Kategoriarkiv: socialdemokrati

under enighetens fana

Jag har stängt in mig i arbetsrummet för att forma tankarna. Men jag är så klart inte ensam. På mitt ben hänger en förskoleledig treåring som viskar när hon leker att hon är på en häst. I korridoren utanför hörs en klarinett som sakta närmar sig dörren. I huvudet sjunger orden som ackompanjerar tonerna som rytmiskt ekar i huset. Tanken fastnar på innebörden i frasen” Sluten er under vår enighetsfana, fällen ej modet och segern är vår”. Det är första maj. Den kanske märkligaste vi varit med om.

Dörren öppnas till där vi sitter och fnissande ramlar pappa Per och Hugo in som den skärva av demonstrationstågsorkester som de är. Klarinetten har tystnat abrupt och jag förstår att deras upprymdhet inte har ett dugg med sångens innebörd att göra. De övar inför den överraskning som väntar farmor och farfar på första maj. Vi planerar ett eget litet första maj-tåg i deras trädgård om en timme. Har vi tur så är det uppehåll. Ebba kommer cykla från studentkorridoren norr om stan och möta upp hos. Plakat är fixade och musiken kommer finnas på plats. Men de kommer inte marschera samtidigt som Hugo spelar. Både Per och Hugo inser att den övningen kan bli lite mycket eftersom det är första gånger arbetets söner spelas av husets klarinettist.

Det är härligt med kreativiteten och engagemanget. Det är underbart med drivkraften som känns i hela huset, när familjen har ett gemensamt mål om att glädja de gamla som får stanna inomhus, och som väl aldrig har missat ett första-majtåg. Men om inte de kan komma till tåget så får tåget komma till dem.

Enlighetsfanan i dessa tider är kanske just det där. Att vi alla gör så gott vi kan för att skydda våra äldre och att minska smittspridningen. Ett skydd som är på bekostnad av jobb och social gemenskap för många. Det är ansträngande tider.

Vi ska inte tappa hoppet. Modet som vi behöver ha, det är att ändå tro på att vårt samhälle kommer att hålla.

Det är inte utan att man funderar på vad ett samhälle är. En idé om gemenskap. En vision om att hålla ihop och dela på bördan. En för alla. Alla för en. I nöden prövas vännen. Osv.

Och i allt detta, vad är då segern? I en tid när liv står på spel så känns segern som att livet får behållas för de många. Eller är det att vi är eniga och enade som är segern? Att vi gör detta tillsammans och på så sätt förstärker det gemensamma? Lika inför covid.

Mod är också ett förhållningssätt till rädsla. Att våga tro, trots att osäkerheten är stor och chanserna små. Våga tro på drömmen om att det är möjligt att leva det goda livet.

Just nu är det så tudelat det där med seger. Vi har haft så många förluster under vintern. Det är liv, det är drömmar, det är sätt att leva som fått offras. Vad finns för seger i det? Ingen så klart. Det är en fruktansvärd tid vi går igenom. Segern är att vi klarar det, trots allt.

Trots död, sorg, smärta och oro så ler vi mot varandra och ställer om vårt sätt att leva. Trots ledsenhet och isolering söker vi vägar för enighet, gemenskap och social värme. Trots viruset som likt en vålnad drar igenom världen och genom människors kroppar – så står vi upp och kämpar för att rädda samhällen, rädda liv och rädda tron på en varm mänsklighet.

Vi sluter upp under en enighetsfana. Möjligtvis står det så här på den: kärleken segrar alltid. För vi samlas nu över hela världen kring det som är viktigt. Att bry sig och ha omsorg om varandra. Det är det enda som betyder något. Varje dag som ej förflutit i kärlek är förspilld. Så är det bara.

*

En sista gång övas ”Arbetets söner” för att spelas om någon timme. Plakat med ord som ”mer godis till julen”, ”hela krockodilen, halva arvet” och ”jag bestämmer” (kanske umas skylt) är klara för att packas in. Det är en munter stämning i familjen Callenberg som känner lite av den nerv och glädje som första maj för oss handlar om. Att samlas för sånt som är viktigt för de många. För mig står det: kärleken segrar på den fana som jag bär inom mig. För evigt. Vi slutar inte kämpa för det goda, likvärdiga och solidariska samhället.

Allt har sin tid. Men det är inte utan att det känns.

Styrelsearbete är så roligt. Demokrati är fruktansvärt meningsfullt. Jag älskar att få bidra. Det finaste jag vet är att få leda många människor gemensamt genom möten och samskapa stora saker ihop. Oj vad jag har älskat mitt uppdrag som ordförande för socialdemokraterna i Huddinge. Men nu tar det uppdraget slut. 9 mars så ska någon annan än jag väljas till att leda det som är på väg att bli Sveriges modernaste folkrörelse med hjärtat hos medborgarna och engagemanget för jämlikheten.

Och man ska ju sluta när man är på topp. Jo, det är så klart lätt att resonera så, men det är inte riktigt hela sanningen. Jag är så stolt över vart vi är idag och hade på ett sätt gärna varit med och lett resan framåt. Men samtidigt så finns det något som är viktigare för mig och det är ett hållbart liv.

Man har bara ett och det ska räcka till för lyckan. Min egen och för de som jag berör i mitt egna neuralverk av människoöden och hjärtan.

En person som har gjort det möjligt för mig att engagera mig djupt och länge och på ledande position inom mestadels socialdemokraternas lokala nivå – det är min man Per. Han har varit vår vardagshjälte här hemma varje vecka, många gånger om. Tack vare honom har mina barn alltid haft ett hem med föräldrar hemma och som tryggt sett till att det flyter på. Jag kan också ha varit fysiskt hemma men i telefon eller sittandes med en läs eller skrivuppgift för partiets räkning. Då går tiden till annat än det där fina kittet som inte kan köpas in som tjänster eller så.

Nä, han har varit där. Och nu behöver vi vara där för varandra. Vi har båda fått nya jobb, som kommer kräva mer av oss båda. Per har framför allt fått ett jobb där han kommer behöva prata i telefon, smygjobba på toaletten eller bli sittandes med en skriv eller läsuppgift när det är dags för läxläsning eller godnattsagor. Så vi behöver finnas för varandra. Det känns både bra och helt rätt att det är så. Allt har sin tid, men det känns att ömsa skinn.

