Kategoriarkiv: Kärlek och livet

under enighetens fana

Jag har stängt in mig i arbetsrummet för att forma tankarna. Men jag är så klart inte ensam. På mitt ben hänger en förskoleledig treåring som viskar när hon leker att hon är på en häst. I korridoren utanför hörs en klarinett som sakta närmar sig dörren. I huvudet sjunger orden som ackompanjerar tonerna som rytmiskt ekar i huset. Tanken fastnar på innebörden i frasen” Sluten er under vår enighetsfana, fällen ej modet och segern är vår”. Det är första maj. Den kanske märkligaste vi varit med om.

Dörren öppnas till där vi sitter och fnissande ramlar pappa Per och Hugo in som den skärva av demonstrationstågsorkester som de är. Klarinetten har tystnat abrupt och jag förstår att deras upprymdhet inte har ett dugg med sångens innebörd att göra. De övar inför den överraskning som väntar farmor och farfar på första maj. Vi planerar ett eget litet första maj-tåg i deras trädgård om en timme. Har vi tur så är det uppehåll. Ebba kommer cykla från studentkorridoren norr om stan och möta upp hos. Plakat är fixade och musiken kommer finnas på plats. Men de kommer inte marschera samtidigt som Hugo spelar. Både Per och Hugo inser att den övningen kan bli lite mycket eftersom det är första gånger arbetets söner spelas av husets klarinettist.

Det är härligt med kreativiteten och engagemanget. Det är underbart med drivkraften som känns i hela huset, när familjen har ett gemensamt mål om att glädja de gamla som får stanna inomhus, och som väl aldrig har missat ett första-majtåg. Men om inte de kan komma till tåget så får tåget komma till dem.

Enlighetsfanan i dessa tider är kanske just det där. Att vi alla gör så gott vi kan för att skydda våra äldre och att minska smittspridningen. Ett skydd som är på bekostnad av jobb och social gemenskap för många. Det är ansträngande tider.

Vi ska inte tappa hoppet. Modet som vi behöver ha, det är att ändå tro på att vårt samhälle kommer att hålla.

Det är inte utan att man funderar på vad ett samhälle är. En idé om gemenskap. En vision om att hålla ihop och dela på bördan. En för alla. Alla för en. I nöden prövas vännen. Osv.

Och i allt detta, vad är då segern? I en tid när liv står på spel så känns segern som att livet får behållas för de många. Eller är det att vi är eniga och enade som är segern? Att vi gör detta tillsammans och på så sätt förstärker det gemensamma? Lika inför covid.

Mod är också ett förhållningssätt till rädsla. Att våga tro, trots att osäkerheten är stor och chanserna små. Våga tro på drömmen om att det är möjligt att leva det goda livet.

Just nu är det så tudelat det där med seger. Vi har haft så många förluster under vintern. Det är liv, det är drömmar, det är sätt att leva som fått offras. Vad finns för seger i det? Ingen så klart. Det är en fruktansvärd tid vi går igenom. Segern är att vi klarar det, trots allt.

Trots död, sorg, smärta och oro så ler vi mot varandra och ställer om vårt sätt att leva. Trots ledsenhet och isolering söker vi vägar för enighet, gemenskap och social värme. Trots viruset som likt en vålnad drar igenom världen och genom människors kroppar – så står vi upp och kämpar för att rädda samhällen, rädda liv och rädda tron på en varm mänsklighet.

Vi sluter upp under en enighetsfana. Möjligtvis står det så här på den: kärleken segrar alltid. För vi samlas nu över hela världen kring det som är viktigt. Att bry sig och ha omsorg om varandra. Det är det enda som betyder något. Varje dag som ej förflutit i kärlek är förspilld. Så är det bara.

*

En sista gång övas ”Arbetets söner” för att spelas om någon timme. Plakat med ord som ”mer godis till julen”, ”hela krockodilen, halva arvet” och ”jag bestämmer” (kanske umas skylt) är klara för att packas in. Det är en munter stämning i familjen Callenberg som känner lite av den nerv och glädje som första maj för oss handlar om. Att samlas för sånt som är viktigt för de många. För mig står det: kärleken segrar på den fana som jag bär inom mig. För evigt. Vi slutar inte kämpa för det goda, likvärdiga och solidariska samhället.

Dag 33

I begynnelsen var ordet. Vad betyder det ens? Jag sitter som vanligt numera hemma i ett tyst hus och känner hur tiden rusar mitt i stillheten. Det är de små rörelserna i rummet, mitt i min ensamhet, som visar att tiden ändå håller takten. Brisen som får fågelbordet utanför fönstret att gunga sakta i vinden på sitt snöre under vindskivan. Microsmå vågor i vattnet i glasflaskan på bordet framför mig som ger samspelande livstecken i takt med mina slag på tangenterna. Något fångar min rytm och jag blir varse om att jag finns i en verklighet. Solljuset som får elefanterna av silver i den barnsliga mobilen att kasta glittrande solkatter när de dansar sakta runt när värmen stiger i rummet. Jag är inte ensam. Jag är vid liv.

