Kategoriarkiv: Utbildningspolitik

In filiorum servicia – nytt jobb med framtiden i sikte

Så har man startat sitt nya förvärvsarbete efter några härliga år som kanslichef för SSU-förbundet. Nu är det skola, skola, skola för mig. Och politik! Det är så roligt. Uppdraget som jag har fått kallas borgarrådssekreterare och är en gammal tjänstebetäckning som bara verkar finnas i Stockholms stadshus – å denna fantastiska byggnad som man bara blir helt såld på.

Verkar kanske inte som om jobbet är så härligt när det direkt börjar skrivas om tegel och murbruk så här när det borde skrivas om vikten av lärande och kunskap för vårt samhälles bestånd – men det går liksom inte att undvika, trots ett roligt, spektakulärt och utmanande jobb. För det är en ynnest att få ta ansvar för barnen från och i ett verk som detta.

För att gå genom stadshuset är som att varje dag få ha en rumslig andakt. En upplevelse av rymd, ljus, assymetri, upptäckarglädje, storhet, närhet, historia, tidlöshet, symbolism, det dunkla och dova och mening. Ja, mening. Ni vet den mening som kommer genom kosten. Det är ren och skär glädje att få strosa genom steniga korridorer eller raskt ta sig genom balustraden ovanför blå hallen. Eller att titta på stenläggningen nedanför mina fönster ut mot Riddarfjärden. Här kan jag verka och värka för barnen. Min inspiration och motivation kommer lätt i detta pampiga, mäktiga och meningsfulla folkets hus.

Som borgarrådssekreterare, ni som undrar, så jobbar man tillsammans med ett borgarråd – eller kommunalråd på kommunsvenska. Och jag jobbar tillsammans med skolborgarrådet Olle Burell. Det är roligt – både att jobba med Olle och med skolfrågorna. Mitt jobb går ut på att se till att Olle kan fullfölja sitt uppdrag som den politiska ledaren över Stockholm stads alla skolor (förskola till gymnasium) , att rätt beslut fattas och att det myndighetsutövande vi har ansvar för görs samt att vi uppfyller de vallöften och satsningar som vi lovat att göra för de medel som blir avsatta till skolan. Och så skall vi skåda in i framtiden och skapa nya och mer goda förutsättningar för framtidens barn och framtidens vuxna.

Mitt jobb innebär också massor med kontakt med utbildningsförvaltningen, skolledare, pedagoger och all personal inom skolans område. Med intresseorganisationer och tjänstesektorn runt omkring. Det handlar om att lyssna in alla utmaningar, hitta potentiella lösningar och sätta mål och sedan försöka tråckla fram den mödosamma och spännande vägen till förändring. Det här handlar massor om ledarskap! Och det kommer bli väldigt roligt.

Och det slår mig att Stockholm är en riktigt stor stad, i svenska mått mätt. Här finns bland annat över 80 000 elever i grundskolan och runt 240 förskolor.De sista uppdelat på 14 stadsdelar. Det finns vidare runt 200 rektorer och av dem kanske lite mer än 100 på friskolor. Det hissnar lite. Kunskapssamling, samordning, prioritering ledning och styrning – det är bara namnet. Stockholm är en stad som växer och utvecklas, och bara blir äldre, så det finns mycket att göra angående skollokaler, segregation, nybyggen, ombyggnad och tillbyggen.

Men allt detta är bara det som är runt omkring det som är viktigast. Det viktigaste är barnen. Enligt barnkonventioner är alla människor under 18 år barn. Så det är barn det handlar om för Olle, mig och våra kollegor och partners. Barn i alla former, i alla storlekar, i alla konstellationer. Barns utmaningar, möjligheter, farhågor och rädslor. Barns rätt till ett gott liv. Ett fullständigt liv. Möjligheternas framtid. I en likvärdig kunskapsmiljö. I en värdebaserad skola.

