna, se och betrakta och tänk både åldersadekvat och anpassa till just det barnets känslomässiga mognad.

Lycka till!

Länk samlingssida om positiv psykologi

energi, Familj, Per Callenberg

Energismart och digitalt blir ibland väldigt kallt 🥶

Lämna en kommentar

– Dra upp värmen Per, ropar jag från köket. Han ligger nedbäddad, lite sjuk så där, med sin skärm ett par centimeter från näsan. Han har appen där, som reglerar hela huset genom att sända till en liten dosa vid värmekällan. (Vår sjunde familjemedlem Ngenic – älskad av många här hemma #levermedenenergiexpert.) Han mumlar något svar och jag tänker att han kanske gav mig några gubbargument som att det är tillräckligt varmt för årstiden med 17 grader eller att elen är så dyr nu så vi väntar till april med att höja den.

Det blir i alla fall inte varmare under dagen utan kallare och kallare och kallare. Funderar på att leta upp Ebbas gamla enorma tofflor som ser ut som björnar eller de där stora dunsockarna som var så poppis för 15 år sedan. Kanske håller jag på att bli förkyld… igen. Osv. Osv.

Barnen huttrar också. Hugo, denna kalsongsovare, drar till och med på sig en pyjamas innan han säger god natt. Jag ursäktar det med att det alltid har varit kallt i det rummet han nyss fått ta över. Det kanske ska vara pyjamas framöver.

Idag steg maken upp från sängen och sa att det var kallt (tack och lov ense med mig) och började pilla på sin mobil. Nä, han hade inte behållt kylan i familjefostrande syfte utan faktiskt, så klart, höjt en grad. Men något var lurt. Det visade sig att batteriet på sändaren i den smarta termostaten där nere i pannrummet behövde bytas.

Skönt att han inte är en gubbe än, tänker jag. Men borde inte man fixa någon form av larm eller notis om att värmen inte jobbar trots att man sänt signalen? Har redan skickat in mitt förbättringsförslag till termostatleverantören som lovat mig ”en extra hjärna till uppvärmningen” av mitt hus. Det finns lite kvar där att önska kring det smarta energisystemet. Ping @ngenic och @tibber.

Ps

https://sverige.tibber.com om du vill spana på en intressant sätt att aha elbolag.

Existens och filosofi, Familj, kultur, Värt att läsa

Jag är en julkliché. Förförd av varuhuset och med ett gnagande världssamvete. Kan en hemlös Jesus hjälpa?

1 kommentar

Okey okey, vi har hört det tusen gånger, det där om julhets och julklappsångest och frågan om varför vi inte bara skiter i allt, lurar runt hörnen i samtida dialoger. Eller är det egentligen den där frågan om bristen på moral i överflödet vs att få leva en dröm?

Mina axlar värker och fingrarna är så där ömma och lite raspiga efter att ha burit kassar genom Åhléns salar och rulltrappor en hel förmiddag. Det började med att det bara var jag där. Riktigt trevligt, fullt med uppmärksammande expediter med perfekt make up och skön stil. Dofter på parfymavdelningen som förför. Smycken som glittrar tilltalande. En glimt in i Acne studios och så var eskapismen i full blom. Inte för att det är jag, men för att den stilen säljer vår barndom tidigt 80-tal i förpackad avantgarde. Jag är rätt imponerad hur vi kan leva drömmen en gång till i plagg värda från ett par till flera tusen lappar.

Inköp efter inköp. Drömvävnaderna i de tilltalande stilrena vrårna i köpcentrat lindrar eventuell köpvånda. Det värker i fötterna nu. Det har blivit kö till kassan. Jag är inte ensam nu och folk lystrar och liksom gnistrar till i deras annars glansiga blick när högtalaren berättar att du kan betala i vilken kassa du vill. Nån ger upp med en suck och ger efter.

– Vill du skänka 3 kronor till stadsmissionen? frågar expediterna. Vi svarar alla ja i kör. Så vi gör ändå gott, trots vårt varuberg. En överprisad julklänning i ekobomull får bli Umas. Afroart till julgranen, kanske gagnar det någon. Årets spel 2002, känns kvalité. Choklad som tackpresenter. En stund vid vackra tyger och drömmer om rean. Jag är en kliché, jag vet.