Orden formar vår verklighet. I en overklig tid behöver vi dem för att förklara vår nya tillvaro. Det är tydligt att orden behöver sägas. Vi behöver alla förstå, begripa och hantera. Både vårt eget inre och den då och då ofattbara omvärlden. Den fattbarheten behövs. Ord behövs.

Att säga dem rakt ut till vattenglaset eller till solkatterna blir lätt tokigt. I mitt rum där jag sitter finns många ansikten. Mina tavlor blir min fond och mina vittnen. Inser med all tid jag nu spenderar i mitt hem att jag har en vardag full med kvinnor i profil och inbjudande oändligheter i avtecknade landskap. Och en hel del fåglar. Fria skapelser med förmåga till vind under vingarna. Jag lyfter.

Det böljar i tujans tunga grenar där ute. Solen kastar kontraster. Livet är både varmt och mörkt just nu. Att sitta hemma och arbeta med alla kollegor på distans som numera är kvadrater med huvud och delar av en bål, gärna i grodperspektiv, det tär på mig. Jag blir mer verklig inför mig själv när jag möter kroppar i kött och blod. När känslorna och sinnesstämningarna förnims i fingertoppar och hår som dansar efter affekterna mina medsyskon i livet har. När rynkor spelar och fötter talar. Jag saknar de hela människorna. Alla deras nyanser. Jag blir hel och i fler nyanser själv med det.

Min röst har blivit viktigare i mina möten än min kropp. Min röst och villiga vänliga ögon. Vilja till möten och vilja till mod. Vilja till tröst och stabilitet. Vilja till lugn och resolutsamhet. Jag får teckna vem jag är och vad jag vill med min tunga och väga orden. För mitt uppe i denna ensamma fullspäckade, totalt relationsfullproppade arbetarvardag så behöver vi jobba massor och få mycket att hända. Det är så mycket som ska sägas och höras. Så många ord som ska formas.

Vi skyfflar information som om vi stod i ett flöde av rasande vattenmassor. Vi skyfflar för att rädda liv. Vi värderar insatser och sprider riktning. Sprider fart, manar till sans, skapar mål. Manar till handlingskraft. Får människor att finna varandra, finna syfte och ge mening och … tröst. Det är ett ledset samhälle nu. Välfärden omfamnar och ska trösta många. Trötta ryggar önskar att de fick ett par ömma klappar och strykningar. Social distans gör att ögon och röst måste smeka och förstå. Skapa livlinor. Ett helt samhällssystem behöver orka – trots allt. Mitt jobb behövs. Och där, mitt i allt viktigt, sitter jag i mysbyxor och undrar när jag ska borsta håret, om någonsin igen.

Mitt i tvivel, sorg, smärta finna det dock där som gör att vi orkar lite lite mer och spänner hanen. Ett hopp, en kreativitet och ett driv – människan reser sig upp, även i mysbyxor och i isolering. Det är vad ordet i begynnelsen handlar om.

Var inte rädd. Ljuset leder oss. Solkatter syns bara i kontrasterna. Spelande, livsfullt, lovande. I ensamheten vi alla upplever finns en ny gemenskap som gör oss mer enade och till ett än på mycket länge. I vår isolering blir vi lika inför oss själva och varandra. Det tär att inte orka, att känna demotivation. Vi känner den nog alla. Vi öppnar upp och ser att vi alla är lika i vår sårbarhet. Det finns ingen oberörd av det vi nu går igenom.

Min tro på människan har ökat. Våra användning av ord, som beskriver vår verklighet vittnar om det, våra numera varma hälsningar i etern, vår omfamnande attityd och mjukhet inför känslan att det är tufft att vara ensam. Medvetenheten om att kära dör. Någon känner någon som är nedsövd. Vänner förlorar nära. Adam saknas av så många. Adam… betyder människa. Människan som vi sörjer då de rycks så plötsligt obönhörligt, mitt i steget, bort.

Mitt i denna tröst så sörjer jag lite mig själv i smyg. Tänker att det kan vara jag som sövs ner i försök att rädda lungor. Insuper varje möte med mina barn och alla fyrkanter av människors digitala version – alla som jag tycker så mycket om – på jobbet, som vänner, som inspirationskällor. Vill minnas dem då. Tänk att behöva släppa taget om allt detta. Ett mörker drar genom världen. Var inte rädd viskar Ordet och jag fokuserar på ljuset. Nu gör vi det här och gör det bästa vi kan. Det är nog vad det betyder.

