Kategoriarkiv: val 2014

Låt det ta den tid det tar. Om frågan som får lite utrymme i debatten men som berör så många av oss.

Valet 2014 handlar inte bara om jobb och skola. Det handlar också om människosynen hos dem som leder och styr politiken.  Det handlar om deras tankar och ideologi om det stöd som behövs i ett samhälle. Vi står inför ett vägskäl också om detta. Var fjärde ung mår psykiskt dåligt i dagens Sverige. Om detta handlar debatten väldigt lite om, trots att det är många som någon gång i livet, eller hela livet, lever nära frågan om psykisk hälsa och livskvalitet. Som lever nära samhällets välfärd.

Låt mig berätta om hur det kan vara. En berättelse om ett jag som kom tillbaka och om en vän som fortfarande kämpar. Det blir personligt. Men politik är personligt.


Sommaren 2004 var den bästa sommaren. Jag träffade min livskamrat, jag arbetade med ungdomar, pratade existens, tro och mening hela dagarna och jag fick bo med fantastiska människor i ett hus på landet. Jag var som hemma på konfirmationslägret i Malingsbo.

Sommaren 2004 träffade jag också en ung kvinna som kom att bli en väldigt nära vän. Det är 10 år sedan vi kom nära varandra. Den närheten har burit genom året. Den sommaren skulle hon göra sista året på gymnasiet, var tyst och tillbakadragen och med ärr på armarna. Hon var så tunn att revbenen spelade under fingrarna när man strök henne över ryggen. Den sommaren möttes våra liv och vi började följa varandra. Den sommaren började vi prata om hur illa hon mådde, om anorexian som åt hennes liv och ångesten som dämpades med skär.

Sommaren 2004 var också sista sommaren med mina gamla tankar om mig själv, om vad som var viktigt, om att leva med nerv och fart, om att leva som om dagarna vore de sista. I slutet av den sommaren gick jag igenom väggen och mötte ett annat jag på andra sidan.

Hösten 2004 var kristallklar. Fullständigt tom på energi och tankar till en början. En kropp som var så kraftlös att den inte gick att röra. Den var stum. Den var spänd. Den var så oändligt trött. 26 år gammal och livrädd för att jag aldrig mer skulle komma tillbaka till allt det jag älskat av mitt liv och mig själv. Delvis dog en del av det, men allt det jag egentligen älskat med livet kom tillbaka och mer därtill.

Det som försvann var förmågan att bli hög på mina egna prestationer. Det går inte längre och tack gode Gud för det. Det är ett gift som förvrider varje sund tanke om livets gränser. Att leva med en piska vinande över huvudet, en vipp som du själv så skickligt för över dig och snärtar igång då du signar ner. – Kom igen, lite mer och lite till klarar du! – Kom igen, det är inte dags att vila, det är inte dags att stanna, det är inte dags att känna efter…. Ja där någonstans var jag. En självplågande adrenalinberoende ung människa i sina bästa år. Med en liten sexåring som med stora ögon följde sin största förebild och ankare från toppen till botten. Eller kanske var det precis tvärt om.

Under den hösten skrev jag kilometrar av ord blandat med timmar av behandling med allt från den klokaste av kvinnliga läkare, Ulla-sjukgymnast som var ryggraden, en humorbefriad KBT-terapeut och Hans med den närvarande blicken, min andliga vägledare. Jag grävde djupt i mitt inre i min nya verklighet. Allt var naket och nära. Det gjorde ont, men det gick. Jag var så oändligt närvarande. Det fanns ju ingen kraft att fly. Mitt jag var som en lök. Varje insikt skalade bort ett lager av skydd. Min perception av verkligheten var obeslöjad och skarp, de stunder jag vågade och orkade se. Å denna mörka ljusa värld. Denna grå verklighet som är vår. Färgen döljs här, men den finns i detaljerna. Den som man kommer åt när man stannat, smakat och sett. Här, där allt är på riktigt.

Jag kom tillbaka, mina steg var stadiga. 9 månader efter kollapsen stod jag åter på sommarängen i Dalarna, med vännerna i huset och jag åt långsamt av livet. Men var ett helt annan jag.

Min vän var också där. Hennes år hade följt mig. Några av mina ord på papper var till henne. Vi hade brevväxlat och funnits för varandra. Men hennes nio månader var bara början på tio år. Hon kämpar fortfarande med att finna sin färg och väg. Genom dessa år har hon som ingen annan klarat en lång tuff medicinutbildning, gått igenom stålbad av behandlingar, levt genom ångest och mörker. Fått eftertraktade doktorandtjänster och mitt där i framgången varit tom. Hennes väg har ingen genväg.