MEN – det viktigaste som jag vill säga, det är att nu är det din tur att jobba för demokratin och ha ett otroligt roligt och spännande inslag i ditt liv. Att engagera sig politiskt är något av det finaste och mest meningsfulla jag har gjort. Så svårt ibland, mestadels varmt och härligt, ibland lite kallt att knacka dörr. Framförallt så vet jag att jag har varit med och påverkat Sveriges riktning och utveckling på riktigt. Det är häftigt, det är viktigt och det är att värna demokratin.

Jag kommer gärna tillbaka i ideella förtroendeuppdrag, när en annan tid är – tills dess så tänker jag att det är din tur nu. Hör av dig till din närmaste partiorganisation eller NGO och ge ditt bästa för allas vår framtid.

Det är så vi kan bära vårt samhälle lite var och det är så vi hälsosamt också får ha engagemang. Det är demokratiskt att bära tillsammans, lite åt gången, lite då och nu.

Gör skillnad ❤

Svåra samtal och att bygga tillitskultur – något av det viktigaste vi ägnar oss åt.

Stämningen var både spänd och påklistrat lättsam när vi gick upp för stentrappan som kröker runt en massiv pelare. Han som är anledningen till mötet går bakom mig med sin vän strax efter. Jag går efter en av organisationens mer seniora medarbetare. Vi ska strax sätta oss ner i ett vackert och anrikt rum och prata om saker som ingen av oss skulle vilja dela med varandra. Men vi måste för vi har båda ansvar för en rörelse som är större än oss själva.

Lite tafatt och på gränsen till glättigt byts lite ord vid en kaffeautomat. Jackor hängs upp. Stolar skrapar och papper rättas till. Det är dags att börja. Jag har förberett mig i dagar för jag vet att detta är en dag ingen av oss någonsin kommer att glömma. Jag börjar med det som jag tycker är viktigast att få sagt inledningsvis: alla bra och fina saker som människan mitt emot mig gjort, gör och står för.

Jag menar varje ord och jag ser medvetet förbi allt det där som inte är bra och som gjort andra illa. Vi måste börja med att plocka upp varandra till den nivå där vi kan börja föra ett samtal. Snart ska vi gå in i ett flöde av ord som jag inte kommer kunna ta tillbaka, hur mjukt de än dånar. En fors som inte blir den samma så fort vi stigit ner i den. Det är tungt att komma med besked till en annan människa. Tungt att säga att någon inte längre får vara med.

Svåra samtal ska inte vara svåra samtal. De ska vara jobbiga samtal. De handlar om människors väl och ve, om självkänsla, status och om samhörighet. De berör helt enkelt våra grundläggande behov som sociala varelser och frågan om hur vi klarar av att bete oss i den norm som råder där vi verkar.

Ett s.k. svårt samtal har ofta att göra med att en annan människa ska ge en spegling till en annan människa om något som helst ska vara onämnt. Ett svårt samtal handlar om att komma väldigt nära. Närmare än vad man är inbjuden att vara. Ibland väljer man vägar för någon som den inte vill fara på. Det krävs respekt, självkänsla och empati hos den som tar kommandot. Likväl som lugn, klokskap och strategier.

Jobbiga samtal är inget att leka med. De ska vara jobbiga för att de kräver närvaro och omsorg. Men de ska inte vara svåra för den som gör anspråk på att leda och som vill vara med och bidra till det goda samhället. Är det svårt har vi inte gjort vår förberedelse eller lärt känna oss själva tillräckligt. Då är kanske anledningarna dunkla och utkomsten mer än oviss.

Tuffa samtal finns överallt i våra relationer. I rollen som kollega får vi ibland också ha svåra samtal. Ibland gör vi det som släkting när vi behöver gå närmare än vad vi tidigare behövt varit. Blod blir i det fallet tjockare än vatten. I uppdraget som chef är det också vårt ansvar att ta de samtalen som är känsligast. Vi får där betalt för det. Vi har dem hela tiden men är olika rustade och förberedda för dem och de känns olika angelägna så klart. Både lön och blod manar på att ta dem.

Som ledare inom ideell verksamhet är det många jobbiga samtal som man ska klara av att föra. Man har ofta valt en organisation men inte människorna som man där får möta. Ingen får någon annan lön för mödan än meningsfullhet. Möjligtvis får man uppskattning. Riktigt fint är såklart att få företräda de idéer och den tradition man själv valt att gå in i. Alla söker inte sådan fjäder i hatten, ibland är det trångt på toppen. Några har sökt en sådan roll men klarar inte av den. Det är då man har några av de svåraste samtalen. Du platsar inte här.

De gånger jag behövt ha riktigt skarpa samtal är tack och lov inte så många. Men ganska många är på vägen dit. Då behöver man helst redan innan ha investerat i relationen för man tar ut en hel del av varandra där. Det kan bli fint, det kan bli bra, men det är aldrig härligt. Och det är aldrig därför man gick in i en rörelse.

Nyss var jag på en kursgård söder om Stockholm och höll ett två nittiominuters pass om svåra samtal. Jag hade med några metoder och vi pratade både om karaktär i sådana samtal och anledningar till att ha dem. Men mest fokuserade vi på att känna sig själv och förstå hur vi människor är lika som sociala varelser. Vi mår otroligt dåligt av att utestängas av en gemenskap och upplever brist på status eller möjlighet till medbestämmande som ett hot. När vi får vara med upplever vi stark lycka och stor meningsfullhet.

Vi började också passen med att fokusera på tillit och positiv feedbackkultur. Jag ville att vi tillsammans skulle känna på hur vi människor fungerar och hur våra känslor och vårt välmående så snabbt kan öka när vi ger varandra stärkande energi – att vi är helt lika här. En insikt som är så viktig när vi vet att vi som ledare också behöver ge varandra feedback på beteenden för ”organisationens skull”. Det är svårigheten i varje organisation som vilar på en idé om den goda världen och den rätta etiken, att vi behöver korrigera varandra och ta oss den rätten. Det är en svårighet i ideell sektor, eftersom den är full av människor som vill väl men där allt inte blir så bra som man tänkt eller som de flesta vill ha det.

*

Samtalet där i det anrika rummet tog ungefär 90 minuter det också. Det finns en Louise före och ett efter det mötet. Idag är jag övertygad om att vi behöver ta de där jobbiga samtalen tidigt och ofta. Det går också bra om du är lugn och trygg. Vi behöver förbereda oss noga och i varje steg respektera varandra men vi behöver inte gilla det någon säger eller har gjort. Det är skillnad på sak och person. Lev det! Det fungerar bra.

Vad drömmer du om?

