Tänk ändå vad vi klarar av vi människor. Kroppen är en fantastisk organism. Så mycket som är bortom val och som bara funkar. Och sedan allt det där som handlar om samarbete. En liten ny människa samarbetar jättemycket. Jag och min bebis Uma vi jobbar med ljud, mat och miner just nu. Så imponerad, så ofta, av den lilla kroppens kapacitet och programmerade utveckling. För jag vill tro att det är en snillrik plan vi verkar följa.
Bebisar som får upptäcka mat är ljuvliga att umgås med. Så mycket ren glädje och kompetens. Uma ammar på morgon och kväll men äter med oss på dagarna. I kväll mumsade hon i sig en potatis med smör med egen tallrik och egen stil. Handen for effektivt från tallrik till mun, fram och tillbaka. Det är också det sociala som uppskattas av henne. Hon lyser upp av att dela måltidsgemenskap med hela familjen. Om en bebis kan vara stolt så är hon det då.
Om kvällarna när vi sitter så här och ammar så slås jag av hur väl vi funkar tillsammans. Först det ena bröstet och sedan det andra. Överflyttandet sker med nästan sovande bebis, men som ändå vet precis vart hon ska.
Några elle någon månad till kommer vi amma. Självklart njuter jag av varje nära stund med henne. Min sista ögonsten. Men jag ser också fram emot de hela nätterna när jag får sova utan uppehåll då hon sover gott med en stor dos välling i kroppen. Men tills dess så håller jag henne extra nära ett tag till.
Det är min man Pers röst och han hade precis klivit in i rollen som min eviga klippa. Jag vet just där och då att jag under dessa timmar fått en ny relation i mitt liv. Inte till vår snart förlösta bebis, utan till honom, trots att vi levt tillsammans i 12 år . Han som bevisar sig genom varje värk, att han står bredvid. Han som visar att vi gör det här tillsammans, trots den otacksamma och smått omöjliga roll att stå vid sidan av en först gravid och sedan förlösande kvinna. Under det senaste halvåret har han stått pall för en trött och sliten fyrbarnsmamma som startade vintern med amningsutmaningar och gråtmildhet. Han fick fortsätta att bära mycket och min klippa förblev han. Min fjärde förlossningsberättelse är ett tack till honom. Jag är så tacksam för hur sann kärlek känns. Ni vet, när man på riktigt backar varandra. Idag är det på dagen 6 månader sedan hon kom och min och Pers relation fick en ny smak. 17 juli 2017. Vi minns januarinatten som om den var igår.
Vi har många år tillsammans bakom oss. Under dessa år har det hänt massor i våra personliga liv, på jobbet, i det ideella politikerslitet och i familjelivet. Vi har lyckats och förlorat, vi har sörjt närstående, vi har deppat, vi har skördat framgångar och varit utanför. Vi har vuxit från 25 till snart 40. Vi har skaffat oss fyra barn och en hund.
Alla dessa år av slipning har givetvis gagnat oss till den punkt som vi befann oss på den 17 januari 2017, där i förlossningssal 3 på Huddinge sjukhus med lustgasmasken i handen redo att möta varje steg närmare mötet med vår bebis. Vi hade fått barn två gånger ihop tidigare. Men det var något som var radikalt annorlunda den här sista gången. Vi födde nämligen barn tillsammans. Det var nytt för oss. Det förändrade vår relation i grunden och gjorde den ny. Vi grävde den dagen en ny brunn att ösa ur, rätt in i maskineriet som är vår relation.
Det som jag beskriver är väl den möjligheten som erbjuds relationen i utsatta stunder. En förlossning är givetvis extrem i sin livsavgörande intensitet men det finns också andra stunder av utsatthet, i det lilla, där vi kan visa den formen av kärlek som det innebär att vara nära och delta med full support och delaktighet.
Att göra förlossningen tillsammans innebar för mig att gå emot min instinkt om att sluta mig helt och hållet inåt och istället ge rum för deltagande. Jag ville kommunicera vad som hände inom mig men också kunna sätta ord på känslan i stunden, i alla fall ge det en chans. För Per handlade det om att ta plats i en annan persons utsatthet och med självklarhet delta, utan att behöva fråga om när och hur. Vi klarade det och nyckeln var att formulera för sig själv och varandra våra behov, svårigheter och önskningar. En lärdom som var fantastisk och som vi nu bär med oss som en ny karta för livet.
Ett av tricken den här gången var också att vi hade förberett oss noga. Vi hade underkänt våra två tidigare förlossningar utifrån kommunikations- och deltagandefaktorer. Ungarna föddes friska och förlossningarna genomfördes utan större medicinska komplikationer – men vi – jag specifikt – har inte mått så bra psykiskt av dem. Jag har under förlossningarna upplevt ensamhet och vid några tillfällen upplevt panik, rädsla och skräck som stannat kvar länge efter att vi lämnat BB. De upplevelserna har jag sedan kapslat in och låtit påverka mig och vårt liv som en pyspunka. Rubens förlossning 2012 har jag till och med fått reda ut tillsammans med en psykolog. (Det var väldigt bra och rekommenderas för alla som sitter fast i ett förlossningstrauma – stort eller litet – som påverkar livet som mamma och maka).
– Nu ska ni byta plats, säger kursledaren tillika dolan. – Låt er partner sätta sig på stolen och försöka slappna av så mycket som möjligt. Ni som är gravida ska massera och säga ordet ”tung”.
Vi förberedde oss inför Umas födsel genom att gå kursen ”Att föda utan rädsla”. Kursen bygger på en bok med samma namn och gav oss ovärderliga verktyg och förståelse för förlossningssituationen. Vi fick språk och former att använda inför och under födseln. Vi kunde öva. Och vi skrattade en hel del. Per är en expert på att slappna av och vara tung. Han var helt inne i övningarna och gav mig massor med självförtroende att själv fejka en värk och stå och vaja över en stol tillsammans med ett dussintal andra par i en våning vid Götgatspuckeln i Stockholm.
Det var mysigt, trots det genanta ljudandet och fejkade vaggandet. Vi fick en bild av vad vi kunde förvänta oss av varandra, så långt som det nu går att förbereda sig inför vad som komma skall.
När väl dagen kom så var det som att vi tog varandra själsligen i handen och hoppade. Vi var taggade och förväntansfulla. Vi hade våra roller klara, så som vi önskade att det skulle fungera. 12 timmar innan hon kom släppte vi handbromsen och gav oss iväg på vår sista förlossningsresa. Denna gång blev vi inte bara föräldrar på nytt utan ett oslagbart team och nykära på kuppen.
