Kategoriarkiv: socialdemokrati

Dags att komma ut. Socialdemokraterna i Huddinge ska välja ny ordförande, och jag har tackat ja till nomineringar.

Det är valtider också 2015. Om än mycket mer blygsamma sådana. Huddinge arbetarkommun ska välja ny ordförande efter att Leif Nysmed har meddelat att han slutar sitt uppdrag till årsmötet. Leif har varit ordförande under lång tid och givit många fina år till arbetarkommunen, Socialdemokraterna i Huddinge.

Jag har fått frågan om jag vill ställa upp som kandidat till ordförandevalet och har tackat ja till det.  Föreningar och klubbar har nominerat mig, och det gör mig självklart mycket stolt och uppmuntrad. Men för att veta lite mer om mig och det ledarskap som jag kan erbjuda, så har jag sammanfattat mig något här nedan.

Jag valdes in som ledamot i arbetarkommunens styrelse våren 2012. Det har varit 3 spännande år i partiorganisationen i kommunen och jag ser att det finns en del som vi kan ta tag i. Inte minst kan jag använda mycket av min kunskap från när jag som kanslichef var med och ledde arbetet och utvecklingen av SSU-förbundet de senaste åren eller det jag har med mig från ett långt och aktivt föreningsliv inom olika delar av civilsamhället. Min bakgrund i en tidigare arbetarkommun, Uppsala, och som ordförande och ledare för en rad olika organisationer (Svenska kyrkan, Sankt Lukas i Uppsala, Uppsala Studentkår, KFUM Scout) gör mig trygg i uppgiften och ger mig många erfarenheter att ösa ifrån. (mer om min bakgrund kan du läsa om här)

Tankar om det vi behöver göra som jag är beredd att bidra med

Bland annat har jag med mig visioner och metoder, från tidigare uppdrag och arbeten inom civilsamhället, för att se till att det blir fler medlemmar i Socialdemokraterna. Det behövs ett erbjudande till dem som är nyfikna på oss, allt från dem som vill ge sitt stöd till de som vill vara mer aktiva. Vidare behövs en verksamhet som följer upp de mål vi sätter. Det är en stark partiorganisation som ger oss bra politikutveckling, starka och kompetenta förtroendevalda och inte minst goda förutsättningar för valvinster.

När vi samlas så skall det ge oss energi, det skall samla oss, skola oss men också utveckla oss som parti och vår politik.

Partiet behöver också ta ansvar för att utbilda och stärka de som tar ansvar för områdes och intresseföreningar och behöver se till att de utskott som verkar inom organisationen har vad de behöver i fråga om uppdrag, mandat och befogenheter. Som ordförande skulle jag lägga en del av min tid till detta.

Det finns en samtid och en framtid som vi behöver se vår roll och vårt bidrag till. Vad är det som gör Socialdemokraterna relevanta för väljare och för medlemmar? Hur kan media och kommunikation användas för att stärka den bilden? Vilka resurser har vi inom oss och hur kan vi använda oss av partidistriktet för att utveckla det? Hur kan vi ge förutsättningar för att utveckla Huddinge Nyheter och hur ska en hemsida för Socialdemokraterna i Stockholms läns andra största kommun fungera och bidra med?  Det är frågeställningar som jag tar med mig in i arbetet i styrelsen.

Vi bygger starkt inför kommande val

Socialdemokraterna behöver också vinna val. Valresultatet 2014 var riktigt bra för Huddinge Socialdemokrater, jämfört med andra kommuner. Men nådde tyvärr inte ända fram. Redan 2018 är det dags igen, och då behöver Socialdemokraterna komma till makten i Huddinge. Det finns mycket som är på väg åt fel håll och många delar som behöver en socialdemokratisk ledning.

Inte minst är förskolorna redan nu i ett förlamande tillstånd av platsbrist, kommunen saknar en fungerande prognostisering och planering av skolor, det finns en äldrevård som inte är likvärdig och en kommun som serverats till högstbjudande som ett smörgåsbord. Nu är det festbordet länsat och det är dags att bygga upp en av Sveriges största och potentiellt finaste kommun igen. Inte minst behöver Huddinge kommun bygga bostäder och utveckla sitt näringsliv och samverkan mellan högskola, forskning och arbetsmarknaden.

För att klara att vinna val behöver organisationen matcha de utmaningar som kommer i framtiden för en kommun i en storstadsregion. Det behövs satsningar på kommunikation, på politikutveckling och på att se till att vi har många bra personer, utbildade och taggade, för att ta över kommunen och föra den mot framtiden. För att klara det behöver man ett systematiskt kvalitetsarbete, roliga och stimulerande möten, fler medlemmar och aktiva klubbar. Och det arbetet är jag beredd att leda, om förtroendet blir mig givet.

Vem är då jag och vad kan jag bidrar med?

Min familj och jag flyttade till Huddinge 2011, så min bakgrund i vår kommun är inte lång, men har varit full av aktivitet inom partiorganisationen kort efter att vi kom till Trångsund. I partiet har jag varit med desto längre. Ett medlemsskap som från början kantats av ledarskap och deltagande i styrelser.

Som ledare är jag systematisk och målinriktad och jag når resultat genom att bidra med struktur och tydlighet, bygger starka team med gemensamma värderingar och god kamratskap. Så ser jag framför mig att också partiets styrelse i Huddinge kan ledas.

Jag tror också mycket på att ha roligt tillsammans. Det är glädje och värme som skall kännas när man kamperar tillsammans. inte minst i en folkrörelse. Kanske allra mest i en folkrörelse.