En så enkel fråga och alldeles för sällan ställd. Jag blev påmind om det förra veckan när jag ägnade mig åt en av mina favoritsysselsättningar på året. Jag var ledamot och ordförande i organisationsutskottet i kyrkomötet. Frågan ställdes under en middag och den påverkade som alltid en hel del.

Jag har varit med i kyrkomötet sedan 2009 och är därmed inne på min tredje mandatperiod. Plötsligt är man senior i sammanhanget där man alltid känt sig ung och lovande. Nu är jag ungdomlig och trygg möjligtvis. Jag älskar detta uppdrag för att här får alla plats och här är vi människor med ideologier. Vi behandlar varandra med djup respekt och vi behandlar frågor som berör livet, hälsan, världen och vårt syfte här på jorden. Det är stort och det märks.

Men så är det med teologer och religionsvetare, har jag lärt mig, att det är enkelt att tala om livet och om det som hjärtat är fullt av. Jag läste religionssociologi och religionspsykologi under många år och förstod snart att det var detta studium om meningssökande som fascinerade mig mest, som gjorde att jag hittade mig själv och vårt samhälle samt som fick mig att för all framtid att utgå från detta i mitt ledarskap av andra. Studiet av det som ger oss mening är meningsfullt.

Jag minns tillbaka på alla middagar och gasker som jag fick vara med på, lite ibland mot min vilja som kårordförande, ibland med stor entusiasm som ramades in av samtal mellan skålarna och sångerna om djupaste meningen och sökandet efter den samma. Återigen med stor respekt för att mening både är personligt, privat och kulturellt betingat och färgat av en språkdräkt. Där kunde man utan att någon höjde på ögonbrynen få frågan från den du nyss mött: vad drömmer du om? Och så reflekterade man både över svaret och frågan.

Förra veckan satt jag på middag hos Biskop Eva Brunne med den fina människan Erik, tillika präst och då också teolog så klart, och fick dessa minnen tillbaka. Efter en kort stund kom frågan, -Louise, vad drömmer du om? Vårt samtal med varandra och de andra runt bordet på temat blev så intressant, nära och berikande. Mitt emot mig på middagen satt Elisabeth Sandahl, en kvinna som är lite av min politiska motståndare i kyrkomötet och även chefsredaktör för Dagen som är en tidskrift vars ledare jag sällan känner igen mig i helt och fullt. Men som människa självklart minst lika intressant och inspirerande som någon annan. Kanske också mer just för att vi är olika.

För där i vår mänsklighet och i väven av drömmar är vi så lika. Vi har alla varit barn och vi är alla formade av våra liv. Vi har vårt språk och våra kontexter. Vi skapar vår verklighet och mening genom de ord och begrepp, de frågor och svar som vi använder och ägnar oss åt.

Häromdagen återsågs i, Elisabeth och jag, i en panel. Det var ett varmt möte oss emellan även om åsikterna i debatten gick isär då och då. Eller som hon själv sa när panelisterna presenterades för varandra: Louise och jag skålade ju i vin senast förra veckan när vi sågs under kyrkomötet.

Så vad drömmer du om? Ta med dig frågan och ställ den till nästa bordsgranne du får. Det kan kännas oväntat men det är garanterat ett minne för livet och kommer göra kvällen så mycket rikare. Och kanske upptäcker du likheter med någon du inte kunde ana att du var nära.

Moralpanik eller spaning om den tid som väntar postreformismen?

Det blev snabbt dystopiskt när vi samtalade om vart världen är på väg. Det blir lätt det när alla enkla svar uteblir. Om vi inte vet vart resan går, kan den då verkligen gå åt rätt håll? Svaret gäckar de politiskt intellektuella eftersom det glider undan liksom frågan om Gud finns. Eller gud med litet g.

När allt förändras snabbt och samhället blir multikulturellt och allt mindre homogent så blir det svårare och svårare att hitta de enkla svaren på vad mönster och trender egentligen visar. Det som blir kvar är det något obekväma svaret: vi måste alla göra vårt bästa utan att veta vart vi är på väg. Det är det enda sättet att komma till rätta med den växande klimatångesten, oron för vart ojämlikheten i ekonomiska möjligheter kommer föra oss och den plågsamma insikten att oavsett hur mycket man kämpar så kommer barn fortsatt att utnyttjas. Den dystopin går aldrig över. Det enda som återstår är att du gör ditt bästa.

Det är därför som det har blivit dags för moralens återkomst. För alla som är något bevandrade i etikens läror så vet man att moral har alla, frågan är vilken värdering som stödjer den. Moral är helt enkelt efterlevnad av normer och ”goda” värderingar. Sådana som vi tillsammans bestämt ska vara de bästa. Normer är värderingar som tillräckligt många delar och som upphöjts från särintresse till allmänt sunt förnuft. Men i en tid då de enkla svaren har flytt sin kos så kommer det blir dags för etiska diskussioner att återigen ändra scenen. Det välkomnar jag.

Allt för mycket har fått en oförtjänt underrubrik om att man inte kan prata om det, åtminstone inte i det här jävla landet. Och då menar jag inte alla åsikter om andra folk, utan om just åsikten om folk. Det är precis vad vi ska prata om. Hur ska vi egentligen bete oss och vad är ditt ansvar? Vad är du skyldig att göra för att vår värld ska förbli en värld med en ljusnande framtid? Hur ska du göra ditt allra bästa? Vad är det ens? Vad förmår människan och vad kan vi lägga som ok på varje späd axel och kraftfull nacke?

Vi måste prata om oss själva och rikta strålkastaren till vår egen bakgård och fundera på hur det ska vara att växa upp här. Vill vi ha leenden på gatan? Ett artigt hej till den okände mannen på gatan som passerar din väg? En blick till kvinnan på bussen som betyder varsågod och sätt dig, här är det ledigt. En chef som genuint uppskattar också den annorlunda på arbetsplatsen och som bara misstänker sig själv för att inte vilja göra det bästa av jobb för den andre. Mammor som älskar sina kroppar och män som får gråta. Det vackra landet vill jag bo i. Där trasig får bli hel och där sist ska gå först. Men hur ska vi prata om det?

Det språket upplever jag saknas i vår politiska diskurs. Jag söker efter människan där och längtar efter epos om hur hon är och bör vara. Politiska epos om vad vi kan och bör förvänta av varandra så att världen kan räddas. Det räcker nämligen inte mer reformpaket. Politiken är död. Länge leve politiken. Eller är det politik med stort P?

