Kategoriarkiv: kärlek

Den yttersta tiden.

Det är mycket ondska i vår tid. Det har det alltid varit i människans historia. Gud vad vi behöver hjälp att tänka gott, göra gott och läka sådant som är trasigt! Som kollektiv är vi ju hopplösa. Ibland som individer också.

I vår samtid pratar man inte så mycket om det där att vi också har skuggsidor. Vi är så upptagna vid att alla ska se det som är bra med oss. Lite ängsligt så där är vi bekräftelsenarkomaner. Se mig, älska mig, hör mig. Avslöja mig inte. För vem är du att berätta att jag inte duger?!? (Framför allt eftersom vi alla till mans verkar bära på den hemligheten av rädsla för att det är just så).

Yttersta tiden. Är den nu? På ett sätt är den alltid här. Så är det med det eviga nuet. Det är nu det gäller. Det är nu livet sker.

Att välja det rätta i varje stund och varje tid är omöjligt. När man börjar tänka på det så blir man lätt modfälld. Man får lätt kramp och prestationsångest. Kanske bäst att inte tänka så mycket på det. För hur pratar man om det i en tid när det existentiella samtalet förseglats till det som kallas privat? Och kanske därför ligger det och mal inom oss. Oron för att inte göra tillräckligt för att duga.

I det ljuset av evig tid och det omöjliga att göra osjälviskt rätt i varje steg så förstår jag de klagans rop som kommer från troende människor genom alla tider. Från alla dem som på någotvis omfamnat tanken att det spelar roll vilken värld vi tror på och vilket bidrag vi själva ger in i den. De som förstått att vi behöver förlåta vår brustenhet för att orka fortsätta vilja och försöka. Klappa oss själva så där lite på axeln.

I den tanketråden kommer man snabbt till kärnan i den troendes livsrymd. Det handlar om att älska det man fått. Sitt jag. Det man är ensam kvar när då alla gått hem. Den gåva som är livet. Genom att ha frid och fred med sig själv, sitt ljus och mörker, yin och yan så flödar kärleken vidare. Med tillförsikt, värme och fördragsamhet ser vi på vår grannes flisa och tillkortakommande. Vi lär oss älska förbehållslöst. Och för att klara just det behöver vi det andra subjektet, dvs att vi redan från början och förbehållslöst är just älskade av livet självt. Vissa kallar det för gud.

Då, när vi omfamnar detta faktum, är vi redo att älska världen och ta hand om den utifrån ren och skär tacksamhet. Inte för någon annan anledning än att få ge tillbaka av den kärlek vi känt.

Det är en svår uppgift i den här yttersta tiden. Så mycket perfektionism och polerande av ytor och materialism. Så mycket framgångsfokus. Tillväxt trots att världen svämmar över samtidigt som den svälter. Svårt att bortse från detta och låta acceptansen och kärleken komma över oss bara för att vi är.

”Jag är” – det är en av de äldsta mysterierna i monoteismen. Ett annat namn för Gud. Adonaj, jhvh, elohim. Den som älskar. Det var den där brinnande busken där gud beskriver sig som själva varandet. Jag är…. är det så heligheten bor inom oss alla?

Descartes hade en annan tagning på det under upplysningstiden: cogito ergo sum, sa han och ville göra upp med dogmer och pekade fram mot vår tids världsbild. Det betyder ”jag tänker alltså är jag”. Han lade till ”tänkandet” vilket också bidragit till vår tids ambivalens inför att duga. Det har i många hundra år inte räckt med att vara. Är det dags för det nu?

Omfördelningens tid. Står den vid vår dörr? Jag önskar det. I mitt inre så gör jag plats för henne. Låt rätt sak ta rätt tid. Låta kärleken lysa på mina skuggor och läka ut det som skaver. Låta rädslan byta plats med nyfikenhet. Fundera på vad jag kan ge för att få. Låta tänkandet stå tillbaka lite. Bara lyssna till mantrat att duga som man är. ”Je suis” räcker långt. Oam.

Det är mycket ondska i vår tid. Men godheten vinner alltid för i kärlekens matematik blir ett plus ett alltid tre. Tillsammans kan vi ändra vår tids normer och ge mer för att få behålla den värld som vi känner som vår. Det börjat med dig och mig.

Love thyself!

… och för dig som vill ha lite psykologisk fakta i målet så kan du läsa den här artikeln i Psykology today om vilka effekter det får i ditt liv med att jobba på din självkänsla med något som kallas ”self-compassion”.

Konsten att (över)leva småbarnstiden genom att stärka det som ger mening och skapar tacksamhet.

Plötsligt står man där med en barnvagn och kalendern full med möten. Det är avstämningsdag som alla torsdagar och man sänder en stilla bön till alla om förståelse för småbarnslivet. En bön om förmåga till mentalisering och med det både medlidande, medkänsla och tankar i riktningen: det är inte jag som är oviktig för min chef, det är ett familjeliv och ett livspussel som dramatiserar sig också i min arbetsdag utan att jag valt det.

Folk är ju förstående. Många har ju varit där. Men på mitt jobb är väldigt få mitt i pusslet. På min enhet är jag exempelvis yngst och har nog flest barn. I alla fall som bor hemma. Men förståelsen för småbarnslivets vedermödor får inte bli övertolkning på hur ansträngande det är. Man behöver inte en tung hand på axeln som tycker synd om en. Man behöver pepp och uppmuntran om hur bra man ändå klarar det. Speciellt om ens små änglar är ens livselixir.

