Kategoriarkiv: Kärlek och livet

Det underbara som är nu

Det verkar klia under fotsulorna på den yngre av de två bröderna, som tar små mellanskutt när han tassar fram. Den äldre brodern rasar istället ihop en stund i en fåtölj liksom för att hämta hem insikten om att det är morgon. Det är tidigare än vanligt. Vi har något stort framför oss. Jag ser på mina bästa och fylls av den där värmen över vilka människor de är, helt i sina åldrar med löften om så mycket storslaget. En sekund av detta unnar jag mig innan jag fortsätter se till att vi har allt. Ljus, stake, tändstickor, inslagna paket i kulörta djurmönster och en liten yster kör. Pappa Per tar ton och vi faller in. Det gäller att starta nu innan hon vaknar av sig själv. Om jag hade vetat hur svårväckt hon visade sig vara denna morgon så skulle jag definitivt skyndat och hyschat mindre.

Lilla Uma, som nu fyller tre, fick vi sjunga för två gånger om med starkare och starkare stämmor blandat med fniss, innan hon yrvaket och med stor förvåning tittade upp på oss. – Uma, du fyller år, förklarar storebror med sin glada vackra röst och ögonen tindrar. Snart lyser hennes också omgiven av sina två bröder som varsamt hjälper henne med paketsnören och batterier till bollampan med en fjällräv bland snöglitterflan. Hon kramar sina små Elsa och Anna figurer och blir otroligt förvånad av den enorma mjukisdalmatinern som hennes mor släpat hem till allas överraskning. – Vad ska hon heta? frågar jag. – Gran Kanarieöarna, svarar Uma.

Sötnosen Uma Sally Lena född 17 januari 2017 är nu tre år. Det är underbart att få vara nära henne. Det är underbart med dagar när vi firar. Alla samlas vi efter jobbet och plugget och gör lite som vi brukar. Vi sjunger, vi leker, vi äter och vi skålar. Vi pratar, dansar kanske lite i köket och skrattar ända till läggdags. Då stoppas liten om som just firat sin dag. Ett år lägga till handlingarna och nya siffror ska sägas.

Inom mig tas det sakta adjö av en tid som var. Adjö min lilla tvååring med knubbiga armar och utmaningar med konsonanter och långa ord. Adjö hon som inte når pedalerna på trampcykeln och som behöver hjälp med strumporna. Hej då lilla magiska barn som kan gömmas i en famn och bäras enkelt på en arm. Hej du lilla stora som är förnumstigast av oss alla och redo att omfamna världen. Den värld du kommer att kunna minnas. Det är stort att träda in i treårsåldern.

Finner en film i mina stories som tar mig fyra år tillbaka i tiden. Där sjunger och spelar två pojkar ihop med sin pappa. – Nu är det är fredagsmys, skrålar de och drar i med ett osannolikt riff på munspel. Den yngste är just tre och den äldsta är sex år. De pojkarna finns och finns inte mer. Det är underbart att minnas dem och bära dem med sig. Jag är tacksam för att vi får väva in år efter år i vår minnesmatta. Jag både saknar de där små och är så lycklig över den tid som de är i nu. Det är märkligt med livet på det sättet. Uppenbarligen är den bästa tiden alltid nu. Så länge som man lever tillsammans.

För varje år påminns jag också av en facebooksväns förlust av sin vackra dotter. Hennes sista dag i livet har samma datum som Umas första, om än inte samma år. Hans runor som beskriver hans sorg är en spegel av den kärlek, den oändliga kärlek, som vi kan hysa för varandra. På ett sätt har vi samma känsla den 17 januari, Måns och jag. På ett sätt helt motsatta. Jag får fortsätta och spinna mina trådar med en liten. Se henne växa. Där är livet orättvist. Det är hårt att överleva dem man älskar. Det är det, eftersom sorgen är ett mått på hur vi älskat och velat fortsätta dela det underbara som är nu.

Louise

Januari med hopp om livet

Januari. Med det kommer alltid själsligt mörker. Som att vissa dar gå i cement med en hinna över ögonen, försvagade ansiktsmuskler förhindrade till leende och krypande ångest i armar och leder.

Trött och orkeslös. Rastlös och sugen på sött. Vill bara spela TV-spel och dra något gammalt över mig. Likgiltig. Stel. Matt. Vore nog bäst om jag var ensam och besparade människor mig. Eller spillran av det som är jag, som de ändå inte kan limma ihop.