Allt detta arbetar jag med från vår skolrotel, inte långt från stadshustornet som högt där under kronan har inskriptionen som leder en teolog med glädje i barnens tjänst. Gloria in excelsis Deo.

stockholm-city-hall-stadshuset-stockholm-skyline

Värna svenska skolan! – Fler lärare. Inte fler skattesänkningar.

Det sägs att Sverige är ett gott land att leva och bo i. Det sägs att vårt land i mångas ögon är ett föregångsland. Som andra tittar på och tänker att så skulle man vilja utveckla sitt samhälle. En jämlik skola. Lika möjligheter för alla barn till en bra barndom. Lika tillgång till vård utan att titta på vad du har för inkomst, om du har ett jobb eller vad du har för förmögenhet i botten. Ni vet så som det är i USA där förskolan inte är obligatorisk och kan kosta skjortan, där den kommunala skolan till stor utsträckning har barn till arbetslösa och låginkomsttagare och där högre utbildning inte är gratis och där de som har det bra, har det väldigt bra. Och de som har det sämre, har det riktigt illa. För att det är den egna kassan som avgör.  

Men något håller på att hända med vårt land, och det är att vårt framgångskoncept inte längre hålls oss kärt utan man tittar åt väster och tar sig ann mer anglosaxiska och amerikanska system för välfärd och skola. Det smyger långsamt in i vårt land och det hotar att förstöra något viktigt.

(Även om jag tror att även regeringen börjar få kalla fötter. Den ”Framtidskommission” som gjordes förra året, som pekade ut utvecklingen mycket åt det amerikaniserade samhället, finns inte att få tag på, på regeringens hemsida. Man verkar ligga lågt med den). 

Vissa reformer som vi gjort i Sverige för skolan är bra, allt är verkligen inte dåligt, men det är själva grundbultarna som man måste värna. Och för att värna måste man veta vilka de är. Exempelvis är det ok att kunna välja skola, men det är inte bra att en skola kan gå i konkurs för att det var ett vinstintresse som låg i botten. Det är bra att man i skolan kan specialisera sig som elev men det är inte bra att lärartätheten kan sjunka för att öka vinsterna i en investerares kassa. Och det är inte bra att man kan tacka nej till dem som behöver extra resurser i skolan.

Det är inte ok att små barn ska försvinna i sorl och brus för att klasserna är för stora, för att skolan inte satsar på mindre klasser för de minsta barnen. Deras första år i skolan avgör deras framtid, och det är ett stort ansvar hos oss vuxna att värna det. Att mixtra med vinster, lärartäthet, barngruppernas storlek och att undlåta barn i behov av hjälp, det är att bestrida det svenska skolsystemets grundvalar. Ni vet det där som är själva huvudingrediensen i Sverige som ett föregångsland. 

Att mixtra med vinster, lärartäthet, barngruppernas storlek och att undlåta barn i behov av hjälp, det är att bestrida det svenska skolsystemets grundvalar.

Vi är inte bäst i världen på skola längre. Enligt mätningar som OECD har Sverige blivit sämst i klassen. Länder som Japan, Finland, Estland, Korea toppar. Länder som Israel, Mexiko och Sverige finns i botten. Så var det inte förr och som lärarförbundet sa i december 2013: ”Det är extremt allvarligt”. Den rösten är inte tyst, den fullkomligt skriker nu – och den hörs när många väljarna säger att skolan är valet viktigaste fråga. Tänker du som jag att det är skolan som skapar framtid för våra barn? Ja, då är detta lika viktigt för dig som för mig. Mindre klasser och fler lärare är en viktig väg att gå. Lärarna måste ha tid med våra elever. Det är viktigt.

Förresten är Ebba min dotter. Hon älskar skolan och hon älskar Sverige. Men hon är orolig för vart vi är på väg. Hon är glad för allt överflöd som jag och hennes bonuspappa kan ge henne, men hon fattar också att allt det där extra, som att renovera ett badrum eller åka till värmen, betalas av medel som hade kunnat gå till skolan och omsorgen om den som behöver det för en bättre framtid. Därför säger hon: fler lärare, inte fler skattesänkningar. Och så talar någon som röstar med hjärtat för solidaritet, framtid och jämlikhet!