Socialdemokraterna i Huddinges verksamhetstema och mål för 2015: 

Tema Re:engagemang. Huddinge har en stolt tradition av medlemmar och framåtanda. Åren i opposition har skapat en lust till att ta rejäla kliv framåt. Med engagemang och utvecklat ledarskap vänder vi utvecklingen i Huddinge som de senaste åren gått åt fel håll. Som arbetarekommun bygger vi en partiorganisation som med fler medlemmar och ett stort engagemang är redo att vinna flera val i följd.  Vi är ett framtidsparti så väl i våra verksamheter som i den progressiva, reformistiska politik som vi kommer att bedriva. Temat: re:engagemang sammanfattar den ambitionen. Nu återtar vi makten och entusiasmen för socialdemokrati i Huddinge!

Målsättningarna för Socialdemokraterna i Huddinge är att 2015 ha

  • en långsiktig medlemsutvecklingstrategi för att genom metodiskt organisationsutvecklingsarbete; med studier, föreningsutveckling, möten, engagemang, nätverk och medlemsfokus, växa 5 % årligen.
  • stimulerat aktivitet i partiorganisationen; i dess föreningar, klubbar och nätverk, så att lokalt engagemang ökar och sprider socialdemokratiska idéer samt att Socialdemokraterna i Huddinge skapat arenor för medborgarsamtal och samhällsutveckling
  • stöttat och utvecklat de som har förtroendeuppdrag i kommunen, så väl ordinarie som ersättare i fullmäktige, styrelser, nämnder och bolag.
  • hög ambition om politisk utveckling och en erkänd framtidsanda för Socialdemokrater och för Huddingebor med möjlighet för alla boende i kommunen att påverka, ha politisk dialog och framtidstro för en av Sveriges mest växande kommuner.

Iskylan i politiken som behöver en dåres envishet. En betraktelse utifrån den synnerligen frostiga politiska situation som råder i Huddinge.

Just nu lever vi i en politisk tid som är iskall. Blockpolitiken gör det som är syftet med den. Den drar det politiska hantverket isär och föder fram skyttegravar och politiserar det politiska rummet. De värderingsprinciper som tidigare kunde förena en miljöpartist med en moderat, en socialdemokrat med en centerpartist är offrat på blockalliansens altare. En liknande samverkansverklighet tycks längre bort än på länge.

Det kaos som nu finns beror på oförmågan att se till värderingsprinciper före maktprinciper. Till och med stöd av ofrihetliga partier är ok för socialliberaler. Det är ett paradigmskifte som kommer få svallvågor långt utanför slagfältets epicentrum. Aningslöst dunkas förslag efter förslag igenom med stöd av SD och Inget samarbete med övriga partier. Vågorna kommer inte främst synas här. Utan i vårt samhälle. Man kan inte annat än förbereda sig för ett hårdare klimat i vårt samhälle.

I Huddinge utspelar sig detta mitt i den politiska verkligheten som är fullmäktigemöten, kommunstyrelsen och snart också i nämnder. Det är ett kaos. – Tänk vad kort tid det tog att förflytta Sverige in i ett samhällsklimat där det är ok att vända varandra ryggen, trots liknande grundläggande frihetliga värderingar, för att en uppdelning i värderingsblock är viktigare än samarbeten. Vad händer med resten av samhället då?

Jo, det som händer är att det blir en ny världsordning i vårt lilla land. För det är så här som normer skapas. En majoritet börjar bete sig på ett sätt som snart blir rumsrent och vanligt. Eftersom detta också är vårt lands mest välexponerade sammanhang kommer det troligt bli en lockelse att normen sprider sig ut i vårt land. Då är det inte bara det politiska landskapet som riskerar att bli iskallt. Även våra övriga sammanhang riskerar att gå den vägen.

Men det kommer inte ske utan kamp. Att samarbeta och hitta politiska lösningar över ideologiska gränser, men med gemensamma grundläggande värderingar, ÄR per definition vad representativ demokrati har som uppgift. Det kommer socialdemokraterna att skydda tills det motbevisats mot all rimlig tvivel att det är vad som en demokrat med frihetliga grundvärderingar behöver för framtid, tillväxt och för en bättre jord till nästa generation.

Tyvärr önskar man sig bättre politiker. Frågan är om sådant klimat som råder nu får någon, förutom de med maktanspråk, är dum nog att vilja vara med och leka. De dumma är väl de som med en dåres envishet slåss för rätten och för demokrati och för samarbete och framtidstro.

Votering pågår… Om det svaga politiska ledarskapet i Huddinge

Politiken i Huddinge kommer de kommande fyra åren att utmärkas av voteringar och osäkert ledarskap. Man kan undra varför. Jo, det är en konsekvens av den kommunledning som präglas av det svaga minoritetsstyre som just nu råder i kommunen.

Begreppet ensam är stark har också fått sig ett ansikte. För trots ledning i minoritet så finns det en man som leder kommunen i fråga om de politiska besluten om Huddinges framtid och verksamhet. Det är inte ordförande Daniel från Moderaterna. Det är en man vid namn Arnold. Arnold är Sverigedemokraten som agerar ceremonimästare, eller förlåt, vågmästare.

Beroende på hur Arnold och Sverigedemokraterna tycker i varje enskilt beslut, så går det antingen till sexpartikoalitionens favör, med moderaterna i spetsen, eller i den röd-gröna koalitionen linje – eller i deras, om de avstår från att rösta. Allt är med andra ord beroende på hur väl sexpartikoalitionen vill samarbeta med de röd-gröna – eller med Sverigedemokraterna.

Hittills har sexpartikoalitionen (som består av moderater, kristdemokrater, folkpartister, centerpartister, drevvikenpartister och huddingepartister) ställt frågor i proposition i kommunstyrelse och i kommunfullmäktige där votering har begärts för att se hur tydligt ledarskapet är. Här kan man utifrån protokollen följa att det antingen är Arnold med sin vågmästarposition eller Daniel, om Arnold avstår, som beslutar åt vilket håll det går. Ceremonimästaren och marionetten.