Hennes väg är genom svåra stunder, med mörkaste mörker. Och där ska hon inte vara ensam. Hennes tillfrisknad tar tid och behöver ibland börja om från början. Hennes liv är ett liv tillsammans med andra för att klara det. Ett stöd som är det som vi har i vår välfärd som aldrig får tummas på, som bara ska vara där. Många av oss behöver det. En lejdare att följa livet igenom. Utan det inget övrigt bidrag till världen. Den lejdaren. En livslinje.

Så tänk dig för innan du röstar för ett samhälle där de som behöver det mest riskerar utförsäkring och tvångsprövning mot en arbetsmarknad när de i själva verket hela tiden gjort allt för att bidra och medverka till vårt gemensamma. Men där deras konstitution inte varit så att den passar 942 dagars sjukdagar. Tänk på det när du röstar att det spelar roll hur man ser och tänker om människors drivkrafter. En moderat tror på morötter och piskor om jobb. En socialdemokrat på omtanke och en hjälpande hand livet igenom. En socialdemokrat vet att alla vill bidra, men att några behöver stöd för att kunna göra det, även det minsta och kanske största bidraget som är att vara vid liv.


Socialdemokraterna har politik för en ambitionshöjning för psykisk hälsa. Det är bra. Tillsammans med kraftfulla tidiga insatser i skola och barnomsorg kan vi ändra den situation som är idag: att var fjärde ung mår dåligt. Att var tredje ung kvinna gör det samma.

Socialdemokraterna vill:

  • upprätta en långsiktig nationell handlingsplan för en ambitionshöjning av psykiatrin
  • genomföra en översyn görs av antalet vårdplatser, skapa fler mellanvårdsformer och öka resurserna till forskning och kompetensutveckling
  • systematiskt bygga upp kompetensen om psykisk ohälsa i primärvården. Många som lider av psykisk ohälsa skulle kunna få hjälp om primärvården hade kompetens och resurser att behandla mindre svåra depressioner, ångesttillstånd, ätstörningar o dylikt
  • att det ska finnas samverkansmodeller i varje kommun för barn och ungdomar med problem (samverkan skola, socialtjänst, barn- och ungdomspsykiatri, ungdomsmottagning). Lösningarna kan anpassas efter lokala förhållanden och se olika ut
  • ge snabbare och enklare stöd till psykiskt sjuka, bättre tillvarata brukarnas erfarenheter och ge bättre individuellt stöd så att psykiskt sjuka kan delta i arbetslivet
  • ordna fler jobb till personer med psykiska funktionshinder.

Syster 4% – jag behöver dig hos mig

”Syster fyra procent!* Tänk på att önskan om F! I riksdagen och din stödröst med den största sannolikheten betyder ett stöd till SD. Precis motsatsen till det du vill. Som feminist och sosse lovar jag att fortsätta och ännu lite mer i alla politiska sammanhang hacka håll på könsmaktsordningen. Men jag behöver en stark s regering för det.”

Så skrev jag idag som uppmaning på facebook. Jag vänder mig till alla mina femtaster och medsystrar som vill ge jämlikhet och jämställdhet en skjuss i det här landet. Som är trötta på patriarkatet och som vill ha en ny politisk ordning. Och jag tvekar inför att skriva till dig. Ja jag gör det, för jag vill egentligen inte vara en taktiserande valstrateg om jag utgår från mina värderingar om demokrati. Men jag förstår också att det är just taktiserande som är ett verkligt hot mot en ny stark regering just nu. Så då måste vi prata om det.

Enligt mätningar och analyser så kommer stödröstandet på F! sannolikt inte hjälpa dem till riksdagen utan konsekvensen blir att rösten blir i sjön och med dem sänks de röd-gröna partiernas mandat. Anledningen till det är för att de som stödröstat på F! annars hade röstat Mp, S eller V enligt mätningar. Nedan syns en bild från Botten Ada, ett sätt att värdera opinionsmätningar för att räkna ut sannolikhet på valresultat. Jens Finnäs är journalist den som tagit fram modellen.

