Kategoriarkiv: Frihet

Den yttersta tiden.

Det är mycket ondska i vår tid. Det har det alltid varit i människans historia. Gud vad vi behöver hjälp att tänka gott, göra gott och läka sådant som är trasigt! Som kollektiv är vi ju hopplösa. Ibland som individer också.

I vår samtid pratar man inte så mycket om det där att vi också har skuggsidor. Vi är så upptagna vid att alla ska se det som är bra med oss. Lite ängsligt så där är vi bekräftelsenarkomaner. Se mig, älska mig, hör mig. Avslöja mig inte. För vem är du att berätta att jag inte duger?!? (Framför allt eftersom vi alla till mans verkar bära på den hemligheten av rädsla för att det är just så).

Yttersta tiden. Är den nu? På ett sätt är den alltid här. Så är det med det eviga nuet. Det är nu det gäller. Det är nu livet sker.

Att välja det rätta i varje stund och varje tid är omöjligt. När man börjar tänka på det så blir man lätt modfälld. Man får lätt kramp och prestationsångest. Kanske bäst att inte tänka så mycket på det. För hur pratar man om det i en tid när det existentiella samtalet förseglats till det som kallas privat? Och kanske därför ligger det och mal inom oss. Oron för att inte göra tillräckligt för att duga.

I det ljuset av evig tid och det omöjliga att göra osjälviskt rätt i varje steg så förstår jag de klagans rop som kommer från troende människor genom alla tider. Från alla dem som på någotvis omfamnat tanken att det spelar roll vilken värld vi tror på och vilket bidrag vi själva ger in i den. De som förstått att vi behöver förlåta vår brustenhet för att orka fortsätta vilja och försöka. Klappa oss själva så där lite på axeln.

I den tanketråden kommer man snabbt till kärnan i den troendes livsrymd. Det handlar om att älska det man fått. Sitt jag. Det man är ensam kvar när då alla gått hem. Den gåva som är livet. Genom att ha frid och fred med sig själv, sitt ljus och mörker, yin och yan så flödar kärleken vidare. Med tillförsikt, värme och fördragsamhet ser vi på vår grannes flisa och tillkortakommande. Vi lär oss älska förbehållslöst. Och för att klara just det behöver vi det andra subjektet, dvs att vi redan från början och förbehållslöst är just älskade av livet självt. Vissa kallar det för gud.

Då, när vi omfamnar detta faktum, är vi redo att älska världen och ta hand om den utifrån ren och skär tacksamhet. Inte för någon annan anledning än att få ge tillbaka av den kärlek vi känt.

Det är en svår uppgift i den här yttersta tiden. Så mycket perfektionism och polerande av ytor och materialism. Så mycket framgångsfokus. Tillväxt trots att världen svämmar över samtidigt som den svälter. Svårt att bortse från detta och låta acceptansen och kärleken komma över oss bara för att vi är.

”Jag är” – det är en av de äldsta mysterierna i monoteismen. Ett annat namn för Gud. Adonaj, jhvh, elohim. Den som älskar. Det var den där brinnande busken där gud beskriver sig som själva varandet. Jag är…. är det så heligheten bor inom oss alla?

Descartes hade en annan tagning på det under upplysningstiden: cogito ergo sum, sa han och ville göra upp med dogmer och pekade fram mot vår tids världsbild. Det betyder ”jag tänker alltså är jag”. Han lade till ”tänkandet” vilket också bidragit till vår tids ambivalens inför att duga. Det har i många hundra år inte räckt med att vara. Är det dags för det nu?

Omfördelningens tid. Står den vid vår dörr? Jag önskar det. I mitt inre så gör jag plats för henne. Låt rätt sak ta rätt tid. Låta kärleken lysa på mina skuggor och läka ut det som skaver. Låta rädslan byta plats med nyfikenhet. Fundera på vad jag kan ge för att få. Låta tänkandet stå tillbaka lite. Bara lyssna till mantrat att duga som man är. ”Je suis” räcker långt. Oam.

Det är mycket ondska i vår tid. Men godheten vinner alltid för i kärlekens matematik blir ett plus ett alltid tre. Tillsammans kan vi ändra vår tids normer och ge mer för att få behålla den värld som vi känner som vår. Det börjat med dig och mig.