För er som liksom jag gillar att frossa i förlossningsberättelser så följer nedan hur det gick till när vackra glada underbara Uma Sally Lena kom till världen. Hon som då hette Sigrid och var mycket efterlängtad.
————————
Söndag 15 januari.
Det känns att något är på gång i kroppen. Slemproppen går tidigt på förmiddagen och det finns något som kallas en teckenblödning. Vi fikar med blivande farmor och farfar. Faster Sofia är också där och fotograferar magen. Jag strök handen extra mycket över magen den dagen. Ville insupa varje minut. Snart skulle vi lämna varandra och någon annan skulle framträda och ta plats i våra liv. Förväntan dallrade i luften. Jag kunde inte vänta tills det blev kväll så också denna dag gick till ända.
Måndag 16 januari.
Redan på morgonen känns de första molande småvärkarna. Knappt kännbara. Mer av slempropp och teckenblödning. Per åker till jobbet och jag åker till min kompis i Nacka. Hela dagen klappar jag på magen. Älskade den här magen. Tar adjö av att ha svårt att sitta. Säger hej då till metallsmak i munnen. Kommer inte sakna svårigheten att ta på sig skor. Längtar efter klipp i stegen. Älskade mage. Trots allt saknad redan.
Eftermiddag. Jag hämtar barnen på skolan och förskolan. Innan Per kommer hem vilar jag på soffan medan de bygger en koja runt mig. Vid ett tillfälle försöker de flytta soffan som jag ligger på och jag blir arg på dem eftersom jag ligger och mörkar mina värkar. Onödigt och alltför lättretlig för att ignorera det som ett tecken. Händelsen får mig att bli både nervös och förväntansfull. Vi är 5 dagar efter beräknad förlossningsdag och jag börjar ändå tro att det kan vara dags. Vill dock inte hoppas för mycket – pojkarna gick vardera 14 dagar över. Per kommer hem och jag tar ett bad. Värkarna stannar av något och jag börjar vackla i min förhoppning om att bebisen är på väg.
Kväll. Värkarna är tillbaka, om än lågmälda. Nu vet jag att förlossningen troligtvis kommer vara igång nästa dag, frågan är bara om vi behöver barnvakt redan under natten. Vi resonerar om hur vi ska göra med ungarna. Vid niotiden åker Per ändå in med barnen till farmor och farfar. De ska få sova där. Om det behövs så även nästa natt. Vi tar det säkra före det osäkra. Det är Pers beslutsamhet som lett oss till det beslutet. Jag var super velig, lättirriterad och väldigt glad att han tog hand om allt runt pojkarna.
Jag går själv genom huset. Jag och magen. Står i ljuset av kylskåpet och tar för mig. Kylan mot magen. Laddar inför arbetet framför mig. Värkar kommer. Herregud, det är snart dags. Lugn och tung. Trygg och positiv. Jag ska klara det här som det anstår en grand finale.
När Per kommer tillbaka, efter att också ha rastat hunden, gör vi iordning huset eftersom vi beställt städning dagen efter. Vilken tajming – skönt att komma hem till ett rent hem resonerar vi. Skönt också att greja eftersom min upprymdhet över värkarna fått adrenalinet att pumpa. Strax innan 23 har vi somnat som i en tyst överenskommelse att sömn är vår bästa strategi inför jobbet som ska göras.
Midnatt. 2350 vaknar jag av den första värken. Jag går upp, dricker vatten, hämtar telefonen och börjar klocka. Alldeles för pigg för att somna om. Nyfiken, exalterad och glad. Bra känslor. Sömnstrategin känns långt borta, men jag tänker att det är bra att i alla fall en av oss sover.
Jag klockar och det är två värkar under en tiominutersperiod. Jag skriver ett blogginlägg om det, och ringer förlossningen för att förvarna om vår ankomst. Eftersom jag har en immunbrist behöver de i god tid förbereda blod till en eventuell transfusion. De säger att det just då finns plats på Huddinge och att vi är välkomna när det närmar sig.
17 januari.
Vargtimmarna 00-02. Per sover och jag klockar värkar. Jag är mestadels vaken. Det är spännande och förväntansfullt. Det känns helt rätt att göra detta själv. Dessa första värkar med något mera tryck i, men ändå helt hanterbara, är en bra stund för mental förberedelse inför det som ska komma.
0230. Nu är det tre värkar under loppet av tio minuter ungefär. De håller i i ca 90 sekunder. De är mer och mer regelbundna. Jag vet att det börjar bli dags. Jag väcker Per, som yrvaket går upp. – NU älskling. Jag tror vi behöver åka till förlossningen, säger jag. Det är en lycka för oss, för vi har inte tidigare fått åka med värkar till förlossningen. Vi är euforiska och glada. Det är spännande. Innan vi åker ringer jag förlossningen igen. Vi är välkomna till Karolinska sjukhuset i Huddinge.
0330. Vi åker mot sjukhuset. Det är bara vi och natten. Det är snö och stjärnklart. Vid Ågestavägen får vi sällskap av en väntande polisbil. Vi fnissar åt att vi nog ansågs vara potentiella fartdårar. Om de bara visste.
Jag fryser när vi parkerar bilen. Det är råkallt och tyst av natt. På förlossningen tas vi emot och vi kopplas upp på ett CTG. Jag ligger på en blå och obekväm brist i 40 minuter och har svårt att hitta en bra ställning. Jag inser hur trött jag är och ångrar att jag varit vaken så länge. Hur ska jag orka det här? Jag försöker slumra, men det går inte. Jag fryser och jag är glad över min midnattsblå julklappsponcho som jag har med mig.
Allt ser bra ut på CTG och man konstaterar att jag är öppen 4 cm med regelbundna värkar och att vi kan komma in.
Klockan 04 stiger vi in i förlossningsrum 3 och barnmorska och undersköterska presenterar sig och rummet för oss. Jag är glad, upprymd, trött, spänd och har overklighetskänslor. Är vi redan här?
Vi pratar igenom smärtlindring och vi får in saft och smörgåsar. Det var gott att få lite i sig. Jag inser att jag är dundertrött och är orolig för att inte ha kraft och ork nog. Har vid det här laget varit vaken alltför länge.