F! sannolik förlorare i valet

Tro mig, jag förstår vad önskan att stödrösta kommer ifrån. Jag är nog själv en sådan som skulle kunna stödrösta om jag själv inte stod på en s-lista och inte hade de insikter jag har om de opinionsmätningar (en mass) som produceras och publiceras nu. Jag följer dem slaviskt och nära i mitt jobb på SSU. Om jag inte såg den tydliga och uppenbara sannolika risk att en röst på F! är en röst på SD, precis som en röst på SD är en röst på Reinfeldt, så hade säkert jag också kunnat vara en av dem som önskade Schymans F! in i riksdagen och kanske lite i hemlighet var stolt över den stödröstning som skulle kunna ha skett.

Men jag vill inte, verkligen inte, riskera en stark s-ledd regering

Det är en stor och fantastisk lockelse i att vara en kraft som sätter F! i riksdagen. Jag fattar det. Jag beundrar Schyman som politiker och jag vill gärna att jämlikhet och jämställdhet i vårt land är vårt nya måste och modell. Som det framgångsland vi är. Jag tror det är så som många tänker om en röst på F!. Men jag vill inte, verkligen inte, riskera en stark S-ledd regering. För det är den som vi måste ha om jämlikhet och jämställdhet skall bli den nya modellen för svensk politik, styrning och ledning. Det är bara en S-ledd regering med sin strukturella samhällsanalys och kraftfulla reformistiska politik som kan skapa sådan förändring.

Sverige kan bättre på så många plan och vi behöver Löfven för att klara det. Se exempelvis partiets program för det första jämställdhetsåret. Det är kraftfullt! Rösta med det långsiktiga för ögonen och rösta på socialdemokraterna du syster med det största hjärtat för jämlikhet och jämställdhet. Tillsammans kan vi nämligen förändra på riktigt. Och du – vi har inte råd med fyra år till med SD.

Ibland har sådana här utspel retat folk. Jag får ta den risken. För syster – jag behöver dig med mig nu. Vi behöver en ny riktning för Sverige – för Sverige kan så mycket bättre!


*Syster fyra procent – är ett begrepp för stödröstare

Utdrag ur de första jämställdhetsåret och de insatser Socialdemokraterna, som är ett feministiskt stadigt parti, kommer genomföra med Löfven som statsminister:

  1. Lönekartläggning varje år
  2. Rätt till heltid
  3. Stopp för staplande av visstidsanställningar
  4. Jämställda arbetsplatser
  5. Jämställda bolagsstyrelser
  6. Jämställd skola
  7. Jämställd akademi och forskningsanslag
  8. Utveckla välfärdsjobben
  9. Tillgång till välfärdstjänster så att både män och kvinnor kan jobba
  10. Trygg förlossningsvård
  11. Jämställt föräldraansvar
  12. Avskaffa vårdnadsbidrag
  13. Insemination för ensamstående kvinnor
  14. Bättre ekonomi för ensamstående föräldrar
  15. Svik inte offren för sexövergrepp

 

Debatter och troll. Man kan pusta för mindre.

Idag har jag ägnat mig åt den virala valrörelsen. Det är lätt att bli både matt och något disillutionerad. Jag blir matt för att jag, trots ambitiös produktion från Aftonbladet TV, inte tycker att debatten kommer till den höjd som den borde. Jag saknar verkligen den lite långsamma debatten som ger lite substans till den politik som anförs. Alltså det här gladiatorsliknande spelet. Om det är detta som är medias sätt att iscensätta politikens dramaturgi så blir misstanken att kunskapen om politiskt hantverk är låg. Ja nu kanske jag låter väldigt gammaldags, men jag saknar liksom något i hur vi för debatter i Sverige. Fördjupningen!

På nätet finner man troll under många stenar och tweets. Ibland lite mörkna troll, men för det mesta bara betalda unga alliansvänner vars enda uppgift är att ställa frågor till socialdemokrater och väljare för att slå ner på argument. För min del så är de något av ett hån mot det politiska arbetet och ett hån mot alla dem som ser politik som att vilja och politik som något som naturligt kräver sin förhandling. För vad har vi en riksdag till?

Tyvärr blir man snabbt en del av jargongerna och jag går och lägger mig lite trött och kanske lite smutsig. Man kan pusta ut för mindre. I morgon: nya tag för valseger för Stefan Löfven. För mig en värdig vinnare av kvällens debackel!  

Och ett extra TACK till Aftonbladet som har fem kvinnor som kommentatorer. ÄNTLIGEN!! Det är olidligt annars att lyssna på så mycket män. Det räcker att det är tre för många som partiledare. 