Det underbara som är nu

Det verkar klia under fotsulorna på den yngre av de två bröderna, som tar små mellanskutt när han tassar fram. Den äldre brodern rasar istället ihop en stund i en fåtölj liksom för att hämta hem insikten om att det är morgon. Det är tidigare än vanligt. Vi har något stort framför oss. Jag ser på mina bästa och fylls av den där värmen över vilka människor de är, helt i sina åldrar med löften om så mycket storslaget. En sekund av detta unnar jag mig innan jag fortsätter se till att vi har allt. Ljus, stake, tändstickor, inslagna paket i kulörta djurmönster och en liten yster kör. Pappa Per tar ton och vi faller in. Det gäller att starta nu innan hon vaknar av sig själv. Om jag hade vetat hur svårväckt hon visade sig vara denna morgon så skulle jag definitivt skyndat och hyschat mindre.

Lilla Uma, som nu fyller tre, fick vi sjunga för två gånger om med starkare och starkare stämmor blandat med fniss, innan hon yrvaket och med stor förvåning tittade upp på oss. – Uma, du fyller år, förklarar storebror med sin glada vackra röst och ögonen tindrar. Snart lyser hennes också omgiven av sina två bröder som varsamt hjälper henne med paketsnören och batterier till bollampan med en fjällräv bland snöglitterflan. Hon kramar sina små Elsa och Anna figurer och blir otroligt förvånad av den enorma mjukisdalmatinern som hennes mor släpat hem till allas överraskning. – Vad ska hon heta? frågar jag. – Gran Kanarieöarna, svarar Uma.

Sötnosen Uma Sally Lena född 17 januari 2017 är nu tre år. Det är underbart att få vara nära henne. Det är underbart med dagar när vi firar. Alla samlas vi efter jobbet och plugget och gör lite som vi brukar. Vi sjunger, vi leker, vi äter och vi skålar. Vi pratar, dansar kanske lite i köket och skrattar ända till läggdags. Då stoppas liten om som just firat sin dag. Ett år lägga till handlingarna och nya siffror ska sägas.

Inom mig tas det sakta adjö av en tid som var. Adjö min lilla tvååring med knubbiga armar och utmaningar med konsonanter och långa ord. Adjö hon som inte når pedalerna på trampcykeln och som behöver hjälp med strumporna. Hej då lilla magiska barn som kan gömmas i en famn och bäras enkelt på en arm. Hej du lilla stora som är förnumstigast av oss alla och redo att omfamna världen. Den värld du kommer att kunna minnas. Det är stort att träda in i treårsåldern.

Finner en film i mina stories som tar mig fyra år tillbaka i tiden. Där sjunger och spelar två pojkar ihop med sin pappa. – Nu är det är fredagsmys, skrålar de och drar i med ett osannolikt riff på munspel. Den yngste är just tre och den äldsta är sex år. De pojkarna finns och finns inte mer. Det är underbart att minnas dem och bära dem med sig. Jag är tacksam för att vi får väva in år efter år i vår minnesmatta. Jag både saknar de där små och är så lycklig över den tid som de är i nu. Det är märkligt med livet på det sättet. Uppenbarligen är den bästa tiden alltid nu. Så länge som man lever tillsammans.

För varje år påminns jag också av en facebooksväns förlust av sin vackra dotter. Hennes sista dag i livet har samma datum som Umas första, om än inte samma år. Hans runor som beskriver hans sorg är en spegel av den kärlek, den oändliga kärlek, som vi kan hysa för varandra. På ett sätt har vi samma känsla den 17 januari, Måns och jag. På ett sätt helt motsatta. Jag får fortsätta och spinna mina trådar med en liten. Se henne växa. Där är livet orättvist. Det är hårt att överleva dem man älskar. Det är det, eftersom sorgen är ett mått på hur vi älskat och velat fortsätta dela det underbara som är nu.

Louise

Januari med hopp om livet

Januari. Med det kommer alltid själsligt mörker. Som att vissa dar gå i cement med en hinna över ögonen, försvagade ansiktsmuskler förhindrade till leende och krypande ångest i armar och leder.

Trött och orkeslös. Rastlös och sugen på sött. Vill bara spela TV-spel och dra något gammalt över mig. Likgiltig. Stel. Matt. Vore nog bäst om jag var ensam och besparade människor mig. Eller spillran av det som är jag, som de ändå inte kan limma ihop.

Men som Torsten säger: jag reser mig igen. Det gör jag alltid. Eller som Anna sa: ett litet kliv. Det är allt som behövs.

Jag håller mig sysselsatt och ser till att klara varje dag till natt. Då får jag äntligen den läkande sömnen. En natt till. Och en till. Och en till. Till slut. Ljus.

