Kategoriarkiv: vänner

Närheten till allt.

Augustikvällens fuktighet sveper in över varma klippor. Jag njuter av strumporna som med stor möda träs på nyss torkade fötterna. Håret är blött och kroppen skakar av nedkylning. Skymningen kommer raskt och vattnet ligger helt blankt och stilla. De vågor som böljar är mjuka och långsamma. De liknar sanddynor i en sagoöken som någon gjutit olja på. Längst in mot klipporna är vattnet nu svart. Här har natten redan kommit. På de klipporna där vi sitter har vi inte kvällsljus. Solen gör istället att bergen glöder på andra sidan den glittrande fjorden. Vi har nyss badat, skolan börjar imorgon och jag är med min bästa kompis. Vi är 8 år och ska snart smyga hem över bergsknallen bakom oss.

Vi bor så oerhört lyxigt. Det är vi helt ovetandes om, för det är för oss självklarheter. Lyxen består först och främst i att just vi är grannar. Vi två som är lika gamla och som stämmer så bra tillsammans. Vi som fann varandra vid första ögonkastet när vi var fyra, på baksidan av våra hus och som sedan intog varandras liv med sällan skådad självklarhet.

Lyxen finns också i att vi på andra sidan gatan, från där vi bor, har en ödetomt med en badplats. När man vill kan vi smyga ner till vår hemliga plats och ta ett morgondopp, ett lunchbad eller en kvällssimtur. När man inte vill bada så kan man njuta av ljuset, doften, fukten och ljudet från havet. Det är oerhört lyxigt att växa upp i en naturnära stad som Lysekil.

Min bästis Alexandra och jag är som systrar. När vi växer upp där invid klipporna i Lysekil så ses vi varje dag. Vi leker jämt och vi gror sakta med åren in i varandra. Hon är min cypress om jag skulle vara en ek i vår gemensamma trädgård.

En annan lyx som vi har, där i småstaden på västkusten, det är närheten till allt. Vi två cyklade iväg tillsammans redan när vi var fem år gamla. När vi gick på Lekis på Parkförskolan, nära centrum, så gick vi dit själva. Vi började 9 och slutade 12. Efter lekis gick vi hem och lekte. Det var en promenad på 650 meter. För oss var det långt då, men en självklarhet att klara av.

I vår stad fanns inga rödljus. Inte heller kan jag påstå att vi mötte några bilar på vår väg. Det var mer än säkert att lämna oss två knatandes fram och tillbaka till lekis. Som vi växte av den uppgiften. Att redan som liten få känslan av att kunna klara sig själv tillsammans med sin kompis, det var stort.

Jag minns sista dagen på lekis. Vi var då alltså 6 år och skulle snart börja 1:an. Skitsmå med andra ord. Men, jag vill minnas att jag kände mig super stor. Min bästis Alexandra var jättefin med sina vackra lockar i sin man till hår och i rosa puffärmar. Jag hade högklackade röda skor. Nog var det mer taxhöjd på dem, men de lät så där snyggt. Nu var vi redo för världen. Jag ser framför mig min skylt vid min plats i den gröna hallen, en nyckelpiga, som jag sa hej då till den dagen. Hejdå lekis, hejdå tant Greta och fröken Pia! Sista skutten ner för den branta trappan och ut ur den tunga porten.

Jag kan inte minnas några föräldrar som var hemma när jag och Alexandra kom hem från lekis efter lunch de året som vi gick där. Det kanske de var, men eftersom vi hade varandra så kan jag inte se dem för mitt inre. De var inte viktiga på det sättet. Vi levde vårt parallella liv i vår lekbubbla. Den var fantastisk. Det är lyxigt att få bli så betrodd som barn.