Första maj, första maj, varje sliten kavaj…

Jag hade ett par väldigt annorlunda år i mitt liv som format mig så mycket. De var mellan mina 20-23 och var full med oorganiserad politisk vilja och tilltro till människan. Från oväntat håll och via livets tillsynes krångliga och sneda vägar uppmuntrades jag .

Jag hade lämnat ett prestigefyllt gymnasium med ofullständiga och väldigt varierande betyg. Jag hade tagit hand om mig som tonåring alldeles själv eftersom jag bodde ensam i en lägenhet i Göteborg. ”Tagit hand om” är egentligen helt fel. Omsorgen jag visade min oro för livet och mina tvivel om mig själv, det var att stänga dörren. Det är läskigt att vara ensam med stora tankar.

Vuxenblivandet haltade avsevärt och jag drömde orimliga drömmar om ett liv som dokumentärfilmare som ömsom porträtterade hur livet egentligen var och som pumpade puder i franska alper. Mina vänner som alla bodde hemma hade fördelen av att man pratade framtid och de lärde sig stava till både juristlinjen och politisk magister eller Handelshögskolan. Själv tog jag jobb i min hemstads krogliv efter studenten och fick en sommarfling som följde med mig tillbaka till Göteborg den hösten. Fortfarande vilsen påbörjade jag min utbildning i ett mörkrum i Landala. Och så blev jag illamående och insåg att jag hade ett dunkande hjärta extra inom mig.

Jag fick mitt mirakel som både ställde allt på ända men mest av allt gjorde mig vuxen. Lilla Ebba kom den sommar då mina vänner tagit sina första högskolepoäng eller flyttade hemifrån, flydde landet och bosatte sig i fjärran land. Tillsammans med mitt nyfödda ankare gnuggade jag ögonen och funderade på det där med att försörja sig.

Jag flyttade hem till barndomsstaden och började bygga ett liv. Ströjobb ersattes och ibland kompletterades de med komvuxstudier. Mina ofullständiga betyg blev fulländade och jag mötte så spännande människor. Där på komvux föddes så mycket av det som är jag.

Jag älskade plötsligt att plugga. Insåg att jag hade fått ett riktigt läshuvud och att analys och slutsats var det jag var bäst på. Prestigegymnasiet hade inte riktigt gett mig den insikten, bara blygsel och skam.

Men mest av allt hade jag fantastiska utbyten med mina lärare. Deras engagemang i mig var otroligt. De fick mig att tro att allt var möjligt. På raster och på kaféer satt vi och pratade livet, människan, politik och samhälle. Jag lärde mig läsa tidningen, formulera kritik och egna idéer och att skriva. Och jag lärde mig tro på mig själv.

Jag pratade gärna och ofta om att vi alla hade ett ansvar. Ett slags samhällsmedborgarskap som inte bara gjorde oss skyldiga att rösta utan också gav oss ett ansvar att bry oss och bidra i och till samhällslivet. Alla ska med betydde för mig mer än att alla ska få plats i samhällsekvationen.

”Alla ska med” var för mig också en uppmaning att engagera sig för vårt gemensamma. Tillsammans med min lärare Lennart diskuterade jag min tes ofta. Han höll inte riktigt med mig, men var inspirerad. Så var det ofta mellan oss. Vi var olika i vår idealitet och politiska övertygelse men älskade att bry oss om vårt samhälle och vår framtid.

Jag tog mig själv på orden och där någonstans började mitt intresse för vårt gemensamma bli konkret. Först inom civilsamhället på orten och i kyrkan. Sedan kom Uppsala, universitetet och politiken. Men grundtesen har alltid funnits kvar hos mig som en drivkraft.

Det är en slags värnplikt vi har. Att värna demokratin är att ge tid till vårt gemensamma och att vara med och medskapa det samhälle vi tror på. Gör inte du det, vem ska då göra det?

Jag var mellan 20 och 23 och så oförstörd på så många sätt, trots mina ärr och staplande steg in i vuxenlivet och ansvaret. Jag hade fantastiska samtal med äldre i de rörelser jag engagerade mig i. De lyckades med det fantastiska att jag litade på att jag också kunde och behövdes. Att stjärnorna finns för oss alla.

Idag har 20 år gått och jag har lagt enormt mycket tid till vårt gemensamma. Jag tror fortfarande benhårt på att vi alla behövs i en demokratisk värld. Tyvärr känns det som om vi inte riktigt blir fler trots att jag hör så många i min ålder tänka de tankar jag själv tänkte då. Att man borde göra mer för det gemensamma och bidra med sin tid, kärlek och engagemang. Jag kan bara säga: gör det! Gör det av kärlek till den här världen.

Det blev socialdemokraterna för mig tillslut. De som fick mest av min tid. När vi samlas till första maj så drabbas jag ofta av nostalgi inför den rörelse som ligger bakom denna demokratiska högtidsdag första maj. Att få höja sin röst om att vilja vara med och bidra. Att tåga i det eviga tåget för dem som behöver det mest. Att stå upp för värderingar. Att tala om det samhälle vi har och det vi vill ha. Men framför allt berörs jag av att så många innan mig tagit de stegen och höjt sina röster.

Den gamla första maj sången som fick titulera denna text påminner om det. Den kom till i den tid då det var en högtidsdag för väldigt många, då den finaste av kavajer kom på hur sliten den än var. Att ha ett demokratiskt samhälle var något att fira, för det var inte självklart. En dag att visa att man fortfarande kämpade.

Så är det också idag på sätt och vis även om vi har det så väldigt bra på många sätt. Men alla har inte det. Världen står i brann medan vi tänder trädgårdsgrillen.

Jag tänker att jag ska låta mig inspireras av min egen 20-åring och uppmana alla att bidra. Det är hög tid för det. Lyssna på henne du också: Hitta ditt engagemang, tåga i tåg och spänn din blick mot framtiden!

Första maj, första maj

varje sliten kavaj

blir en mantel av strålande ljus,

varje trött proletär

glömmer mödornas här

och går drucken av vårvindars rus.

O du älskogens vår.

som befriande går

över landen i segrarefärd,

du är drömmens också,

och var blick i det blå

är en blick in i undrenas värld.

Vart förtryckarnas hot,

varje vardag med sot

blir i dag som en lumpen legend.

Och vår håg och vår hand

röres fritt utan band,

och vår blick är mot framtiden spänd.