 

PS – förresten har M också fattat det här, att folket inte vill ha fler skattesänkningar. Därför pratar Borg om skattehöjningar nu. Om man får tro Mats Knutsson på SVT. Och ja, Moderaterna är valtaktiker, det är deras gren, så det verkar vara en trolig analys. Folk vill inte ha skattesänkningar! – men jag hoppas att man då röstar på originalet istället för kopian. Rösta med mig och rösta för Löfven den 14 september 2014 om du som jag fortsättningsvis vill att Sverige skall vara ett gott land att leva i. 

Och vill du veta mer om mindre klasser? Här finns en bra rapport som förklarar varför det är så bra och viktigt för våra små ungar. 

Slutet för studentrörelsen

Och så var kårobligatoriet avskaffat…. igen. En seglivad fråga har nu nått ett klimax i och med dagens omröstning och beslut i riksdagen. Tyvärr kom beskedet att den borliga alliansen inte lyckades nyktra till i sin verklighetsuppfattning kring studentinflytande, utbildningskvalitet och studentrörelsens alla förtjänster. Ja, jag skriver så för jag kan inte se något fel i att studenter är med och bidrar till sin organisation och till sitt arbete för studenter, kvalitet och utbildningsutveckling. När man som jag och många andra har sett verksamheten innifrån och får se vad som kan vara möjligt inom en studentrörelse är det svårt att lyssna på de argumet kring föreningsorganiseringsprinciper och ny glöd för studentkårer och nationer.

inflytande studentsamverkanIdag glöder nationer och studentkårer av fullt liv. Det de gör är utmärkt. Studenter får omvittnat en bättre utbildning tack vare studenter och deras arbete (frivilliga!) i universitet och högskolor. Denna organisation har man nu med beslutet skjutit i sank. Trots protester och kvalificerade uttalanden från kommuner, universitet och högskolor så genomförs Leijonborgs personliga krigsförklaring mot denna rörelse. I min mening helt utan grund i fakta och verklighetsanknytning.

Min ståndpunkt är enkel. Ja, jag tycker att obligatorisk anslutning är acceptabel med tanke på allt det som dessa kronor bidrar till att skapa för studenter i fråga om engagemang, utbildningskvalitet och demokratiskt inflytande.

Idag har vi inte skipat frihet för studenter. Idag har vi skapat historia genom att slå sönder något som aldrig har visat sig påverka vår utbildning negativt. Tvärtom. Det var bra. Nu riskerar högskoleutbildningen bara att bli sämre.

Laboremus tar nya tag med Moa Hjertsson

Laboremus har haft årsmöte och vi har inte bara valt ny ordförande utan också tagit riktlinjer för vår kommande verksamhet. Moa Hjertsson är nu ordförande. Med henne på toppen och en jätte fin styrelse kommer det bli ett fantastiskt år. Nu satsar vi på mer diskussionskvällar, sociala aktiviteter och fantastiska möten med intressanta personer vid bra tidpunkter. 

Som inspiration avslutar jag kvällen med West Wing…

Är det dags för studentrevolution? Regeringen är djupt orättvis

Under 7 års tid har jag arbetat akrivt för studentfrågor, för studentengaemang och för att öka förståelsen för studenters livssituation. En av mina viktigaste frågor har varit möjligheten till utbildning. Det är ett brett område eftersom det finns många faktorer som påverkar tillgängligheten till utbildning. En av dessa faktorer är sannolikheten att man kommer välja att läsa på högskola. Den faktorn brukar sägas bero på vilken social bakgrund vi har. En annan faktor är vilken ekonomisk möjlighet du har att försörja dig på annat sätt. Detta förslag riskerar slå ut redan utsatta grupper av studenter. Lage Rahm, (Mp) och ledamot i kommittén tycker detta är orimligt. Det var bra att du läckte! Kanske kan vi stoppa läckan i tid, för det behövs!