***

Jag blir 42 i januari. Jag får vara 3 med Uma. 7 med Ruben och 10 med Hugo. Jag får vara 21 med Ebba. Alla dessa åldrar gör mig rik. Det tar mig tillbaka och besöker mig i vinterdimman.

Minns mörkret också när jag var i skolåldern. Hur jag låg i sängen i mitt blommiga rum och inte kunde sova. Ensam med tankarna. Tårlöst ledsen.

Ovanför hör jag mammas steg i köket. Hon grejar med något. Kanske pratar med någon. Det är både tryggt att veta att huset är fullt och ger en känsla av livlina. Men mest av allt önskar jag så innerligt att hon känner att jag behöver henne. Jag önskar så att höra hennes steg nerför källartrappen mot mitt rum. Ljudet av ljusknappen som ger löfte om omsorg. Det är tyst. Hon kom så sällan. I rummet bredvid brummar den kallande torktumlaren.

Men när de starka händerna var där så klappade de långsamt och mjukt från hjässan nedför hela ansiktet. Min mammas händer. Värme. Lugn. Min själ andas ut.

***

Det kanske inte var så sällan som jag minns. Eller så var det ändå mer sällan och fantasin som ersatte verkligheten har byggt förnimmelsen tillsammans med mina starka kroppsminnen och önskningar. Oavsett är det lilla Lollos berättelse. Hon känner sig ensam.

Den väcker smärta och ömhet. Ilska och vanmakt. Längtan. Saknad. Minnet ger lycka.

Jag förs tillbaka till detta när januarisolen står lågt bakom diset. Återtåg till den ensamma flickan i ett blommigt rum. Det är hon som kryper upp i soffan här hemma hos mig med armarna om sina ben. Hon är nio år. Vill gärna gråta men hon blir bara stilla.

– Gaska upp dig, säger jag och stryker min hand över hennes ansikte. Ler varmt och ser in i ögonen. Mina ögon. Hon behöver leka lite med mig tror jag.

Vi går in till mina två mellanbarn. Pojkar som är sju och tio. Den lilla har somnat men den store ligger och ska snart sova. Jag sätter mig på kanten av hans säng och drar starka händer över hans rygg utanpå täcket. Håller värmande händer över hans skuldror. Är bara där. Vi småpratar lite som bara vi kan. Vi njuter av det. Jag känner mig hel och vuxen.

Det är så jag mästrar mitt januari. Återtågets månad till att knyta an. En möjlighet till läkedom och helhet. Som att bestiga berg utan syrgas. Ibland lyckas man inte nå toppen. En krävande svart månad som vissa år mest önskas glömmas bort.

Jag söker styrka och vandringskäpp i kargt januariland i meditativ psalmsång. Och stryker min hand över mitt barns ansikte.

***

Taizésången få bli min meditation. Tolkningsnyckel för dig som är ovan: Gud för mig är livgivande kärlek och mittkraft.

”Min själ får vila ut

i stillhet hos Gud,

i frid fylls jag av liv.

Endast i Herren

finner själen vila,

vilar ut hos Gud.”

Hjälp nu flyttar hon

Så kom den där dagen då glädjen exploderade i hennes ansikte. Ja hela kroppen faktiskt. Det började med en sms-tråd som aldrig tog slut med glada emojis och tillrop och slutade med en high-five över beslutet att hon och jag skulle åka till Ikea tillsammans. Hon hade fått en lägenhet. En egen. Utan mig.

Det är inte utan att det känns. Så är det faktiskt. Det känns på så många sätt. Vi är klara med varandra som mamma och barn. Hennes helt egna liv börjar ta fart och vi blir något annat. Men vad är det där andra egentligen? Jag är ju alltid hennes mor. Hon alltid mitt barn. Men det är något annat som nu kommer till. En vald relation. Inte en som vi fått.

Jag minns min egen mamma som vid ett tillfälle, när jag försökte vara så där liten igen, fast jag var 21, lite puttade bort mig och sa: – nu är du vuxen! Då får man klara sig själv. Det låter lite skarpt, och det var nog också skarpt, men det var sant. De orden betydde en hel del för mig. Skillnaden mellan mig och min dotter, som nu också är 21, var att jag var mamma till henne då. Hon var 1 år. Så klart kände min mamma ett behov, och kanske en oro, att jag skulle klara mig på egna ben eftersom jag behövde finnas för någon annan.

Min dotter hon har inte en egen dotter som så att säga är anledningen till att jag behöver se till att hon står på egna ben – för barnets skull. Nej, men hon behöver lika mycket att jag släpper taget om att vara hennes beskyddande mamma. Friheten som kommer med lite hemligheter. Möjligheterna som kommer med insikten om att det nu är jag som bestämmer allt. Jag önskar henne den friheten och alla de möjligheterna som kommer med den.