Morgontimmarna. 05 till 07 sover vi omlott mellan värkarna. Det är helt fantastiska timmar. Vi lyckas med konststycket att var i någon slags dvala med full återhämtning och kraftsamling. Per klockar värkar något så när och jag tar oss igenom dem med markering för start och slut. Vi andas. Jag sitter ömsom upp i skräddarställning ömsom halvligger på britsen. Allt är så lugnt, fokuserat och stilla. Det är mörkt i rummet så när som på en sänglampa. Det är skönt att ta igen sig och det känns så rätt.
Någon kommer in i vår mysgrotta och tittar till oss. CTG tas emellan åt. Tappen undersöks. Det förbereds för prover som ska tas på bebisen för forskningsprogrammet som vi deltar i (Prevent ad-all). Vi har glömt lappen hemma så det är lite efterforskningsarbete. Mellan alla dessa små avstämningar så sover vi. Det är ett behagligt och koncentrerat lugn.
07 och skiftbyte. Barnmorskan Diana kommer med sin undersköterska Marie. Vi introduceras till Tensapparaten och det konstateras att vi är öppna 7 cm. Det är mycket bra och fint tempo! Jag räknar på det och gissar att bebisen är här vid 1130. 1 cm per timme tänker jag. Jag börjar må illa och kräks ett par gånger. Tensapparaten fungerar inte riktigt som vi önskar men min koncentration i värkarna är superbra. Jag lyckas hålla mig lugn, trygg, tung och fokuserad. Barnmorskan är väldigt nöjd.
08. Det har blivit dags att förbereda rummet för bebisen. Allt ställs prydligt och noga i ordning. Vi ska alla ställa om från mödravård till barnavård. Jag går på toaletten och därefter vill jag använda lustgasen. Värkarna börjar kännas ordentligt nu. En medicinboll plockas fram och jag sätter mig på den och hänger med armarna på sängen som vi höjt upp till axelnivå för mig. Per är bakom eller vid sidan av mig hela tiden, sittandes på golvet, och klappar mig, stryker och pratar. Han är cool lugn. Det är nu vårt samarbete fördjupar vår relation.
Värkarna tar i och jag hänger över sängkanten på långsidan. Jag lägger en kudde under mina armar och försöker vara tung på bollen. – Nu ger jag de där centrimetrarna en match, tänker jag och tar varje värk som ett steg framåt. Jag känner hur de kommer någonstans i höft och rygg. Jag ger Per något slags tecken och drar masken åt mig. Jag andas in djupt och allt annat snurrar och klingar av runt omkring mig. In i lustgasens töcken. Värken är stark men känns långt borta. Hörseln är märkligt ihålig och samtidigt stark som svag. Lustgas är verkligen en rolig och märklig gas.
Per sitter bredvid mig på golvet och räknar sekunder i 10-par. 10, 20, 30, 40 osv. Allt för att jag ska kunna släppa på lustgasen när värken klingar av. Siffrorna blir också bryggan till verkligheten, så som vi känner den i all sin krispighet. Vi byter några ord ibland. Jag får koll på vad alla pratat om när jag varit inne i mitt. De verkar vilja undersöka mig. Är det redan dags? Jag bryr mig inte så mycket utan har i det här skedet helt lämnat det till Per att både bedöma och underrätta mig när det behövs.
Det jag förstår efteråt är att sköterskorna har varit inne hos oss i den här perioden av värkarbete och sett om jag behöver hjälp. De konstaterar alla att jag har den bästa coachning man kan ha. En partner som tillsammans med mig tar oss igenom värkarna och är min kontakt med omgivningen. Förutom det praktiska så tror jag också att det lyser av samhörigheten. Vi är ett och vi ska bli tre för vi är ett. Det är ett intimt samarbete som knyter band. De känner sig överflödiga och håller sig i bakgrunden om de alls är i rummet.
09 och sanningens minut. De ber mig ta mig upp på britsen igen för det är dags att undersöka hur mycket värkarna jobbat. Det visar sig att ingenting har hänt. Vår barnmorska, som sett att progressen gått på snabbt och som bedömt att bebisen är här inom kort, blir fundersam. Värkarna fortsätter att komma med full kraft och de är riktigt jobbiga nu. Det är i dessa situationer som vi kvinnor är så mycket bara en bebisfabrik. All prydhet som man kan ha lyxen av att ha i sitt liv annars är som bortblåst. Nu ska en bebis ut och tro – man vill ha ut den så min kropp är i den stunden allas kropp. Gör vad ni måste, bebisen ska ut. Nu.
Barnmorskan tar hål på hinnor och vattnet kommer. Det finns en valk och någon hinna kvar innan kanalen är helt redo. Då kommer krystvärkarna och det drar i av bara farten. De kommande 30 minuterna är en fruktansvärd pers. Barnmorskan berättar att hon, om jag tycker det är ok, kan hjälpa bort det som hindrar. Mitt svar är så enkelt. JA.
Krystvärkarna sköljer över som stormvågor över spetsiga klippor. Det är en kraft som suger. Jag tumlar runt i den och lustgasmasken tas bort. Nu ska vi ha fokus och vara tunga och lugna. Men det är något som bränner som en eld och mammadraken som bor inom mig får ljud som ingen av oss vill minnas. Herregud, jag dör.
Men det gjorde jag inte. För ut kom Uma, med handen lite fundersamt vid kinden. Ja hon kom så till världen. Det var det som hade gjort så vansinnigt ont och som fick mig att tänka – så bra, nu är vi klara med det här. Inga fler barn behöver komma den vägen.
Visst skrek hon, men jag minns bara att det var så vackert, ett litet gny och hon kom upp till mig med sina korta ben med pappas lår, sneda nästa och ihopklämda ögon. Hon plirade med mörk blick och var så vacker och liten. Mössa och filt och lyckan. Nosa på hennes hjässa. Söt doft av bebisfetter. Så len som en putsduk. Som insidan på valpars öron. De vackraste fingrar jag sett. Jag räknar dem. Jag beundrar dem. De är otroligt vackra med millimeterslånga naglar i perfekt form.
Stämningen i rummet var så skön, så uppsluppen och varm. Per och jag var så glada – allt hade gått så fint. Han klappade på mig, jag vilade i hans ögon med ett tack från mitt innersta. Sköterskor och barnmorska liksom kvittrade och de öste beröm över oss och det jobb vi gjort på olika sätt. En praktikant hade varit med, och detta var hennes första förlossning. Vi får kramar och det är som om vi tillsammans vunnit en viktig match.