Mina barn följer vi till både skolan och förskolan. Nästa år börjar Ruben förskoleklass, nuvarande lekis, och då går Hugo i trean på samma skola. Om jag som mina föräldrar skulle låta dem gå själva till skolan skulle jag göra något mycket ovanligt i våra trakter. Kanske också i vår tid och stad. Jag önskar att skolvägen var så säker att jag kunde släppa dem. Att få ta sig till och från skolan själv, det gör under för självkänslan. Men här där vi bor kör bilarna snabbt och vägarna saknar trottoarer. Vi föräldrar har också blivit lite mer av den ängsliga sorten, har vi inte? Den frihet som vi hade där vid havet har jag svårt att se att jag fullt ut ger mina barn. Jag skulle vilja göra det. Något i samtiden får mig att tveka.

Min bästis bor idag med stor frihet för sina barn. De går själva till skolan, på en bilfri skolväg, på sin fantastiska ö utanför Göteborg. Vilken gåva det måste vara för hennes barns självkänsla. Efter skolan kan de också njuta salta bad, långt efter att badgästerna lämnat ön för säsongen. Det är deras vardag, att leva bredvid havet. Jag har svårt att tänka mig en bättre uppväxtmiljö.

Vi har också ganska nära till ljumma klippor. Dock inte till något västerhav, med tång och levande djupt vatten. Istället har vi vår lilla badsjö 200 meter från tomten. Stockholm är fint på det sättet med sina små insjöar insprängda i stadens miljö. Här sitter vi om ljumna augustikvällar och hör myggen viska att natten är på väg. Vattnet smeker med sin söta stillhet längst kroppen när vi dyker i. Skageracks stora salta djup är långt borta. Här finns inga överraskningar som man vill avslöja innan man dyker. Blundar du är det tyst. På klippan är det dock lika varmt och sockorna är också sköna att ta på. Nu är det snart höst.

I morgon går Hugo till skolan sin tredje dag. Vi ska följa honom dit och hem, men börja prata om att öva på att gå själv. Jag vet ju vad det gör med självkänslan. Vi ska också prata om när vi kan hälsa på ute på ön igen. Precis som jag har han en jämnårig vän som han älskar att vara med där. <3.

Väven runt de små

20140830-073506.jpg

Vänner för livet. Här är fyra ungar. Fyra rara grannar som gör allt det där som ungar mellan 2-6 gör när de hänger. Uppvuxna på samma gata med svängdörrar till varandras hem. Uppvuxna med förutsättningar att uppfatta världen ganska lika. Det är tryggt så klart, men det är inte detta som är den stora verkligheten. Successivt blir de vår uppgift att visa dem det. Därför blir närvaro när de leker så viktig så att man kan böja perspektiven.

Här har vi just pratat om att inte leka leken ”Vigo är en best som skall dödas med vårt plastgevär”. Utmaningen var ju själva plastgeväret. Jag undrar varför det överhuvudtaget finns som leksak.

Och för att de ska tycka om att lyssna på mig kryddar jag upplevelsen med att leka kull tillsammans, kittelpaus och mellanmål på silverbricka. Verkligheten vidgas och banden vävs täta.

T+9: åskan går och jag river ut förrådet

Nja, detta var inte min dag. Vill bara ha ut det lilla barnet, vill bara sluta vara stor och tjock. Vill bara slippa vila, samla kraft och vänta ut! Var på riktigt skitdåligt humör, men ser att jag inte är ensam. Det är en sådan där motvalsdag för fler än jag. En skitdag för medaljhoppet Nilsson och Oscarsson i K2 och en skitdag för svenska brottaren Henna Johnsson.

Det var även en skitdag för Rolf-Göran Bengtsson, vårt riktiga guldhopp i os. Hans häst Casall fick skoskav och de kunde inte ställa upp i dagens individuella hopptävling. -Klart jag är besviken, sa RGB på sin tysksvenska. De hade förberett sig minutiöst i månader. Ja, sen förra hösten. Typ i nio månader.