Nu stapplar jag ut till slut. På något sätt förundrad över hur jag stod ut så länge. Jag älskar ofta shopping, så är det. Jag älskar att köpa presenter. Mina drömmar om vackra saker och lyckliga medlemmar av familjen är lätt att tända. Men jag älskar inte vårt överflöd. Jag antar att också det är den här julens kliché. Trots vår klimatångest lär vi slå köprekord i år – igen. Trots att årets julklapp är begagnade kläder. Den julklappen köper jag året runt, varje år. Julklappar handlar jag ofta på blocket. Jag vet inte om det gör så stor skillnad. Drömmen om lyckan vs moralen är tuff. Vi står ju ändå där i kön redo med våra betalkort.

*

Ett år köptes det en klapp per peson i min ursprungsfamilj av mina föräldrar. Det var nog nu sa de. Vi var tonåringar då. Jag tyckte det var värdelöst. Fostrad i överflödet. Jag tänket på det ibland, hur det var så självklart och hur det kändes orättvist att bryta det som var vår dröm. Jag gör nog samma resa med mina barn är jag rädd. Men jorden behöver vår disruptiva förändring av vår konsumtion. Det som är disruptivt förändrar något radikalt. Gör helt om. Skapar nya spelplaner. Är det inte vad vi behöver?

Detta inlägg kommer inte sluta i dur, men vi behöver tänka på sånt här. Och prata om det.

*

Sitter så på pendeln som jag tog vid centralen. På vägen ut snubblade jag över en mor på gatan. Två barn på en bild i en mugg. Mina fingrar värker. Här på pendeln lägger en man en lapp framför mig. Jag läser i ögonvrån om att han är far till två barn varav en av dem är dödligt sjuk. Sant eller ej. Är det så här vi ska ha det i den drömska julens tider? Lycka för de få. En dröm för andra.

I världens städer ligger den hemlöse Jesus på en bänk. Man ser inte hans ansikte men man ser hans nakna perforerade fötter som sticker fram under filten. Man kan sitta där vid fotändan. Ta emot förlåtelsen. Sörja lite över världen och sig själv. Jag tror vi behöver se att den fattiga kanske är vår frälsare. Den utan något är den som gör oss rik. För vad har vi kvar när jakten på drömmen är över om inte det dyrbaraste som finns. Som ett minne över hans födelsedag kan vi få syn på det där barnet, skört, litet, hjälplöst. Strålande och full av hopp.

*

Tacksam ändå att stadsmissionen tar in procent på våra köp till fotvård för hemlösa, varm mat och tak över huvudet och kanske lite genuin gemenskap. Samtidigt säger jag åt helvete med skattesänkningar till sådana som mig som redan har så vi klarar oss och mer därtill.

barn, Familj, Kärlek och livet, Värt att läsa

Däckskifte på familjefartyget

Lämna en kommentar

De växer så det knakar. Lilla Uma säger tre ords meningar och ska strax innan sin två årsdag få flytta till ett eget rum. Det känns vemodigt och det känns härligt. Det är fantastiskt att få följa detta troll när hon lägger dag till dag. Det är vemodigt att ställa ut spjälsängen i carporten och förbereda för deportering till återvinningen. Det betyder att livet har tagit ett rejält kliv fram.

Och så betyder det att stora Ebba behöver byta rum med lillbrorsan. Från hennes självvalda château de la solitude till att bo granne med köket och nära till allt. Båda brorsorna får flytta in i hennes gamla enorma rum. Nu är det tjejernas tur att få bo i husets hjärta, tycker vi. Eller är det kanske grabbarna som vunnit vinstlotten med gemensamt gemak med extra allt.