Ett exempel som belyser hur det går till kan man se när kommunstyrelsen i november beslutar om 2015 års budget. När budget behandlades ställs frågan om att lägga till de rödgrönas förslag, exempelvis förslaget om att grundskolenämnden tilldelas tre miljoner kronor för att satsa på läsning och språkutveckling i skolor med särskilt stora behov. Kommunstyrelsen röstar med siffrorna 7-7, och en som avstår. Ordförandens utslagsröst sa nej till förslaget. Och så här fortsätter det.

I Huddinge kommunfullmäktige och kommunstyrelse försöker alltså en minoritet med 6 av 10 partier leda det politiska besluten och ha ansvaret för kommunens alla medborgare, näringsliv, välfärd och nytillkomna – födda och inflyttade. Som ni vet behöver en minoritet i en kommun ha stöd för sina förslag i varje nämnd, styrelse och fullmäktige.

Eftersom samarbetet med de rödgröna (3 av 10, och lika stora som sexpartikoalitionen i kommunstyrelsen) är obefintligt så får man lösa det på annat sätt. Koalitionen, med moderaterna i spetsen, hanterar istället Sverigedemokraterna som kusinen från landet, som det sjunde hjulet, eller förlåt, partiet, som man inte riktigt låtsas om, men är i behov av i varje beslut som skall bli gällande. – Om man inte vill samverka med partierna utanför koalitionen.

Ett annat exempel på hur det frusna politiska klimatet sliter isär samarbetsklimatet i Huddinge genom det nya styret är bristen på viljan till samarbete. Utan en kommunledning i majoritet blir givetvis samarbete med ett eller flera parti utanför sexpartikoalitionen väldigt känsligt för att inte säga svårt. Vad är en demokrati och representativitet när majoritet inte finns? Vem är det då som bestämmer? Vem ska ställas till svars? De som inte av egen kraft får igenom sina förslag? Eller är det de som säger bu eller bä? Vem bär ansvaret för kommunen? Ett styre som ständigt söker efter god vilja hos sin s.k. opposition? Vad händer då med oppositionen?

En annan fundering: Och om man samarbetar så många som 7 parter – vad kvarstår då av politisk vision och vilja? Har man inte kompromissat så att möjlighet till utveckling och vision faller platt. Och en sista fråga -vad kostar inte en så stor politisk ledning? Kontentan blir osäker vision, svagt ledarskap och dyrt. Är det vad Huddinge behöver och vad kommunens invånare förväntar sig av sina förtroendevalda. Jag tror att de förväntade sig mer. Politiker sägs ju vara dem som vill ta ansvar och med det våga prioritera och visa vilja. Den politikern syns inte till idag i kommunens ledarskap.

En annan sammansättning av partier i kommunledningen, en blocköverskridande sådan, hade kunnat ge Huddinge en annan reformistisk framtid som ett majoritetsstyre ger.

Den verkligheten är dock minst ett nyval bort. Det politiska landskapet verkar förbli snårigt och snävt. Huddinges politiker fortsätter att votera och vi blir fler frågor än svar rikare.

Låt det ta den tid det tar. Om frågan som får lite utrymme i debatten men som berör så många av oss.

Valet 2014 handlar inte bara om jobb och skola. Det handlar också om människosynen hos dem som leder och styr politiken.  Det handlar om deras tankar och ideologi om det stöd som behövs i ett samhälle. Vi står inför ett vägskäl också om detta. Var fjärde ung mår psykiskt dåligt i dagens Sverige. Om detta handlar debatten väldigt lite om, trots att det är många som någon gång i livet, eller hela livet, lever nära frågan om psykisk hälsa och livskvalitet. Som lever nära samhällets välfärd.

Låt mig berätta om hur det kan vara. En berättelse om ett jag som kom tillbaka och om en vän som fortfarande kämpar. Det blir personligt. Men politik är personligt.


Sommaren 2004 var den bästa sommaren. Jag träffade min livskamrat, jag arbetade med ungdomar, pratade existens, tro och mening hela dagarna och jag fick bo med fantastiska människor i ett hus på landet. Jag var som hemma på konfirmationslägret i Malingsbo.

Sommaren 2004 träffade jag också en ung kvinna som kom att bli en väldigt nära vän. Det är 10 år sedan vi kom nära varandra. Den närheten har burit genom året. Den sommaren skulle hon göra sista året på gymnasiet, var tyst och tillbakadragen och med ärr på armarna. Hon var så tunn att revbenen spelade under fingrarna när man strök henne över ryggen. Den sommaren möttes våra liv och vi började följa varandra. Den sommaren började vi prata om hur illa hon mådde, om anorexian som åt hennes liv och ångesten som dämpades med skär.

Sommaren 2004 var också sista sommaren med mina gamla tankar om mig själv, om vad som var viktigt, om att leva med nerv och fart, om att leva som om dagarna vore de sista. I slutet av den sommaren gick jag igenom väggen och mötte ett annat jag på andra sidan.

Hösten 2004 var kristallklar. Fullständigt tom på energi och tankar till en början. En kropp som var så kraftlös att den inte gick att röra. Den var stum. Den var spänd. Den var så oändligt trött. 26 år gammal och livrädd för att jag aldrig mer skulle komma tillbaka till allt det jag älskat av mitt liv och mig själv. Delvis dog en del av det, men allt det jag egentligen älskat med livet kom tillbaka och mer därtill.

Det som försvann var förmågan att bli hög på mina egna prestationer. Det går inte längre och tack gode Gud för det. Det är ett gift som förvrider varje sund tanke om livets gränser. Att leva med en piska vinande över huvudet, en vipp som du själv så skickligt för över dig och snärtar igång då du signar ner. – Kom igen, lite mer och lite till klarar du! – Kom igen, det är inte dags att vila, det är inte dags att stanna, det är inte dags att känna efter…. Ja där någonstans var jag. En självplågande adrenalinberoende ung människa i sina bästa år. Med en liten sexåring som med stora ögon följde sin största förebild och ankare från toppen till botten. Eller kanske var det precis tvärt om.