Glöm inte heller bort att de flesta studenter anger att deras arbete vid sidan av studierna inverkar negativt på deras studier. Är det en hållbar vision för vårt samhälle att de utexaminerade kommer ha en låg kvalitet på sin examen eftersom deras studier lidigt under deras studietid? Tror inte det.

Klas-Herman Lundgren, ordförande för Uppsala studentkår, kallar det ett knytnävsslag i ansiktet på studenterna på sin blogg. Bland annat tar han upp svårigheten att bredda sin examina och ”bilda” sig som student. Det kommer också vara mycket mycket svårt att byta utbildning. Det kommer egentligen bara att vara möjligt för de som kan och har möjlighet att fiansiera sin utbildning på något annat sätt än CSN.

Det kanske mest absurda är kanske dock att vi precis gått över till ett nytt utbildningsystem där man istället för program på x antal år delar upp alla utbildningar i examina där grundexamina alltid är tre år (några undantag finns). På dessa tre år är tanken att man kan ta en två årig masterutbildning. Vi har alltså en system med normalfallet 3+2 år. Hur kom då regeringen på idén att lägga taket på 4? För mig är det en obegriplig logik och ett försvårande för våra utbildningsval. Det är också svårare för alla dem som kommer att ta en grundläggande kandidat på 3 år, gå ut i arbetslivet, och sedan vilja bredda eller fördjupa sin examen med ytterligare en. De har endast rätt till ett år till och måste söka dispens för det sista. Hur hög kommer sannolikheten bli att folk återkommer till högskolan för att öka sin kompetens? Ja låg så klart. Det är inte så man bygger ett hållbart och rättvist samhälle. Så byggs inte en kunskapsnation.

Förslaget är fullkomligt absurt. Misstanken är stark att den studiesociala utredningen saknar studentkompetens och förståelse för vad högskola, forskning och studentliv handlar om. Jag tror flertalet av dem aldrig satt foten på en högskola. Det verkar inte bättre.

Är du med eller är du emot studenter?

Kommer hela vårt utbilningssystem att slås ut? Troligtvis. Kommer snedrekrytetingen till högskolan öka? Absolut. Kommer alla de studenter som råkar ut för ohälsa eller de med funktionshinder av något slag drabbas hårdast?  Ja tveklöst. Är det dags för en studentrevolution där vi kräver avgång för utbildningsminster Leijonborg? Där vi kräver upprättelse och ökad kunskap inom regering och departement om studenters arbetsvillkor, livssituation och inte minst om det nya utbildningssystemet? Är du med eller är du emot studenter?

Det är inte bara jag som gormar….

 SSCO menar att förslaget är mycket märkligt med tanke på bolognaprocessen (den nya utbildningesformen) samt att det innebär en kraftig försämring av studiemedelssystemet. 

Kristina Persdotter på TCO utredarna skriver om läckan i studiesociala kommittén om höjningen av studiemedlet på mellan 400-500 kronor. Fantastiskt säger hon, men inte tillräckligt. Det kommer bli ett helt annat inlägg. 

bild-4Intressant: läs mitt uttalande som kårordförande då utredningen tillsattes. Jag ville då se att utredningen tog fasta på mångfalden av studenter i våra system. Det håller jag fast vid.

Louise Callenberg

Lägg inte ned studentrörelsen utan att bevara studentinflytandet starkt!

Kårobligatoriet. En röd-grön röst hörs nu i debatten. Det är ett år sedan kårobligatorieturedningen kom och det är en månad kvar till regeringens proposition sägs komma. Min ställning kring kårobligatoriefrågan är känd. bild-440Jag tillhör den skara som tycker att utbildningskvalitet via studentmedverkan och den demokratiska principen och rätten till studentinflytande är viktigare principer än att ta bort det s.k. ”kårtvånget” som antagonisterna kallar det. Jag ställer mig helt bakom Kajsa Borgenäs, Frida Johansson, Jon Larsson och Mia Sand när de förkastar båda utmaningarna kring studentinflytandet i unt idag: 

Vi säger /../ nej både till kårobligatorie utredningens förslag för borttaget kårobligatorium och autonomiutredningens försök att utarma studentinflytandet

Väl talat! De refererar också till utredarnas tal om direktiven som de fick inför kårobligatorieutredningen. 