Å vad jag vet hur det känns. När jag var hos MVC idag fick jag först reda på att jag skulle ha ringt och bokat ultraljud undersökning igår. Det ska man göra när man är 41+1 förstår ni. Det skulle jag fått reda på förra veckan då jag var på kontroll. Det fick jag inte då så BM ringde och fixade en tid idag kl 13. Jag frågade lite försiktigt om dagen 41+3 som sommarvikarien pratat om veckan innan som det viktiga datumet. Vid det här laget kände jag mig förvirrad. Har fram tills nu inte kommit ihåg ett enda veckonummer, nu plötsligt förväntas vi prata specifika dagar!

Nåväl, det visade sig i alla fall, efter lite efterforskning, att det som strulade till det hela var att jag valt SÖS som förlossningssjukhus, och deras rutiner kände barnmorskorna i Skogås inte till. Det vanliga är att man åker till Huddinge sjukhus. Deras Huddingerutin sa att man just den här dagen (41+1) skulle göra ultraljud. Men SöSrutinen är att man skall göra en helt annan undersökning (CTG mm) dagen 41+3, vilket för mig är på fredag. Förvirrad över allt detta, trött och uppgiven över att aldrig komma närmare förlossningen än besöksparkeringen (vi provåkte sträckan igår) och framför allt irriterad över denna idioti med valfrihet styrde jag hemåt, sket i barnmorskans råd att passa på att vila ännu lite mer (hatar att vila) och röjde ut förrådet istället. Heldepp över att det kan dröja så länge som till nästa tisdag plötsligt innan bebisen bokstavligen plockad ut som sista utväg.

Packade två stora kartonger med kläder till röda korset, tvättade massor med bebislakan och slängde massor av diverse skit, och vovvade lite allmänt över vilken idioti det är med valfrihet – det spelar väl ingen roll vart man föder! Varför skulle de prompt låta mig välja ett sjukhus som de inte känner till rutinerna för? Anledningen till att vi valde SÖS var ju bara för att det var 10 min närmare. Hade jag vetat att de inte stämde ned MVCs egna invanda rutiner, så hade jag givetvis valt annorlunda. Jag drämde i ytterligare en tvätt i maskinen, svor lite till och önskade allmänt att institutioner valde lite mer åt oss så att man slapp känna sig som en fånig vante som åkte pingpong mellan rutiner och regler. Det var skönt att avreagera sig lite.

Hugo utbrast: det här är mitt liv! Och jag tänkte, ja du anar inte hur rätt du har!

Så kom åskvädret över oss och vi blev strandade i vår tegelbunker. Bebisen sparkade glatt i magen och vi delade den sista biten Sverigekaka mellan oss. Hugo var underbar som vanligt och jag kände hur jag började tina upp. Per liknade mig vid en frustande häst i en box och jag tänkte på Rolf Göran Bengtsson. Hans nederlag idag och stora besvikelse är ju betydligt större än min. Det är fyra år till nästa chans för honom på os guld. Mitt OS är ändå bara några dagar bort. Jag tror jag står ut med det här.

Vid sjutiden kom vi på att vi lovat åka till Gamla stan för fika med P’s syrra. Vi stuvade in Hugo i bilen. P var blek av hunger och jag var tvungen att tvärnita för att vi hade en långben krypandes i bilen. Tvingade P att ta bort den. Kände att det nog låg på mig att försöka vända humöret i denna skara blodsockerkänsliga varelser med tanke på hur sur jag kostat på mig att vara hela dagen.

Vi hittade spindeln, åkte till gyllene bågen och tryckte i barn och pappa några burgare och avslutade dagen med en fin kväll hos faster S, fransmannen och lilla M. Som fin not att sluta på sjöng min fina make ”min älskling” (…du är som en ros) för mig ackompanjerad av fransosen på kontrabas och Hugo på minitrumma. Sen fick P en kyss i en regndrängt gränd på vägen mot skeppsbron och vår dyrt parkerade bil.

Hugo utbrast: det här är mitt liv! Och jag tänkte, ja du anar inte hur rätt du har! Så här är det att leva med din dynamiska och härliga (!) familj, älskade lilla barn!