Men som Torsten säger: jag reser mig igen. Det gör jag alltid. Eller som Anna sa: ett litet kliv. Det är allt som behövs.

Jag håller mig sysselsatt och ser till att klara varje dag till natt. Då får jag äntligen den läkande sömnen. En natt till. Och en till. Och en till. Till slut. Ljus.

***

Jag blir 42 i januari. Jag får vara 3 med Uma. 7 med Ruben och 10 med Hugo. Jag får vara 21 med Ebba. Alla dessa åldrar gör mig rik. Det tar mig tillbaka och besöker mig i vinterdimman.

Minns mörkret också när jag var i skolåldern. Hur jag låg i sängen i mitt blommiga rum och inte kunde sova. Ensam med tankarna. Tårlöst ledsen.

Ovanför hör jag mammas steg i köket. Hon grejar med något. Kanske pratar med någon. Det är både tryggt att veta att huset är fullt och ger en känsla av livlina. Men mest av allt önskar jag så innerligt att hon känner att jag behöver henne. Jag önskar så att höra hennes steg nerför källartrappen mot mitt rum. Ljudet av ljusknappen som ger löfte om omsorg. Det är tyst. Hon kom så sällan. I rummet bredvid brummar den kallande torktumlaren.

Men när de starka händerna var där så klappade de långsamt och mjukt från hjässan nedför hela ansiktet. Min mammas händer. Värme. Lugn. Min själ andas ut.

***

Det kanske inte var så sällan som jag minns. Eller så var det ändå mer sällan och fantasin som ersatte verkligheten har byggt förnimmelsen tillsammans med mina starka kroppsminnen och önskningar. Oavsett är det lilla Lollos berättelse. Hon känner sig ensam.

Den väcker smärta och ömhet. Ilska och vanmakt. Längtan. Saknad. Minnet ger lycka.

Jag förs tillbaka till detta när januarisolen står lågt bakom diset. Återtåg till den ensamma flickan i ett blommigt rum. Det är hon som kryper upp i soffan här hemma hos mig med armarna om sina ben. Hon är nio år. Vill gärna gråta men hon blir bara stilla.

– Gaska upp dig, säger jag och stryker min hand över hennes ansikte. Ler varmt och ser in i ögonen. Mina ögon. Hon behöver leka lite med mig tror jag.

Vi går in till mina två mellanbarn. Pojkar som är sju och tio. Den lilla har somnat men den store ligger och ska snart sova. Jag sätter mig på kanten av hans säng och drar starka händer över hans rygg utanpå täcket. Håller värmande händer över hans skuldror. Är bara där. Vi småpratar lite som bara vi kan. Vi njuter av det. Jag känner mig hel och vuxen.

Det är så jag mästrar mitt januari. Återtågets månad till att knyta an. En möjlighet till läkedom och helhet. Som att bestiga berg utan syrgas. Ibland lyckas man inte nå toppen. En krävande svart månad som vissa år mest önskas glömmas bort.

Jag söker styrka och vandringskäpp i kargt januariland i meditativ psalmsång. Och stryker min hand över mitt barns ansikte.

***

Taizésången få bli min meditation. Tolkningsnyckel för dig som är ovan: Gud för mig är livgivande kärlek och mittkraft.

”Min själ får vila ut

i stillhet hos Gud,

i frid fylls jag av liv.

Endast i Herren

finner själen vila,

vilar ut hos Gud.”

Hjälp nu flyttar hon

Så kom den där dagen då glädjen exploderade i hennes ansikte. Ja hela kroppen faktiskt. Det började med en sms-tråd som aldrig tog slut med glada emojis och tillrop och slutade med en high-five över beslutet att hon och jag skulle åka till Ikea tillsammans. Hon hade fått en lägenhet. En egen. Utan mig.

Det är inte utan att det känns. Så är det faktiskt. Det känns på så många sätt. Vi är klara med varandra som mamma och barn. Hennes helt egna liv börjar ta fart och vi blir något annat. Men vad är det där andra egentligen? Jag är ju alltid hennes mor. Hon alltid mitt barn. Men det är något annat som nu kommer till. En vald relation. Inte en som vi fått.

Jag minns min egen mamma som vid ett tillfälle, när jag försökte vara så där liten igen, fast jag var 21, lite puttade bort mig och sa: – nu är du vuxen! Då får man klara sig själv. Det låter lite skarpt, och det var nog också skarpt, men det var sant. De orden betydde en hel del för mig. Skillnaden mellan mig och min dotter, som nu också är 21, var att jag var mamma till henne då. Hon var 1 år. Så klart kände min mamma ett behov, och kanske en oro, att jag skulle klara mig på egna ben eftersom jag behövde finnas för någon annan.