Men hon ska alltid ha en plats och en famn här. Alltid. Jag kommer beskydda henne på ett annat sätt nu. Spirituellt och genom att dela livet, men mer på lika villkor. Med det tomrum som kommer skapas genom hennes flytt kommer vi få fylla på med andra värden. Jag ser fram emot att skapa dem tillsammans med henne.

Ebba, jag önskar dig allt det bästa och är egentligen lika lycklig som du! Fast mina ögon blir blanka av att trossen från kajen dras. Nu lägger du ut och styr din kurs. Kvar står jag i hemmahamnen och minns alla underbara dagar tillsammans. Nu återstår resten av vårt fina liv tillsammans, som två vuxna kvinnor med speciella band som aldrig bryts.

PS – frågade Per om vi inte nu behöver fylla på med ett nytt barn eller en hund. Han sa att det inte går till så. Han har så klart rätt. #älskarattvaramamma #hjälphonärstor

Roblox, förstoppning och familjeförhandling

Det är söndag och vi är mitt i livets virvel. I stormens öga känns det alltid lugnt. Ibland är det så livet är för en fyrbarnsfamilj. Några spelar roblox med varandra i en obäddad dubbelsäng. Någon verkar förstoppad men på väldigt bra humör. Vi vuxna letar lavemang och hittar några som gick ut 2015. Letar vidare och finner jackpot. Utgång 2020 – bara att köra! Och tur är väl det, för ute går inte att köra.

Snön ligger i vackra drivor på staketen utanför. Minst 20 centimeter glimrande vattenkristaller gör tillvaron ljus. Att pulsa sig till bilen och ta sig till närakuten med ett alltigenom superpiggt barn, som bara har alla tecken på förstoppning – nä det är nog bättre att försöka undvika det. Avskyr att möta sjukvårdens trötta ögon när man kommer med någon som är för frisk för att vara sjuk.

Samtalen mellan frukostservice och sökande efter klyx handlar om känslor och förändringar i livet. Jag är lite arg och har varit det en tid. Lite skam finns på ett hörn. Vi behöver prata om det. Det är i grunden så vi jobbar. Ut med det! (Identifiera känslor är väldigt bra verktyg för att hjälpa sig själv – här är tips på hur man kan göra genom mentalisering m.m.).

Livets skiften för med sig sånt i kölvattnet. Det river upp och sätter händelser i perspektiv med varandra. Man behöver ventilera och man behöver lyssna med stora öron. Det gör vi bra även om det hackar lite eftersom vi naturligtvis är olika. Man behöver samtidigt ta ansvar för varandra och ta ansvar för sig själv. En balansgång som kräver gas och broms.

Per har också nyss läst Tommy Hellstens bok, Flodhästen i vardagsrummet. Jag själv läste den 1999 med stor behållning. Den öppnade många perspektiv för mig och präglat mycket av mitt tankesätt. Hellsten är både psykoterapeut och teolog. Hans tankesätt blev tidigt en del av mitt förståelsesystem.

Boken handlar om medberoende till varann och till sina livsvillkor i barndomen. Mitt villkor handlade om min handikappade bror och anpassningen till det.

Jag fick så fin hjälp som tonåring att se och förstå det. Jag fick ett språk för känslor och fick se hur vi alla påverkar varandra. Ingen är ett vakuum. Det är därför ansvar är så viktigt att kunna prata om och ta.

Jag tror vi alla har lite olika berättelser om medberoende. Någon har mer svårhanterliga med sjukdom, beroenden eller psykisk ohälsa. Andra har arbetsnarkomani och skilsmässor. Allt kan prägla. Ibland är det inte ens vår egen barndom utan våra föräldrars som tas med in i vårt liv. Sociala kedjor av minnen och händelser. Det är så vi blir dem vi är.

Älskar dessa samtal samtidigt som de är jobbiga. Nu ska jag gå och krama om min man och få honom och förstå det. Sedan ska jag klyxa barn. Livets alla skeden 💩.

Allt har sin tid. Men det är inte utan att det känns.

Styrelsearbete är så roligt. Demokrati är fruktansvärt meningsfullt. Jag älskar att få bidra. Det finaste jag vet är att få leda många människor gemensamt genom möten och samskapa stora saker ihop. Oj vad jag har älskat mitt uppdrag som ordförande för socialdemokraterna i Huddinge. Men nu tar det uppdraget slut. 9 mars så ska någon annan än jag väljas till att leda det som är på väg att bli Sveriges modernaste folkrörelse med hjärtat hos medborgarna och engagemanget för jämlikheten.