Varför så hett under och efter ett val? Analys och reflektion utifrån styrmodellen ”strategiskt hus” med kyrkovalet som exempel

I söndags var det kyrkoval. I debatten krängde fokus på vad det är valet avgör. Det är sådant som typiskt definierar valtider. Några reflektioner kan göras om (kyrko-) politikens systemiska värld och varför debatten går som den går. Häng med på en metaanalys om makt, debattfokus och strategiska hus. 
I all politisk terräng och analys behöver man dra konsekvenser av åsikterna för att se vad frågan handlar om och varför det pushas just för det. Man kan titta på vad i verksamheten som man vill putta på åt något håll. Handlar det om de stora inriktningarna? Eller lyfter man fram de aktiviteter som man tycker förflyttar bäst? Är det ideologin som hörs eller är det policy (dvs reformförslag) som presenteras?

Beroende på vilket fundament man vill förflytta blir debattklimatet. Politik är att vilja, beslut är att prioritera. Låt mig ge en reflektion på detta utifrån ”det strategiska huset” som kanske kan ge en fingervisning på varför debatten går och hörs som den gör. 

Modellen för analys

Det strategiska huset har tre delar. Fundamentet som är byggt av värderingar. Väggarna som utgör ramen för vad organisationen ska göra. Det är det som på engelska kallas ”mission” eller uppdrag. Ibland kan det översättas med VAD och även HUR till viss del. Taket är visionen som beskriver det tillstånd man eftersträvar. Annorlunda uttryckt beskriver visionen den beskrivning av verkligheten man önskar vore sann. Mål för verksamheten finns i skärningspunkten mellan mission/vision eftersom de kan finnas på så olika områden. Ett effektmål är annorlunda än ett delmål exempelvis. Kanske kan de i metaforen utgöra fönster på fasaden som ger huset dess fokus och karaktär. 

I kyrkans kontext så är vi nomineringsgrupper (kyrkopolitiker) olika nöjda med det strategiska husets olika delar. På olika sätt har vi tillåtits bygga det ovh inreda det. 

Det är också här, beroende på hur nöjd man är med de olika delarna, som vi har olika åsikter om vad valet ska handla om. Ska vi byta riktning för kyrkan (visionen)? Ska vi satsa på olika sätt att uppfylla vårt uppdrag eller ge oss nytt fokus i vår uppgift för att uppfylla vår vision och leva våra värderingar? För oss som är nöjda med huset filar vi på renovering och förbättring så som att skapa god arbetsmiljö eller satsa pengar på avgiftsfria konfirmationer. 

För andra är det själva fundamentet som behöver brytas och bytas. De påstår att kyrkan står för värderingar som för henne i en oönskad riktning. De vill byta både grund och tak. Ni vet, det är värderingar som bygger kultur och utan fundament finns inga väggar som håller taket. Det är kultur som avgör hur vi gör saker som slutligen bevisar om vi kommer nå den verklighet vi drömmer om. 

Eftervalsdebatt och känslorna går höga

I eftervalsdebatten finns nu så klart känslor. I vissa fall upplever man att man går hårt åt varandra. Det är synd tycker jag. Ibland finns det exempelvis känslor som i min mening felaktigt kan uttryckas som att väljaren gjort rätt eller fel, förstått allt eller tagit ansvar för utvecklingen eller ej. Detta är felaktigt så klart efter som ett valresultat alltid är korrekt, om nu de som röstat avgett en giltig röst enligt konstens alla behörighetsregler. 

Känslorna efter valet handlar också om att nu efteråt ändå vilja peka på vad man ville med det strategiska huset. Peka ytterligare en gång på vad man menade och ser som så viktigt. Det besjälar varje politiker med vilja! Även här går vi så klart i klinch med varandra eftersom denna diskussion blir om saker vi ömmar för olika och har olika perspektiv på. 

Att fortsätta sakdiskussionen tycker jag är rätt också efter ett val. Men att angripa varandra personligen och mana till politisk omvändelse – ja det är så klart bara naivt och gynnar inte respekten för varandra. 

Synen på och vanan vid demokratisk påverkan och maktfördelning 

Låt mig ge exempel på där vi i kyrkopolitikern vill olika baserat på hur vi ser på huset vi byggt. Låt mig generalisera grovt för att du som inte ser alla delar av kyrkopolitiken kan få ett hum om skillnaderna analyserade utifrån det strategiska huset. Partipolitiskt obundna nomineringsgrupper oroar sig för riktningen för kyrkan men också hur vi gör för att komma överens. Helst vill de att alla ska vara sams och med ett gemensamt ”sunt förnuft” åstadkomma beslut. Det är naturligtvis en värdering och har siktet inställt på den kultur vi har i kyrkan och en åsikt om hur vi i majoritet gör för att vi ska komma överens inom vår grupp. 

Här krockar vi gällande hur man beter sig eftersom de med vana i demokratiska församlingar och NGOs å det bestämdaste vill värna just detta att vilka som helst får organisera sig och utöva rätten att debattera sin sak. Att träta i sakfrågor för dessa personer är inte det samma som att ha dåliga relationer med sin meningsmotståndare. Tvärtom förutsätter debatten stor respekt och tillit till spelets regler. Dvs att man tar meningsskiljaktigheter på rätt sätt. 

Den grundläggande värderingen och normen i ett demokratiskt sammanhang är just det, för oss folkrörelsemänniskor, att få lov att delta i beslut på fria premisser. 

När jag själv blir i affekt

Jag själv krockar rejält med exPOSK och Frimodig kyrkas (FK) agenda just här och blir till och med förolämpad. Missförstå mig nu rätt. Som demokrat tycker jag mycket om personerna med dessa åsikter, flera är vänner och många andra hyser jag stor beundran för, men inte för den här åsikten. Det är själva rättigheten att få tycka så som på något sätt blir ställd under proposition och det blir glöden i min kamp. 

För en person som kan sin arbetarrörelsehistoria är det också svårt att ta till sig kragarnas uppmaning till ”sunt förnuft”. Det blir en association naturligtvis till väldigt borgliga åsikter. Skattebetalarnas förenings tidning heter Sunt Förnuft och borgliga debattörer har genom årtionden stått för en linje där man vill avpolitisera frågor som man vill mena är opolitiska. 

Så klart att vänner med hjärtat till vänster har svårt att höra annat än att överheten förminskar folket när man sätter språkbruket i den kontexten. 

Att problematisera grunden för varandras engagemang

Själv tänker jag att POSK m fl givetvis, varandes ett opartipolitiskt alternativ, rymmer alla färger, men också precis som alla organisationer byggt en kultur. Vad man enskilt menar blir svårt att föra i bevis eftersom man som grupp bedöms generellt och på hur röstningar och åsikter tidigare landat. 