Love thyself!

… och för dig som vill ha lite psykologisk fakta i målet så kan du läsa den här artikeln i Psykology today om vilka effekter det får i ditt liv med att jobba på din självkänsla med något som kallas ”self-compassion”.

Giraffen och vargen post #metoo. Vi har en del att göra!

Jenny Strömstedt skrev en av #metoos viktigaste krönikor häromdagen. Den var viktig för den gick en stor del av halva folkviljan till mötes med öppna handflator. Krönikan var stiligt flätat med tydliga spår av metodik från non violent communication. (När ”giraffen” med sitt stora hjärtan lyssnar med reflektion och många perspektiv kan den möta den hotade ”vargen” osv (ursäkta 70-tals metodiken 😇).

Strömstedts krönika vill visa att den är läsbar för alla. Vilket är viktigt eftersom #metoo inte är en enkönad fråga. – Här ska ingen behöva känna sig hotad, kränkt eller ifrågasatt och på grund av det reagera med defensivt svar på tal. Ett stiligt försök att mota åsikter som ”metoo har gått för långt” eller ”det är en häxjakt”. Ja ni vet.

Men hennes text var också genial i sitt metaspråk, för vi gör ju så här hela tiden med våra manliga vänner och livsföljare – de som finns runt om oss. Tillåt mig generalisera: visst är det också så att artikeln är ett exempel på det vanligt förekommande sätt att presentera kritik och önskan om bättring med mild tydlighet, som sätter gränsen där den ska vara SAMTIDIGT som den bekräftar, stärker och förstår. Det sätt som vi kvinnor i vår tid blivit experter på när vi hanterar män framgångsrikt.

Lika viktig som Strömstedts krönika är för att öppna upp samtalet och se helheter av normer är det livsviktigt att ta till sig de jobbiga berättelserna som fortsätter att komma. Barnmorskan Jona Erling Knutssons krönika ”I gynstolen ser jag manssamhället” är ett vittnesbörd som får mig att undra om vi någonsin lämnat Aristoteles syn på män vs alla andra varelser. Orden ”och så ett stygn för pappa” är fruktansvärda. Skärp er! (Där kom den, mitt påförande av allmän skam. Sorry.)

Post #metoo kan ingen kränka en annan utan att det pratas om det. Det är bra. I bästa fall får det konsekvenser som känns. Det kommer bli mera vanligt med gränser.

Men jag undrar när resten av vår medberoende kultur runt mansegot ska rämna och förändras. – Och ta det på rätt sätt nu. Jag skrev ju ”mansego”. Jag ser det nämligen också i min egen uppfostran. Jag behandlar de känsliga pojksjälarna stundtals med silverhandskar och skojar gärna med en glimt av allvar om mina vita kränkta män under 130 centilong som flankar mig hemma. Ebba, hon har alltid fått skärpa sig och hjälpa till. ”Håll ihop dig” – det har jag lärt henne.

Så ta det rätt. För visst finns det en kultur bakom sexism kulturen som vi skulle behöva adressera? Ett beteende som normerar och ger handlingsutrymme för att bete sig – ja som ett as ibland rent av utan konsekvenser. När börjar det egentligen?

Sara Danius var lysande i ”min sanning” på svt sist. De resonerad där länge om #metoo och om att fått upp ögonen för gränserna som behövs. Sara själv beskrev hur en smekning över ena höften från en drucken man, feminist och allt, före revolutionen som vi kan kalla ”stoppminkropp”, hade gått förbi med att man som kvinna tar stegen därifrån, möjligtvis generad, i värsta fall skamsen. Efter revolutionen så säger vi unisont: ”vad gör du?!” Och så har vi krävt respekt för vår gräns.

Borrar man i det, dvs att ha en gräns, så har vi en del att göra. För gränser har med självkänsla att göra. Den får man av att få sätta ord på vad man tycker, vad man känner och vad man VILL. Viljan, det är mänsklighetens farligaste och mest vackra verktyg som kan skapa kärlek och förstörelse. Det är den vi behöver lära varandra och våra små att sätta ord på och lyssna till.