Det har tagit oss tre långa dagar att flytta femsängar, bygga en garderob, laga en annan, sortera lego, playmobil, diskussioner om bevara eller inte, putsa duplo och byta väggar för tavlor. Kassar med för små kläder vandrade genom huset. Påse efter påse fylldes med sånt som kanske någon annan vill ha. Bänkar fyllda till bredden med saker när skåp blir någon annans bohag. Herregud – det tar tid att ömsa skinn och skifta rum.

Under tiden har Ruben ritat fartyg. Som vanligt. Fulla med fantastiska detaljer och beskrivningar av allt som man hittar på varje däck. Hugo var på födelsekalas en dag. Där spelades det troligtvis Fortnite trots att han inte får det för sin mamma. Hon blir ju tokig då och rasar över föräldrars vanvett att inte förmå förstå vad spelens innehåll och fantasi betyder för små hjärnor. Men mest av allt. Man leker inte lekar där man dödar varandra. Punkt.

Och sedan, mitt upp i inköpsfrågor och blocketförfrågningar så ska Hugo spela fotboll. Det är redan söndag och vi tittar på varandra och undrar hur vi ska komma till botten av ansatsen vi tagit. Glutenintoleransen tar samtidigt ut sin rätt. Ett mödosamt slitvargande när dagen går i moll. Rätt sak på rätt plats.

Så sänker sig friden och rummen står färdiga. Ebbas oas, pojkarnas dröm och lilltjejens första krypin. Vemod, glädje och däcksskiftet på familjefartyget är till ända. Jag tror vi kom i hamn denna gång också.

Och så hittade vi en fantastisk soffa på blocket också till barnens lekrum. För det blev ju reformerat på kuppen! När vi undersökte vad grabbarna ville ha för sittmiljö när de spelar Playstation så stod det klart. Soffan är bäst för då kan man liksom få mest studs när man säger jaaaaaaa! Alltså när man gjort mål. Älska design med barnen ☺️

etik, Existens och filosofi, Frihet, kärlek, Kärlek och livet, Teologi, Värt att läsa

Den yttersta tiden.

1 kommentar

Det är mycket ondska i vår tid. Det har det alltid varit i människans historia. Gud vad vi behöver hjälp att tänka gott, göra gott och läka sådant som är trasigt! Som kollektiv är vi ju hopplösa. Ibland som individer också.

I vår samtid pratar man inte så mycket om det där att vi också har skuggsidor. Vi är så upptagna vid att alla ska se det som är bra med oss. Lite ängsligt så där är vi bekräftelsenarkomaner. Se mig, älska mig, hör mig. Avslöja mig inte. För vem är du att berätta att jag inte duger?!? (Framför allt eftersom vi alla till mans verkar bära på den hemligheten av rädsla för att det är just så).

Yttersta tiden. Är den nu? På ett sätt är den alltid här. Så är det med det eviga nuet. Det är nu det gäller. Det är nu livet sker.

Att välja det rätta i varje stund och varje tid är omöjligt. När man börjar tänka på det så blir man lätt modfälld. Man får lätt kramp och prestationsångest. Kanske bäst att inte tänka så mycket på det. För hur pratar man om det i en tid när det existentiella samtalet förseglats till det som kallas privat? Och kanske därför ligger det och mal inom oss. Oron för att inte göra tillräckligt för att duga.

I det ljuset av evig tid och det omöjliga att göra osjälviskt rätt i varje steg så förstår jag de klagans rop som kommer från troende människor genom alla tider. Från alla dem som på någotvis omfamnat tanken att det spelar roll vilken värld vi tror på och vilket bidrag vi själva ger in i den. De som förstått att vi behöver förlåta vår brustenhet för att orka fortsätta vilja och försöka. Klappa oss själva så där lite på axeln.

I den tanketråden kommer man snabbt till kärnan i den troendes livsrymd. Det handlar om att älska det man fått. Sitt jag. Det man är ensam kvar när då alla gått hem. Den gåva som är livet. Genom att ha frid och fred med sig själv, sitt ljus och mörker, yin och yan så flödar kärleken vidare. Med tillförsikt, värme och fördragsamhet ser vi på vår grannes flisa och tillkortakommande. Vi lär oss älska förbehållslöst. Och för att klara just det behöver vi det andra subjektet, dvs att vi redan från början och förbehållslöst är just älskade av livet självt. Vissa kallar det för gud.