Min dotter hon har inte en egen dotter som så att säga är anledningen till att jag behöver se till att hon står på egna ben – för barnets skull. Nej, men hon behöver lika mycket att jag släpper taget om att vara hennes beskyddande mamma. Friheten som kommer med lite hemligheter. Möjligheterna som kommer med insikten om att det nu är jag som bestämmer allt. Jag önskar henne den friheten och alla de möjligheterna som kommer med den.

Men hon ska alltid ha en plats och en famn här. Alltid. Jag kommer beskydda henne på ett annat sätt nu. Spirituellt och genom att dela livet, men mer på lika villkor. Med det tomrum som kommer skapas genom hennes flytt kommer vi få fylla på med andra värden. Jag ser fram emot att skapa dem tillsammans med henne.

Ebba, jag önskar dig allt det bästa och är egentligen lika lycklig som du! Fast mina ögon blir blanka av att trossen från kajen dras. Nu lägger du ut och styr din kurs. Kvar står jag i hemmahamnen och minns alla underbara dagar tillsammans. Nu återstår resten av vårt fina liv tillsammans, som två vuxna kvinnor med speciella band som aldrig bryts.

PS – frågade Per om vi inte nu behöver fylla på med ett nytt barn eller en hund. Han sa att det inte går till så. Han har så klart rätt. #älskarattvaramamma #hjälphonärstor

Roblox, förstoppning och familjeförhandling

Det är söndag och vi är mitt i livets virvel. I stormens öga känns det alltid lugnt. Ibland är det så livet är för en fyrbarnsfamilj. Några spelar roblox med varandra i en obäddad dubbelsäng. Någon verkar förstoppad men på väldigt bra humör. Vi vuxna letar lavemang och hittar några som gick ut 2015. Letar vidare och finner jackpot. Utgång 2020 – bara att köra! Och tur är väl det, för ute går inte att köra.

Snön ligger i vackra drivor på staketen utanför. Minst 20 centimeter glimrande vattenkristaller gör tillvaron ljus. Att pulsa sig till bilen och ta sig till närakuten med ett alltigenom superpiggt barn, som bara har alla tecken på förstoppning – nä det är nog bättre att försöka undvika det. Avskyr att möta sjukvårdens trötta ögon när man kommer med någon som är för frisk för att vara sjuk.

Samtalen mellan frukostservice och sökande efter klyx handlar om känslor och förändringar i livet. Jag är lite arg och har varit det en tid. Lite skam finns på ett hörn. Vi behöver prata om det. Det är i grunden så vi jobbar. Ut med det! (Identifiera känslor är väldigt bra verktyg för att hjälpa sig själv – här är tips på hur man kan göra genom mentalisering m.m.).

Livets skiften för med sig sånt i kölvattnet. Det river upp och sätter händelser i perspektiv med varandra. Man behöver ventilera och man behöver lyssna med stora öron. Det gör vi bra även om det hackar lite eftersom vi naturligtvis är olika. Man behöver samtidigt ta ansvar för varandra och ta ansvar för sig själv. En balansgång som kräver gas och broms.

Per har också nyss läst Tommy Hellstens bok, Flodhästen i vardagsrummet. Jag själv läste den 1999 med stor behållning. Den öppnade många perspektiv för mig och präglat mycket av mitt tankesätt. Hellsten är både psykoterapeut och teolog. Hans tankesätt blev tidigt en del av mitt förståelsesystem.

Boken handlar om medberoende till varann och till sina livsvillkor i barndomen. Mitt villkor handlade om min handikappade bror och anpassningen till det.

Jag fick så fin hjälp som tonåring att se och förstå det. Jag fick ett språk för känslor och fick se hur vi alla påverkar varandra. Ingen är ett vakuum. Det är därför ansvar är så viktigt att kunna prata om och ta.

Jag tror vi alla har lite olika berättelser om medberoende. Någon har mer svårhanterliga med sjukdom, beroenden eller psykisk ohälsa. Andra har arbetsnarkomani och skilsmässor. Allt kan prägla. Ibland är det inte ens vår egen barndom utan våra föräldrars som tas med in i vårt liv. Sociala kedjor av minnen och händelser. Det är så vi blir dem vi är.