Jag var så stolt över att ha en man som min. Fasen vad bra han var! En av undersökterskorna som varit med, en något tillbakadragen kvinna, tar liksom sats och ger honom superfin feedback och till oss som par. Det var så fint att få höra tycker jag. Efter våra mindre lyckade samarbeten i tidigare förlossningssituationer så var ju det en seger minst sagt. Det var gott att få visa oss själva att vi kan.
Kroppen min var fantastisk den också. Det är ju kvinnokroppar! Helt otroliga bebisbehållare och barnförlösare. Genom kraft, kamp, drift och vilja kommer de små liven till oss och tas emot med svett, skrik och sedan smek och skratt.
Plötsligt så satt vi där tillsammans och gissade vikt och längd och sanningens minut gav vår minsta nyfödda bebis på 48 cm och 3445 gram. En välskapt flicka som precis avklarat några av de viktigaste timmarna i sitt liv.
Eftervården är som den är. Fördjävlig faktiskt. Men nödvändig. Per fanns bredvid med vår bebis och njuta av det nya. Jag fick tänka på allt jag vill njuta av sedan. Operationen tog någon timma och ett tag var det kritiskt. Tack vare en uppmärksam barnmorska så kom exempelvis alla delar av livmoderkakan ut. – Ni systrar som ska föda, kom ihåg detta: låt det ta tid, SE TILL att det tar tid, låt ingen förlossningsskada undslippa noggrannheten hos en samvetsgrann barnmorska eller läkare. Detta är en viktig timme i våra liv.
Här slutar min berättelse bland lycka och stygn. Vi lämnar rum 3 på Karolinska sjukhuset i Huddinge där Per nyss kommit upp till oss i sängen. Vi flätar oss om varandra och lägger vår nyfödda klimp mellan oss. Hon sover och snart sover vi också. Välkomnar lugnet och vår nya familjemedlem. Vi klev in i bebisbubblan som ett vi, starkare och mer ett än någonsin. Vi två som blev ett var nu en familj på sex.
Nu, sex månader senare, kliver vi så smått ur den bubblan och ser oss yrvaket omkring. Lilla Uma håller på att lära sig sitta, har ett leende som övertygar och älskar att smaka på allt som kommer till henne. Hon är världens rikaste med syskon, släkt och vänner som älskar henne. Och vi har varandra. Min bästis Per är också min älskade man som jag vet är med mig i nöd och lust. För det har han visat mig. <3.
Det är på gång nu. Värkarna kommer och går. Det är nu elva minuter mellan varje värk och än så länge är de pratbara. De varar i ungefär 45 sekunder. Precis nu slog klockan om från 23.59 till 00.00. Bebisen kommer troligen att födas den 17 januari 2017. Nu ber vi eller håller de tummarna vi har för att allt kommer gå bra! Man är fri att välja sätt :D.
Fick en underlig tanke idag eftersom jag förstått att det närmar sig leverans inom något dygn. Jag kommer sakna att vara gravid. Det var med lite sorg som jag strök handen över magen. Snart har vi gjort vårt som fabrik. Märkligt hur snabbt man vänjer sig vid sakernas tillstånd. Och nu, snart 41 veckor senare, är gravidhyddan en del av mig.
Givetvis kommer det något bättre. Ännu ett älskat barn! Det är dock så att detta är sista gången och det kräver sin eftertänksamhet. Ja, att det är sista gången får nog ändå påstås med eftertryck. Vi, jag och livmodern, vi är klara nu. Det har varit fint att få bringa liv men ingen dans på några rosor. Tacksam för att den här sista gången fick bli så bra.
….värkpaus….. 🙂
Pojkarnas graviditeter fick mig att avsky tillståndet. Bäva inför att hamna där igen. Inte nog med de kroppsliga smärtorna och fysiska åkommorna som yrsel, illamående och massa viktuppgång. Det var också den psykiska dimensionen. Jag var deppig när jag väntade dem. Inte lycklig alls och hade svårt att hålla emot negativa känslor.
Den här gången har kroppen varit stark, vikten hanterbar och psyket euforiskt, lugnt och tryggt. Som en gås har motgångar och stress bara runnit av. Jag har inte varit oberörd, jag har bara varit stabil som en klippa. Det liknar mycket den graviditet som jag hade med Ebba. Det här med hormoner är därför intressant. Det finns ingen forskning som jag har hittat som stödjer det, men visst finns det röster som säger sig ha upplevt det samma – att det är skillnad på hur kroppen reagerar på att bära pojkar eller flickor i sin livmoder. Eller så är det det allmänna tillståndet i livet som spelar större roll än vad man tror.
Tacksam för att det varit fina snart 41 veckor så lämnar jag nu över skeendet i livets famn, det jag vill kalla gud, och tackar för alla de bebisar som jag fått ge liv. Nu börjar nästa skeende i livet strax, det där efter barnafödande, men först: förlossning.
Vårt hus har två tak. När det byggdes så lades ett plattak, så som ritningen och tidsandan (sent 60-tal) påkallade. Efter ett tag ångrade sig ägaren och byggde ett sadeltak ovanpå det platta taket och med stora överhäng som följd. Det gör att vi har två tak och huset är knäpp tyst. Igår var det storm ute. Vinden ven och piskade, men här inne. Här var det tyst, tyst.
Att sitta här i tystnaden och vänta, det är därför lite som att befinna sig i ett vakuum. Jag blir liksom lika sysslolös själv som det är tyst här. Det är fascinerande. Det griper tag och tiden går.
Hundens andetag. Mina andetag. Mina fingrar på tangenterna. Någonstans från djupet av huset hörs ett litet brum. Det är värmepannan. Husets andetag. Vi andas tillsammans. Min mage kurrar. Vigos mage hundkurrar den också. Elementen bubblar ibland. Det är vi som lever ihop.
Att vara dagledig är ett tillstånd som är lite konstigt. Man är per definition med sig själv, hemma, hela dagen. Det är ljust ute, man vet att människor går till arbetet och har möten med andra människor. Men man själv är i ett innanförskap utanför det där. Det är svårt att inte bli mörk till sinnet. Uttråkad och lite vilsen. Som dagledig har man ett diffust ansvar för huset. Ja den där kroppen av sten, trä, vatten och el som man andas och lever med. Det är det som är ”jobbet”. Att vistas här och se till att det ser lite bättre ut än det gjorde efter frukosten. Att det hänt något med tvätten typ. Man behöver se till att det finns någon slags rörelse.