Och man ska ju sluta när man är på topp. Jo, det är så klart lätt att resonera så, men det är inte riktigt hela sanningen. Jag är så stolt över vart vi är idag och hade på ett sätt gärna varit med och lett resan framåt. Men samtidigt så finns det något som är viktigare för mig och det är ett hållbart liv.

Man har bara ett och det ska räcka till för lyckan. Min egen och för de som jag berör i mitt egna neuralverk av människoöden och hjärtan.

En person som har gjort det möjligt för mig att engagera mig djupt och länge och på ledande position inom mestadels socialdemokraternas lokala nivå – det är min man Per. Han har varit vår vardagshjälte här hemma varje vecka, många gånger om. Tack vare honom har mina barn alltid haft ett hem med föräldrar hemma och som tryggt sett till att det flyter på. Jag kan också ha varit fysiskt hemma men i telefon eller sittandes med en läs eller skrivuppgift för partiets räkning. Då går tiden till annat än det där fina kittet som inte kan köpas in som tjänster eller så.

Nä, han har varit där. Och nu behöver vi vara där för varandra. Vi har båda fått nya jobb, som kommer kräva mer av oss båda. Per har framför allt fått ett jobb där han kommer behöva prata i telefon, smygjobba på toaletten eller bli sittandes med en skriv eller läsuppgift när det är dags för läxläsning eller godnattsagor. Så vi behöver finnas för varandra. Det känns både bra och helt rätt att det är så. Allt har sin tid, men det känns att ömsa skinn.

MEN – det viktigaste som jag vill säga, det är att nu är det din tur att jobba för demokratin och ha ett otroligt roligt och spännande inslag i ditt liv. Att engagera sig politiskt är något av det finaste och mest meningsfulla jag har gjort. Så svårt ibland, mestadels varmt och härligt, ibland lite kallt att knacka dörr. Framförallt så vet jag att jag har varit med och påverkat Sveriges riktning och utveckling på riktigt. Det är häftigt, det är viktigt och det är att värna demokratin.

Jag kommer gärna tillbaka i ideella förtroendeuppdrag, när en annan tid är – tills dess så tänker jag att det är din tur nu. Hör av dig till din närmaste partiorganisation eller NGO och ge ditt bästa för allas vår framtid.

Det är så vi kan bära vårt samhälle lite var och det är så vi hälsosamt också får ha engagemang. Det är demokratiskt att bära tillsammans, lite åt gången, lite då och nu.

Gör skillnad ❤

Livets vatten i ett glas eller i en handling

En liten röst skär in i drömmen. Klart och tydligt i mörkret ropar det från ett vaket barn. Mamma, mamma, mamma. Som ett rådjurskid som skäller ljust i skogen. Jag vaknar när jag redan är i hallen, stapplandes mot den lilla människan i randig pyjamas. En katt under armen. Hon ser på mig där hon står i köket. Det är midnatt konstaterar jag efter en snabb blick på micron. – Vatten tack mamma, säger hon. -vatten! Jag heller upp lite grann och ger henne muggen. Hon dricker girigt. -Mer! gastar hon. Mer!

Hon var sjuk och svag igår. Magsjuka för första gången. Nu är blicken klar, men jag vill inte ge henne för mycket. Det är rätt slitigt att byta lakan och sova på vakt. Men den lilla rösten är uppfodrande.

-Töttig, meja vatten, säger hon igen på sitt tvåårssätt. Ljuvliga barn. Hon får så mycket hon vill. Åt skogen med sömnen.

Det är en rikedom att kunna ge sitt barn det hon behöver. Vaknade i morse och skrollade trött igenom sociala medier. Hjälporganisationerna jagar mitt samvete med filmer på barn som också vill ha ett glas vatten. Känner att jag sörjer världens orättvisor idag samtidigt som jag gläds åt min egen lyckliga stjärna. Vi behöver alla bidra och låta vårt stjärnglönsande liv spilla över till fler.

Men hur gör vi det så att det blir en skillnad? Åtminstone jag blir nästan handlingsförlamad av bilderna på de törstiga undernärda barnen. Mitt sätt blir autogiro till Svenska kyrkans internationella arbete och det blir en strukturell kamp mot orättvisor. Samtal med mina barn. Tänka på Buddhas tårar över en lidande värld. Vi måste bry oss.

Hur gör du?

När jag fyllde år hjälpte Facebook mig att samla in 3700 kr till kampanjen Född flicka. Den mest meningsfulla present jag fått.

Den lilla randiga somnade tillfreds bredvid mig. Nu på morgonen var jag ett mammavrak efter en minst sagt obekväm natt. Men en natt väl värt det. Mitt törstiga barn sov sött med ett stillat begär och en trygg och varm famn. Jag önskar det till alla barn.