Då, när vi omfamnar detta faktum, är vi redo att älska världen och ta hand om den utifrån ren och skär tacksamhet. Inte för någon annan anledning än att få ge tillbaka av den kärlek vi känt.

Det är en svår uppgift i den här yttersta tiden. Så mycket perfektionism och polerande av ytor och materialism. Så mycket framgångsfokus. Tillväxt trots att världen svämmar över samtidigt som den svälter. Svårt att bortse från detta och låta acceptansen och kärleken komma över oss bara för att vi är.

”Jag är” – det är en av de äldsta mysterierna i monoteismen. Ett annat namn för Gud. Adonaj, jhvh, elohim. Den som älskar. Det var den där brinnande busken där gud beskriver sig som själva varandet. Jag är…. är det så heligheten bor inom oss alla?

Descartes hade en annan tagning på det under upplysningstiden: cogito ergo sum, sa han och ville göra upp med dogmer och pekade fram mot vår tids världsbild. Det betyder ”jag tänker alltså är jag”. Han lade till ”tänkandet” vilket också bidragit till vår tids ambivalens inför att duga. Det har i många hundra år inte räckt med att vara. Är det dags för det nu?

Omfördelningens tid. Står den vid vår dörr? Jag önskar det. I mitt inre så gör jag plats för henne. Låt rätt sak ta rätt tid. Låta kärleken lysa på mina skuggor och läka ut det som skaver. Låta rädslan byta plats med nyfikenhet. Fundera på vad jag kan ge för att få. Låta tänkandet stå tillbaka lite. Bara lyssna till mantrat att duga som man är. ”Je suis” räcker långt. Oam.

Det är mycket ondska i vår tid. Men godheten vinner alltid för i kärlekens matematik blir ett plus ett alltid tre. Tillsammans kan vi ändra vår tids normer och ge mer för att få behålla den värld som vi känner som vår. Det börjat med dig och mig.

Love thyself!

… och för dig som vill ha lite psykologisk fakta i målet så kan du läsa den här artikeln i Psykology today om vilka effekter det får i ditt liv med att jobba på din självkänsla med något som kallas ”self-compassion”.

barn, Chef och ledarskap, kärlek, Kärlek och livet, Värt att läsa

Konsten att (över)leva småbarnstiden genom att stärka det som ger mening och skapar tacksamhet.

Lämna en kommentar

Plötsligt står man där med en barnvagn och kalendern full med möten. Det är avstämningsdag som alla torsdagar och man sänder en stilla bön till alla om förståelse för småbarnslivet. En bön om förmåga till mentalisering och med det både medlidande, medkänsla och tankar i riktningen: det är inte jag som är oviktig för min chef, det är ett familjeliv och ett livspussel som dramatiserar sig också i min arbetsdag utan att jag valt det.

Folk är ju förstående. Många har ju varit där. Men på mitt jobb är väldigt få mitt i pusslet. På min enhet är jag exempelvis yngst och har nog flest barn. I alla fall som bor hemma. Men förståelsen för småbarnslivets vedermödor får inte bli övertolkning på hur ansträngande det är. Man behöver inte en tung hand på axeln som tycker synd om en. Man behöver pepp och uppmuntran om hur bra man ändå klarar det. Speciellt om ens små änglar är ens livselixir.

Coping som vägen till hälsa och välgång

Det blir en förmåga till det salutogena. Man ska fokusera på det som funkar, på det som är friskt och starkt. Det ger energi och mening för att klara tuffa situationer. Å vad jag älskar copingteorierna! De är så klockrena. Det handlar om förmågan att lyckas göra eller klara av saker. Coping blir då en nyckel till lycka.

Inom folkhälsoforskningen och grenen socialmedicin så pekar man på denna förmåga för att ha och behålla livskvalitet. Förmågan att ge mening och hitta vägar igenom och ut svåra situationer, som exempel ohälsa, har med våra metoder till lösning och fokus på möjligheter snarare än ältande och förtvivlan.