 ”I våra direktiv sägs att ett frivilligt medlemskap bör vitalisera studenternas engagemang och kårernas verksamhet och att införandet av nya former för studentinflytande ska leda till att detta utvecklas och stärks. Vi har svårt att dela direktivens optimism på denna punkt”. Vidare skrev man att ”Det finns en påtaglig risk att reformen leder till en försvagning av och en försämrad kvalitet både i studenternas medverkan i högskolornas angelägenheter och i den studiesociala verksamheten”

Inte en helt oviktig synpunkt från Erland Ringborg och hans gäng…

Mer att läsa om kårobligatorieutredningens årsdag:

Studentkåren i Uppsala ger sin syn på saken: Klas-Herman Lundgren skriver:  – Vi vill passa på att hylla Uppsalas riksdagsledamöter Cecilia Wikström (FP) och Lennart Hedquist (M), som vågar stå upp för studenternas rätt till inflytande över utbildningen och för studentnationernas bevarande. 

Uppsala studentkår hyllar politiker

Fd presidieledamot Uppsala studentkår Ludvig Larsson om kårobligatoriet med nio liv

Ingenjörsbloggen

SFS kan inte ta i med hårdhandskarna men kräver säker ekonomi innan de kan godkänna ett avskaffande:

Sveriges förenade studentkårer

Karlstads universitet och studentkår uttalar sig

Debattartikel

Försvarstal för ett kårobligatorium. Pragmatikern talar. Låt förnuftet bevara något positivt för studenterna!

Kårobligatoriets varande eller icke varande är en knäckfråga. För partier och utbildningsminster – ja det vet vi, men också för studentkårer och för studenter. På unt debatt idag ger Lunds Petter Forkstam och Uppsalas Klas-Herman Lundqvist Leijonborg duktigt med svar på tal.

Men frågan är vad innebär egentligen ett obligatorisk medlemskap i en studentkår? Vad kan sannolikt komma att gå förlorat och hur förhåller sig tvångsargumenten till verkligenhetens förtjänster? Vad är det man tvingas till?

(se blogginlägg nedan om fakta Kårobligatoriet om du undrar vad det är för något.)

Många åsikter höjs om kårobligatoriet som något förkastligt och fult. Jag önskar bidra till en annan bild. När man ser till en studentkårs verksamhet måste man titta på vad som är för studenternas nytta och vad som är för deras nöje. Den delen som är för deras nöje kan lika gärna vara utan obligatorium. Det är helt klart att det är bättre att själv få välja om man vill delta i och stödja nöje eller inte. Det är en bild-531helt annan sak med den råd och stödverksamhet, den utbildningskontroll, den studentrepresentation och den bevakning av rättigheter som en kår gör för studenter. En kår som dessutom drivs av studenter, med studenters medel. I en kår kommer det och går många olika grupper och individer genom kårvalen – men tillsammans bildas ett nät av representation och inflytande från olika studentpositioner och studentgrupperingar. Tack vare detta kan vi driva frågor som studenter själva har sett behöver drivas. Tack vare detta engagemang har vi också en hög kvalitet på det som studentkårerna anser. Det är inte odemokratiskt. Det är tvärt om en skola och en fostran i sann demokratisk anda – trots ett valdeltagande på 13%.

Ja jag skriver ”trots ett” angående valdeltagandet på 13% eftersom det är ett av de argument som man brukar lyfta upp som något som bevisar legitimitetsproblemet. Jag tycker det är ett skitargument. Det här är snarare bevis för andra saker. De studenter som är nöjda och har tillit till att organisationen och kåren gör bra saker, de som inte tar aktiv ställning – de är en majoritet. Hade de varit missnöjda hade de sannolikt deltagit och röstat igenom en förändring av kårens verksamhet till en minimal organisation. Det visar sig att så värderar inte studenter. Precis samma sak som allt annat man är med i och inte med i. EU-valet är en sådan sak. En annan är kyrkovalet för kyrkans medlemmar. Eller de som röstar på en bolagsstämma, eller de som deltar i årsmöten för föreningar… är bristen på närvaro egentligen ett legitimitetsprobelm? I så fall är Sverige i kris på ett mycket mer betydande sätt än vad det verkar.