Just nu är sängarna fortfarande obäddade, och jag känner mig onyttig. Som att min plikt som hemmavarande och dagledig inte riktigt har uppfyllts.Jag sitter här i tystnaden och lyssnar på hunden och huset. Läser på nätet. Skriver lite diffust ibland. Raderar. Måste ju göra något… Stannar upp igen. Njuter kanske i någon mening. Men fullkomlig njutning blir svårt av detta varandet.
Det behövs rörelse runt en människa och interaktion med henne. Att vara nyttig! Inte för att någon kräver det av mig, förutom normen möjligtvis, utan för att det är omöjligt att gå en hel förmiddag och göra ingenting och få tillfredsställelse med livet. Om ingen skillnad eller rörelse kan skönjas trots att tid har förflutit. Har man levt då? Utan skapelse eller interaktion så är det som att man lever, men på ett slags paus och i ett vakuum.
Det som saknas är min röst och mitt möte med en annan människa. Eller skapandet av något för någon annan. Det är vad jag saknar. Det är som om att mitt vakuum är som i den där skogen där en pinne knäcks i tystnad. Eftersom ingen lyssnar. Så jag samtalar med hunden. Ja han svarar ju inte, men jag ser att han hör mig. Jag sätter på radion och nickar med. Skrynklar pannan ibland. Bäddar sängarna och torktumlar Rubens lakan. En timme senare landar jag igen i soffan och njuter lite…. av att vara dagledig. Känner ändå känslan av nyttan komma. Det är lite mitt knark. Inser det och inser varför jag tycker det kan vara långtråkigt att vara föräldraledig. Eller fruktan över att bli arbetslös.
Snart är det dags att hämta barnen och innan dess ska jag passa på att sova på soffan. Jag är ju ändå höggravid (40+2 idag). Utanför ser jag hur vinden viner i tystnad. Jag lyssnar och hör hundens andetag, husets och mitt. Vi tre i väntans tider.
Mycket snart ska vi genomgå det där crescendot som tillhör en graviditet. Idag är det vad som kallas ”beräknad förlossningsdag” (BF). 40 fridfulla veckor har gått. Men här kommer ingen bebis idag.
Att gå här hemma och vänta barn. Det är existentiellt. Att vänta på att kroppen ska ta över. Att kontrollen över livsskedet då ska tillhöra mina muskler. Att ha tillit till att det ska gå bra. Det är existentiellt. Det utmanar mig och jag lär mig av det. För tankar går att kontrollera, men kroppen, den är kopplad till en annan våglängd. Det är livet som har sin gång.
Men att släppa på kontrollen är inte enkelt. Inte heller att erkänna vad som skrämmer. Under de senaste veckorna har jag haft ångest om nätterna över förlossningen och över rädslan för att något ska hända det lilla barn som jag har i magen. Det är inte ovanligt att den oron är stark de sista veckorna, jag känner igen det från mina tre tidigare graviditeter, men den här gången tog det överhanden. Det höll mig klarvaken flera timmar varje natt. Jag lyssnade inåt med skärpa. Lever hon? Är allt som det ska? Jag kände oro inför det som väntade. Kommer vi klara det tillsammans? Nu har jag lärt mig att kontrollera de tankarna. Det krävde ärlighet och koncentration. Och mod. Till att börja med handlade det om att erkänna rädslan och försöka förstå vad den innehöll och betydde för mig. Också när natten var över.
Jag var livrädd för lidande och död. Precis så primitivt och grundläggande. Min kropp regerade med vakenhet. Också ganska naturligt. Om nätterna var känslan att jag var som tryggast när jag var som mest vaken, spänd och alert. Givetvis påverkade detta mina dagar enormt. Sjukt trött och olycklig genomled jag dagarna då jag varit vaken som mest om nätterna. Oron fanns kvar i kroppen som ett minne som tankarna försökte rationalisera och ta bort. Det gjorde ju bara rädslan, och oron, starkare.
Så jag bemödade mig att erkänna rädslan istället. Se den för vad den var. Jag bestämde mig för att sätta ord på den och ringde MVC och därefter förlossningen. De ville att jag skulle åka in på kontroll. Jag åkte in till förlossningen och fick höra på bebisens hjärtljud och fick se hennes rörelser. Allt var bra. De tog också prover på mig för att se att jag inte mådde fysiskt dåligt på grund av någon infektion (var helt slut). Alla värden var superbra och bebisen mådde prima. Mitt fysiska mående hade helt enkelt med min sömnbrist att göra. Och den med min oro över död och lidande.
Därefter grät jag över oron och sorgen. Lät det komma över mig. Ta över mig. Det var lättande och läkande. Jag kunde släppa taget och se rädslan eftersom själva oron blev existentiell och inte rationell. Bebisen mådde ju hur bra som helst! Och ärligt talat, så även min kropp. Men mina tankar mådde inte bra. Och de fick jag försöka ta hand om genom att ge dem uppmärksamhet. Och det lilla jaget där inuti. Hon behövde tröst.
Det positiva med sätta ord på rädslan och känna ut känslan är att den får ett erkännande. Man möter eventuell skam och den får också ett sammanhang och konturer. Man kan förhålla sig till det då. Bli klar liksom. Sortera. Sorgen och rädslan som jag tog ut i förväg hjälpte oss inte att förbereda inför förlossningen. Men att se den hjälpte mig massor. Ja, jag var orolig. Jag var livrädd. Är rädd. Det är ok! Att lämna sig till sitt öde är existentiellt smärtsamt. Jag älskar mina barn och mitt liv så mycket att bara tanken på att något skulle hända…. Det tar musten ur mig. Uppenbarligen. Men lösningen är inte att låta det definiera livet.
Jag kunde lämna orons krampaktiga grepp med det. Acceptera att den fanns där och leva med den istället. Jag behöver inte bekämpa den längre. Bebisen behöver inte oron heller. Hon behövde en mamma som sov. Alla de runt omkring mig behöver den inte. Det är plågsamt att leva bredvid en orolig höggravid kvinna. Vi behövde alla istället tillit och tro. En ny tanke tog över: vi förtjänar att må bra. Jag tror vi föder lättare då.