Om man sättet in de perspektiven i småbarnslivet mitt i arbetslivet så blir coping just den där livlinan. Hemma hos mig ”copar” vi genom att dansa, stoja, skratta och berätta för varandra hur lätt det är att tycka om varandra – även när det är lite svårare.

Humorn är ett av våra viktigaste vapen mot stressen. Att få distans och skoja om allt gör missar och felsteg lättare och till och med något som för en stund får ge kraft och energi.

Vi (jag) copar också genom det konkreta småbarnsstöket genom att sätta färg på väggarna och ha tavlor jag älskar. Det får mig på gott sinneshumör. Sån är jag och sånt skapar glädje i röran. En slags distraktion kanske.

Vi hanterar det oförutsedda med inställningen att det löser sig kryddat med självkänslan i vårt föräldraskap som baseras på uppfattningen att vi är bra på att just lösa saker. Vi kan det här! Och så lite brittisk royalism när det stormar något väldigt: keep calm and carry on.

En ode till mina skatter

Jag ser också till att smeka min man över bröstet och pussa på honom när frukosttiden plötsligt blivit minimal och barnen redan slåss om legobitar och pekböcker. Så att det känns som om det bara är vi, om så bara för en sekund. Han behöver det. Jag gillar det.

Om kvällen stärker jag min coping genom att förstärka mitt sammanhang och fylla det med guld. Jag tackar för dagen. För alla stunder. För att jag får vara rik på nära och kära.

Jag sänder tacksamhet till gudar och kärleken varje kväll när jag går runt i det nedsläkta huset, kryssande mellan skor, ritpapper och plast och stoppar om mina gullisar. Tar mig tid att fyllas på. Jag nämner deras namn, jag befäster min skatt och styrka.

Uma – sötis och allas vår chef just nu. Hon med den älskade lilla kroppen som bär den stora personligheten. Jag för handen längst med hennes rundning från nacke till liten rumpa där hon sover djupt på barnposition i sin spjälsäng. Man kan inte låta bli. Full av beundran.

Vackra Hugo som så klart gjort en korv av påslakanet och kastat huvudet bak i sängen. Han med den stora logiken och förnuftet. Han med det pärlande skrattet och buset bara sekunder bort. Som man nu inte får pussa hur som helst men som gärna viket ihop sin nioårskropp så att den får plats i mammas famn. Ändå. Om kvällarna läser vi om riddare och spejare i ett land i belägring. Vår stund och vår tankning av varandra. Han jordar mig.

Och så sköna Ruben. Min känslomässiga vulkan och mitt sockervadd. Solen går upp och den går ner flera gånger om dagen. Just nu har han också ovädersmoln över sin upplevelse av sin mamma. Han blir arg och sur och besviken. Allt som oftast. Och det är något väldigt bra för vi har varit så tighta i så många år. Men o så jobbigt. Tacksamhet för att vi klarar det och för att han mitt upp i allt skrattar, gosar och uttrycker sig. Prinsen. (Han hatar när jag kallar honom det, så jag ska genast sluta. Prinsar är inte bra storebröder nämligen och det vill han va). Han grundar mig.

Men som vi bråkar just nu. Jag är alldeles slut vissa dagar. Humor, tänker jag, hur kan jag använda den nu?

Och så hon som inte är hemma så ofta. Hon som var hemma jämt. Som vissa perioder var hemma så mycket att vi var oroliga. Hon som spridit ut sina vackra långa färgglada vingar och fått luft under dem. Hon som är tillbaka från adolescensens förvirring och gått in i det som kommer vara hon så länge hon lever. Min tacksamhet, till min läromästare i livet, tar aldrig slut. Den är evig. Ebba, min stjärna!

Konsten att ladda livet med energi och glädje

Efter den rundan så är jag helt fylld till bredden av kärlek och påminnelse om allt det som jag får av att vara mitt upp i småbarnslivet mitt i arbetslivet. På riktigt ger det mig all min energi. Det som tar finns snarare på jobbet och i vid de tillfällen när jag inte känner mina kollegor och inte förstår vad som händer.