Under den hösten skrev jag kilometrar av ord blandat med timmar av behandling med allt från den klokaste av kvinnliga läkare, Ulla-sjukgymnast som var ryggraden, en humorbefriad KBT-terapeut och Hans med den närvarande blicken, min andliga vägledare. Jag grävde djupt i mitt inre i min nya verklighet. Allt var naket och nära. Det gjorde ont, men det gick. Jag var så oändligt närvarande. Det fanns ju ingen kraft att fly. Mitt jag var som en lök. Varje insikt skalade bort ett lager av skydd. Min perception av verkligheten var obeslöjad och skarp, de stunder jag vågade och orkade se. Å denna mörka ljusa värld. Denna grå verklighet som är vår. Färgen döljs här, men den finns i detaljerna. Den som man kommer åt när man stannat, smakat och sett. Här, där allt är på riktigt.

Jag kom tillbaka, mina steg var stadiga. 9 månader efter kollapsen stod jag åter på sommarängen i Dalarna, med vännerna i huset och jag åt långsamt av livet. Men var ett helt annan jag.

Min vän var också där. Hennes år hade följt mig. Några av mina ord på papper var till henne. Vi hade brevväxlat och funnits för varandra. Men hennes nio månader var bara början på tio år. Hon kämpar fortfarande med att finna sin färg och väg. Genom dessa år har hon som ingen annan klarat en lång tuff medicinutbildning, gått igenom stålbad av behandlingar, levt genom ångest och mörker. Fått eftertraktade doktorandtjänster och mitt där i framgången varit tom. Hennes väg har ingen genväg.

Hennes väg är genom svåra stunder, med mörkaste mörker. Och där ska hon inte vara ensam. Hennes tillfrisknad tar tid och behöver ibland börja om från början. Hennes liv är ett liv tillsammans med andra för att klara det. Ett stöd som är det som vi har i vår välfärd som aldrig får tummas på, som bara ska vara där. Många av oss behöver det. En lejdare att följa livet igenom. Utan det inget övrigt bidrag till världen. Den lejdaren. En livslinje.

Så tänk dig för innan du röstar för ett samhälle där de som behöver det mest riskerar utförsäkring och tvångsprövning mot en arbetsmarknad när de i själva verket hela tiden gjort allt för att bidra och medverka till vårt gemensamma. Men där deras konstitution inte varit så att den passar 942 dagars sjukdagar. Tänk på det när du röstar att det spelar roll hur man ser och tänker om människors drivkrafter. En moderat tror på morötter och piskor om jobb. En socialdemokrat på omtanke och en hjälpande hand livet igenom. En socialdemokrat vet att alla vill bidra, men att några behöver stöd för att kunna göra det, även det minsta och kanske största bidraget som är att vara vid liv.


Socialdemokraterna har politik för en ambitionshöjning för psykisk hälsa. Det är bra. Tillsammans med kraftfulla tidiga insatser i skola och barnomsorg kan vi ändra den situation som är idag: att var fjärde ung mår dåligt. Att var tredje ung kvinna gör det samma.

Socialdemokraterna vill:

  • upprätta en långsiktig nationell handlingsplan för en ambitionshöjning av psykiatrin
  • genomföra en översyn görs av antalet vårdplatser, skapa fler mellanvårdsformer och öka resurserna till forskning och kompetensutveckling
  • systematiskt bygga upp kompetensen om psykisk ohälsa i primärvården. Många som lider av psykisk ohälsa skulle kunna få hjälp om primärvården hade kompetens och resurser att behandla mindre svåra depressioner, ångesttillstånd, ätstörningar o dylikt
  • att det ska finnas samverkansmodeller i varje kommun för barn och ungdomar med problem (samverkan skola, socialtjänst, barn- och ungdomspsykiatri, ungdomsmottagning). Lösningarna kan anpassas efter lokala förhållanden och se olika ut
  • ge snabbare och enklare stöd till psykiskt sjuka, bättre tillvarata brukarnas erfarenheter och ge bättre individuellt stöd så att psykiskt sjuka kan delta i arbetslivet
  • ordna fler jobb till personer med psykiska funktionshinder.

Mitt manifest för sista dagarna

En sipp på en tall latte extra shot och raska steg till biljettautomaten. Sedan de bekanta sista raska stegen längs med det milslånga tåget, SJ:s guldkalv, pendeln mot Uppsala. Det är dags för de sista skälvande kampanjdagarna och jag beger mig till Uppland för att bidra med allt det jag kan.

Hemma lämnar jag två prinsar. En i vackert blått hårspänne som snart så snart knäcker koden för språket. Denna juvel som går upp 0511 och tycker det är toppen att vara med sin trötta valmamma då. En annan som plötsligt på riktigt är ett barn, och inget småbarn, och som vet att mamma ska jobba några dagar för det är viktigt att Stefan blir statsminister. För hans mamma jobbar med sånt. Sätta upp affischer och bestämma över saker. – Du är så klok Hugo, säger jag. Han svarar – jag är den smartaste jag känner.

Denna valmamma lämnar faktiskt gärna, även om mammahjärtat alltid snurper, dessa prinsar själva med papps, pudel och syrra för att göra de sista skälvande dagarna. För jag tror så mycket på att Sverige behöver en ny regering, en annan riktning och ett varmare samhälle. Jag är så less och led på girigheten och egoismen som kommer i Alliansens kölvatten och hela mentaliteten att man är sig själv närmast. Jag vill inte leva i ett sådant samhälle där majoriteten tänker så. Jag vill ha något annat.