Coping som vägen till hälsa och välgång

Det blir en förmåga till det salutogena. Man ska fokusera på det som funkar, på det som är friskt och starkt. Det ger energi och mening för att klara tuffa situationer. Å vad jag älskar copingteorierna! De är så klockrena. Det handlar om förmågan att lyckas göra eller klara av saker. Coping blir då en nyckel till lycka.

Inom folkhälsoforskningen och grenen socialmedicin så pekar man på denna förmåga för att ha och behålla livskvalitet. Förmågan att ge mening och hitta vägar igenom och ut svåra situationer, som exempel ohälsa, har med våra metoder till lösning och fokus på möjligheter snarare än ältande och förtvivlan.

Om man sättet in de perspektiven i småbarnslivet mitt i arbetslivet så blir coping just den där livlinan. Hemma hos mig ”copar” vi genom att dansa, stoja, skratta och berätta för varandra hur lätt det är att tycka om varandra – även när det är lite svårare.

Humorn är ett av våra viktigaste vapen mot stressen. Att få distans och skoja om allt gör missar och felsteg lättare och till och med något som för en stund får ge kraft och energi.

Vi (jag) copar också genom det konkreta småbarnsstöket genom att sätta färg på väggarna och ha tavlor jag älskar. Det får mig på gott sinneshumör. Sån är jag och sånt skapar glädje i röran. En slags distraktion kanske.

Vi hanterar det oförutsedda med inställningen att det löser sig kryddat med självkänslan i vårt föräldraskap som baseras på uppfattningen att vi är bra på att just lösa saker. Vi kan det här! Och så lite brittisk royalism när det stormar något väldigt: keep calm and carry on.

En ode till mina skatter

Jag ser också till att smeka min man över bröstet och pussa på honom när frukosttiden plötsligt blivit minimal och barnen redan slåss om legobitar och pekböcker. Så att det känns som om det bara är vi, om så bara för en sekund. Han behöver det. Jag gillar det.

Om kvällen stärker jag min coping genom att förstärka mitt sammanhang och fylla det med guld. Jag tackar för dagen. För alla stunder. För att jag får vara rik på nära och kära.

Jag sänder tacksamhet till gudar och kärleken varje kväll när jag går runt i det nedsläkta huset, kryssande mellan skor, ritpapper och plast och stoppar om mina gullisar. Tar mig tid att fyllas på. Jag nämner deras namn, jag befäster min skatt och styrka.

Uma – sötis och allas vår chef just nu. Hon med den älskade lilla kroppen som bär den stora personligheten. Jag för handen längst med hennes rundning från nacke till liten rumpa där hon sover djupt på barnposition i sin spjälsäng. Man kan inte låta bli. Full av beundran.

Vackra Hugo som så klart gjort en korv av påslakanet och kastat huvudet bak i sängen. Han med den stora logiken och förnuftet. Han med det pärlande skrattet och buset bara sekunder bort. Som man nu inte får pussa hur som helst men som gärna viket ihop sin nioårskropp så att den får plats i mammas famn. Ändå. Om kvällarna läser vi om riddare och spejare i ett land i belägring. Vår stund och vår tankning av varandra. Han jordar mig.

Och så sköna Ruben. Min känslomässiga vulkan och mitt sockervadd. Solen går upp och den går ner flera gånger om dagen. Just nu har han också ovädersmoln över sin upplevelse av sin mamma. Han blir arg och sur och besviken. Allt som oftast. Och det är något väldigt bra för vi har varit så tighta i så många år. Men o så jobbigt. Tacksamhet för att vi klarar det och för att han mitt upp i allt skrattar, gosar och uttrycker sig. Prinsen. (Han hatar när jag kallar honom det, så jag ska genast sluta. Prinsar är inte bra storebröder nämligen och det vill han va). Han grundar mig.

Men som vi bråkar just nu. Jag är alldeles slut vissa dagar. Humor, tänker jag, hur kan jag använda den nu?

Och så hon som inte är hemma så ofta. Hon som var hemma jämt. Som vissa perioder var hemma så mycket att vi var oroliga. Hon som spridit ut sina vackra långa färgglada vingar och fått luft under dem. Hon som är tillbaka från adolescensens förvirring och gått in i det som kommer vara hon så länge hon lever. Min tacksamhet, till min läromästare i livet, tar aldrig slut. Den är evig. Ebba, min stjärna!

Konsten att ladda livet med energi och glädje

Efter den rundan så är jag helt fylld till bredden av kärlek och påminnelse om allt det som jag får av att vara mitt upp i småbarnslivet mitt i arbetslivet. På riktigt ger det mig all min energi. Det som tar finns snarare på jobbet och i vid de tillfällen när jag inte känner mina kollegor och inte förstår vad som händer.

Det är sånt som kan få mig att tänka mindre på mina barn och min rikedom med att vara grundad där.

Uma var med mig på jobbet förra veckan ett par timmar och det gick självklart strålande. Vi var många som tankade. Det var skönt att också få visa mer av mig än bara chefen och ledaren. Att vara mamma är ju ändå den roll jag gillar allra bäst. Ren och skär livsenergi🙏🏼

Så… Vad får dig att må bra? När tankar du dina batterier och med vem? Vad är meningsfullt för dig? Vilka sammanhang? Hur stärker du det som ger mening till dig? Och slutligen – vilka strategier tar du till för att klara pressen? Vårda dem och utveckla dem. Saknas det något så skaffa dig det. Coping är väldigt bra att ha.