Älskar dessa samtal samtidigt som de är jobbiga. Nu ska jag gå och krama om min man och få honom och förstå det. Sedan ska jag klyxa barn. Livets alla skeden 💩.

Allt har sin tid. Men det är inte utan att det känns.

Styrelsearbete är så roligt. Demokrati är fruktansvärt meningsfullt. Jag älskar att få bidra. Det finaste jag vet är att få leda många människor gemensamt genom möten och samskapa stora saker ihop. Oj vad jag har älskat mitt uppdrag som ordförande för socialdemokraterna i Huddinge. Men nu tar det uppdraget slut. 9 mars så ska någon annan än jag väljas till att leda det som är på väg att bli Sveriges modernaste folkrörelse med hjärtat hos medborgarna och engagemanget för jämlikheten.

Och man ska ju sluta när man är på topp. Jo, det är så klart lätt att resonera så, men det är inte riktigt hela sanningen. Jag är så stolt över vart vi är idag och hade på ett sätt gärna varit med och lett resan framåt. Men samtidigt så finns det något som är viktigare för mig och det är ett hållbart liv.

Man har bara ett och det ska räcka till för lyckan. Min egen och för de som jag berör i mitt egna neuralverk av människoöden och hjärtan.

En person som har gjort det möjligt för mig att engagera mig djupt och länge och på ledande position inom mestadels socialdemokraternas lokala nivå – det är min man Per. Han har varit vår vardagshjälte här hemma varje vecka, många gånger om. Tack vare honom har mina barn alltid haft ett hem med föräldrar hemma och som tryggt sett till att det flyter på. Jag kan också ha varit fysiskt hemma men i telefon eller sittandes med en läs eller skrivuppgift för partiets räkning. Då går tiden till annat än det där fina kittet som inte kan köpas in som tjänster eller så.

Nä, han har varit där. Och nu behöver vi vara där för varandra. Vi har båda fått nya jobb, som kommer kräva mer av oss båda. Per har framför allt fått ett jobb där han kommer behöva prata i telefon, smygjobba på toaletten eller bli sittandes med en skriv eller läsuppgift när det är dags för läxläsning eller godnattsagor. Så vi behöver finnas för varandra. Det känns både bra och helt rätt att det är så. Allt har sin tid, men det känns att ömsa skinn.

MEN – det viktigaste som jag vill säga, det är att nu är det din tur att jobba för demokratin och ha ett otroligt roligt och spännande inslag i ditt liv. Att engagera sig politiskt är något av det finaste och mest meningsfulla jag har gjort. Så svårt ibland, mestadels varmt och härligt, ibland lite kallt att knacka dörr. Framförallt så vet jag att jag har varit med och påverkat Sveriges riktning och utveckling på riktigt. Det är häftigt, det är viktigt och det är att värna demokratin.

Jag kommer gärna tillbaka i ideella förtroendeuppdrag, när en annan tid är – tills dess så tänker jag att det är din tur nu. Hör av dig till din närmaste partiorganisation eller NGO och ge ditt bästa för allas vår framtid.

Det är så vi kan bära vårt samhälle lite var och det är så vi hälsosamt också får ha engagemang. Det är demokratiskt att bära tillsammans, lite åt gången, lite då och nu.

Gör skillnad ❤

Livets vatten i ett glas eller i en handling

En liten röst skär in i drömmen. Klart och tydligt i mörkret ropar det från ett vaket barn. Mamma, mamma, mamma. Som ett rådjurskid som skäller ljust i skogen. Jag vaknar när jag redan är i hallen, stapplandes mot den lilla människan i randig pyjamas. En katt under armen. Hon ser på mig där hon står i köket. Det är midnatt konstaterar jag efter en snabb blick på micron. – Vatten tack mamma, säger hon. -vatten! Jag heller upp lite grann och ger henne muggen. Hon dricker girigt. -Mer! gastar hon. Mer!

Hon var sjuk och svag igår. Magsjuka för första gången. Nu är blicken klar, men jag vill inte ge henne för mycket. Det är rätt slitigt att byta lakan och sova på vakt. Men den lilla rösten är uppfodrande.

-Töttig, meja vatten, säger hon igen på sitt tvåårssätt. Ljuvliga barn. Hon får så mycket hon vill. Åt skogen med sömnen.

Det är en rikedom att kunna ge sitt barn det hon behöver. Vaknade i morse och skrollade trött igenom sociala medier. Hjälporganisationerna jagar mitt samvete med filmer på barn som också vill ha ett glas vatten. Känner att jag sörjer världens orättvisor idag samtidigt som jag gläds åt min egen lyckliga stjärna. Vi behöver alla bidra och låta vårt stjärnglönsande liv spilla över till fler.