Ett samhälle där ungarna får vara med sina lärare och uppleva skolmiljöer, på alla håll i samhället, särskilt där det är socialt tufft, som är i världsklass. Där de sedan möter framtiden med framtidstro och kompetens för att studera och jobba och leva ett liv fullt av möjligheter. Ett samhälle som tar hand om alla dem som inte klarar detta, trots goda förutsättningar och hjälp. De som faller emellan som är vårt ansvar. Ett samhälle som likt en varm förälder ömmar för de minsta och ger till var och en efter behov. Inte efter piska och morot, utan efter behov. Som ser människan som kämpar. Som går brevid.

Ett samhälle som älskar entreprenörskap, innovationer och framsteg. Som vill vara ett land i världsklass också här. För det blir man med en skola i samma liga. Där forskningen är FRI och inte hunsad av konstiga kvalitetsparametrar och begränsningar. Som tjänar sitt land. Och i den floran växer klimatansvaret fram och ny teknik tar oss vidare från brunkolsträsk och beroendet av fossila bränslen och över konsumtion. Ett samhälle som älskar tjänstesektorn och som förmår ställa om och ställa krav.

Ett samhälle som lever efter att nu är ingen längre jude eller grek, kvinna eller man. Alla är vi ett och samma. Ja, just det är hämtat från en kristen kontext och då ropat ut i ett sammanhang där segregationen var total och Aristoteles syn på kvinnan som ett husdjur och slaven som en egendom hade ätit sig in i själen på folk. Sedan dess har kvinnor förenat sig och kämpat för kärleksbudskap och likabehandling. En kamp som behöver sitt slut. För du vet väl om att feminismens mål är jämställdhet. Det kan vi nå tillsammans. Men då behövs både man och kvinna, jude och grek.

Knivsta nu. Tittar ut i dimman och hoppas att budskapet går fram över våra böljande svenska kullar och skogar. Visste du att Sverige till ytan täcks av skog, sjöar och mark till 95 %? Staden är så liten. Och infrastrukturen behövs så väl. Tänk allt vi kan göra med skogsindustrin! Kan bli bra med mr lövin Löfven.

Nu tok kör vi valrörelse några dagar till. Sedan pustar vi ut och förhoppningsvis går ett varmare Sverige till mötes. Ett Sverige som kan så mycket bättre.

Syster 4% – jag behöver dig hos mig

”Syster fyra procent!* Tänk på att önskan om F! I riksdagen och din stödröst med den största sannolikheten betyder ett stöd till SD. Precis motsatsen till det du vill. Som feminist och sosse lovar jag att fortsätta och ännu lite mer i alla politiska sammanhang hacka håll på könsmaktsordningen. Men jag behöver en stark s regering för det.”

Så skrev jag idag som uppmaning på facebook. Jag vänder mig till alla mina femtaster och medsystrar som vill ge jämlikhet och jämställdhet en skjuss i det här landet. Som är trötta på patriarkatet och som vill ha en ny politisk ordning. Och jag tvekar inför att skriva till dig. Ja jag gör det, för jag vill egentligen inte vara en taktiserande valstrateg om jag utgår från mina värderingar om demokrati. Men jag förstår också att det är just taktiserande som är ett verkligt hot mot en ny stark regering just nu. Så då måste vi prata om det.

Enligt mätningar och analyser så kommer stödröstandet på F! sannolikt inte hjälpa dem till riksdagen utan konsekvensen blir att rösten blir i sjön och med dem sänks de röd-gröna partiernas mandat. Anledningen till det är för att de som stödröstat på F! annars hade röstat Mp, S eller V enligt mätningar. Nedan syns en bild från Botten Ada, ett sätt att värdera opinionsmätningar för att räkna ut sannolikhet på valresultat. Jens Finnäs är journalist den som tagit fram modellen.

F! sannolik förlorare i valet

Tro mig, jag förstår vad önskan att stödrösta kommer ifrån. Jag är nog själv en sådan som skulle kunna stödrösta om jag själv inte stod på en s-lista och inte hade de insikter jag har om de opinionsmätningar (en mass) som produceras och publiceras nu. Jag följer dem slaviskt och nära i mitt jobb på SSU. Om jag inte såg den tydliga och uppenbara sannolika risk att en röst på F! är en röst på SD, precis som en röst på SD är en röst på Reinfeldt, så hade säkert jag också kunnat vara en av dem som önskade Schymans F! in i riksdagen och kanske lite i hemlighet var stolt över den stödröstning som skulle kunna ha skett.

Men jag vill inte, verkligen inte, riskera en stark s-ledd regering

Det är en stor och fantastisk lockelse i att vara en kraft som sätter F! i riksdagen. Jag fattar det. Jag beundrar Schyman som politiker och jag vill gärna att jämlikhet och jämställdhet i vårt land är vårt nya måste och modell. Som det framgångsland vi är. Jag tror det är så som många tänker om en röst på F!. Men jag vill inte, verkligen inte, riskera en stark S-ledd regering. För det är den som vi måste ha om jämlikhet och jämställdhet skall bli den nya modellen för svensk politik, styrning och ledning. Det är bara en S-ledd regering med sin strukturella samhällsanalys och kraftfulla reformistiska politik som kan skapa sådan förändring.

Sverige kan bättre på så många plan och vi behöver Löfven för att klara det. Se exempelvis partiets program för det första jämställdhetsåret. Det är kraftfullt! Rösta med det långsiktiga för ögonen och rösta på socialdemokraterna du syster med det största hjärtat för jämlikhet och jämställdhet. Tillsammans kan vi nämligen förändra på riktigt. Och du – vi har inte råd med fyra år till med SD.

Ibland har sådana här utspel retat folk. Jag får ta den risken. För syster – jag behöver dig med mig nu. Vi behöver en ny riktning för Sverige – för Sverige kan så mycket bättre!