Draken som slutade skrika och lärde sina barn att flyga.

Här är både en bekännelse, ett löfte och ett försök att sprida kärleksfullt föräldraskap vidare. Draken har något att berätta.

Jag har slutat skrika på mina barn, någonsin igen. Det löftet gav jag himlarna för tre veckor sedan. Det är bra nu. Jag har gjort det alldeles för ofta och särskilt när jag är trött eller stressad – absolut när jag är både ock. Det är mitt lakmuspapper på hur jag har det. Jag tänker mest på mig själv då. Vrålet handlar alltid i sin bisats om att jag inte står ut. Med mitt eget. Att jag inte orkar lyssna eller vill ha bråk runt omkring mig. Ni ser det själva. Om inte så läs igen: jag, jag, jag och mig. Så kan vi inte ha det.

Då menar jag inte att vi inte ska vara arga eller låta ilska ha sin plats. För det ska den ha, men mot orättvisor och ojämlikhet eller mot beteenden som upprepas och som skadar människor fysiskt eller psykiskt. Ilska är vårt värn mot orätten. Men barn ska väl inte behöva lära sig innebörden i fraser ”mamma arg” som en av de tidiga två-ords meningarna. Så har det blivit den sista tiden hemma hos oss. Uma säger så och är två i januari. Den känns. Men det är slut på det nu.

En av mina närmsta vänner, som jag beundrar mycket för hennes reflekterande föräldraskap, påminde mig om teorin och metoden om lågaffektivt bemötande. Det har i 20 år varit min melodi, positiv psykologi är mitt fundamenta, men ibland hamnar jag ur spår och låter en annan klagansvisa få fäste. Mina ungar är värda ett föräldraskap som skärper sig och är sin bästa version. Inte som bara gör sitt bästa. ”Barn som uppför sig illa gör det för att de inte haft förutsättningar att kunna leva upp till våra krav eller förväntningar”. Citat från Bo Hejlskov Eldén, professor i psykologi. (Läs mer längst ner om metoden.)

Uma säger också ”stackars mamma” och klappar mig på kinden. Jag sänder min tacksamhetstanke till förskolans läroplan men också till Stina Wirsén och vem-böckerna där alla grundkänslor hanteras för riktigt små barn. Det är så bra att vi kan parafrasera tillsammans, Uma och jag. ”Nu är det bra igen”. Att hantera affekter tillsammans är så viktigt.

Men inte ska hon ta ansvar för att trösta sin mamma? Nej, det är inte vad jag menar, för det får hon inte. Jag tar själv ansvaret för detta. Så klart, att vara arg, kommer vara något som vi kommer få uppleva tillsammans igen.

För Umas spegling av situationen är egentligen bara en alarmklocka, ett perspektiv från sida . Hon är för liten för att bli utsatt för drakmamman. Just nu tänker jag mest på mina prinsar, eftersom det är dem jag skriker på. Jag inser att jag förväntat mig mer lyhördhet från dem än vad som är rimligt. Jag har slutat med det nu. Det är gjort och behöver inte upprepas för väldigt lite gott kommer av det. ”Barn lär sig inget av konflikter”, som Hejlskov Eldén säger.

*

Var kommer det ifrån då? Behovet av att skrika – eller bristen på förmågan att hantera sig i stunden då det bränner? Jag skalar löken och ser vad som döljer sig där. Vrålet är mitt uttryck för att jag önskar att jag som mamma var mer närvarande, som i härvarande, och hade mer psykisk ork för dem. När jag skalar av mina känslor inombords så är det detta som kommer fram. Jag har dåligt samvete och vill bara att allt ska bli och vara bra. Vrålat är lika mycket ett rop från sorgen över min egen fattigdom på psykisk ork.

Vissa av mina medmänniskor runt omkring mig drar ibland allt för snabba men välmenande slutsatser och tänker kanske att det är allt engagemang jag har för det goda samhället som tar orken och tiden från mina barn. Så är det inte. Jag skulle bete mig likadant ändå om jag hade tankarna på ett annat ställe, in i en annan tid, istället för att vara med barnen.

Jag är en drake, född av drakmodern. Det finns i blodet. Det är ju bristen på mental närvaro som är boven. En mental frånvaro har för mig med social oro att göra. Med skav i självkänsla. Istället för härvarande i kropp, själ och till och med ande – är jag upptagen med att fundera på hur jag ska skydda mig från ett upplevt hot av något slag eller med att förstå beteenden och problem som jag inte lyckats lösa ut. Klart är, att ju fler kontaktytor jag utsätter mig för, desto mer riskerar jag att möta osunda och otydliga sociala strukturer. Så jag löser det genom att träna min självkänsla, sorterar känslor, övar min förmåga till närvaro och kalibrerar mitt föräldraskap.