 

 

DEN jämlikheten. Jag längtar efter den.

En mängd klasar med ballonger lufter mot skyn och unga människor ropar mer frihet skapar mer jämlikhet! De kampanjar för satsning på skolan. De kampanjar för kunskapslyft för unga så att man aldrig behöver vara utan sysseösättning mer än 90-dagar. Att ha kunskap ger frihet för det ger möjlighet till att välja vilket liv man vill ha. Det är en enorm frihet.

Har du tänkt på det själv, du som har utbildning? Vilka valmöjligheter det har gett dig, vilka vägar du har fått gå. Och du som saknar den – visst känns det att man saknar den? Visst fantiserar man inte så sällan om den frihet som man skulle kunna ha och få? 

Av kunskap ges möjlighet till jobb och till inkomst. Om fler har jobb minskar vi klyftorna i vårt land, vilket minskar ojämlikhet. Om fler har möjlighet till kvalificerat jobb, oavsett sin bakgrund, så leder det till mer mångfald och mindre segregation i bostäder, skola och på arbetsmarknaden. Det ger mer jämlikhet.

Den friheten vill jag att fler skall ha. Mer kunskap skapar mer frihet. Och jag längtar efter den jämlikheten. Den jämlikheten!

Manifestationen som refereras var SSU Dalarnas. Titta på länken från Dalademokraten så får du se när ballongerna lyfter!

 

 

 

Det är inte rimligt att sjuka och utförsäkrade skall gå genom stålbad – gång, på gång, på gång.

_utförsäkrad

Sjukförsäkringen är bokstavlingen en ödesfråga för många och en ideologisk fråga för oss väljare. Synen på statens skydd, omsorg och hjälp till sjuka delar ett folk idag. Om man behöver en fråga som hjälper en att välja riktningen för Sverige som samhälle i valet 2014. Det tycker Yonna Waltersson på Dagens arena också som menar att detta borde vara valets stora fråga. Jag kan hålla med henne om det. Låt mig fortsätta hennes resonemang en stund och dra det till spetsen om vilket ansvar du och jag har för de som behöver oss som mest. 

Mer än 86 000 människor. Det är så många som har utförsäkrat sedan regeringen införde det nya sjukförsäkringssystemet. Dessa var tidigare siffror i ett utanförskap sades det. Nu är de i arbetslöshet och i många fall i hopplöshet. Det är inte så att dessa människor har lyckats motiveras till ett jobb om jag säger så. De har flyttats från kolumn till kolumn i en statistik och har under perioder av förflyttning mycket svårt ekonomiskt.

Så här fungerar det cyniska systemet (källa: artikeln ”Över 86 000 utförsäkrade”). Oavsett din medicinska historia så har du sjukersättning i 941 dagar. Dryga 2,5 år. När dessa dagar är slut så går du in i arbetslivsintroduktion och då blir din dagsersättning före skatt 223 kr. Denna fas varar i 3 månader och du prövas samtidigt som din ekonomiska situation är oerhört pressad mot en arbetsmarknad. Om du inte står pall utan fortsätter att vara i ett sådant medicinskt tillstånd (alltid värderad och diagnostiserad av läkare) så får du nya 941 dagar. Många personer har varit där och vänt både en och två gånger. Och graden av ohälsa för dessa bara ökar. Så här skriver Mikael Färnmo, dagens arena för drygt ett år sedan 13/9 2013

Av de som utförsäkrats är det tusentals som nu – efter en vända i arbetslöshet och ekonomiskt armod – återvänt, både en och två gånger. De personerna blev inte friska, trots tidsgränserna. Faktum är att de blivit sjukare. Återvändarna har en högre grad av komplexa diagnoser med både somatisk och psykisk problematik.

Smaka på det: 223 kr om dagen före skatt. Det är alltså väldigt lite pengar. Sjukersättningen är från början mycket låg, så det finns inte mycket möjlighet för de drabbade att spara i ladan för sämre dagar. Redan sjukersättningen hålls låg, med ett max om 213 000 per år, vilket motsvarar ca 530 kr per dag eller 18 000 i månaden. Som mest alltså. Och före skatt, sa jag det?