*Syster fyra procent – är ett begrepp för stödröstare

Utdrag ur de första jämställdhetsåret och de insatser Socialdemokraterna, som är ett feministiskt stadigt parti, kommer genomföra med Löfven som statsminister:

  1. Lönekartläggning varje år
  2. Rätt till heltid
  3. Stopp för staplande av visstidsanställningar
  4. Jämställda arbetsplatser
  5. Jämställda bolagsstyrelser
  6. Jämställd skola
  7. Jämställd akademi och forskningsanslag
  8. Utveckla välfärdsjobben
  9. Tillgång till välfärdstjänster så att både män och kvinnor kan jobba
  10. Trygg förlossningsvård
  11. Jämställt föräldraansvar
  12. Avskaffa vårdnadsbidrag
  13. Insemination för ensamstående kvinnor
  14. Bättre ekonomi för ensamstående föräldrar
  15. Svik inte offren för sexövergrepp

 

DEN jämlikheten. Jag längtar efter den.

En mängd klasar med ballonger lufter mot skyn och unga människor ropar mer frihet skapar mer jämlikhet! De kampanjar för satsning på skolan. De kampanjar för kunskapslyft för unga så att man aldrig behöver vara utan sysseösättning mer än 90-dagar. Att ha kunskap ger frihet för det ger möjlighet till att välja vilket liv man vill ha. Det är en enorm frihet.

Har du tänkt på det själv, du som har utbildning? Vilka valmöjligheter det har gett dig, vilka vägar du har fått gå. Och du som saknar den – visst känns det att man saknar den? Visst fantiserar man inte så sällan om den frihet som man skulle kunna ha och få? 

Av kunskap ges möjlighet till jobb och till inkomst. Om fler har jobb minskar vi klyftorna i vårt land, vilket minskar ojämlikhet. Om fler har möjlighet till kvalificerat jobb, oavsett sin bakgrund, så leder det till mer mångfald och mindre segregation i bostäder, skola och på arbetsmarknaden. Det ger mer jämlikhet.

Den friheten vill jag att fler skall ha. Mer kunskap skapar mer frihet. Och jag längtar efter den jämlikheten. Den jämlikheten!

Manifestationen som refereras var SSU Dalarnas. Titta på länken från Dalademokraten så får du se när ballongerna lyfter!

 

 

 

Det är inte rimligt att sjuka och utförsäkrade skall gå genom stålbad – gång, på gång, på gång.

_utförsäkrad

Sjukförsäkringen är bokstavlingen en ödesfråga för många och en ideologisk fråga för oss väljare. Synen på statens skydd, omsorg och hjälp till sjuka delar ett folk idag. Om man behöver en fråga som hjälper en att välja riktningen för Sverige som samhälle i valet 2014. Det tycker Yonna Waltersson på Dagens arena också som menar att detta borde vara valets stora fråga. Jag kan hålla med henne om det. Låt mig fortsätta hennes resonemang en stund och dra det till spetsen om vilket ansvar du och jag har för de som behöver oss som mest. 

Mer än 86 000 människor. Det är så många som har utförsäkrat sedan regeringen införde det nya sjukförsäkringssystemet. Dessa var tidigare siffror i ett utanförskap sades det. Nu är de i arbetslöshet och i många fall i hopplöshet. Det är inte så att dessa människor har lyckats motiveras till ett jobb om jag säger så. De har flyttats från kolumn till kolumn i en statistik och har under perioder av förflyttning mycket svårt ekonomiskt.

Så här fungerar det cyniska systemet (källa: artikeln ”Över 86 000 utförsäkrade”). Oavsett din medicinska historia så har du sjukersättning i 941 dagar. Dryga 2,5 år. När dessa dagar är slut så går du in i arbetslivsintroduktion och då blir din dagsersättning före skatt 223 kr. Denna fas varar i 3 månader och du prövas samtidigt som din ekonomiska situation är oerhört pressad mot en arbetsmarknad. Om du inte står pall utan fortsätter att vara i ett sådant medicinskt tillstånd (alltid värderad och diagnostiserad av läkare) så får du nya 941 dagar. Många personer har varit där och vänt både en och två gånger. Och graden av ohälsa för dessa bara ökar. Så här skriver Mikael Färnmo, dagens arena för drygt ett år sedan 13/9 2013

Av de som utförsäkrats är det tusentals som nu – efter en vända i arbetslöshet och ekonomiskt armod – återvänt, både en och två gånger. De personerna blev inte friska, trots tidsgränserna. Faktum är att de blivit sjukare. Återvändarna har en högre grad av komplexa diagnoser med både somatisk och psykisk problematik.

Smaka på det: 223 kr om dagen före skatt. Det är alltså väldigt lite pengar. Sjukersättningen är från början mycket låg, så det finns inte mycket möjlighet för de drabbade att spara i ladan för sämre dagar. Redan sjukersättningen hålls låg, med ett max om 213 000 per år, vilket motsvarar ca 530 kr per dag eller 18 000 i månaden. Som mest alltså. Och före skatt, sa jag det?

Som ni förstår drabbar detta allra hårdas dem som inte passar på vår arbetsmarknad och aldrig gjort det. Det är oerhört tufft för dem och ingen av dem känner sig som något annat än en belastning. Det är inte fråga om lata bidragsmyglare. Det är frågan om individer i vårt samhälle som gjort och gör så gott de kan, men deras kroppar bär inte som andras. En jämlik värld förlåter deras kroppar detta och försöker hitta sysselsättning och sammanhang som hjälper dem att bidra ändå – på något sätt. Ett jämlikt samhälle tycker också att man skall prövas mot arbetsmarknaden, men under morötter – inte under piskor och genom stålbad.

Det är inte få som funderar på att ta sina liv. Det är också viktigt att komma ihåg när vi som har allt förfasar oss över hur man kan som bidragstagare vill ha mer. Nej, det är inte fråga om att vilja ha mer. Det är en fråga om att få leva. Glöm aldrig det.