Det är sånt som kan få mig att tänka mindre på mina barn och min rikedom med att vara grundad där.

Uma var med mig på jobbet förra veckan ett par timmar och det gick självklart strålande. Vi var många som tankade. Det var skönt att också få visa mer av mig än bara chefen och ledaren. Att vara mamma är ju ändå den roll jag gillar allra bäst. Ren och skär livsenergi🙏🏼

Så… Vad får dig att må bra? När tankar du dina batterier och med vem? Vad är meningsfullt för dig? Vilka sammanhang? Hur stärker du det som ger mening till dig? Och slutligen – vilka strategier tar du till för att klara pressen? Vårda dem och utveckla dem. Saknas det något så skaffa dig det. Coping är väldigt bra att ha.

Familj, feminism, kärlek, Kärlek och livet

Som den bröllopälskare jag är: tre myter om bröllop jag gärna tar kål på

Lämna en kommentar

Igår var det bröllop. Lite trött idag i fötter och med lite för lite sömn i kroppen. Uma brydde sig inte om att mamma kom hem halv fyra. Men så uppfylld och påfylld. Under morgonen har jag skrollat genom insta för att minnas tillbaka via bilder som delats. – Vilken rikedom det är att få vara med och dela andras lycka.

Igår var det som det ofta är med bröllop: en fantastiskt härlig begivenhet som jag sent kommer glömma. Våra vänner Sara och Mattias gifte sig och vi var kvar tills personalen tvärt slängde ut oss. Det var en så bjussig fest på så många sätt. Förutom att det var välplanerat ( ingen var dock förvånad över det med tanke på brudparet) så var det där som sprakar till mellan människor, kända som okända, som inte kan regisseras bättre, lika varmt och generöst. Allt vad man kan önska en sådan dag.

Det var många tal och det var härligt att få lyssna på ord som gav perspektiv på brudparet och som utsade många lyckönskningar. Ett av talen höll brudens systrar och ett av deras teman var myter om kärlek som var dags att slå hål på. Ett lysande och passande inlägg.

Det var också ett inspirerande tal för det visar att våra normer om hur det är och ska vara när det är bra alltid behöver diskuteras, skruvas på och omvärderas. Det kan behöva göras med fenomenet bröllop och bröllopsfest också! Så här kommer mina tankar om bröllopsmyter (eller rädslor) som behöver begravas baserat på blandad erfarenhet efter att bevittnat och medverkat vid ett 20-tal fantastiska bröllop.

Myt 1: det finns en motsättning mellan en vit klänning och ett feministiskt normkritiskt par

Så klart inte! Då har vi inte förstått vad frihet är. Det är en frihet att få vara precis som man vill. En feministisk och fri kvinna eller man kan välja symboler fritt för att beskriva sin känsla och markera sina steg i livet. En vitklädd beslöjad jungfrulig kvinna med myrra i håret var förr en gåva för äktenskapets barnafödande. Idag är hon vit som snö, lysande ljus, vacker som ett gryningsljus. Hur många barn hon än fött eller hur många hon än kan tänkas vilja ha eller inte ha. Symbolens innehåll har blivit något annat. Och tack och lov för det.

Den vita klänningen markerar lika mycket riten och ceremonin. Det känns på riktigt. En sådan ljus klädnad har man sällan och den blir ett minne för livet. Själv provar jag min dröm i siden ibland och svassar hemma och dricker te i den. Minns min dag med min älskade för 10 år sedan. En underbar frihet!

Att vara normkritisk är att förstå symbolens värde och ladda symboler med nytt och kontextuellt. Men självklart ska man granska ritens liturgi med kritiska ögon. Som betraktare tänker man sällan på kvinnans jungfrulighet idag. Men däremot, i feministens öga, kan det vara ett problem med den beslöjade kvinnan som avtäcks av sin far, liksom hon dessförinnan varit gömd från det offentliga, och nu given från man till man. Inte så jämställt 🧐.