Som den bröllopälskare jag är: tre myter om bröllop jag gärna tar kål på

Igår var det bröllop. Lite trött idag i fötter och med lite för lite sömn i kroppen. Uma brydde sig inte om att mamma kom hem halv fyra. Men så uppfylld och påfylld. Under morgonen har jag skrollat genom insta för att minnas tillbaka via bilder som delats. – Vilken rikedom det är att få vara med och dela andras lycka.

Igår var det som det ofta är med bröllop: en fantastiskt härlig begivenhet som jag sent kommer glömma. Våra vänner Sara och Mattias gifte sig och vi var kvar tills personalen tvärt slängde ut oss. Det var en så bjussig fest på så många sätt. Förutom att det var välplanerat ( ingen var dock förvånad över det med tanke på brudparet) så var det där som sprakar till mellan människor, kända som okända, som inte kan regisseras bättre, lika varmt och generöst. Allt vad man kan önska en sådan dag.

Det var många tal och det var härligt att få lyssna på ord som gav perspektiv på brudparet och som utsade många lyckönskningar. Ett av talen höll brudens systrar och ett av deras teman var myter om kärlek som var dags att slå hål på. Ett lysande och passande inlägg.

Det var också ett inspirerande tal för det visar att våra normer om hur det är och ska vara när det är bra alltid behöver diskuteras, skruvas på och omvärderas. Det kan behöva göras med fenomenet bröllop och bröllopsfest också! Så här kommer mina tankar om bröllopsmyter (eller rädslor) som behöver begravas baserat på blandad erfarenhet efter att bevittnat och medverkat vid ett 20-tal fantastiska bröllop.

Myt 1: det finns en motsättning mellan en vit klänning och ett feministiskt normkritiskt par

Så klart inte! Då har vi inte förstått vad frihet är. Det är en frihet att få vara precis som man vill. En feministisk och fri kvinna eller man kan välja symboler fritt för att beskriva sin känsla och markera sina steg i livet. En vitklädd beslöjad jungfrulig kvinna med myrra i håret var förr en gåva för äktenskapets barnafödande. Idag är hon vit som snö, lysande ljus, vacker som ett gryningsljus. Hur många barn hon än fött eller hur många hon än kan tänkas vilja ha eller inte ha. Symbolens innehåll har blivit något annat. Och tack och lov för det.

Den vita klänningen markerar lika mycket riten och ceremonin. Det känns på riktigt. En sådan ljus klädnad har man sällan och den blir ett minne för livet. Själv provar jag min dröm i siden ibland och svassar hemma och dricker te i den. Minns min dag med min älskade för 10 år sedan. En underbar frihet!

Att vara normkritisk är att förstå symbolens värde och ladda symboler med nytt och kontextuellt. Men självklart ska man granska ritens liturgi med kritiska ögon. Som betraktare tänker man sällan på kvinnans jungfrulighet idag. Men däremot, i feministens öga, kan det vara ett problem med den beslöjade kvinnan som avtäcks av sin far, liksom hon dessförinnan varit gömd från det offentliga, och nu given från man till man. Inte så jämställt 🧐.

Å andra sidan har jag varit med på bröllop där just faderns gång genom altargången med sin dotter vid sin sida haft sin plats. Inte ett öga torrt för alla förstod innebörden av den gesten. Apropå normkritik så kan man ibland behöva nagelfara sin egen fördom.

Normer är intressant, inte sant? Hur de skapas, hur de efterlevs och hur de slentrianmässigt kan användas – eller högts medvetet kan hanteras.

Myt 2: det är plågsamt med långa sittningar med många tal

Nej det är det verkligen inte. Går man på bröllop med sittning så VILL man skåla och lyssna på perspektiv på de äkta makarna. Man vill njuta av dagen och vältra sig i ord, hyllningar, kärleksförklaringar och varmt beskrivna tillkortakommanden. Man VILL få träsmak i rumpan eftersom det är värt det varje gång man sneglar mot de lyckliga tu som lyser. De kämpar med att vara i stunden och minnas kvällen. Då behöver man upprepa saker tänker jag och länge stanna kvar för att riktigt prägla minnet och känslan för dagen. Det är verkligen inte jobbigt med många talare och många tal.

Däremot är det jobbigt med för många långa tal eller likadana tal. Eller med obalans mellan parets olika vänner. Eller med föräldrar som liksom behöver älta lite eller någon som behöver ta upp något som inte riktigt har med paret att göra. Eller när det går för långt mellan talen så att tempot blir lite lågt. Allt detta löser sig med toastmasters som vet hur man styr och leder. Bröllopet jag var på igår gjorde det förstklassigt så klart. En av dem var ju toastis på mitt eget bröllop (kärlek Gabi!).