Närvaro upplevs exponentiellt. Den kan inte mätas i tid utan mäts i kvalitet. Hur är du närvarande? Att vara i nuet, just i denna stund i kroppen, och inte i gårdagen eller i morgondagen, det är det som är konsten och botemedlet. För då, har man kraft att parera känslan och har förmåga till blicken på den andre. Man låter jaget vila och självet ta plats som bara är. Draken ska inte besegras, den ska man lära sig bemästra och rida den så att man kan flyga tillsammans.

*

Se människan – Ecco homo – skulle också vara mitt biskopslöfte om jag skulle ha lila skjorta. Jag tror att det är nyckeln till så mycket. Se, på riktigt, se. Och det där med känslor – det är bara känslor. Bli bäst på att hantera dem istället. Sanningar gör oss fria.

Jag har slutat skrika på mina barn. Det är nog nu. Jag vet att det är som att åskan dundrar in och att det är svårt att finna skydd från ovädret. Solen får gå i moln och tårar ska få trilla. Det är att vara människa. Blixt och dunder sparar vi till de riktiga krigen.

⁃ Sluta skrik du med. Ingen mår bra av det. Ta hand om varandra och ta hand om livet!

***

TIPS

Inom psykologin kan man få hjälp på traven, som alltid. Låg-affektivt bemötande är en synnerligen bra metod. Kortfattat tar man utgångspunkt i insikten att man som vuxen inser att barn har svårt att förstå och hantera sina känslor. Det är en del av att vara barn. Har man ytterligare bekymmer kring detta, så som adhd, så är metoden än mer viktig. Det så kallade problemet med barns känslor är en vuxenkpnstruktion. De upplever inte ett problem med känslan eller beteendet, det är vuxenvärlden som sätter problemetiketten på det.

Metoden går ut på att förstå och bemöta barn utifrån deras situation. Man löser inte konflikter utan hjälper barn att lyckas. Som vuxen kan du påverka det problemskapamde beteendet och ta ansvar för hur du reagerar på det. Det är inte barnets fel. Barn bråkar för att de ska bli självständiga som vuxna och de lär sig inte av konflikter. De lär sig av att lyckas. Om barn ska lära sig självkontroll, vilket är målet, måste det finnas utrymme för det. Bort med dominans och disciplin. Barn ska inte lyda, de ska lära sig att samarbeta. Slutligen ska vi skapa rimliga förutsättningar för barn att uppföra sig. Vilka ramar är rimliga för dina barn? Lyssna, se och betrakta och tänk både åldersadekvat och anpassa till just det barnets känslomässiga mognad.

Lycka till!

Länk samlingssida om positiv psykologi

Energismart och digitalt blir ibland väldigt kallt 🥶

– Dra upp värmen Per, ropar jag från köket. Han ligger nedbäddad, lite sjuk så där, med sin skärm ett par centimeter från näsan. Han har appen där, som reglerar hela huset genom att sända till en liten dosa vid värmekällan. (Vår sjunde familjemedlem Ngenic – älskad av många här hemma #levermedenenergiexpert.) Han mumlar något svar och jag tänker att han kanske gav mig några gubbargument som att det är tillräckligt varmt för årstiden med 17 grader eller att elen är så dyr nu så vi väntar till april med att höja den.

Det blir i alla fall inte varmare under dagen utan kallare och kallare och kallare. Funderar på att leta upp Ebbas gamla enorma tofflor som ser ut som björnar eller de där stora dunsockarna som var så poppis för 15 år sedan. Kanske håller jag på att bli förkyld… igen. Osv. Osv.

Barnen huttrar också. Hugo, denna kalsongsovare, drar till och med på sig en pyjamas innan han säger god natt. Jag ursäktar det med att det alltid har varit kallt i det rummet han nyss fått ta över. Det kanske ska vara pyjamas framöver.

Idag steg maken upp från sängen och sa att det var kallt (tack och lov ense med mig) och började pilla på sin mobil. Nä, han hade inte behållt kylan i familjefostrande syfte utan faktiskt, så klart, höjt en grad. Men något var lurt. Det visade sig att batteriet på sändaren i den smarta termostaten där nere i pannrummet behövde bytas.

Skönt att han inte är en gubbe än, tänker jag. Men borde inte man fixa någon form av larm eller notis om att värmen inte jobbar trots att man sänt signalen? Har redan skickat in mitt förbättringsförslag till termostatleverantören som lovat mig ”en extra hjärna till uppvärmningen” av mitt hus. Det finns lite kvar där att önska kring det smarta energisystemet. Ping @ngenic och @tibber.

Ps

https://sverige.tibber.com om du vill spana på en intressant sätt att aha elbolag.