POSK och FK har också drivit en hård argumentationslinje (alla poskare över en kam här, förlåt till dig som enskilt tycker annat) om att min typ av engagemang är dåligt för kyrkan. Dåligt i den meningen att jag förhåller mig till en större ideologisk berättelse som jag delar med andra i en gigantisk internationell rörelse (a k socialdemokratin). Detta är en essens för gruppens existensbevarande. 

Visst handlar detta också om synen på kyrkan och kyrkans identitet och roll i samhället. Detta berör värderingar och grundfundament för vad kyrkan är. I det här fallet vart man lägger sin betoning och vad det får för konsekvenser. Det är inte så att vi inte delar samma bas i stort, för det gör vi, men vissa aspekter vill vi sätta lampan på som kritiska för kyrkans liv. 

Tack och lov handlar demokrati om att samarbeta och komma överens. En skicklig demokrat lyssnar och söker samförstånd. Genom att fokusera olika delar kan man hitta helheter tillsammans. Så länge analysen om vad som behöver utvecklas och varför inte skiljer sig åt som motsatser finns det alltid möjligheter. 

Tillbaka till det strategiska huset och tonen i debatten. Inte mycket har handlat om kyrkans mission och uppdrag förutom i debatten mellan SD och folkrörelsegrupperna. Här har man väsentligt skilt sig åt. SD önskar ändra på kyrkans vision, kyrkans uppdrag och kyrkans värderingar om hur vi agerar och uttrycker oss i vår samhälleliga och kulturella kontext. 

Rådande intendent med ödmjukhet

Naturligtvis förstår jag också att vi socialdemokrater och andra folkrörelsebaserade nomineringsgrupper i mångt och mycket varit med och definierat både grunden, uppdraget och riktningen för Svenska kyrkan under decennier. Det är lätt att bli synonym med rådande ordning och behöva utmanas för att klara nytänkande. Det är därför man inom politik (beslutsorgan som avgör riktning) behöver en vital opposition.

Men Jesus då?

Men det finns en viktig skillnad inom kyrkan som ibland verkar ställd under proposition eller åtminstone tvekar våra motståndare på om vi kyrkopolitiker håller detta för sant. Nämligen Jesus. Det kan man vara helt trygg med att vår tro och lära inte är upp för beslut. 

I kyrkans värld är nämligen ansvaret tudelat och gemensamt. Vi har en folkkyrkotanke (finns många aspekter, men detta är en) som ger nästan all teologisk makt och inflytande till våra biskopar. Läran är till och med lagstadgad. Den är luthersk evangelisk och episkopal OCH en demokratisk folkkyrka. 

Denna basala förutsättning verkar ibland i kyrkodebatten ändå tas fram som något som förtjänar sitt fokus. Frimodig kyrka gick bland annat hårt åt alla andra om att Jesus skulle vara kyrkans centrum. Vi andra reagerade med ??? . Anledningen till att den strategin som valfråga inte flyger är för att det är en självklarhet och den ram vi har enligt både lag och lära. 

Frimodig kyrkas åsikter debatteras självklart livligt inom kyrkomötet. Deras hållning får nämligen konsekvenser i vilken mission och vilket hur de anser att kyrkan ska ha. Även om vi är överens om Kristus plats så är vi inte överens om vad det får för konsekvenser i vilka frågor som ska debatteras och beslutas. 

Snart tillbaka till kyrkomötet

Om några veckor är det den här mandatperiodens sista kyrkomöte. Då ska jag möta de människor från olika nomineringsgrupper och stift som jag under fyra år umgåtts med och diskuterat beslut och vägar framåt. 

Jag uppskattar så många av dem för deras klokskap och vishet men också goda förmåga till samverkan, beslutsfattande och förhandling. Kyrkopolitiker är enligt mig några av de skickligaste politiker vi har för den kultur vi har i kyrkomötet hjälper oss att ta fram det bästa i oss. 

Jag ser fram emot att diskutera vårt strategiska hus olika delar och aspekter och ska glädjas åt vänskap över nomineringsgruppsgränserna. För vi delar på ansvaret för kyrkan. Den synen är vad som är att vara demokrat. Och det är vi alla. 

Lika inför gud och varann. Om rätten till och konsten i den demokratiska församlingen. 

Det är kyrkovalstider. Som demokrativurmare och sammanträdesvän, som lägger mycket tid på kyrkans styrning, så är det viktiga tider. För den som älskar kyrkan och hennes budskap och uppdrag,  så är det avgörande tider. Alla vill vi som kandiderar övertyga dig som röstar om att lägga din röst på den kyrkan och framtid som vi tror på. 
Mycket är samstämmigt och självklart inom svensk kyrkopolitik. Att kyrkan ska vara öppen och tolerant håller många med om. Men det finns också de som vill stänga om kyrkan och hålla den sprudlande och varm för den innersta församlingskretsen. Sverigedemokrater går till val på att kyrkans bistånd endast skall tillfalla kristna runt om i världen. Denna åsikt har vi som sitter i kyrkomötet hört under många år från SDs ledamöter. Ärkebiskopens svar har varit knivskarpt. – Vi hjälper inte bara kristna. Vi hjälper för att vi är kristna. Så sa hon. Vi är många nomineringsgrupper som sluter upp bakom hennes linje. Det känns viktigt att de som kan rösta i kyrkovalet gör sin röst hörd, inte minst av den här anledningen. 

En kyrka som vänder sig inåt är en institution för inbördes beundran. Den är inte det salt i samhället som hon är tänkt att vara. Hon den salta behövs i välfärdens Sverige och till stöd för alla som lever här. Även de som inte är våra medlemmar. Det är så det ska vara tycker jag. 

Utan kyrkans hjälp hade exempelvis flyktingkrisen 2015 varit en mycket svårare utmaning för många kommuner. Hon gav tak över huvud, varmt mottagande och hjälp att starta sitt nya liv i ett främmande land. Utan en solidariskt inställd kyrkoledning, i varje församling som öppnade sina portar, så hade det inte varit möjligt. 

I Svenska kyrkan finns det väldigt många engagerade socialdemokrate,  för just frågor likt dem ovan. Vi är ca 8 500 (!) som ställer upp till kyrkovalet.  För oss är det viktigt med en öppen solidarisk och demokratisk folkkyrka. Det betyder bland annat att stå på de svagas sida, att finnas för de socialt utsatta och för dem i sorg, kris och nöd. Det betyder också att ge av vårt överflöd till dem som behöver det mest. I hela världen. En internationellt arbetande kyrka är en självklarhet. Vi ser vilken skillnad kyrkan gör i oroshärdar, just för att hon inte gör skillnad på människor. 