Myt 3: vigseln för inte vara för lång och inte för andlig

Joooooo! Jag ÄLSKAR när man får vara i stunden och riktigt gotta sig i känslorna och alla orden (igen). Även den borgliga ceremonin har det andliga med sig tycker jag som religionsvetare. Livsåskådningen finns ju där i riten, i musiken och i orden, även om man inte har en religiös inramning. Man gestaltar en förflyttning. Man visar en vilja. Man har hjärtat öppet och flätar band till nya enheter. Själva ceremonin kan inte med nuvarande ordning bli för lång – varken för den religiösa riten eller för den borgliga. Vi människor behöver våra riter och ritualer. På det sättet är vi obotligt religiösa om religiositet är att gestalta livet. (Religion kan då vara ett samlat verk av normer och idéer om hur vi gör det bäst). Så gör alltså även den sekulära riten.

Och även den korta akten kan vara otroligt härvarande och stark. En gång vigde jag ett par i deras vardagsrum, en tisdag i deras radhus på höjden efter jobbet. Vänner som var vittnen var där, en flaska bubbel stod på bordet och den vuxna sonen var beredd med kameran. Jag läste en dikt, läste igenom ordningen och lät de säga ja och växla ringar. Jag förklarade dem man och hustru. Vi skålade i champagne. Och allas tårar rann men glädjen var stor. De hade ju varit ett de här två i över 40 år. Men nu var han på väg bort pågrund av sjukdom. De ville därför försegla och kröna det liv de redan haft som en helhet med ett löfte. Det var helighet för mig.

Det är en av de vackraste och starkaste vigslar jag varit på. Vackert i sin alldaglighet. Stark i sitt allvar. Andlig, trots sin avsaknad av just religiös välsignelse. För kärleken och heligheten var där ordlöst.

Så lång är inte målet, men kan vara medlet. Andlig behöver inte vara religiös, även om det kan underlätta både språkdräkt och ges naturligt utlopp o ceremonin. Andligt kan också vara närvaron av livet. Vigselns JA är ju ändå huvudsaken som förtjänar sin omsorg och sin strålglans.

Så säg JA (ping alla som tvekar av mina vänner), låt det ta sin tid och låt oss fortsättningsvis också få träsmak i rumpor och få vältra oss i skålar, lyckönskningar och att underhållas av varandra! Så himla härligt.

💃🏼💃🏼💃🏼💃🏼Och glöm aldrig dansen 💃🏼💃🏼💃🏼💃🏼

I nöd och lust på jobbet – så tämjer vi vår samtids sabeltandade tiger.

Det alarmeras om psykisk ohälsa i vårt samhälle. Det är något som är ur led i vår tid. Är det förmågan till att lita på sig själv och känslan av att andra också gör det? Oron inför att göra fel eller bort sig är för stor för oss människor för att hanteras utan lidande. Att inte duga och att socialt bli utfryst är vår samtida sabeltandade tiger.

Som chef är det oerhört viktigt att vara medveten om att vi kan tämja tigrar och lägga bomull runt medarbetare så att deras fall blir mjukt, deras förmågor vässas genom vår varma och konstruktiva feedback och att återhämtning finns på schemat. Men det viktigaste av allt: vara tillgänglig och i ord och handling visa förtroende. Och det gäller självklart inte bara chefen. Här följer fem maxim som motar stressen och tar fram hållbar hälsa och med det goda resultat på jobbet.

Problemet med den psykiska ohälsan är att den inte bara äter sig in i vårt arbetsliv utan att den infekterar hela vår tillvaro. Negativ stress gör att vi sover dåligt och får låg självtillit. När vi är stressade förlorar vi också vår strategiska och sakliga problemlösningsförmåga, dvs förmågan till att se saker ur olika perspektiv och tänka längre och nytt. Egenskaper som är viktiga i en komplex tillvaro med många krav som behöver prioriteras. När viljor och önskemål ställs emot varandra behöver vi vänliga kulturer fria från psykisk ohälsa. Det blir en fråga om hur vi ska lyckas nå resultat. Medlet blir då naturligtvis att skapa varma klimat med stor grad av förtroende och tillit. De är dags för ännu mer hjärta och hjärna i vårt arbetsliv och samhälle. Så motar vi både stress, oro och tigrar.

Så fungerar stressen

Den sista du överger är du själv när stressen kommer. Men påvägen ner i stressen tappar vi målfokusering och omsorg om varandra. Det är inte av elakhet, det är så vår hjärna fungerar. Självömkan och överlevnadsinstinkt är så viktig när vi såras av vår omgivning eller hotet mot vår hälsa kommer. Men så ska vi givetvis inte ha det.

När stressen kommer tappar vi perspektiv. Det hela har en helt naturlig orsak. Om tigern kommer ska vi fokusera på att rädda oss själva och överleva. Det första perspektiv som vi offrar är fokus på vad andra kan tycka om problemet som vi står inför. Kvar är fokus på oss själva och på sakfrågan. Vi argumenterar hårt för vår sak och ser den andra som en del av hindret som ska övervinnas. Vi och dom- perspektiv kommer naturligtvis som följd. Det andra som går förlorat ju mer stressade vi blir blir är fokus på själva problemet. Kvar är vår kamp för oss själva. Det som ska räddas är vår självkänsla.

Detta kallas att man ramlar längre och längre ner i stresskonen. Längst ner i den är det riktigt trångt och det finns bara ett sätt att lösa problemet på och det är på mitt sätt för att jag ska må bra. Det är så klart djupt olyckligt när det blir så här. Vår kultur på arbetsplatsen är en lösning på det.