Om vi vänder på argumentet istället så har 4200 av Uppsalas studenter varit med och sagt sitt om vad de tycker om studenters rättigheter, utbildningskvalitet och studiesociala frågor. 4200 av 22000 campusstuderande väljer att rösta i kårvalet. Det är en större andel än 13%., nära nog 20 %. Varför då? Jo för resterande medlemmar i studentkåren är till stora delen distanskursare och att de inte är lika närvarande i kårvalsjippot har sina skäl (även om jag hade önskat nå dem också).

Om obligatoriet faller så kan det komma att ersättas av staten. Då är det inte längre studenternas egen organisation. Då har studenternas åsikt blivit statens. Hur ska vi kunna känna oss manade att engagera oss då om det inte ens är vår egen organisation? Hur försvarar man att staten subventionerar studentkårer med statens pengar? Hur kan studenterna då äga frågan? Nej det går inte ihop utan blir mer vidrigt än det ”tvång” som många liberaler slår hårt för att kårena idag skulle innebära. Vad är ett tvång när alla har lika rätt att tycka och delta?

Om obligatoriet faller kommer andra aktörer för att slåss om studenternas röst som representant vid universitetet. Möjligheten för att genom val visa vad studenterna i sin helhet tycker vid ett lärosäte faller. Hela studentrepresentationen blir på något sätt omöjlig. Därför kan vi inte ha frivilligt medlemskap i en studentkår. Därför är det viktigt att värna studenternas gemensamma intresse: studentkåren och med det studentinflytandet.

Fakta kårobligatoriets varför och därför

Kårobligatoriet är i ropet på grund av den utredning som komma förra året om hur man skall avskaffa kår och nationsobligatoriet i utredningen frihet för studentersamt pågrund av den proposition som väntas i mars i år om hur man nu menar att det skall gå till. En fråga som engagerar hela studentkårs Sverige. 

Kårobligatoriet är idag reglerat enligt högskoleförordningen som säger att varje student skall vara medlem i en studentkår. En studentkår har ansvar för studentinflytande och val av studentrepresentanter. Högskoleförordningen skriver också att studenter har rätt att vara representerade i alla beslutande och beredande organ. Det är här som kårobligatoriet kommer in som det som gör det möjligt för alla studenter att ha tillgång till representationen. Det obligatoriska gör så att alla studenter har samma rätt till organisationen som organiserar deras val av representanter och hur man skall driva studenternas intresse gentemot annan part.

I Uppsala och Lund har man också nationer. Dessa är här skilda från studentkårernas verksamhet. I många andra städer med högskola eller universitet bedriver kårerna också ett omfattande studiesocialt arbete och annan festligare verksamhet. I Uppsala och Lund har kårerna en annan funktion. Här engagerar man sig för studenter och allmännytta kring student- och utbildningsfrågor. Det gäller bostäder, studentekonomi, utbildningkvalitet, studentombud, råd och stödverksamhet, internationella studenters situation och möjligheter, bevakning av forskarutbildningens kvalitet, jämställdhetsfrågor vid universitetet och en kamp för att studenter har rättigheter som inte åsidosätts i sin utbildningssituation. Det är frågor som inte är något som berör enbart ett fåtal studenter. Utan alla studenter. Därför är det också allmännytta.

Kårernas obligatoriska verksamhet tycker jag skall vara det som jag ovan beskrivit bedrivs i Uppsala. Den övriga festliga verksamheten kan vara frivillig. Det verkar klokt. Men att inte se nyttan med att alla studenter bidrar till sin egen intresseorganisation och att vi tillsammans solidariskt bidrar till stöd för de studenter och utbildningar som är illa ute – det tycker jag är inte bara egoistiskt utan dumt.