Å andra sidan har jag varit med på bröllop där just faderns gång genom altargången med sin dotter vid sin sida haft sin plats. Inte ett öga torrt för alla förstod innebörden av den gesten. Apropå normkritik så kan man ibland behöva nagelfara sin egen fördom.

Normer är intressant, inte sant? Hur de skapas, hur de efterlevs och hur de slentrianmässigt kan användas – eller högts medvetet kan hanteras.

Myt 2: det är plågsamt med långa sittningar med många tal

Nej det är det verkligen inte. Går man på bröllop med sittning så VILL man skåla och lyssna på perspektiv på de äkta makarna. Man vill njuta av dagen och vältra sig i ord, hyllningar, kärleksförklaringar och varmt beskrivna tillkortakommanden. Man VILL få träsmak i rumpan eftersom det är värt det varje gång man sneglar mot de lyckliga tu som lyser. De kämpar med att vara i stunden och minnas kvällen. Då behöver man upprepa saker tänker jag och länge stanna kvar för att riktigt prägla minnet och känslan för dagen. Det är verkligen inte jobbigt med många talare och många tal.

Däremot är det jobbigt med för många långa tal eller likadana tal. Eller med obalans mellan parets olika vänner. Eller med föräldrar som liksom behöver älta lite eller någon som behöver ta upp något som inte riktigt har med paret att göra. Eller när det går för långt mellan talen så att tempot blir lite lågt. Allt detta löser sig med toastmasters som vet hur man styr och leder. Bröllopet jag var på igår gjorde det förstklassigt så klart. En av dem var ju toastis på mitt eget bröllop (kärlek Gabi!).

Myt 3: vigseln för inte vara för lång och inte för andlig

Joooooo! Jag ÄLSKAR när man får vara i stunden och riktigt gotta sig i känslorna och alla orden (igen). Även den borgliga ceremonin har det andliga med sig tycker jag som religionsvetare. Livsåskådningen finns ju där i riten, i musiken och i orden, även om man inte har en religiös inramning. Man gestaltar en förflyttning. Man visar en vilja. Man har hjärtat öppet och flätar band till nya enheter. Själva ceremonin kan inte med nuvarande ordning bli för lång – varken för den religiösa riten eller för den borgliga. Vi människor behöver våra riter och ritualer. På det sättet är vi obotligt religiösa om religiositet är att gestalta livet. (Religion kan då vara ett samlat verk av normer och idéer om hur vi gör det bäst). Så gör alltså även den sekulära riten.

Och även den korta akten kan vara otroligt härvarande och stark. En gång vigde jag ett par i deras vardagsrum, en tisdag i deras radhus på höjden efter jobbet. Vänner som var vittnen var där, en flaska bubbel stod på bordet och den vuxna sonen var beredd med kameran. Jag läste en dikt, läste igenom ordningen och lät de säga ja och växla ringar. Jag förklarade dem man och hustru. Vi skålade i champagne. Och allas tårar rann men glädjen var stor. De hade ju varit ett de här två i över 40 år. Men nu var han på väg bort pågrund av sjukdom. De ville därför försegla och kröna det liv de redan haft som en helhet med ett löfte. Det var helighet för mig.

Det är en av de vackraste och starkaste vigslar jag varit på. Vackert i sin alldaglighet. Stark i sitt allvar. Andlig, trots sin avsaknad av just religiös välsignelse. För kärleken och heligheten var där ordlöst.

Så lång är inte målet, men kan vara medlet. Andlig behöver inte vara religiös, även om det kan underlätta både språkdräkt och ges naturligt utlopp o ceremonin. Andligt kan också vara närvaron av livet. Vigselns JA är ju ändå huvudsaken som förtjänar sin omsorg och sin strålglans.

Så säg JA (ping alla som tvekar av mina vänner), låt det ta sin tid och låt oss fortsättningsvis också få träsmak i rumpor och få vältra oss i skålar, lyckönskningar och att underhållas av varandra! Så himla härligt.

💃🏼💃🏼💃🏼💃🏼Och glöm aldrig dansen 💃🏼💃🏼💃🏼💃🏼