1. Ledarskap som möjliggörare.

Chefen som möjliggörande för kulturförflyttning blir så klart viktig, men framför allt behöver man skapa medarbetare som medvetet, engagerat och tillsammans med andra gör allt vad vi kan för att skapa den bästa tänkbara samarbetsmiljön. Högt i tak, mycket skratt och seriösa och skarpa frågeställningar som gör oss alla ständigt bättre.

2. Reflektion är investering.

För att undvika dålig arbetsmiljö som orsakar stress behöver vi tillsammans skapa kulturer som ser feedback som en naturlig och efterlängtad del av att vara på jobbet. Retrospektiv är en metod i arbetsvardagen som organiserat och naturligt lyfter frågor om vad vi gör bra, vad vi vill ska fungera bättre och vad vi ska prioritera av det som kommer upp.

3. Strategins närvaro i vardagen.

Ett tredje sätt är att ofta planera vad som ska göras genom målstyrning och gemensamt samtal om vart vi är på väg. Strategiskt arbete är inte något man gör en gång per år. Det är ständigt närvarande i vägval i vardagen. För att kunna göra de valen behöver målbilden vara för allas ögon. De agila planeringsmetoderna med sprintar eller Trellos kanban tavlor och visualiserat ledarskap i kontorsmiljön är några bra sätt tillsammans med coachande ledarskap. Men framför allt behöver ledningen vara tydlig med vart vi ska. Utan det är det som att köra båt i dimma. Små ljuspunkter får bilda en aning men avsaknaden av klar sikt gör att tempot sänks och osäkerheten blir norm.

4. I nöd och lust för varandra.

Det fjärde sättet att motverka stress på jobbet är att vara tillgänglig för varandra. Det finns inget möte som är viktigare än det med en kollega i nöd och i behov. ”Nöden” kan bestå av önskan om ett bollplank eller att få hjälp att bli trygg i hur man ska tolka signaler i dimman. Nöden kan vara stor och akut men oftast så är det bara en ryggdunk, en vänlig kollegas kritiska blick eller chefens verifiering på att man är på rätt väg. ”I lust och nöd” funkar även som kit för relationerna på jobbet.

5. Räkna med det som händer mellan människor.

Den tillgängliga kollegan engagerar sig och kan utan krångel vara en utsedd part för den som itererar och tar sig framåt. Den tillgängliga chefen är närvarande och härvarande. Jag tror inte en sekund på att chefen är en egen expert. Nä, man ser till att andra är och förblir bra för det är summan av enhetens kraft som blir vår framgång. Man är inte bättre än sin svagaste länk, som det heter. Eller annorlunda uttryckt: summan av 1+1 på jobbet blir alltid 3 om hjärtat får vara med. Så räknar en teolog ;).

Om du också vill vara en del av att leda och verka för att lösa den komplexitet som vår samtid ger oss och som i värsta fall ger psykisk ohälsa som effekt – var med i rörelsen som leder med stort hjärta och mycket hjärna. Det är människor som förändrar världen och som förändras med den. På gott och ont. Därför ligger valet också hos var och en att verka för det som skapar trivsel, tillit och förtroende. Så läker vi tidens stress och gör oss redo för den komplexa framtid som är vår.

Pax

Louise

Länge leve Vigo

Jag har inte hund längre. Jag har minnen av en älskad följeslagare. Han var min kamrat och livscoach. För det han berättade på sitt vovviga sätt det var en berättelse om hur livet kan tas från ett fyrbent perspektiv. Jag lät mig inspireras. Man gör det av kamrater.

Självklart var han inte som andra. Han var som han var. Vi älskade honom ändå. Kanske till om det för att han var den han var. Inte trots det. Lärdom nr 1.

Ogenerat sökte han kontakt med nykomlingar. Ibland gjorde han en stor sak av deras entré. Ibland smög han sig fram. Det var på deras villkor. Han kände in vilket bemötande man önskade. Men alltid av nyfikenhet. Han satte sig gärna nära och liksom lyssnade in. Naturligtvis för att bli klappad. Så där fanns en egen vinning. Men det han lämnade kvar hos dem var sköna känslor. Alla vill ju ha en sådan sändande figur i sitt liv. Lärdom nr 2.

Fötter behöver värmas. I alla fall mattes. Att få skuffa in mina nakna fötter under hans ihopkrullade varma kropp var en lisa för själen. Förankrad där. Hans andetag som det som håller oss vid liv. För en sådan som mig, som har en saknad i min barnskropp efter att få tanka närhet så är det den saknaden som nästan gör ondast. Han lärde mig det om mig själv. Jag behöver tanka närhet. Alla behöver tanka. Hundar är bra på att stå för det och han lät mig öva. Lärdom nr 3.

Mat ska ätas för att den är god. Om den inte är god kan man alltid hitta en toarulle. Eller äta lite gräs. Om nu maten inte är god och man lite subtilt visar det så får man annan mat av husse. Husse är nämligen väldigt lyhörd för att man ska vara nöjd med det som köps in. Och den insikten har jag och Vigo delat. Han må vara ekonomisk men han är alltid mest mån om vår glädje. Inom rimlighetens gräns. Lärdom nr 4.