Som ni förstår drabbar detta allra hårdas dem som inte passar på vår arbetsmarknad och aldrig gjort det. Det är oerhört tufft för dem och ingen av dem känner sig som något annat än en belastning. Det är inte fråga om lata bidragsmyglare. Det är frågan om individer i vårt samhälle som gjort och gör så gott de kan, men deras kroppar bär inte som andras. En jämlik värld förlåter deras kroppar detta och försöker hitta sysselsättning och sammanhang som hjälper dem att bidra ändå – på något sätt. Ett jämlikt samhälle tycker också att man skall prövas mot arbetsmarknaden, men under morötter – inte under piskor och genom stålbad.

Det är inte få som funderar på att ta sina liv. Det är också viktigt att komma ihåg när vi som har allt förfasar oss över hur man kan som bidragstagare vill ha mer. Nej, det är inte fråga om att vilja ha mer. Det är en fråga om att få leva. Glöm aldrig det.

Det finns också många med en psykisk ohälsa bland dessa. Du vet alla dem som man så gärna vill att samhället skall ta ansvar för när deras liv blir synligt i sin trasighet för oss andra. Psykisk ohälsa kan också triggas av livsvillkor som dessa.

Alliansregeringens politik har visat att de

  1. inte lyckats vända sjuktalen som är lika höga idag som innan deras reform av sjukförsäkringen
  2. att ohälsotalen bland dem som är längst från arbetsmarknaden fortsätter att öka och
  3. det är ett samhälles plikt att ta hand om den som lider av komplexa sjukdomsdiagnoser som gör att de inte passar in i det samhällssystem som vi byggt runt dem.
  4. Det här är inte ansvar för Sverige. Ansvar för Sverige är att ta hand om alla slags medborgare och ge dem ett drägligt liv. Det kan vi och det bör vi. DET är ansvar för ett land som vårt.

Människor måste i tid erbjudas ett stöd som är individuellt anpassat och som förmår öka förutsättningarna för den enskilde att återgå till arbete, i en eller annan form. Det sistnämnda är citat ur Socialdemokraternas politik för sjukförsäkring. Socialdemokraterna är tydliga – det handlar om att alla skall bidra men ingen skall leva ett liv utan hjälp för samhället när det behövs.  

Nej, det är inte rimligt att de skall behöva gå igenom stålbad, gång på gång. Det är ovärdigt. 


 

Så här tänker jag:

Jag poängtera gärna att arbete eller samhällsbidrag är något som inte skall bortses ifrån för också dem som har komplexa sjukdomssituationer och understryka att resonemanget till stor del handlar om dem längst från arbetsmarknaden. För en värdig politik och samhällsbygge är det viktigt att det politiska systemet behöver se till att dessa människor också kan känna att de får bidra till vårt samhälle men också i allt lidande, kunna få stöd i att ta sig igenom en vardag. Det är inte lätt att vara sjuk och känna att man inte räcker till. Det är tufft och det är svårt. Och vi som försöker lära barn att inte sparka på den som ligger, ska inte göra det själva som vuxna och röstande medborgare.

Istället vill jag ha ett samhälle som lägger sig där bredvid och funderar tillsammans med en drabbade – hur kan vi skapa det bästa möjliga liv för dig utifrån dina förutsättningar? Hur kan du bidra till det gemensamma, om inte med förvärvsarbete, så med annat? Hur kan vi samhället och du ha en livslång relation som blir så bra som möjligt?

Med ett sådant förhållningssätt tror jag att vi hade blivit förvånade över hur många som hade kommit på benen och börjat leva. Ett par procent hade kanske kommit tillbaka i jobb bara på den omtanke de mötte – för att de fick tid på sig att läka. Det för mig är en medmänsklighet värdig ett samhälle byggt på jämlikhetens etik. Det är ett samhälle med blick och förståelse för dem som vi alla har ansvar för. Dem som för stunden befinner sig i mest utsatthet. Nej, det är inte värdigt ett stolt välfärdssamhälle. 

 

– The ironi! I hate to say it…

… men F! är det som är skillnaden mellan röd-grön majoritet och SD som vågmästarroll enligt SIFO och SvD. Det är djupt ironiskt att de som kämpar hårt för jämlikhet och antirasism ska vara de som släpper fram rasister till makten. Å älskade feminister och antirasister – jag älskar er kamp, men jag vet att det finns andra partier som kommer kunna ge er det ni vill ha. Hjälp oss att vinna val och inte stjälpa vår kamp. Jag LOVAR att jämställdheten kommer ta språng med en ny rödgrön regering. 