T-7: vänskap är en sann rikedom

Den 23:e juli 2012 blev en innedag. Tillsammans med vår fina vän Kringlan, som sov över hos oss, har vi avnjutit frukost, tapetserat lite, ätit lunch och och hon och Per har burit och monterat sängar. Jag har också suttit under kommando på en stol vid flertal tillfällen och tittat på när hon jobbat för mig. Hon är en fin vän.

Det är skönt att med vänners hjälp och härliga närvaro få väntanstristessen att verka främmande och att vi med ytterligare händer till hjälp kommer närmare och närmare ett färdigtapetserat sovrum. Snart är också hemmet redo för en liten bebis.

Men bredvid alla dessa handgripliga trevligheter finns något annat också. Det är det goda samtalet. Det där om våra mödrar och mormödrar, om hur vi växer upp i våra familjer och på olika sätt behöver möta och göra upp med roller, förväntningar, ärvda nojjor och önskningar. De där samtalen om varför kvinnor och tjejer i generation efter generation skall behöva ha låg självkänsla och förvridna plågande kroppsuppfattningar. De där samtalen om folkhemmets grundide, om att våga vara tydlig och likvärdig i uppfostran mot andras barn och stå ut med att möta sina vänners föräldraprestige och inte minst sin egen. Och så allt däremellan som handlar om tapeter, fotöljen Wassily, hur snyggt mintgrönt är och att det är snuskigt när pudeln slickar en på fötterna.

Det är så fint att kunna dela livet med underbara människor. Så fint att få uppleva vänskap och att få se och förnimma hur man djupnar i relation till varandra. Om något kan kallas för rikedom så är det att få växa och dela tillsammans med andra människor. Så tror jag man kommer lite längre på den längsta resan vi gör. Den inåt.

När K hade lämnat vår boning idag var två andra fina människor här. Underbara H med sin sambo – en man som jag tidigare inte träffat, men så klart varit nyfiken på att lära känna. Detta var första träffen för oss alla fyra. En helfin kväll som började utmärkt med blåbärspaj och hundpromenad. Jag fick stanna hemma och vila. En observant H såg vad jag behövde. Det är också mycket värme i att kunna se och ge utrymme åt det.

Vi avslutade kvällen med sushi och långprat vid köksbordet. Ni vet, så där härligt avslappnat där ämnena växer in i varandra och tillsammans berikar och utvecklar trådarna. Samtal som handlar om att byta livserfarenheter och att lära känna varandra ändå lite mer. Kvällen bjöd ju oss gäster som både var nya bekantskap och för mig en redan vunnen nära vän sedan många månader tillbaka.

Så den 7:e dagen från beräknad förlossning är en hyllningsdag till vänskapen. Bara några av de fina som jag har i mitt liv har fått vara med mig idag. Men hela dagen har fått mig att känna mig rik, för den har påmint om något av det dyraste vi har. Vänskap. När jag nu närmar mig ytterligare en spädbarnstid så vet jag också att det är lätt att förlora sig i bebislivet och på den vägen missa detta dyra. De flesta finns ju alltid kvar, men många stunder och gemensam vandring kan ha gått förlorad. Därför är det viktigt att påminna sig om det dyra vi får i våra liv.

Sommarvänner

20110721-123612.jpg

Två tillsynes olika individer som finner varandra. Det skulle  kunna vara rubriken på en berättelse eller betraktelse om dessa två som äter, sover, leker, busar, slåss, slappar och knycker mat från små herrar på ett år. De är hundar, men ändå inspirerande.

Den store väger nästan 5 ggr den lilles storlek. Den svarte är född 2006. Den vite 2010. Den ene tror han är störst o äger värden. Den andre är störst men har missat att han för länge sedan lämnat valpstadiet. Ständigt leksugen. Vår finaste pudel Vigo!