Folk gillar inte när man är för närgången. Det kan ta ett tag att lära sig det. Om vad avståndsreglering betyder exempelvis. Men alla blir vi äldre och hormoner lägger sig. Man måste också få lov att vara som man blivit skapt. Det är inte lönt att försöka ändra på det som inte går att ändra. Men man kan ändra på det som går. Ibland med medicin och ibland med ingrepp. Lilla Vigo var fullkomligt tokig som valp och unghund. Tjöt och drog när någon löpte i hans närhet. Det fick ett slut och hans behandling gav fin verkan. Sen fick vi anpassa oss och lära om. Själv har jag genom våra år parallellt lärt mig om min introverta PMS och vinterdeppighet. Bra lärdomar. Vissa saknar kan man göra något åt. Annat får man lära sig att acceptera och leva med. Man är älskad ändå. Lärdom nr 5.

Att sitta tyst och titta är kanske den lärdom som lär oss mest. Ta en stund och reflektera. Var en seende hund. Pudlar är speciella på det viset. Deras relativt höga intelligens beror på det tror jag. De iakttar och skapar förståelse av mönster. Han visste vad alla heter eller när man behövde honom nära. Han förstod innan vi förstod när saker skulle ske. Han var cool. De där ögonen som följde mig. Gud vad jag saknar dem. Att tänka långsamt för att lära och samspela. Det är lärdom nr 6.

Det är aldrig försent för bus. Kroppen må åldras men knoppens lekfullhet är vår möjlighet. Det får avsluta min lärdomssvit. Jag vill också på ålderns höst få höra: oj, vilken glädje och energi! Jag trodde hon var valp.

Nu saknas han och huset är förtvivlat tomt. En hundkorg med hans filt ligger orörd. En vattenskål väntar på att någon ska lapa. Handdukar i hallen för smutsiga tassar har tvättats. De behövs inte mer.

Det finns så mycket mer att smaka på och det kommer jag fortsätta göra. Är det något jag lärt mig av förluster så är det att de man älskat kan leva länge än med dig. Vårda minnet. Länge leve Vigo.

BUBBETORPETS ENRICO

* 26 september 2006

+ 18 maj 2018

I mitt hjärtas ro.

De är som små fågelungar våra barn när de inte mår bra. Små sköra fjäderlätta varelser vars ögon verkar större och små munnar tystnar. Små kroppar som söker tillit.

Jag bär och bär och bär. Håller henne nära. Närmast mig. Närmast det dunkande modershjärtat som en gång i tiden var hela hennes värld. För två år sedan växte hon där i symbios med taktslagen. Nu tankar hon tillit alldeles nära inpå.

Står stilla så en stund och känner in det ofattbara att det finns barn som är ensamma i stunder som dessa. Oönskade kanske. Eller som av livets olika hinder gjort att famnen inte finns öppen. Kan ju vara sjukdom som hindrar den öppna famnen. Eller flykten och oron för våldet. Fruktansvärda saker som separerar det vuxna hjärtat från det lilla örat mot bröstkorgen. Tanken är outhärdlig. Jag märker att jag håller henne hårt.

Lilla duva. Må vi förbli i beskydd mitt hjärta. Blundar och vilar med henne i det som håller takten.

Giraffen och vargen post #metoo. Vi har en del att göra!

Jenny Strömstedt skrev en av #metoos viktigaste krönikor häromdagen. Den var viktig för den gick en stor del av halva folkviljan till mötes med öppna handflator. Krönikan var stiligt flätat med tydliga spår av metodik från non violent communication. (När ”giraffen” med sitt stora hjärtan lyssnar med reflektion och många perspektiv kan den möta den hotade ”vargen” osv (ursäkta 70-tals metodiken 😇).

Strömstedts krönika vill visa att den är läsbar för alla. Vilket är viktigt eftersom #metoo inte är en enkönad fråga. – Här ska ingen behöva känna sig hotad, kränkt eller ifrågasatt och på grund av det reagera med defensivt svar på tal. Ett stiligt försök att mota åsikter som ”metoo har gått för långt” eller ”det är en häxjakt”. Ja ni vet.

Men hennes text var också genial i sitt metaspråk, för vi gör ju så här hela tiden med våra manliga vänner och livsföljare – de som finns runt om oss. Tillåt mig generalisera: visst är det också så att artikeln är ett exempel på det vanligt förekommande sätt att presentera kritik och önskan om bättring med mild tydlighet, som sätter gränsen där den ska vara SAMTIDIGT som den bekräftar, stärker och förstår. Det sätt som vi kvinnor i vår tid blivit experter på när vi hanterar män framgångsrikt.

Lika viktig som Strömstedts krönika är för att öppna upp samtalet och se helheter av normer är det livsviktigt att ta till sig de jobbiga berättelserna som fortsätter att komma. Barnmorskan Jona Erling Knutssons krönika ”I gynstolen ser jag manssamhället” är ett vittnesbörd som får mig att undra om vi någonsin lämnat Aristoteles syn på män vs alla andra varelser. Orden ”och så ett stygn för pappa” är fruktansvärda. Skärp er! (Där kom den, mitt påförande av allmän skam. Sorry.)

Post #metoo kan ingen kränka en annan utan att det pratas om det. Det är bra. I bästa fall får det konsekvenser som känns. Det kommer bli mera vanligt med gränser.

Men jag undrar när resten av vår medberoende kultur runt mansegot ska rämna och förändras. – Och ta det på rätt sätt nu. Jag skrev ju ”mansego”. Jag ser det nämligen också i min egen uppfostran. Jag behandlar de känsliga pojksjälarna stundtals med silverhandskar och skojar gärna med en glimt av allvar om mina vita kränkta män under 130 centilong som flankar mig hemma. Ebba, hon har alltid fått skärpa sig och hjälpa till. ”Håll ihop dig” – det har jag lärt henne.