Jag bestämde mig att min nattliga oro och med den tillkommande ångest skulle hanteras med knep hämtade från KBT efter att jag träffat mina vänner på trettondagen. Jag vet ju, som den beteendevetare jag är, att kroppens skeende kan jag inte påverka. Men tanken äger jag. En av mina vänner sa till mig, när hon hörde om mina nattliga plågor: ”men så där ska du inte behöva ha det”. Bara så sa hon. Hon hade så rätt. Det var nyckeln och det mantra som jag valde när jag gick och la mig på kvällen. ”Så här ska jag inte behöva ha det. Barnet mår bra, och vi alla kommer må ändå bättre om jag sover gott om nätterna”.
När jag sedan vaknade återigen runt 02 så upprepade jag mitt mantra. Tänkte på min rationella och kloka vän och styrde tankarna till det tröstande och säkra lugnet. Så här ska vi inte behöva ha det. Sov gott. Och jag sov. Dagen därpå vaknade jag till sköna små röster som sjöng ”ja må hon leva” och som kom in med ett stort paket inslaget i teckningar. En skapelse! Jag firade min födelsedag omgiven av värmande vänner och familj. Jag blev ett år äldre och hade bestämt mig. Nu lever vi igenom dessa väntans dagar och låter kroppen få göra sitt. Jag överlämnade kontrollen till livet. Hur jag bemöter det kan jag styra och jag lovade mig själv att bemöta det med tillit, öppenhet och lugn.
Rädslan blev min lejdare och vän. Jag sover gott om nätterna. Tillsammans sitter vi nu här på BF-dagen, jag och rädslan i soffan med hunden vid vår sida och låter oss skrämmas av OA på Netflix istället, med oansenligt mycket frukt som konsumeras och känner hur lilla dockan sparkar där inne. Snart så. Snart så ses vi. Till dess låter vi nuet ha sin gång.
P1 morgon rapporterar mellan partiledarutfrågningar och ISIS-repotage om att riktigt späda barn dör av kikhosta pga att du och jag inte förstår att vuxna bär runt på kikhosta och smittar. Antalet smittade ökar för varje år. Folkhälsomyndigheten håller på att utreda det hela just nu och tittar på sådana intressanta studier som att vaccinera gravida för att ge de små spädisarna ett första skydd när de möter vår bacillsprängda torra luft och oss vuxna som smittar hej och hå. Det verkar som om fler och fler jobbar och är bland folk fast de är rejält förkylda. Vad är det med det?
MP och S gick igår ut med ett löfte om att varje föderska ska ha en barnmorska hos sig när hon är på förlossningskliniken. Det där är verkligen en fråga om liv och om jämlikhet. På riktigt! Det är sällan en kvinna och barn är så utsatta i Sverige som när de föder och föds. Fullt friska individer riskerar idag sina friska liv när de kliver in på förlossningen. Att ha en barnmorska som är med under förlossningsarbetet kan vara det som hindrar livslångt lidande hos både barn och kvinna. För detta har Alliansen med Filippa Reinfeldt i täten inte gjort något i ett Stockholms län. Liknande situationer finns runt om i Sverige.
– De ser inte krisen inom förlossningsvården som ett problem, vi håller inte med om deras verklighetsbeskrivning. Alliansen har haft åtta år på sig att göra någonting åt det här, men väntat in i det sista. (Helene Öberg, oppositionsråd MP)
Ett talande exempel på vad som händer när kvinnor föder utan bra förlossningsstöd är alla de fall av förlossningsskadan sfinkterrupturer. Det riskerar man när förlossningen är okontrollerad. En risk som är hög när du som föderska lämnas obevakad. Ibland i timmar på förlossningen. Men hur påverkar en sfinkterruptur livet: jo, det påverkar dig när du ska gå på toaletten, det påverkar möjligheten till att ha sex och det påverkar din förmåga att hålla gaser. Du blir alltså en fisande ofrivilligt sexlös människa. Något som jag tror de flesta män skulle protestera högljutt mot om det var de som drabbades. Och ja, kvinnor vrålar nu i kör.
Jag satt ofta stilla och ammade på balkongen medan jag såg de andra mammorna power walka förbi sitt icke existerande fett på sina kroppar. Jag blev fetare och fetare. Svårt att gå och väldigt ledsen. Jag oroade mig mycket för mitt underliv, min njutning och sexualitet. Jag är en njutningsmänniska. Att som kvinna eller man välja bort sin sexualitet under en kortare eller längre tid i livet på grund av ett medvetet val är en sak. Det är en helt annan sak att tvingas välja bort på grund av förlossningsskador. Det är en sorg.
Så ska det faktiskt inte behöva vara. Aldrig! Därför är det bra att Miljöpartiet och Socialdemokraterna tar i tu med saken och lovar bot och bättring i vården. Därför är detta en av landstingsvalet viktigaste frågor. Ingen kvinna skall behöva riskera sitt och sitt barns liv i en svensk vårdinrättning på grund av usel resursfördelning!
Svt’s Uppdrag granskning handlade hösten 2012, om förlossningsskador, och speciellt de som kallas Sfinktrar. Det är en skada där kvinnans mellangård och ändtarmen drabbas av olika sortes bristningar och sprickor. Obehandlade vållar de stor smärta och drabbar livskvaliteten för kvinnor och deras familjer. Behandlas dem korrekt i direkt anslutning till förlossningen så kan kvinnan få full funktion tillbaka och ett gott liv. Så vad hindrar? Skam, tabu och prestige ska det visa sig. 2012 kom larmen. Nu skriver vi 2014 och förlossningsvården är fortsatt gravt eftersatt.
Svensk Kvinnovård måste bli bättre, politiker behöver fundera på sina belönings- och kvalitetssystem och det måste sluta vara tabu och prestige kring förlossningsvården. Dags att lägga ner New Public Management. dags att låta proffs vara proffs. Dags för en ny regering och en ny landstingsledning runt om i Sverige.
Våra liv i samhällets händer
Sällan är en kvinna så utsatt som när hon föder barn. Ingen förlossning är den andre lik varpå det är omöjligt att avgöra vad man har att förvänta sig. Sjukhuspersonalens bedömningar och rekommendationer är det ända man kan luta sig emot. Kroppens reaktioner kan man bara följa med i och så gott det går leva med och acceptera. Att sedan barnet kommer i en rasande smärta, i en för kvinnan svårkontrollerad situation, gör henne helt utelämnad till barnmorskors och läkares kunskap och expertis.