Men hur gör vi det så att det blir en skillnad? Åtminstone jag blir nästan handlingsförlamad av bilderna på de törstiga undernärda barnen. Mitt sätt blir autogiro till Svenska kyrkans internationella arbete och det blir en strukturell kamp mot orättvisor. Samtal med mina barn. Tänka på Buddhas tårar över en lidande värld. Vi måste bry oss.

Hur gör du?

När jag fyllde år hjälpte Facebook mig att samla in 3700 kr till kampanjen Född flicka. Den mest meningsfulla present jag fått.

Den lilla randiga somnade tillfreds bredvid mig. Nu på morgonen var jag ett mammavrak efter en minst sagt obekväm natt. Men en natt väl värt det. Mitt törstiga barn sov sött med ett stillat begär och en trygg och varm famn. Jag önskar det till alla barn.

Draken som slutade skrika och lärde sina barn att flyga.

Här är både en bekännelse, ett löfte och ett försök att sprida kärleksfullt föräldraskap vidare. Draken har något att berätta.

Jag har slutat skrika på mina barn, någonsin igen. Det löftet gav jag himlarna för tre veckor sedan. Det är bra nu. Jag har gjort det alldeles för ofta och särskilt när jag är trött eller stressad – absolut när jag är både ock. Det är mitt lakmuspapper på hur jag har det. Jag tänker mest på mig själv då. Vrålet handlar alltid i sin bisats om att jag inte står ut. Med mitt eget. Att jag inte orkar lyssna eller vill ha bråk runt omkring mig. Ni ser det själva. Om inte så läs igen: jag, jag, jag och mig. Så kan vi inte ha det.

Då menar jag inte att vi inte ska vara arga eller låta ilska ha sin plats. För det ska den ha, men mot orättvisor och ojämlikhet eller mot beteenden som upprepas och som skadar människor fysiskt eller psykiskt. Ilska är vårt värn mot orätten. Men barn ska väl inte behöva lära sig innebörden i fraser ”mamma arg” som en av de tidiga två-ords meningarna. Så har det blivit den sista tiden hemma hos oss. Uma säger så och är två i januari. Den känns. Men det är slut på det nu.

En av mina närmsta vänner, som jag beundrar mycket för hennes reflekterande föräldraskap, påminde mig om teorin och metoden om lågaffektivt bemötande. Det har i 20 år varit min melodi, positiv psykologi är mitt fundamenta, men ibland hamnar jag ur spår och låter en annan klagansvisa få fäste. Mina ungar är värda ett föräldraskap som skärper sig och är sin bästa version. Inte som bara gör sitt bästa. ”Barn som uppför sig illa gör det för att de inte haft förutsättningar att kunna leva upp till våra krav eller förväntningar”. Citat från Bo Hejlskov Eldén, professor i psykologi. (Läs mer längst ner om metoden.)

Uma säger också ”stackars mamma” och klappar mig på kinden. Jag sänder min tacksamhetstanke till förskolans läroplan men också till Stina Wirsén och vem-böckerna där alla grundkänslor hanteras för riktigt små barn. Det är så bra att vi kan parafrasera tillsammans, Uma och jag. ”Nu är det bra igen”. Att hantera affekter tillsammans är så viktigt.

Men inte ska hon ta ansvar för att trösta sin mamma? Nej, det är inte vad jag menar, för det får hon inte. Jag tar själv ansvaret för detta. Så klart, att vara arg, kommer vara något som vi kommer få uppleva tillsammans igen.

För Umas spegling av situationen är egentligen bara en alarmklocka, ett perspektiv från sida . Hon är för liten för att bli utsatt för drakmamman. Just nu tänker jag mest på mina prinsar, eftersom det är dem jag skriker på. Jag inser att jag förväntat mig mer lyhördhet från dem än vad som är rimligt. Jag har slutat med det nu. Det är gjort och behöver inte upprepas för väldigt lite gott kommer av det. ”Barn lär sig inget av konflikter”, som Hejlskov Eldén säger.

*

Var kommer det ifrån då? Behovet av att skrika – eller bristen på förmågan att hantera sig i stunden då det bränner? Jag skalar löken och ser vad som döljer sig där. Vrålet är mitt uttryck för att jag önskar att jag som mamma var mer närvarande, som i härvarande, och hade mer psykisk ork för dem. När jag skalar av mina känslor inombords så är det detta som kommer fram. Jag har dåligt samvete och vill bara att allt ska bli och vara bra. Vrålat är lika mycket ett rop från sorgen över min egen fattigdom på psykisk ork.