Så ta det rätt. För visst finns det en kultur bakom sexism kulturen som vi skulle behöva adressera? Ett beteende som normerar och ger handlingsutrymme för att bete sig – ja som ett as ibland rent av utan konsekvenser. När börjar det egentligen?

Sara Danius var lysande i ”min sanning” på svt sist. De resonerad där länge om #metoo och om att fått upp ögonen för gränserna som behövs. Sara själv beskrev hur en smekning över ena höften från en drucken man, feminist och allt, före revolutionen som vi kan kalla ”stoppminkropp”, hade gått förbi med att man som kvinna tar stegen därifrån, möjligtvis generad, i värsta fall skamsen. Efter revolutionen så säger vi unisont: ”vad gör du?!” Och så har vi krävt respekt för vår gräns.

Borrar man i det, dvs att ha en gräns, så har vi en del att göra. För gränser har med självkänsla att göra. Den får man av att få sätta ord på vad man tycker, vad man känner och vad man VILL. Viljan, det är mänsklighetens farligaste och mest vackra verktyg som kan skapa kärlek och förstörelse. Det är den vi behöver lära varandra och våra små att sätta ord på och lyssna till.

Min dotter som nu är stor borde ha fått trula lite mer. Min nuvarande bebisdotter behöver få respekteras i sin vilja över sina gränser. Hon ska få vråla ut sin ilska lika mycket som mina söner. De däremot ska få strama upp sig lite, och jag ska lägga mig vinn om att även deras empati ska vara fullfjädrat tränad när de lämnar boet. Så kan vi bidra i det lilla.

Men för att komma dit behöver vi ta det varsamt med varandra. Jag tror på de små stegen men de tydliga gränserna. Varligt och med omsorg ska vi förflytta balanspunkten i vår samhälle så att vi alla blir mer ok med vad som är ok. ”Stopp min kropp” har ju också ett underbart löfte om hur orden mellan oss kommer kunna flöda mellan klara viljor: – här är jag, här är min kropp, den VILL vara med din ❤️

Alltid saknad, alltid här. Och tiden skänker oss trots allt all denna glädje.

En liten hand sträcker sig efter stora fingrar. Leende och tillit. Ett liv har bara börjat. För snart 12 år sedan var ett liv precis på väg att ta sina sista andetag idag. De båda bär samma namn, lilla Uma Sally Lena och hennes mormor Lena Elisabeth. Båda från samma väv av liv, men med lite mer än ett decennium av tid mellan sig. Idag är det mammas dödsdag och min tacksamhet går till kvinnorna runt omkring mig.

För 12 år sedan låg jag och sov i ett rum med snett tak tillsammans med min bästa och äldsta vän Alexandra. Hon hade flugit in från Barcelona där hon bodde då för att få träffa min mamma en sista gång. Rummet som vi sov i fanns i min systers hus och vi hade precis gått och lagt oss. Huset låg en halvtimme från sjukhuset där vi vakat i snart en vecka. Mamma var så sjuk i sin pancreascancer. Denna sjukdom utan hopp. Detta mörker.

Veckan som gått hade inneburit resor till och från sjukhuset, samtal med läkare, med varandra, och tid vid mammas sida. Tid som kändes så oänderligt långsam samtidigt som man bara ville att den skulle krumma sig och vända åter. Tiden var just där och då emot oss.

När vi somnat föll huset i tystnad. Ute var det stjärnklart och stilla. Det var första dagarna i oktober och bedövande vackert med molnslöjor på sädesfälten. I det tysta huset ljöd telefonen. Några fötter vaknar och trummar ner för trappan. Det blir tyst. Alexandra och jag finner varandras ögon i mörkret i rummet där månens ljus indirekt lyser upp våra konturer. Vi säger några tafatta saker för vad säger man när man tror att det värsta har hänt som man samtidigt väntat på? Nästan längtat efter. Vakan måste ju ha ett slut.

Vad säger man när ens mamma dött? Alla tårar som redan trillat. All smärta och föråldrande som man bevittnat, luktat och sörjt.

Vi far genom landskapet som overkligt gestaltar sig runt omkring oss. Det är smärtsamt vackert. Luften är ljummen trots att oktober månad nu är här. Det är eftervärmen efter ett liv.

Sjukhuset är så stilla och ödsligt. Tiden då man kan dra efter andan och släppa taget en sista gång. Släppa ut luften och lämna i stillhet. Då när alla ens kära har somnat. Då när oron släppt och ansikten är släta och rofyllda. Då när sommaren är över och höstens skönhet är på väg. Det är inte vinter än. Det är för tidigt för kyla. Och det var för tidigt för sorg.

Hennes avgång var som hon. Allt runt mamma var storslaget och omsorgsfullt. Nu hade hon glidit ur tiden på tolvslaget och lämnat tid och rymd till oss att ta våra farväl av hennes kropp. Tid där ingen annan fanns och störde. Tid i natten där man aldrig var. Hennes avgång var i en tid som inte fanns.

Idag 12 år senare har mycket hänt, men den 5 oktober kvarstår som en dag fylld av saknad, sorg, glädje och framtidstro. För livet är ändå med Lena. Hon är inte här i sin kropp. Men vi är här med hennes ljusa minne, hela tiden, ständigt nära.