När man dessutom fött barnet så är man i regel oerhört tacksam för all hjälp man fått och får för att bli så hel som möjligt mellan benen. Jag tror alla kvinnor kan stämma in i: gör vad som behövs göras, kontrollera och förebygg, så att jag så snart som möjligt kan leva ett gott liv med ett smärtfritt underliv. Att barnmorskor i den situation skulle undlåta att undersöka, rapportera och åtgärda är ett totalt svek mot den tillit som vi födande kvinnor måste visa när vi lägger våra (under)liv i deras händer.
Men tydligen finns inte på alla ställen gehör för detta tillitsbehov som föderskorna har. Barnmorskorna har nog med sina egna tillitsproblem till sina chefer och sjukhusens ledning. Ledarskap som tvingar dem att mörka och som inte ger dem förutsättningar i form av kunskap att kunna betjäna sina patienter på bästa sätt. Detta är inte värdigt ett land med devälfärdsambitioner som är den svenska modellen. Men svensk välfärdssektor urlakas och är bevisligen i ett krackelerande tillstånd!
Var det bättre förr?
I programmet Uppdrag granskning berättas om några barnmorskestudenter som skriver en uppsats om sfinterrupturer. Denna vågar de inte visa upp på praktikplats med rädsla för att inte få jobb. Det pekar på en sjuk kultur. I programmet berättas vidare om barnmorskor som i lönesamtal tvingas rapportera antal förlossningsskador, och som blir lönesatta därefter. Det tyder på dåligt management. Självklart rapporteras färre skador då. Och i programmet beskriv hur barnmorskestudenter inte undervisas i förlossningsskador och att de när de kommer ut på golvet inte tar handledning eller får träning i att diagnosticera och behandla de samma. Det pekar på enorma behov av kvalitetssäkring. Men finns resurserna?
Det sistnämnda ställer också frågan om hur det kunde bli så. Har förlossningsvården blivit sämre? Vissa artiklar, reportage och bloggar som går att läsa på temat förlossningsskador vittnar om att det faktiskt var bättre förr kring vissa aspekter. Särskilt kring aspekten tid hos föderskor och nyförlöst barn. Det fanns mer personal på plats och det fanns tid för nyförlösta att få eftervård på BB och rätt behandling tidigt vid förlossningsskador. Jag vet inte om det var bättre förr generellt, men jag vet att det nu finns en rad allvarliga brister som man politiskt måste göra något åt och jag tror att vi i dessa rapporter kan skönja en välfärdssektor som blöder och där minskat skatteuttag och felaktig politisk styrning gör vården lidande. Sverige kan bättre!
Kvinnors rätt till vård
Att föda barn är viktigt för ett samhälle. Varje barn är en ny arbetare och potentiell utvecklare av vårt samhälle. Varje litet barn är vårt samlade ansvar. Men precis som mycket annat i samhället som är knytet till kvinnan och hennes kropp finns en atmosfär om att stå ut, bita i hop och finna sig i det som blev hennes lott. Är det en rimlig hållning i ett jämställt Sverige?
En kvinna, blott 25 år gammal, intervjuas i programmet Uppdrag granskning om förlossningsskador. Hon säger mellan tårarna att hon inte vill ha fler barn. Det är chockerande att det får lov att vara så. Hon kan inte lyfta sitt barn, inte sitta och vill inte träffa inga vänner. Och hon vill inte ha fler barn. Ett liv i spillror. På andra sidan i hennes berättelse finns ett sjukhus som förnekar att något fel har begåtts. Det är en sjukvård i djup kris.
När jag fött mitt tredje barn ägnade sig barnmorska och läkare, fyra personer, åt mitt underliv när han kommit ut. Jag var tacksam för det. Två suturer senare och noga övervakat och undersökt kunde jag lämna förlossningen med min nya bebis. Bara timmar senare var jag på toaletten och kunde sitta utan problem redan dagen efter. Jag kände till problemen kring förlossningsskador som bristningar. De var något som jag hade varit rädd för skulle hända mig.
Om läkare och barnmorskor skulle undlåtit att undersöka mig och se till att jag var hel skulle jag aldrig förlåta dem. Samtidigt som jag är tacksam över deras engagemang så är jag i samma andetag krävande – för jag tycker att inget mindre är att förvänta.
Felriktade kvalitetssystem drabbar kvinnan
Det galna i uppdrag gransknings reportage är bland annat att västra götaland kör ett bonussystem, med pengar som morot, för att minska antalet skador på sina förlossningskliniker. Reportaget befarar att detta snarare har fått barnmorskor rapporterar mindre skador.
Det är något fel när kvaliteten mäts på hur många skador som uppstått. Ja det kanske låter konstigt, men den mänskliga faktorn säger att man då kommer mörka antalet. Det borde istället finnas ett annat sätt som premiera arbetet med att hitta och åtgärda förlossningsskador.
En kvinnofråga om rättigheter
Det är en viktig kvinnosaksfråga som ger kvinnor rätt att få rätt vård ni rätt tid. Det är en skam för Sveriges sjukvård att kvinnor skall behöva lida på det här sätt – att förlora livsluft, sexliv och jobb och sociala sammanhang är helt oacceptabelt. Att bli fråntagen längtan efter barn är en grym konsekvens och helt ovärdigt den svenska modellen om generell välfärd.
Barnmorskors utbildning måste inriktas på vetenskapliga belägg och sluta låta Kvinnovård vara kantat med skam. Att föda barn är inte bara naturligt, det är också mycket viktigt för vårt samhälle.
Nej, systrar och bröder. Skärpning alla ni som sitter i landsting, i sjukhusledning och arbetsleder våra kliniker. Skärpning alla vi som röstar. Det är oacceptabelt att dra in mer på Svensk förlossningsvård och oacceptabelt att kvinnor kan gå flera år med en skada obehandlad. Det är hög tid att ändra på detta!
Idag är det 12 dagar sedan Ruben kom in i vårat liv och för alltid blev en del av vår familj.
Det har varit de vanliga vingliga sömnasketiska dagarna efter ett barns ankomst. Det är svårt att få tid att använda tandtråd, man får vänta med middagen för man blev sittandes ammandes med bara vänsterhanden fri. Svårt att skära med den än, men deg kommer. Man prioriterar också dessa dagar att gå och lägga sig i tid. Varje natt är ett arbetspass så det gäller att maxa sin sömn!