Vissa av mina medmänniskor runt omkring mig drar ibland allt för snabba men välmenande slutsatser och tänker kanske att det är allt engagemang jag har för det goda samhället som tar orken och tiden från mina barn. Så är det inte. Jag skulle bete mig likadant ändå om jag hade tankarna på ett annat ställe, in i en annan tid, istället för att vara med barnen.

Jag är en drake, född av drakmodern. Det finns i blodet. Det är ju bristen på mental närvaro som är boven. En mental frånvaro har för mig med social oro att göra. Med skav i självkänsla. Istället för härvarande i kropp, själ och till och med ande – är jag upptagen med att fundera på hur jag ska skydda mig från ett upplevt hot av något slag eller med att förstå beteenden och problem som jag inte lyckats lösa ut. Klart är, att ju fler kontaktytor jag utsätter mig för, desto mer riskerar jag att möta osunda och otydliga sociala strukturer. Så jag löser det genom att träna min självkänsla, sorterar känslor, övar min förmåga till närvaro och kalibrerar mitt föräldraskap.

Närvaro upplevs exponentiellt. Den kan inte mätas i tid utan mäts i kvalitet. Hur är du närvarande? Att vara i nuet, just i denna stund i kroppen, och inte i gårdagen eller i morgondagen, det är det som är konsten och botemedlet. För då, har man kraft att parera känslan och har förmåga till blicken på den andre. Man låter jaget vila och självet ta plats som bara är. Draken ska inte besegras, den ska man lära sig bemästra och rida den så att man kan flyga tillsammans.

*

Se människan – Ecco homo – skulle också vara mitt biskopslöfte om jag skulle ha lila skjorta. Jag tror att det är nyckeln till så mycket. Se, på riktigt, se. Och det där med känslor – det är bara känslor. Bli bäst på att hantera dem istället. Sanningar gör oss fria.

Jag har slutat skrika på mina barn. Det är nog nu. Jag vet att det är som att åskan dundrar in och att det är svårt att finna skydd från ovädret. Solen får gå i moln och tårar ska få trilla. Det är att vara människa. Blixt och dunder sparar vi till de riktiga krigen.

⁃ Sluta skrik du med. Ingen mår bra av det. Ta hand om varandra och ta hand om livet!

***

TIPS

Inom psykologin kan man få hjälp på traven, som alltid. Låg-affektivt bemötande är en synnerligen bra metod. Kortfattat tar man utgångspunkt i insikten att man som vuxen inser att barn har svårt att förstå och hantera sina känslor. Det är en del av att vara barn. Har man ytterligare bekymmer kring detta, så som adhd, så är metoden än mer viktig. Det så kallade problemet med barns känslor är en vuxenkpnstruktion. De upplever inte ett problem med känslan eller beteendet, det är vuxenvärlden som sätter problemetiketten på det.

Metoden går ut på att förstå och bemöta barn utifrån deras situation. Man löser inte konflikter utan hjälper barn att lyckas. Som vuxen kan du påverka det problemskapamde beteendet och ta ansvar för hur du reagerar på det. Det är inte barnets fel. Barn bråkar för att de ska bli självständiga som vuxna och de lär sig inte av konflikter. De lär sig av att lyckas. Om barn ska lära sig självkontroll, vilket är målet, måste det finnas utrymme för det. Bort med dominans och disciplin. Barn ska inte lyda, de ska lära sig att samarbeta. Slutligen ska vi skapa rimliga förutsättningar för barn att uppföra sig. Vilka ramar är rimliga för dina barn? Lyssna, se och betrakta och tänk både åldersadekvat och anpassa till just det barnets känslomässiga mognad.

Lycka till!

Länk samlingssida om positiv psykologi

Energismart och digitalt blir ibland väldigt kallt 🥶

– Dra upp värmen Per, ropar jag från köket. Han ligger nedbäddad, lite sjuk så där, med sin skärm ett par centimeter från näsan. Han har appen där, som reglerar hela huset genom att sända till en liten dosa vid värmekällan. (Vår sjunde familjemedlem Ngenic – älskad av många här hemma #levermedenenergiexpert.) Han mumlar något svar och jag tänker att han kanske gav mig några gubbargument som att det är tillräckligt varmt för årstiden med 17 grader eller att elen är så dyr nu så vi väntar till april med att höja den.

