Då var det slutsålt med lägenheter för mig. Vår fina underbara lägenhet låg ute ett par dagar och några timmar och sedan var den såld. Budgivningen tog 15 minuter exakt. Den låg 4 dagar på Hemnet. Den tog många timmar att få så fin som den är nu. Men oj vad mycket fint och roligt som vi har haft här! Här har vi delat livet och levt tiden ann. Här har Ebba lärt sig läsa, Hugo tagit sina första steg och Per friat på balkongen. Här tog vi också de första staplande stegen efter att mamma förlorat sin kamp mot cancern. Här hade hon och pappa varit och hjälpt oss renovera då vi flyttade in. De byggde Ebbas säng och de tapetserade vårt sovrum och fixade med vår förvaring. När vi renoverade andra gången, förra året, så fann vi att mamma skrivit ”Lena och Bosse” under en av garderoberna som de satt in. Man ser fortfarande spåren efter hennes snirkliga handstil. Som en mycket kärleksfull runa!
Igår skrev jag på kontraktet. Och fick träffa det par som skall flytta in här. Helt fantastiskt fina och gulliga personer! Gick rakt in i hjärtat. De hade letat ett tag men inte funnit en lägenhet som för dem hade allt. Det hade våran tyckte dem. Dessutom stämde bilderna som vi lagt upp med verkligheten – det var tydligen ovanligt. Det gjorde mig superstolt. Jag känner att jag är stolt över det här hemmet, men nu lämnar jag det vidare. Till annan som flätar sina livstrådar. Till annan som förhoppningsvis kommer vara helsåld på livet på Hjalmar Brantingsgatan 25.
Idag glöder nationer och studentkårer av fullt liv. Det de gör är utmärkt. Studenter får omvittnat en bättre utbildning tack vare studenter och deras arbete (frivilliga!) i universitet och högskolor. Denna organisation har man nu med beslutet skjutit i sank. Trots protester och kvalificerade uttalanden från kommuner, universitet och högskolor så genomförs Leijonborgs personliga krigsförklaring mot denna rörelse. I min mening helt utan grund i fakta och verklighetsanknytning.
I mitt PM som jag nu sitter och skriver på tänker jag om valfrihet. Det PM som jag för tillfället har i knät. Både bildligt och bokstavligt. Vad har vi för valfrihet i Sverige, egentligen? Har du någon gång funderat på det? Finns det inte en massa krav på hur vi skall vara och vad vi skall vara och vad vi skall tycka? Är inte Sverige väldigt normativt och styrt av olika ideal? Det är fortfarande konstigt att säga: -Ja, just det är jag väldigt bra på! utan att behöva förklara varför man kan ha en sådan självsäkerhet. Exemplen är otaliga. Men valfriheten är egentligen bara att välja det som du förväntas välja… Hur kan det vara så? Jo, vi är ett land som är enfaldigt och som har långt kvar till mångfald! Tänk på det.
Jag tillhör den skara som tycker att utbildningskvalitet via studentmedverkan och den demokratiska principen och rätten till studentinflytande är viktigare principer än att ta bort det s.k. ”kårtvånget” som antagonisterna kallar det. Jag ställer mig helt bakom Kajsa Borgenäs, Frida Johansson, Jon Larsson och Mia Sand när de förkastar båda utmaningarna kring studentinflytandet i 
helt annan sak med den råd och stödverksamhet, den utbildningskontroll, den studentrepresentation och den bevakning av rättigheter som en kår gör för studenter. En kår som dessutom drivs av studenter, med studenters medel. I en kår kommer det och går många olika grupper och individer genom kårvalen – men tillsammans bildas ett nät av representation och inflytande från olika studentpositioner och studentgrupperingar. Tack vare detta kan vi driva frågor som studenter själva har sett behöver drivas. Tack vare detta engagemang har vi också en hög kvalitet på det som studentkårerna anser. Det är inte odemokratiskt. Det är tvärt om en skola och en fostran i sann demokratisk anda – trots ett valdeltagande på 13%.
Braningsgatan. Kan inte annat än hålla med maken! 
Eq-modellen. Man får vara arg när man är arg. Barn lär sig att det finns inga felaktiga känslor. Förskolan går i bräshen och gör jobbet som föräldrarna borde ha gjort. Tur är väl det. Nu kan snarare föräldrarna lära sig från barnen. En ordning som jag tror fungerar generellt lite bättre. Barnen är befriade från vixnas prestige och ibland rubbade världsbild. De är den bästa guide till ett ärligt och gott liv som vi har. Det finaste är kanske att barnen växer upp och blir tryggare individer och får lättare att förstå hur andra har det.