Ja Wilson o Vigo kommer följas åt, inte minst under somrarna. Wilsons namn kommer för övrigt med inspiration från dr House vän o följeslagare James Wilson. Eller med inspiration från filmen Castaway där Tom Hanks enda vän blir en vollyboll vid namn Wilson.

Vänskap är inte att leka med. Det är sann livskvalite!

New York, New York

För snart ett år sedan bar det av bort över Altanten och iväg till det stora Äpplet. Det var en fantastiskt vecka. Men också en oerhört jobbig sådan. Jag var en gigantisk vandrande graviditetsplåga. Konstant illamående, småsur, lättstött och kanske också lite mindre smart än vanligt. Ibland när jag tänker tillbaka på den veckan så skäms jag lite. Det känns dock bra att jag delade den med personer som står mig allra närmast. Jag tror dom gillar mig trots sidorna som de fick se. Och efter ett tag började det ju också märkas vad det var som var på gång. Då var det inte bara hörsägen… Lille Hugo kom till världen ett halvår senare, den 12 november.

Trots graviditetsångest och lite annat misch-masch så var veckan i New York underbar. Det är en stad som jag spontant kände att jag skulle kunna bo och verka i. Gärna i en fantastisk lägenhet med utsikt över grannarnas tak – eller i ett townhouse… I den lägenhet som vi hyrde var utsikten varken storslagen eller egentligen exisisterande. Vi hade utsikt från första våningen in mot en vägg. Vi bodde mitt på Manhattan, men kunde inte komma hem med fantastiska berättelser om hur fint vi bodde. Snarare kunde vi berätta om en pytteliten studiolägenhet full med leksaker, en igenspikad källare, majjarökande grannar, party till sena natten och den dagen som vi skulle åka hem och fann att familjen kommit hem lite tidigare än planerat – när vi väl skulle hämta våra väskor efter den sista shoppingturen var hela familjen hemma och mamma stod och lagade pasta i det pyttelilla köket. Vi gjorde upp det sista med svenska pappan. Lille sonen (kanske 5) sa: I hate you, I want you to leave! Charmören.

Under våran vecka hade vi långa promenader upp och ner på Manhattan. Min kamera levde upp som aldrig förr. ca 2000 bilder senare så har jag här nedan plockat fram ett axplock av resultatet. Det är dagens (16 feb 2010) skörd!

Slutligen kan jag bara säga: New York, New York – åk dit – njut, promenera, ät sushi, ta dig till Broocklyn, köp frukost ute och ät det hemma, jogga i parken med stort P och insup alla underbara atmosfärer som finns att tillgå!

Se till också att ha sparat lite shoppingslantar och ge dig ut på tur i affärer. Det finns massor med tips att ge på shopping. Vi ägnade inte så mycket tid åt det (var inget roligt att handla med den kropp som jag började lägga till mig med) men däremot var det roligt att handla outlet till Per. Fantastiska kostymer till vrakpriser: Century 21 i DownTown, precis vid ground zero.

I central parc mötte vi en knoppande vår. Det var ett magiskt möte med ett träd som jag genast blev mäkta förtjust i. Magnolian. Jag tror inte riktigt att jag hade förstått storheten och magin i den asfalttrotsande växten som pryder gatorna.

Det viktigaste av allt att se: MOMA – Muséum of Modern Art. Fantastiskt. Makalöst och alldeles underbart.

Det är dags att minnas och längta tillbaka. Det går bra med en resa i bildernas format och tänka på hur det är att möta våren i ett pulserande och fantastiskt New York.

Kvällsåkning, dofter och 30 årskalas

Kvällsäventyr. I snart två år har jag varit utan skidbacken. Det är en ganska lång tid för någon som förr ville viga livet för det vita berget. Men nu bär det av och dessutom på kvällstid. Min fina vän Elin bjuder på 30-årskalas i en skidbacke strax nordväst om Stockholm. På med underställ, googles och snörätta skor. Här ska pjäxdansas! Behöver jag duscha innan?! Ne vad fasen – är det inte dofterna som är grejen med after ski?!?