Det blir i alla fall inte varmare under dagen utan kallare och kallare och kallare. Funderar på att leta upp Ebbas gamla enorma tofflor som ser ut som björnar eller de där stora dunsockarna som var så poppis för 15 år sedan. Kanske håller jag på att bli förkyld… igen. Osv. Osv.

Barnen huttrar också. Hugo, denna kalsongsovare, drar till och med på sig en pyjamas innan han säger god natt. Jag ursäktar det med att det alltid har varit kallt i det rummet han nyss fått ta över. Det kanske ska vara pyjamas framöver.

Idag steg maken upp från sängen och sa att det var kallt (tack och lov ense med mig) och började pilla på sin mobil. Nä, han hade inte behållt kylan i familjefostrande syfte utan faktiskt, så klart, höjt en grad. Men något var lurt. Det visade sig att batteriet på sändaren i den smarta termostaten där nere i pannrummet behövde bytas.

Skönt att han inte är en gubbe än, tänker jag. Men borde inte man fixa någon form av larm eller notis om att värmen inte jobbar trots att man sänt signalen? Har redan skickat in mitt förbättringsförslag till termostatleverantören som lovat mig ”en extra hjärna till uppvärmningen” av mitt hus. Det finns lite kvar där att önska kring det smarta energisystemet. Ping @ngenic och @tibber.

Ps

https://sverige.tibber.com om du vill spana på en intressant sätt att aha elbolag.

Jag är en julkliché. Förförd av varuhuset och med ett gnagande världssamvete. Kan en hemlös Jesus hjälpa?

Okey okey, vi har hört det tusen gånger, det där om julhets och julklappsångest och frågan om varför vi inte bara skiter i allt, lurar runt hörnen i samtida dialoger. Eller är det egentligen den där frågan om bristen på moral i överflödet vs att få leva en dröm?

Mina axlar värker och fingrarna är så där ömma och lite raspiga efter att ha burit kassar genom Åhléns salar och rulltrappor en hel förmiddag. Det började med att det bara var jag där. Riktigt trevligt, fullt med uppmärksammande expediter med perfekt make up och skön stil. Dofter på parfymavdelningen som förför. Smycken som glittrar tilltalande. En glimt in i Acne studios och så var eskapismen i full blom. Inte för att det är jag, men för att den stilen säljer vår barndom tidigt 80-tal i förpackad avantgarde. Jag är rätt imponerad hur vi kan leva drömmen en gång till i plagg värda från ett par till flera tusen lappar.

Inköp efter inköp. Drömvävnaderna i de tilltalande stilrena vrårna i köpcentrat lindrar eventuell köpvånda. Det värker i fötterna nu. Det har blivit kö till kassan. Jag är inte ensam nu och folk lystrar och liksom gnistrar till i deras annars glansiga blick när högtalaren berättar att du kan betala i vilken kassa du vill. Nån ger upp med en suck och ger efter.

– Vill du skänka 3 kronor till stadsmissionen? frågar expediterna. Vi svarar alla ja i kör. Så vi gör ändå gott, trots vårt varuberg. En överprisad julklänning i ekobomull får bli Umas. Afroart till julgranen, kanske gagnar det någon. Årets spel 2002, känns kvalité. Choklad som tackpresenter. En stund vid vackra tyger och drömmer om rean. Jag är en kliché, jag vet.

Nu stapplar jag ut till slut. På något sätt förundrad över hur jag stod ut så länge. Jag älskar ofta shopping, så är det. Jag älskar att köpa presenter. Mina drömmar om vackra saker och lyckliga medlemmar av familjen är lätt att tända. Men jag älskar inte vårt överflöd. Jag antar att också det är den här julens kliché. Trots vår klimatångest lär vi slå köprekord i år – igen. Trots att årets julklapp är begagnade kläder. Den julklappen köper jag året runt, varje år. Julklappar handlar jag ofta på blocket. Jag vet inte om det gör så stor skillnad. Drömmen om lyckan vs moralen är tuff. Vi står ju ändå där i kön redo med våra betalkort.

*

Ett år köptes det en klapp per peson i min ursprungsfamilj av mina föräldrar. Det var nog nu sa de. Vi var tonåringar då. Jag tyckte det var värdelöst. Fostrad i överflödet. Jag tänket på det ibland, hur det var så självklart och hur det kändes orättvist att bryta det som var vår dröm. Jag gör nog samma resa med mina barn är jag rädd. Men jorden behöver vår disruptiva förändring av vår konsumtion. Det som är disruptivt förändrar något radikalt. Gör helt om. Skapar nya spelplaner. Är det inte vad vi behöver?