Se detta som ett tiggarbrev och förstå hur mycket jag önskar att det vore annorlunda. Med er med oss i regeringen hade det ju varit fantastiskt – då hade en majoritet varit möjlig utan krångel. Men nu ser det snarare ut som om ni kommer dränera möjligheten till makt och inflytande. En möjlighet som verkligen skulle kunna ändra kursen för Sverige i riktning mot mer jämlikhet och ingen rasism! 

ping till Feministiskt initiativ och alla femtaster där ute. Hör min bön….

Kikhostaalarm och landstingsvalets viktiga fråga: rätten till barnmorskan

P1 morgon rapporterar mellan partiledarutfrågningar och ISIS-repotage om att riktigt späda barn dör av kikhosta pga att du och jag inte förstår att vuxna bär runt på kikhosta och smittar. Antalet smittade ökar för varje år. Folkhälsomyndigheten håller på att utreda det hela just nu och tittar på sådana intressanta studier som att vaccinera gravida för att ge de små spädisarna ett första skydd när de möter vår bacillsprängda torra luft och oss vuxna som smittar hej och hå. Det verkar som om fler och fler jobbar och är bland folk fast de är rejält förkylda. Vad är det med det?

MP och S gick igår ut med ett löfte om att varje föderska ska ha en barnmorska hos sig när hon är på förlossningskliniken. Det där är verkligen en fråga om liv och om jämlikhet. På riktigt! Det är sällan en kvinna och barn är så utsatta i Sverige som när de föder och föds. Fullt friska individer riskerar idag sina friska liv när de kliver in på förlossningen. Att ha en barnmorska som är med under förlossningsarbetet kan vara det som hindrar livslångt lidande hos både barn och kvinna. För detta har Alliansen med Filippa Reinfeldt i täten inte gjort något i ett Stockholms län. Liknande situationer finns runt om i Sverige.

 – De ser inte krisen inom förlossningsvården som ett problem, vi håller inte med om deras verklighetsbeskrivning. Alliansen har haft åtta år på sig att göra någonting åt det här, men väntat in i det sista. (Helene Öberg, oppositionsråd MP)

Ett talande exempel på vad som händer när kvinnor föder utan bra förlossningsstöd är alla de fall av förlossningsskadan sfinkterrupturer. Det riskerar man när förlossningen är okontrollerad. En risk som är hög när du som föderska lämnas obevakad. Ibland i timmar på förlossningen. Men hur påverkar en sfinkterruptur livet: jo, det påverkar dig när du ska gå på toaletten, det påverkar möjligheten till att ha sex och det påverkar din förmåga att hålla gaser. Du blir alltså en fisande ofrivilligt sexlös människa. Något som jag tror de flesta män skulle protestera högljutt mot om det var de som drabbades. Och ja, kvinnor vrålar nu i kör.

Så här berättar Eva:

Jag satt ofta stilla och ammade på balkongen medan jag såg de andra mammorna power walka förbi sitt icke existerande fett på sina kroppar. Jag blev fetare och fetare. Svårt att gå och väldigt ledsen. Jag oroade mig mycket för mitt underliv, min njutning och sexualitet. Jag är en njutningsmänniska. Att som kvinna eller man välja bort sin sexualitet under en kortare eller längre tid i livet på grund av ett medvetet val är en sak. Det är en helt annan sak att tvingas välja bort på grund av förlossningsskador. Det är en sorg.

 

Så ska det faktiskt inte behöva vara. Aldrig! Därför är det bra att Miljöpartiet och Socialdemokraterna tar i tu med saken och lovar bot och bättring i vården. Därför är detta en av landstingsvalet viktigaste frågor. Ingen kvinna skall behöva riskera sitt och sitt barns liv i en svensk vårdinrättning på grund av usel resursfördelning!

nyfodd-bebis

När Ulf och Johan kommer till tals är det dags för slutet för Alliansregeringen

Man är helt enkelt less på regeringens politik som bara handlar om ”sifferexercis och ordning i finanserna” om man får tro Ulf Lundell och Johan Norberg. Enligt den sistnämnde verkar det som om det är regeringens kraft- och visionslöshet och oförmåga att lösa bostadsbrist och arbetsbrist för unga som är deras främsta fall.

I det fallet är Johan och SSU helt överens. SSU menar, att om är det något som Alliansens skall hållas ansvariga för, så är det deras misslyckade politik för unga; för de ungas möjlighet till jobb, bostad och utbildning och med det; deras möjligheter till att starta sina vuxna liv på ett schysst sätt som anstår ett samhälle som vårt (förutom lögnerna runt Nuon och lite annat). 