Men allt är värt det när man blir sittandes en natt med svag lampbelysning tänd, tittandes in i outgrundliga, pigga och spädbarnsmörka ögon – och så känner man, ja man bara vet, att han och jag faktiskt möter varandras blick. Förlorar sig ett tag i den. Njuter och dricker ur livets fantastiska källa. Den källan finns i den rena blicken. Att få möta ett rent liv i ögonen på ett spädbarn är som att möta gud, kärleken, livsanden. Allt som är gott och som vill liv!
Jag förstår samtidigt att jag är uppöver öronen påverkad av hormoner. Predisponerad till att älska, vårda och beskydda. Men tänker ändå att det är smått fantastiskt att få lov att inspireras och ta emot livet så som det presenterar sig själv i ett litet barn. Hänger mig helt åt min upplevelse av livskärlek just nu. Skapar minnen i både kropp och själ som jag skall bevara länge, länge…
Tänker att det var ett genialt drag att låta en ny religion och intensiv trosbekännelse ta sin början i en krubba, i ett värnlöst barn. I en kropp som var i totalt beroende av andras omsorg och kärlek. Det säger något om Gud i den kristna berättelsen. Gud är ren kärlek, livsande och vilja till liv. Att förväxla det med dom och skuld blir en riktig tankevurpa. Nej Gud är kärlek och Gud bor inom oss och överallt. Och finns att skåda och drunkna i, i ett spädbarns ljuva brunnar och hela väsen. Det är bara att dricka ur källan!
Så välkommen till världen lilla Ruben och tack för att du, genom att bara vara du påminner om vad som är viktigast och vad som kommer först: Kärleken och lusten att leva livet till bredden fylld av just den.
Utanför fönstret landar just nu en ambulanshelikopter. Globen lyser vackert bortanför Årstaviken. Inte långt härifrån prunkar kolonilotter. En helt vanlig augustidag för många. En helt ovanlig sådan för oss.
Just nu ligger Pappa Per och småsjunger jazzstandards för en liten prins som kom till oss idag efter mycket väntan. Och skulle det visa sig efter mycket smärta.
Jag skall inte tråka er med förlossningsberättelsen. Men jag kan säga att man blir ödmjuk inför livet och inför kvinnokroppen. Tänk all den smärta som var och varannan av oss är född genom. Tänk att bakom varje person finns en kvinna som vrålat ut sin smärta och med stor sannolikhet fått följa sin kropps urkrafter och urvilja för att ge liv.
Det var jag med om idag och det var den jobbigaste trekvarten i hela mitt liv mellan 1230 och 1315. Bland lustgasångerna förstod jag också att det inte är i nyktert tillstånd technolåtar kommer till. Fasen vad det sjöng i öronen! Mest bisarrt var väl låtvalet: ”Right here, Right now.” Ni vet den med evolutionen som tema i videon. Mitt plötsliga soundtrack som blandades av avlägsen kommunikation med Per. Närvaro var namnet!
Krystningen tog inte mer än 10 minuter. Den lille, som tvekat så länge, kunde inte vänta mer.
Nu delar vi våra första timmar tillsammans. Jag har redan lovat guld och gröna skogar. Per har redan lovat att sonen ska bli jazzmusiker – klarinettist. Men mest av allt har vi lovat evig kärlek, närvaro och trohet till prinsen.
Nu sjunger Per ”Killing me softly”. Jag tror att första dagen i resten av vårt liv kommer sluta väldigt fint och väldigt förälskat.
Tack alla ni som följt vår väntan och läst mina uppdateringar. Det har varit roligt att dela. Men nu tar en ny fas vid. Nu går vi in i vår kukong. Vår alldeles egna värld. Mina blogginlägg blir därför också något annat. Att skriva om bebisar är inte min dröm. Dem vill jag bara uppleva!
Kram och välsignelse till er alla – over and out! // Louise
Just nu tickar en liten apparat bredvid mig. Den mäter hjärtelag och sammandragningar. Vi ligger i ett inte så mysigt förlossningsrum på Södersjukhuset och har troligtvis många timmar kvar innan vi är klara här.
Vi tillhör de 6% som inte går igång med förlossningen inom den tvåveckors period som finns utmätt. 6% sätts alltså igång på dagen som kallas 42+0.
När vi kom in gjordes en CTG (hjärtljud och sammandragningar) och en undersökning för att se om något var på g. Det var det inte. Sedan bestämdes att vi varannan timme skulle få en shot med medicin för att få igång värkarbetet. 8 sådana finns beredda. De skall tas varannan timme. Det är en process som kan ta 16 timmar. Man fattar att det är bra att ha ngt att göra med sig och varför just det tipset är gott att ta till sig!
Sedan vi lugnt och fint kom hit har vi fått behandlingar, vilat, ätit sushi, promenerat, handlat kakor på söders dyraste ICA och varit en runda till familjens kolonilott nedanför sjukhuset. Det har verkligen inte varit synd om oss.
Vi har också avlöst ett team med personal och nu precis börjat med nattgänget. Troligt är att vi finns kvar här när de som nu gått hem för att sova kommer tillbaka vid sju i morgon bitti.
Så här kan det alltså också vara! Det är min tredje förlossning och den är helt olik den förra och den första. Det enda som är likt är att blodlabbet tvättar blod någonstans på området så att det skall passa mitt lite speciella med viss imunbrist – om jag skulle vara i behov av transfusion. Det har aldrig behövts, men alltid funnits redo. Det är fint med svensk sjukvård!
I rum som dessa slutar tiden att finnas. Det finns inte mycket man kan göra. När tiden står så här still går den ändå ovanligt snabbt framåt. Per är helt inne i semestermood och har inga problem att låta tiden gå. Här är vi maximalt lediga, som han sa. Inga ansvar, inget att fixa eller styra upp. Bara att vänta. Jag låter mig inspireras och låter vissa halvtimmar gå under tystnad. Bara skön närvaro.
Natten har sänkt sig nu över Södermalm. Det blir nog ingen bebis den 13:e augusti. Men nog den 14:e! Vi möter den här natten med lugn och tillförsikt. Väl omhändertagna och fint bemötta av personal på BB SÖS’s förlossningsavdelning.
Hjärtslagen tickar vidare. Sövande. Snart tar vi en shot till, fikar lite och inväntar ett mirakel. En efterlängtad.
Det sprakande mellanrummet mellan människor. Eller frånvaron av det samma. Det fascinerar mig.