Det finns också många med en psykisk ohälsa bland dessa. Du vet alla dem som man så gärna vill att samhället skall ta ansvar för när deras liv blir synligt i sin trasighet för oss andra. Psykisk ohälsa kan också triggas av livsvillkor som dessa.

Alliansregeringens politik har visat att de

  1. inte lyckats vända sjuktalen som är lika höga idag som innan deras reform av sjukförsäkringen
  2. att ohälsotalen bland dem som är längst från arbetsmarknaden fortsätter att öka och
  3. det är ett samhälles plikt att ta hand om den som lider av komplexa sjukdomsdiagnoser som gör att de inte passar in i det samhällssystem som vi byggt runt dem.
  4. Det här är inte ansvar för Sverige. Ansvar för Sverige är att ta hand om alla slags medborgare och ge dem ett drägligt liv. Det kan vi och det bör vi. DET är ansvar för ett land som vårt.

Människor måste i tid erbjudas ett stöd som är individuellt anpassat och som förmår öka förutsättningarna för den enskilde att återgå till arbete, i en eller annan form. Det sistnämnda är citat ur Socialdemokraternas politik för sjukförsäkring. Socialdemokraterna är tydliga – det handlar om att alla skall bidra men ingen skall leva ett liv utan hjälp för samhället när det behövs.  

Nej, det är inte rimligt att de skall behöva gå igenom stålbad, gång på gång. Det är ovärdigt. 


 

Så här tänker jag:

Jag poängtera gärna att arbete eller samhällsbidrag är något som inte skall bortses ifrån för också dem som har komplexa sjukdomssituationer och understryka att resonemanget till stor del handlar om dem längst från arbetsmarknaden. För en värdig politik och samhällsbygge är det viktigt att det politiska systemet behöver se till att dessa människor också kan känna att de får bidra till vårt samhälle men också i allt lidande, kunna få stöd i att ta sig igenom en vardag. Det är inte lätt att vara sjuk och känna att man inte räcker till. Det är tufft och det är svårt. Och vi som försöker lära barn att inte sparka på den som ligger, ska inte göra det själva som vuxna och röstande medborgare.

Istället vill jag ha ett samhälle som lägger sig där bredvid och funderar tillsammans med en drabbade – hur kan vi skapa det bästa möjliga liv för dig utifrån dina förutsättningar? Hur kan du bidra till det gemensamma, om inte med förvärvsarbete, så med annat? Hur kan vi samhället och du ha en livslång relation som blir så bra som möjligt?

Med ett sådant förhållningssätt tror jag att vi hade blivit förvånade över hur många som hade kommit på benen och börjat leva. Ett par procent hade kanske kommit tillbaka i jobb bara på den omtanke de mötte – för att de fick tid på sig att läka. Det för mig är en medmänsklighet värdig ett samhälle byggt på jämlikhetens etik. Det är ett samhälle med blick och förståelse för dem som vi alla har ansvar för. Dem som för stunden befinner sig i mest utsatthet. Nej, det är inte värdigt ett stolt välfärdssamhälle. 

 

Kikhostaalarm och landstingsvalets viktiga fråga: rätten till barnmorskan

P1 morgon rapporterar mellan partiledarutfrågningar och ISIS-repotage om att riktigt späda barn dör av kikhosta pga att du och jag inte förstår att vuxna bär runt på kikhosta och smittar. Antalet smittade ökar för varje år. Folkhälsomyndigheten håller på att utreda det hela just nu och tittar på sådana intressanta studier som att vaccinera gravida för att ge de små spädisarna ett första skydd när de möter vår bacillsprängda torra luft och oss vuxna som smittar hej och hå. Det verkar som om fler och fler jobbar och är bland folk fast de är rejält förkylda. Vad är det med det?

MP och S gick igår ut med ett löfte om att varje föderska ska ha en barnmorska hos sig när hon är på förlossningskliniken. Det där är verkligen en fråga om liv och om jämlikhet. På riktigt! Det är sällan en kvinna och barn är så utsatta i Sverige som när de föder och föds. Fullt friska individer riskerar idag sina friska liv när de kliver in på förlossningen. Att ha en barnmorska som är med under förlossningsarbetet kan vara det som hindrar livslångt lidande hos både barn och kvinna. För detta har Alliansen med Filippa Reinfeldt i täten inte gjort något i ett Stockholms län. Liknande situationer finns runt om i Sverige.

 – De ser inte krisen inom förlossningsvården som ett problem, vi håller inte med om deras verklighetsbeskrivning. Alliansen har haft åtta år på sig att göra någonting åt det här, men väntat in i det sista. (Helene Öberg, oppositionsråd MP)

Ett talande exempel på vad som händer när kvinnor föder utan bra förlossningsstöd är alla de fall av förlossningsskadan sfinkterrupturer. Det riskerar man när förlossningen är okontrollerad. En risk som är hög när du som föderska lämnas obevakad. Ibland i timmar på förlossningen. Men hur påverkar en sfinkterruptur livet: jo, det påverkar dig när du ska gå på toaletten, det påverkar möjligheten till att ha sex och det påverkar din förmåga att hålla gaser. Du blir alltså en fisande ofrivilligt sexlös människa. Något som jag tror de flesta män skulle protestera högljutt mot om det var de som drabbades. Och ja, kvinnor vrålar nu i kör.

Så här berättar Eva:

Jag satt ofta stilla och ammade på balkongen medan jag såg de andra mammorna power walka förbi sitt icke existerande fett på sina kroppar. Jag blev fetare och fetare. Svårt att gå och väldigt ledsen. Jag oroade mig mycket för mitt underliv, min njutning och sexualitet. Jag är en njutningsmänniska. Att som kvinna eller man välja bort sin sexualitet under en kortare eller längre tid i livet på grund av ett medvetet val är en sak. Det är en helt annan sak att tvingas välja bort på grund av förlossningsskador. Det är en sorg.