Min dotter som nu är stor borde ha fått trula lite mer. Min nuvarande bebisdotter behöver få respekteras i sin vilja över sina gränser. Hon ska få vråla ut sin ilska lika mycket som mina söner. De däremot ska få strama upp sig lite, och jag ska lägga mig vinn om att även deras empati ska vara fullfjädrat tränad när de lämnar boet. Så kan vi bidra i det lilla.

Men för att komma dit behöver vi ta det varsamt med varandra. Jag tror på de små stegen men de tydliga gränserna. Varligt och med omsorg ska vi förflytta balanspunkten i vår samhälle så att vi alla blir mer ok med vad som är ok. ”Stopp min kropp” har ju också ett underbart löfte om hur orden mellan oss kommer kunna flöda mellan klara viljor: – här är jag, här är min kropp, den VILL vara med din ❤️

Iskylan i politiken som behöver en dåres envishet. En betraktelse utifrån den synnerligen frostiga politiska situation som råder i Huddinge.

Just nu lever vi i en politisk tid som är iskall. Blockpolitiken gör det som är syftet med den. Den drar det politiska hantverket isär och föder fram skyttegravar och politiserar det politiska rummet. De värderingsprinciper som tidigare kunde förena en miljöpartist med en moderat, en socialdemokrat med en centerpartist är offrat på blockalliansens altare. En liknande samverkansverklighet tycks längre bort än på länge.

Det kaos som nu finns beror på oförmågan att se till värderingsprinciper före maktprinciper. Till och med stöd av ofrihetliga partier är ok för socialliberaler. Det är ett paradigmskifte som kommer få svallvågor långt utanför slagfältets epicentrum. Aningslöst dunkas förslag efter förslag igenom med stöd av SD och Inget samarbete med övriga partier. Vågorna kommer inte främst synas här. Utan i vårt samhälle. Man kan inte annat än förbereda sig för ett hårdare klimat i vårt samhälle.

I Huddinge utspelar sig detta mitt i den politiska verkligheten som är fullmäktigemöten, kommunstyrelsen och snart också i nämnder. Det är ett kaos. – Tänk vad kort tid det tog att förflytta Sverige in i ett samhällsklimat där det är ok att vända varandra ryggen, trots liknande grundläggande frihetliga värderingar, för att en uppdelning i värderingsblock är viktigare än samarbeten. Vad händer med resten av samhället då?

Jo, det som händer är att det blir en ny världsordning i vårt lilla land. För det är så här som normer skapas. En majoritet börjar bete sig på ett sätt som snart blir rumsrent och vanligt. Eftersom detta också är vårt lands mest välexponerade sammanhang kommer det troligt bli en lockelse att normen sprider sig ut i vårt land. Då är det inte bara det politiska landskapet som riskerar att bli iskallt. Även våra övriga sammanhang riskerar att gå den vägen.

Men det kommer inte ske utan kamp. Att samarbeta och hitta politiska lösningar över ideologiska gränser, men med gemensamma grundläggande värderingar, ÄR per definition vad representativ demokrati har som uppgift. Det kommer socialdemokraterna att skydda tills det motbevisats mot all rimlig tvivel att det är vad som en demokrat med frihetliga grundvärderingar behöver för framtid, tillväxt och för en bättre jord till nästa generation.

Tyvärr önskar man sig bättre politiker. Frågan är om sådant klimat som råder nu får någon, förutom de med maktanspråk, är dum nog att vilja vara med och leka. De dumma är väl de som med en dåres envishet slåss för rätten och för demokrati och för samarbete och framtidstro.

T+5: stoltheten och fördomarna

20120805-091547.jpg

Den 4 augusti var det Prideyra i Stockholm. Tåget gick under dagen från Humlan i city till Tanto på Södermalm. På kvällen gasade man ytterligare kalaset och höjdpunkter nåddes tillsammans med artister som Lena PH och dansa i neon. Rapporterna via sociala medier kom en efter en. Man firade. Man var stolt. Det finns en motkraft till alla fördomar, till trakasserier och till alla dem som vill reducera längtan och kärlek till något du kan styra över, botas från eller välja bort.