Vi arbetar också för en kyrka som upphandlar etiskt och som är den främsta av miljövänner. Kyrkans miljöarbete är välrenommerat. Det har vi varit med och sett till. Vi jobbar också för struktur och ordning och för att främja en god arbetsmiljö för de hjältar som jobbar i kyrkan, så väl ideellt som för de anställda. Socialdemokrater är duktiga på sådana här frågor, vi hämtar det från en lång tradition och en benhård tro på att ordning och reda är det enda sättet att styra. 

Det är inte alltid enkelt, inte minst kan det vara svårt när frågorna blir teologiskt kniviga. Men även här har vi ett sätt att agera som är kutym i styrelserummet. Man låter proffs vara proffs och beslutsfattare vara beslutsfattare. Det är det fina med förtroendevalda och kyrkans dubbla ansvarslinjer.  

Inte sällan kan vi få användning av det vi lärt oss som parti vad gäller beslutsgångar och processer. Kan vi inte något själva, så har vi en stor erfarenhetsbank i många av våra partikamrater. Vi lutar oss ofta och gärna på varandra. Bland annat är arbetsgivarfrågorna nu viktiga för kyrkan, att få ordning på. Tillsammans med vårt första namn i kyrkostyrelsen, Wanja Lundby Wedin, tidigare LO bas, ser vi till att öka kunskapen och vi förbättrar kyrkans ansvarstagande i frågor rörande arbetsmiljö och arbetsgivarskap. Det är otroligt viktiga spörsmål för våra församlingar. Man ska må bra när man ska få andra att må bra. 

Det finns de inom kyrkan som inte gillar att vi ställer upp som nomineringsgrupp. De riktar stark kritik till vårt engagemang för kyrkan. Vi, de kristna och kyrkliga socialdemokrater. Vi, som älskar vår kyrka och är stolta att kunna bidra med vår breda ledningskompetens och människosyn om allas lika värde och rätt. Vi, som är kyrkans allra största nomineringsgrupp. Vi är kritiserade för just vårt engagemang. 

Man vill låta det framstå som felaktigt och ibland också falskt. När det vill sig riktigt illa vill man påskina att vi inte bryr oss om kyrkan eller inte heller kan något. Vissa avarter av kritiker vill också visa fram att just för att vi inte är en del av den innersta teologiska församlingskretsen så har vi mindre att göra med kyrkans ledning. 

Inget kunde vara mera fel. Snarare representerar vi just folket i folkkyrkan. Vi är medlemmarna, de vanliga, som älskar vår kyrka, men som kanske inte alltid förstår dess kyrkiska språk. Vi, som älskar kulturarvet, musiken, samhällsansvaret och tilltalet hos våra duktiga präster och diakoner. Vi som söker en tro och ibland finner den. Vi, som önskar att fler skulle uppskatta att finna skatten som göms i dopet. 

Själv var jag först kristen och sedan socialdemokrat. Ibland tror jag att de som kritiserar oss partister i kyrkan tror att det är tvärt om. Min partitillhörighet har att göra med mina erfarenheter som medborgare i Sverige och i världen. Min tro kom till mig som mycket liten. Den hjälpte mig också att känna mig väldigt hemma i socialdemokratins lära. Här finns alla de aspekter av gemenskapstankar, solidaritet och fördelningsideal som jag tidigt uppskattade i kyrkans humanism och Jesus ord om medmänsklighet och revolt mot kvävande maktanspråk och förtryck. 

Min socialdemokratiska tillhörighet är mitt medel för att utöva det ledarskap som jag tror på utifrån min kristna utgångspunkt. Det är den väg som för mig bäst tjänar kyrkans sak i vår samtid. Den blir ett rättesnöre och en samlad erfarenhet att hämta stöd ur. För inte sällan ställs man inför kniviga frågor som behöver sitt världsliga raster. Så som ekonomiska, organisatoriska och principiella frågor som kyrkans inre liv är fullt ut av. 

Tack vet jag de vänner i andra nomineringsgrupper som vet att uppskatta ett samarbete med oss socialdemokrater. Tack vet jag de präster, diakoner, musiker och församlingspedagoger, assistenter, vaktmästare och administratörer som lutar sig mot vår ledning och tacksamt ger och tar i våra samarbeten. Vi lever det som Luther kallade det allmänna prästadömet och ger till kyrkan och till världen utifrån de olika roller (och då kallelser för att tala kyrk-språk) som vi kan bidra med. Det tycker jag är fint. Leve demokratin, föreningsfriheten och Gud välsigne vår gemensamma kyrka!

Kyrkan behöver pride. Också i Lysekil <3.

Idag är det HAPPY PRIDE i Lysekil och det vill jag glädjas extra åt. Lysekil är min födelseort och en stad som präglades länge av röda och jämställda ideal. En självklar plats för den med en stolt sexuell läggning, kan man tänka. Men Lysekil är också ett fäste för konservativa kyrkisar som jag mött och själv blivit drabbad av. Jag vet att samma stolta jämlikhetstanke som byggde staden stark en gång inte genomsyrat församlingens alla led med samma självklarhet, i alla fall inte i synen på människors lika värde och rätt. Det är därför extra viktigt med ett stolt tåg av stolta människor idag som tågar i alla färger, från samhällets alla hörn, inte minst från Svenska kyrkan. Därför är jag stolt över dem som gör det. För vi i kyrkan är precis som resten av det svenska samhället i stort, väldigt glada för att kunna leva i en värld och en tid, i en rättsstat och demokrati, som värnar och omfamnar alla oavsett vem man är och vem man älskar.

När jag blundar och tänker tillbaka på min barndom och ungdomstid i Lysekil, där jag bodde i lite mer än 20 år, så ser jag framför mig personer med en identitet som homosexuell. De fanns där redan i min barndom och var mina vänner. De fanns där som perifera vuxna och de fanns där som förebilder. I Lysekil har det givetvis alltid funnits invånare med en annan läggning än den hårt normativa hetrosen. Självklart är det så. Jag är glad för att jag inte mötte hat mot dem i min uppväxt, även om jag vet att det på 80-talet fanns gott om inte så mysiga bögskämt. Vi växte upp i en viktig brytningstid som ifrågasatte allt mer det okritiska normativa levernet. Tack och lov, bokstavligen, för det.