Den förstnämnda är citerad av den sistnämnda och när Ulf Lundell själv kommer till tals så visar han i praktiken att nu får det vara nog. I augusti drog hans turné igång som aktivt är emot Alliansens fortsatta maktinnehav. Tack och amen, nu får det vara bra!

Vem kan lyssna när krigets barn lär sig prata?

Bredvid mig ligger Ruben 2 och har sin sovritual. Det är efter lunch, det är lördag och vi är hos farmor och farfar i Enskede. Han ompar och ömsom pratar med mig.

– Okode mamma ah de? Oj, Huio oajoa a de a de a de? Gak gak!

– Sov nu Ruben, säger jag.

Han skiner som en sol och lägger sig till rätta igen. Älskade unge, hela livet framför sig och född in i ett gott liv. Ute regnar det och här sitter vi torra och mätta. En mamma och ett barn med inga bekymmer i världen.

I dessa stunder gör det mer ont än någonsin att sörja för alla dessa barn därute i krigets fruktansvärda värld vars liv trasas sönder. Där intresse för ett barns fantastiska språkutveckling är långt från fokus. Där, i detta nu, där barn möter det grymmaste öde av de alla. Ett liv i våld, i svält, i kyla och fattigdom. Där den grundläggande tryggheten och tilliten till världen, så som den verkar vara möjlig att gott leva i, är ett minne blott och ett stilla hopp.

Det är det där hoppet som vi kan vara.

Det är det där hoppet som vi kan vara. Vi som har allt i överflöd och lite till. Vi har plats för alla dessa barn och deras sörjande och sårade mammor och pappor. De som lider i krigens skugga. De vars hopp sätts till länder som befolkas av människor som oss. Är det detta som menas att öppna våra hjärtan?

Reinfeldts sa så förra veckan, att vi skulle öppna våra hjärtan för alla lidande där ute i den stora kalla krigshärjade världen. Jag håller med honom. Det påminner mig om texten i prefationen som sjungs i kyrkans vismässa. Då öppnar man sina hjärtan för gud (för kärlek och liv). Det sägs att man så låter kärleken strömma fram. Om kärlek är att göra plats för de allra minsta så tycker jag att vi ska öppna alla hjärtan på vid gavel.

Det sägs att man så låter kärleken strömma fram.

Reinfeldts sa också, då i sitt sommartal med sitt öppna hjärta, att välfärden står mot mottagande av asylsökande. Det är inte sant. Den konflikten vet jag inte är sann. Möjligtvis kan man säga att bistånd står mot flyktingmottagande, för rent tekniskt är det så de politiska europeiska reglerna ser ut. Ett flyktingmottagande ställs aldrig mot ett lands välfärd. Så är det bara. Just det valet står inte du och jag inför i vår hand. Vårt val är att öppna eller inte.

Jag sitter så här med ett vidöppet hjärta och sörjer för de barn som i denna stund är trötta och sömniga men som inte har en mor att lägga sig nära. Inte har någon som lyssar på ”ockode namnam a de”? Som inte är mätt och glad och lyckligt och tryggt låter armarna falla åt sidan och rofyllt ta emot middagslurens sköna vilsamma sömn medan regnet smattrar och de vuxna snart ska dricka kaffe.

Jag tittar på Ruben. – Sov sött mitt älskade barn. Sov sött. Och tack gode Gud för att vi lever här du och jag. Nu en bön om att fler barn skall få uppleva befrielsen från krigets fasor och möta hoppet under regnskyarna någonstans i Sverige.

 

Michael Moore, SD och regeringsfrågan – Sveriges värderingsframtid är i våra händer

Din röst behövs i det här ödesvalet mer än någonsin. Varför? Jo, för om vi inte ser upp, och tillsammans upplyser alla i vår närvaro om vad som händer när SD får stort stöd, så kommer vårt samhälle att fortsätta kallna och hårdna. Detta är mer än någonsin ett val för att stå upp för vilket samhällsklimat och vilken utveckling vi vill se i Sverige. Om du tycker att jämlikhet och människors lika värde är viktigt. Då står du inför uppgiften att berätta om vad som är på väg att hända och den 14 september göra din röst hörd.

Vad händer när SD blir stora?