 

Så ska det faktiskt inte behöva vara. Aldrig! Därför är det bra att Miljöpartiet och Socialdemokraterna tar i tu med saken och lovar bot och bättring i vården. Därför är detta en av landstingsvalet viktigaste frågor. Ingen kvinna skall behöva riskera sitt och sitt barns liv i en svensk vårdinrättning på grund av usel resursfördelning!

nyfodd-bebis

Michael Moore, SD och regeringsfrågan – Sveriges värderingsframtid är i våra händer

Din röst behövs i det här ödesvalet mer än någonsin. Varför? Jo, för om vi inte ser upp, och tillsammans upplyser alla i vår närvaro om vad som händer när SD får stort stöd, så kommer vårt samhälle att fortsätta kallna och hårdna. Detta är mer än någonsin ett val för att stå upp för vilket samhällsklimat och vilken utveckling vi vill se i Sverige. Om du tycker att jämlikhet och människors lika värde är viktigt. Då står du inför uppgiften att berätta om vad som är på väg att hända och den 14 september göra din röst hörd.

Vad händer när SD blir stora?

Peter Esaiasson, professor i statsvetenskap, sa i aftonbladet i juni i år att det finns en risk om vänstersidan inte får egen majoritet i riksdagen att Alliansen plus SD i princip kan blockera Löfven som statsminister. I det ljuset är valet till stor del en fråga om vem man vill ha som statsminister.

Även miljöpartiet analyserar opinionsläget på samma sätt. Så här säger Gustaf Fridolin i en debattartikel i dagens nyheter24:

Låter vi SD tjäna på sina kampanjer mot flyktingar, låter vi dem växa till att bli Sveriges tredje största parti, eller klarar vi att sätta emot. Valet är ditt?

Fridolin har alldeles rätt. Valet är ditt och mitt. För det är en reell risk att SD får så pass stort stöd i valet 14 september att följande kan hända:

– Fortsatt statsminister blir Fredrik Reinfeldt, trots försvagat mandat för M och Alliansen, men med stöd från SD klarar de minoritetsstyre. Vi får en högerpolitik med konstant SD stöd.

– SD blir Sveriges tredje största parti, där S och M blir de som blir större. Det kan komma att ändra debattklimat och frågorna inom svensk politik avsevärt.

– med fortsatt högerstyre kommer klyftorna och arbetslösheten i vårt land inte att minska. Reformutrymmet kommer fortsätta att vara noll för att vi ger till de som har. Med ökade klyftor växer främlingsfientligheten.

Det är du och jag som behövs här. I det här är vi alla valarbetare.

Djupast sätt tror jag att detta är en väg som vi är många som vill undvika. För att göra det krävs att din, eller någon i din närhet, röst inte läggs på SD. För att undvika det så måste vi prata om politik och vad vi vill för Sverige allesammans. Vid ett köksbord, på promenaden, på altanen, i TV-soffan, runt kaffemaskinen, i bilen. Överallt behöver vi föra samtalet. Vad vill vi ha för värderingsgrunder i vårt land? Vilket samhälle vill vi värna? Vill vi ha mera vi och mindre jag?

En röst på Stefan är en röst för antirasism och ett bättre samhällsklimat

Så här säger Socialdemokraterna om antirasism och varför det strukturellt måste bearbetas på politikens alla områden:

Vi socialdemokrater är övertygande om att främlingsfientligheten motarbetas när arbetslösheten pressas tillbaka och vi kan investera i mindre klasser och fler lärare i skolan. Vi socialdemokrater vill se ett land där vi samlas för att utveckla vår demokrati och samhällsmodell. Alla behövs i det arbetet!

Socialdemokraterna menar att det bästa sättet att motarbeta rasism och främlingsfientlighet är att stärka jämlikheten genom att skapa full sysselsättning och utveckla den generella välfärden. (Källa socialdemokraterna.se)

Logiken är så här: Om högerpolitiken får fortsätta att råda i vårt land kommer rasismen sannolikt att öka, precis som den har gjort de senaste åtta åren. Det är tuffare och hårdare idag i vårt samhälle än på mycket mycket länge. Vi behöver återigen ett samhälle som bygger på solidaritet och gemenskap. Inte på att öka klyftor och slita isär samhällsskikt. Vi behöver inte ett nordiskt USA. Vi behöver inte fler steg genom fler skattesänkningar och dränering av vår gemensamma välfärd.

Verkligen? Vill vi bli ett mini-USA? 

Vad vi behöver är ett Sverige som är en internationell inspirationskälla för jämlikhet, solidaritet och frihet. Så som Obamas partivänner ser på oss i många fall. Så som alla de länder där vi arbetar för demokrati ser på oss. Som ett föregångsland att döma utifrån de grundprinciper om generell välfärd som byggt vårt land starkt. Det som vi är kan förlora om ytterligare 4 år läggs till ett minoritetsstyre av Allianspolitik med SD stöd.

Låt oss lämna det nyliberala bakom oss och kämpa tillsammans för minskat stöd till SD och en ny regering med Stefan som statsminister. För det behövs din och dina vänners röst för en socialdemokratisk regering.

Verkligen? Vill ni verkligen bli som oss? Bli som Amerika? (citat Michael Moore 2010)

Låt dig inspireras av TV4:as kända Micheal Moore youtube-klipp om vad vi står inför som land. Han är tydlig med att Sverige är ett föredömligt civiliserat samhälle, men som i utvecklingen mot mer individualism, mer USA-likhet, håller på att förlora det.

Tips också om Rädda barnens ungdomsförbunds kampanj: Antirasism vid köksbordet. Bra material att ta del av för den som vill lära sig mer.