Men vänta nu här lite…. Var det inte just fördomar som dessa som Pridereklamen lite olyckligt handlade om? Jo men visst var det så. Reklamarens jobb är att leka och mixtrar just med fördomar och normer så att det skall bli intressant. Hur långt kan man då gå och när blir just leken med fördomen sin egen fiende? Och finns det en gräns för hur mycket lek och utmaning som fungerar när man håller på med ett uppdrag så förknippat med vissa fördomar som Pride? Pride som i sig självt är så svårdefinierbart och lider stundtals av identitetskris kanske snarare blir skälpt än hjälpt av kampanjen ”bli”. Pride finns på ett sätt för alla som vill hylla friheten till att få vara sig själv, med ett fokus på hbtq personer och deras livsvillkor. Eller handlar det om hur coolt det är att vara homo?

Nåväl, reklamen/kampanjen, som jag reagerat på, är i alla fall framtagen av Berghs school of communication. (Kolla länken för att veta mer). Den leker med våra fördomar och uppmuntrade till att bli gay, bli flata, bli queer osv… Ett blivande för att få ta del av fördelar och visa på möjligheter. Givetvis med normativa vanliga fördomsfördelar så som ”du slipper plocka upp efter en man när du är flata”. Till kampanjen finns en rad hemsidor i stil med bliflata.nu, blibög.nu och så vidare. Eleverna själva påstår att kampanjen syftar till att utmana normativitet och visa upp det positiva med att vara ex gay. Men slår det inte lite fel? Är det bara hos mig det klingar rossligt o naivt? Det är väl ändå rätten till vardandet som vi vill slå ett slag för?

Är inte det ett problem att reducera hbtq till ett val?

Det är just detta valfria blivande som retar mig – är inte det ett problem att reducera hbtq till ett val? Är vi inte då tillbaka till en av de allra värsta av fördomar att din sexualitet är något du väljer precis som du då skulle kunna välja din könsidentitet? Är det inte mot detta som hela Priderörelsen kämpat så hårt mot? Att det inte går att välja bort eller bota. För om man nu kan välja sexualitet, måste man visst kunna välja bort det samma. Och bara för att det bara är reklam – är det då ursäktat som hippt, avantgardistisk och skönt utmanande? Jag vet inte om jag tycker det.

En anledning till varför jag inte tycker det är för att hbtq personer lider ett helvete än idag i vår värld. Samtidigt som vi gläds och celebrerar kärleken på Södermalm, samtidigt som jag njuter framför TVn i min trygga förortsvilla, så lemlästas och misshandlas till döds en man i Afrika för sin sexuella läggning, så skickas barn av sina föräldrar i USA till institutioner för att behandlas på tortyrliknande sätt för sin sexualitet, och unga och gamla människor i Sverige tvekar ännu om de skall våga komma ut. Samtidigt i dessa dagar ger Jonas Gardell ut en viktig första bok i en triologi om homosexuellas kamp kring HIV och aids på 80-90 tal i Sverige. En kamp om rätten till människovärde i en tid då samhället stängde dörren och vände många lidande dörren. Det är inte längesedan och det får vi inte glömma. För det är inte lätt i vårt land att vara annorlunda. Det är förenat med livsfara i vår värld att vara gay. Läs mer i Ekots artikel på sr.se från 2004. Mycket av den fakta som publicerades då är fortfarande, snart ett decennium senare, fortfarande tyvärr aktuellt. Det är väl bara Bush som är inaktuell…

Fördomarna lever allt jämt kring kön och sexualitet. Det viktigaste som jag önskar att reklamare i framtiden skulle lägga vikten på när de skall arbeta med Pride så är det stoltheten. Den är förknippad med modet att våga vara, modet att våga stå rakt och kraften i att vara fri. Pride är en frihetskamp som skall kämpas, manifesteras och firas! I det firandet och manifesterandes tycker jag att kampen mot intolerans och värdekränkande behandling skall stå i centrum. Kampanje signerad Berghs känns naiv, verklighetsfrånvänd och i min värld en bit ifrån det som är Prides syfte.

Men så var det ju frågan då? Är det för mig Pride finns till? Är det viktigt att sådana hetrosvennar med räddavärldenkomplex som jag skall känna mig både tilltalad och cool med kampanjen? Jag vet inte. Kanske är det så att alla ni som var där på Pride, och som tog del av kampanjen kände er fullkomligt tillfreds. Det kan ju vara så att det är jag som har fördomar.

Oavsett – Leve frihet, leve kärlek och leve människors ovillkorliga lika värde!