Detta inlägg kommer inte sluta i dur, men vi behöver tänka på sånt här. Och prata om det.

*

Sitter så på pendeln som jag tog vid centralen. På vägen ut snubblade jag över en mor på gatan. Två barn på en bild i en mugg. Mina fingrar värker. Här på pendeln lägger en man en lapp framför mig. Jag läser i ögonvrån om att han är far till två barn varav en av dem är dödligt sjuk. Sant eller ej. Är det så här vi ska ha det i den drömska julens tider? Lycka för de få. En dröm för andra.

I världens städer ligger den hemlöse Jesus på en bänk. Man ser inte hans ansikte men man ser hans nakna perforerade fötter som sticker fram under filten. Man kan sitta där vid fotändan. Ta emot förlåtelsen. Sörja lite över världen och sig själv. Jag tror vi behöver se att den fattiga kanske är vår frälsare. Den utan något är den som gör oss rik. För vad har vi kvar när jakten på drömmen är över om inte det dyrbaraste som finns. Som ett minne över hans födelsedag kan vi få syn på det där barnet, skört, litet, hjälplöst. Strålande och full av hopp.

*

Tacksam ändå att stadsmissionen tar in procent på våra köp till fotvård för hemlösa, varm mat och tak över huvudet och kanske lite genuin gemenskap. Samtidigt säger jag åt helvete med skattesänkningar till sådana som mig som redan har så vi klarar oss och mer därtill.

Däckskifte på familjefartyget

De växer så det knakar. Lilla Uma säger tre ords meningar och ska strax innan sin två årsdag få flytta till ett eget rum. Det känns vemodigt och det känns härligt. Det är fantastiskt att få följa detta troll när hon lägger dag till dag. Det är vemodigt att ställa ut spjälsängen i carporten och förbereda för deportering till återvinningen. Det betyder att livet har tagit ett rejält kliv fram.

Och så betyder det att stora Ebba behöver byta rum med lillbrorsan. Från hennes självvalda château de la solitude till att bo granne med köket och nära till allt. Båda brorsorna får flytta in i hennes gamla enorma rum. Nu är det tjejernas tur att få bo i husets hjärta, tycker vi. Eller är det kanske grabbarna som vunnit vinstlotten med gemensamt gemak med extra allt.

Det har tagit oss tre långa dagar att flytta femsängar, bygga en garderob, laga en annan, sortera lego, playmobil, diskussioner om bevara eller inte, putsa duplo och byta väggar för tavlor. Kassar med för små kläder vandrade genom huset. Påse efter påse fylldes med sånt som kanske någon annan vill ha. Bänkar fyllda till bredden med saker när skåp blir någon annans bohag. Herregud – det tar tid att ömsa skinn och skifta rum.

Under tiden har Ruben ritat fartyg. Som vanligt. Fulla med fantastiska detaljer och beskrivningar av allt som man hittar på varje däck. Hugo var på födelsekalas en dag. Där spelades det troligtvis Fortnite trots att han inte får det för sin mamma. Hon blir ju tokig då och rasar över föräldrars vanvett att inte förmå förstå vad spelens innehåll och fantasi betyder för små hjärnor. Men mest av allt. Man leker inte lekar där man dödar varandra. Punkt.

Och sedan, mitt upp i inköpsfrågor och blocketförfrågningar så ska Hugo spela fotboll. Det är redan söndag och vi tittar på varandra och undrar hur vi ska komma till botten av ansatsen vi tagit. Glutenintoleransen tar samtidigt ut sin rätt. Ett mödosamt slitvargande när dagen går i moll. Rätt sak på rätt plats.

Så sänker sig friden och rummen står färdiga. Ebbas oas, pojkarnas dröm och lilltjejens första krypin. Vemod, glädje och däcksskiftet på familjefartyget är till ända. Jag tror vi kom i hamn denna gång också.

Och så hittade vi en fantastisk soffa på blocket också till barnens lekrum. För det blev ju reformerat på kuppen! När vi undersökte vad grabbarna ville ha för sittmiljö när de spelar Playstation så stod det klart. Soffan är bäst för då kan man liksom få mest studs när man säger jaaaaaaa! Alltså när man gjort mål. Älska design med barnen ☺️