Resurslös utbildning: en ohållbar situation för kunskapssamhället

En kurs med humanistiskt eller samhällsvetenskapligt innehåll på universitetet har en hel del förtjänster. I många stycken är det en ynnest att få studera. Men det handlar också om att ständigt befinna sig i en situation med ohållbar brist på resurser.

bild-113

Vi akademiker som vill fortsätta vår bana inom akademin får tidigt till oss att det är så gott som omöjligt och kanske till och med onödigt att söka sig till forskarutbildningen. Inom mitt ämne vid en teologisk fakultet är det också så att vi inte söker till redan färdiga forskningsprojekt. Vi förväntas också komma underfund med vad vi ska undersöka och i vår ansökan precisera en gedigen forskningsplan. Dessa planer graderas sedan av en nämnd och man ser vem som får forskaranslaget. I en tid av total resurskris inom humanistiska ämnen finns det plats för någon enstaka doktorand.

Detta ger som ni förstår ett ohållbart samhälle. Vi kommer inte i framtiden ha den forskning som vi behöver. Och vi kommer heller inte ha de forskare som vi vill ha i längden.

Det akademiska sammanhanget är absurt inte bara för oss studenter med forskardrömmar utan också för de färdigdisputerade som likt undernärda lejonvalpar får slåss om resterna från en gnu om forskningsanslag och anställningar. Starkas vinner, eller snarare, manligast äger! Låt mig ge ett exempel på indikator som visar det ohållbara: inom religionsvetenskapen går det ca 10 män på en kvinna inom forskningen. (på grundnivå i utbildningen är kvinnorna dock fler). Indikatorn indikerar med ljudligt alarm: något är besynnerligen fel inom högskoleväsendet.

I min utbildning är jag van vid få lärarledda undervisningstimmar. Vi kompenserar det genom att läsa mycket böcker. Vissa kurser har så få som 2 timmar per vecka med sin lärare. Vanliga är kanske 4 timmar. Inte på när så mycket heltidsstdier och sammanhang inom lärande miljö som pedagogiskt och kunskapsteoretiskt kan vara försvarbart. Vilket i sig är en paradox när man befinner sig i den akademiska miljön – här om någonstans vet vi vad god kunskapsinhämtning kräver och innebär. Detta slarv med utbildningarna har gått så långt idag att det blivit normativt även till hur studenter vill ha sin utbildning i vissa fall. Det finns studenter som försvarar 2 timmar i veckan med att de annars inte skulle kunna hinna läsa sin litteratur. Då har universitetet helt missat målet med att visa vad god akademisk diskussion och samspel kan ge. Då är studentens enskilda ansvar normen för kvalitativt lärande. Självstudier – ja visst, men inte till priset av minimal brottning med teorier i grupp och kontakt med disputerade akademiker. Det borde vara norm att vi vill ha något annat!

Idag talade jag med en student som läser på masternivå, det nya. Han ska ha 7 läskurser för att klara sin masternivå. 7 läskurer accepteras av institutionen. Läskurser är superbilligt: ingen undervisning, allt ansvar hos studenten och en 45 min munta på slutet med en professor.

Innerligt hoppas jag på en ny resursfördelning inom akademin. En resursutdelning som är anpassad till kunskapsinhämtning och reella akademiska miljöer. Som värnar även våra mindre ämnen som också är en hörnsten inom vårt samhällsbyggande och samhällsutveckling.

Låt inte akademin bli en plats där drömmar knäcks utan en plats där de kläcks!

Varför rasera något som fungerar?

http://jacob.johnson.riksdagsvanstern.org/2009/01/riskera_inte_studentinflytande_1.php

Riskera inte studentinflytandet på universitet & högskolor! säger Jacob Johnsson. Ett inlägg i debatten som är sansad och verklighetsanknyten. Antagligen helt stick istäv med dem som anklagar hållningen från att vara bakåtsträvande och tvångsmässig. Jag trycker den är balanserad och klok. Jag skulle inte själv ha samvete att våga trasa sönder något som uppenbarligen ger studenter mer än vad de förstår.

L