Lilla Uma tar stegen ut i livet och påminner oss om att tiden också är det som skänker glädje. Utan den inga steg in i en tröstande framtid. Tiden skapar oss en distans, men saknaden går så klart aldrig ur. Med tiden kommer också de ljusa minnena. Den kalla kroppen förbytts mot varma händer och hennes intensiva ögon. Händer och ögon som var min mammas. Sådan som jag nu har. Sådana som Uma kommer få. Uma Sally Lena – vår egen fena på att sprida glädje och kärlek. Som en reinkarnation av självförtroende och känsla för människor.

Jag minns mycket från min sista stund med min mamma. De minnena är mina ögonstenar. Dyra minnen. Så levande i all stillhet Den 5 oktober, år efter år, kommer jag gå tillbaka till det. Resten av året ska jag minnas allt annat.

Vägen till ett ja

Jag kliver in i ett kök och möter det unga paret. En kvinna som drömt om sin bröllopsdag sedan hon var liten. En man som gärna gifter sig, för att hon vill det. De älskar varandra för man kan vara sig själv. Jag dricker mitt heta te. Lyssnar och känner in. Katterna kurrar i famnen på mamman och svärmodern bredvid mig. Det är fyra dagar kvar tills jag ska viga dem och ceremonin kommer vara en återspegling av en dröm och en start på något nytt, fullt av förväntningar.

På vägen hem ringer jag en kvinna som sökt mig under dagen. De vill gifta sig nästa vecka, lite akut så där, hemma i lägenheten. Hennes sambo har blivit svårt sjuk och snart tar behandlingen över. Vi pratar kort om vigseln. Det är mest en formalia, men visst känns det tryggare inför framtiden. Jag säger att jag gärna kommer även om tiden vi fann blev inklämd mellan annat. Mitt förordnande känns som en akutbil. Kan inte bli mer meningsskapande.

I helgen hade jag min första vigsel. Det var mina älskade vänner som gifte sig. Jag förberedde ett tal som bar referenser från deras 23 åriga liv tillsammans. Som ett nät av ord som lades runt omkring dem. Inte ett öga torrt och inte en själ oberörd. Att få väva deras stund tillsammans med dem var oerhört starkt. En ära som gjorde mig enormt stolt. Deras dag men likafullt ett av mina minnen för livet.

Vi har olika vägar till ringar som växlas. Vi har olika skäl till att förenas i en helhet. Men att få stå där mitt i det ögonblicket och förklara ett par som en enighet i fri gemenskap det är enormt meningsfullt, på ett personligt plan. För man förstår att där står tiden still en stund. Deras ja kommer eka i vardagen. Skrivas i skrift och befästas i upprop.

Det finns mening i riten som ingen kan ta ifrån den. Just den här så full till bredden av löfte, kärlek och förhoppningar. Stå mitt ibland den är som att befinna sig på en varm och skön sommarstrand, även när molnen hopar sig. Att få viga är därför en ynnest. Vägen till ja stannar vid frågan. Därefter är allt fullbordat.

Att följa ett barn

Hon sitter nu. Jag slängde mig ner på golvet och la mig platt framför henne. I ögonhöjd tog jag in hennes värld. Skålar, träslevar, smulor och fötter runt omkring. 

Hon står upp! Hon mötte mig med ett tandlöst leende som fick hennes seriefigurögon att glittra. Vi har samma. Jag speglar mig själv för en stund. Så slänger hon sleven, kastar sig fram och fångas av mina händer. Jag byter ställning. Hon byter fot. Hon står upp! Leendet blir skratt. 

Vi går till badrummet och borstar mina tänder. Den lilla kroppen stadigt på min arm. Hennes lilla hand på min skuldra. Så lätt att den knappt känns. Hennes andra hand sträcker sig nyfiket mot eltandborsten som brummar. Vi tittar på varann. Vi möts också i spegeln. Hon gillar perspektiven och jag älskar stunden. 

Snart är den över. Klockan tickar och slotten närmar sig. Då kramen blir krampaktig och pussarna snabba och många. Hon lämnas till sin pappas famn. Släpper taget. Vänder om med en blick mot hallen. Slussen mellan ute och inne, mellan hemma och borta. Mellan mammarollens närvaro och frånvaro. 

I hallen skingras tanken. En kvittrande son med enorm glugg mellan tänderna börjar ett flöde av ord som lämnar mig 25 minuter senare. Kan inte tänka mig en finare och mjukare transformation. När vi rundade huset stod Per på trappan med Uma i famnen. Hugo och jag fattade varandras händer och gick mot skolan och tåget. Min hand i hans. Mitt hjärta mild omhuldat av hans svada om pokemons, telefonens innovation, vad rid faktiskt är och om vilken frisyr Uma troligtvis får som stor. Det är så fantastiskt att få växa med barnen. 

Och mammarollen tar aldrig slut. Den blir bara mindre fysisk. Mer som den som går bredvid. En faktisk famn blir det lyssnande örat och den seende blicken. Allt är såklart lika viktig i barnens alla skeden i livet. 

Som fyrbarnsmamma lutar jag mig tillbaka och njuter istället. Tänk att jag får ha fyra perspektiv av att vara nära barn på en och samma gång. Vilken rikedom.