Men i den kyrkliga världen så var länge Lysekil en parantes för resan till normkritik som stora delar av Svenska kyrkan gjort. Man stannade alltjämt på sitt berg medan resten av hela samhället valde att utmana sig själv och omfamna varenda en av de själar som valt varandra. Inte minst har Pride-rörelsen hjälpt oss alla med det.

När jag bodde i Lysekils och var verksam i den kyrkliga kontexten var kritiken mot homosexualitet inte med nödvändighet huvudsaken, utan saken kunde lika gärna uppfattas som bevarandet av den manliga normen och med den maktpositionen. Jag mötte den nämligen också som prästkandidat och kvinna. När det blev känt att jag läste till präst fick jag ”ta emot” samtal med de som fanns i församlingens inre krets, som försiktigt men tydligt försökte förmå mig att förstå hur en kvinna har en annan plats i kyrkan än i rollen som präst.

Bakom den åsikten finns tror jag en syn på Kristus i förhållande till den apostoliska succession, dvs att det finns ett obrutet led av handpåläggning från ett manligt huvud till ett annat lika manligt sedan Jesu dagar. Att färga in kvinnor i den gör det då orent och i deras mening också osant. Det var en teologisk aspekt av motståndet. De värre sakerna jag fick höra var nog ändå argument som att vi kvinnor i rollen som ledare inte har samma (nödvändiga) kvaliteter som män. Kvaliteter som, menar man, behövs i ett kyrkligt ledarskap. Vad exakt de var har jag inte fått svar på, men jag vet att det hävdades att ett svajigt humör (alltså PMS eller liknande) inte passar sig för en ledare i någon roll. Ja, jag tror ni förstår att jag inte tog detta till mig, men lät det bli en av mina viktigaste påminnelser om varför kampen för jämlikhet och alla människors lika värde och rätt blev en av mina viktigaste strider att föra. För vi kan inte ha det så, vi kan inte göra skillnad på människor. Inte i Jesu namn.

För mig är nämligen kyrkans företrädare allt jämt helt vanliga människor som valt ett liv i efterföljelse. Ett sådant liv har ödmjukhet som rättesnöre, inte kön. Ett sådant liv utmanar sina fördomar varje dag. Ett sådant livsmönster inser att man alltjämt har svårt att leva utan hårda domar om sig själv och varandra – och just därför vill man leva i en ständig påminnelse om att välja ett annat sätt. Det är den kristna ödmjukelsen och tjänsten tycker jag. Det är en syn på människan som en varelse kapabel till allt gott, om hon bara vill och tar det ansvaret själv. Jag tror det var det budskap som Jesus hade till sin samtid och som har ekat genom århundraden som ett budskap som om och om igen, varje dag, påminner oss om att vara stolta över vilka vi är, oavsett vem vi är.

Idag är Lysekil en mer tolerant församling mot kvinnor som präster. Jag är glad att utvecklingen gått framåt. En av anledningarna till förändringen tror jag är att man fått möta kvinnor i ledande roller och förstått att ens idéer om varandras olikheter faktiskt inte varit sant. Jag hoppas att man får möta samma insikter och kärlek till sin nästa när det kommer till frågan om samkönade par och deras rätt till sin kärlek och kyrka. De negativa uttalanden om homosexuella som kommit från präster i Lysekil har också fått sitt kyrkliga svar. De har blivit av med jobbet. Ett helt rimligt ställningstagande tycker jag.

Så happy PRIDE kära vänner. Låt oss alla vara stolta idag och tåga både bokstavligt och själsligt för allas lika värde och rätt. ❤

Mitt barn är ditt, ditt är mitt. Framtiden i våra händer. 

I mitt hem är det barn jämt. Hälften brukar vara mina. Resten är grannar och tonåringar.  Just nu bor exempelvis Ebbas bonussyster hemma hos oss sedan någon vecka tillbaka. Det är en livsmening i sig självt att ha huset fullt. 

Det behövs en by för att uppfostra ett barn, sägs det i det engelska uttrycket. Vad ligger det egentligen i det uttrycket? Om man tycker så, hur stämmer det då med vårt sätt att leva bland och med varandra? Är alla barn välkomna i din by?

Ett barn föds mjuk i alla leder och har mellanrum i skalldelar och har aldrig använt sina lungor förut. Så hjälplös och ofärdig. De tar ett halvår på sig att lära sig äta och hålla sitt eget huvud. Efter något år kan det gå. Innan dess är det helt beroende av famnar. Vi föds helt in i händerna på varandra. Det tar ytterligare 10 år innan tanken på rätt och fel helt landat. Därefter ytterligare ett knappt decennium av träning och tillväxt för att benämnas myndig. 

Inbyggt i oss människor finns den där omsorgen. Vi kan inte överleva utan varandra. Vårt sociala sammanhang är det viktigaste vi har. Samhället blir i förlängningen vår gemensamma rikedom. 

Visste du exempelvis att människans hjärna är inställd på att tänka på sitt sociala sammanhang så fort det inte tänker på annat. Vi är ständigt upptagna med vår sociala status. Man har också kunnat visa att social smärta, som mobbning eller utanförskap, har samma smärtcentra som fysisk smärta. Den kan dämpas med alvedon. Inte undra på att människor som lider socialt löpet större risk att hamna i missbruk. 

Alla har vi varit barn och fullt ut beroende av vår omvärld. Om vi vill ha en frisk värld och ett samhälle som mår gott med människor som tar hand om varandra och sig själva – så är vår viktigaste mening att ta hand om alla barn. Varje barn vi ser och möter förtjänar våra leenden, ett par ord och ögon som ser med munnar som bekräftar. 

Inte undra på att de som jobbat länge inom polisen säger att politikens viktigaste satsning intr är fler poliser på gatan och specialtrupper och bevakning utan att det är resurser till skola och fritidssysselsättningar för unga. Inte undra på att de barn som har lyckliga föräldrar med hem och jobb också lyckas bäst i sina liv. Det kan kännas nästan orättvist att det är predestinerat. Men det är ju just därför byn behövs. 

Genom att låt barn får vara i många hem och möta många olika vuxna och livsöden så ökar deras livsmöjligheter. Byn är också en symbol för hela samhällets leende och famn. Vi behöver öppna oss för varandra också på lekplatser och på allmänna torg. Låt barnen komma och låt oss vuxna öppna famn och ögon. Så motverkas, tror jag, polarisering och i förlängningen krig. Men inte utan att du och jag gör vårt.