Peter Esaiasson, professor i statsvetenskap, sa i aftonbladet i juni i år att det finns en risk om vänstersidan inte får egen majoritet i riksdagen att Alliansen plus SD i princip kan blockera Löfven som statsminister. I det ljuset är valet till stor del en fråga om vem man vill ha som statsminister.

Även miljöpartiet analyserar opinionsläget på samma sätt. Så här säger Gustaf Fridolin i en debattartikel i dagens nyheter24:

Låter vi SD tjäna på sina kampanjer mot flyktingar, låter vi dem växa till att bli Sveriges tredje största parti, eller klarar vi att sätta emot. Valet är ditt?

Fridolin har alldeles rätt. Valet är ditt och mitt. För det är en reell risk att SD får så pass stort stöd i valet 14 september att följande kan hända:

– Fortsatt statsminister blir Fredrik Reinfeldt, trots försvagat mandat för M och Alliansen, men med stöd från SD klarar de minoritetsstyre. Vi får en högerpolitik med konstant SD stöd.

– SD blir Sveriges tredje största parti, där S och M blir de som blir större. Det kan komma att ändra debattklimat och frågorna inom svensk politik avsevärt.

– med fortsatt högerstyre kommer klyftorna och arbetslösheten i vårt land inte att minska. Reformutrymmet kommer fortsätta att vara noll för att vi ger till de som har. Med ökade klyftor växer främlingsfientligheten.

Det är du och jag som behövs här. I det här är vi alla valarbetare.

Djupast sätt tror jag att detta är en väg som vi är många som vill undvika. För att göra det krävs att din, eller någon i din närhet, röst inte läggs på SD. För att undvika det så måste vi prata om politik och vad vi vill för Sverige allesammans. Vid ett köksbord, på promenaden, på altanen, i TV-soffan, runt kaffemaskinen, i bilen. Överallt behöver vi föra samtalet. Vad vill vi ha för värderingsgrunder i vårt land? Vilket samhälle vill vi värna? Vill vi ha mera vi och mindre jag?

En röst på Stefan är en röst för antirasism och ett bättre samhällsklimat

Så här säger Socialdemokraterna om antirasism och varför det strukturellt måste bearbetas på politikens alla områden:

Vi socialdemokrater är övertygande om att främlingsfientligheten motarbetas när arbetslösheten pressas tillbaka och vi kan investera i mindre klasser och fler lärare i skolan. Vi socialdemokrater vill se ett land där vi samlas för att utveckla vår demokrati och samhällsmodell. Alla behövs i det arbetet!

Socialdemokraterna menar att det bästa sättet att motarbeta rasism och främlingsfientlighet är att stärka jämlikheten genom att skapa full sysselsättning och utveckla den generella välfärden. (Källa socialdemokraterna.se)

Logiken är så här: Om högerpolitiken får fortsätta att råda i vårt land kommer rasismen sannolikt att öka, precis som den har gjort de senaste åtta åren. Det är tuffare och hårdare idag i vårt samhälle än på mycket mycket länge. Vi behöver återigen ett samhälle som bygger på solidaritet och gemenskap. Inte på att öka klyftor och slita isär samhällsskikt. Vi behöver inte ett nordiskt USA. Vi behöver inte fler steg genom fler skattesänkningar och dränering av vår gemensamma välfärd.

Verkligen? Vill vi bli ett mini-USA? 

Vad vi behöver är ett Sverige som är en internationell inspirationskälla för jämlikhet, solidaritet och frihet. Så som Obamas partivänner ser på oss i många fall. Så som alla de länder där vi arbetar för demokrati ser på oss. Som ett föregångsland att döma utifrån de grundprinciper om generell välfärd som byggt vårt land starkt. Det som vi är kan förlora om ytterligare 4 år läggs till ett minoritetsstyre av Allianspolitik med SD stöd.

Låt oss lämna det nyliberala bakom oss och kämpa tillsammans för minskat stöd till SD och en ny regering med Stefan som statsminister. För det behövs din och dina vänners röst för en socialdemokratisk regering.

Verkligen? Vill ni verkligen bli som oss? Bli som Amerika? (citat Michael Moore 2010)

Låt dig inspireras av TV4:as kända Micheal Moore youtube-klipp om vad vi står inför som land. Han är tydlig med att Sverige är ett föredömligt civiliserat samhälle, men som i utvecklingen mot mer individualism, mer USA-likhet, håller på att förlora det.

Tips också om Rädda barnens ungdomsförbunds kampanj: Antirasism vid köksbordet. Bra material att ta del av för den som vill lära sig mer.