Försvarstal för ett kårobligatorium. Pragmatikern talar. Låt förnuftet bevara något positivt för studenterna!

Kårobligatoriets varande eller icke varande är en knäckfråga. För partier och utbildningsminster – ja det vet vi, men också för studentkårer och för studenter. På unt debatt idag ger Lunds Petter Forkstam och Uppsalas Klas-Herman Lundqvist Leijonborg duktigt med svar på tal.

Men frågan är vad innebär egentligen ett obligatorisk medlemskap i en studentkår? Vad kan sannolikt komma att gå förlorat och hur förhåller sig tvångsargumenten till verkligenhetens förtjänster? Vad är det man tvingas till?

(se blogginlägg nedan om fakta Kårobligatoriet om du undrar vad det är för något.)

Många åsikter höjs om kårobligatoriet som något förkastligt och fult. Jag önskar bidra till en annan bild. När man ser till en studentkårs verksamhet måste man titta på vad som är för studenternas nytta och vad som är för deras nöje. Den delen som är för deras nöje kan lika gärna vara utan obligatorium. Det är helt klart att det är bättre att själv få välja om man vill delta i och stödja nöje eller inte. Det är en bild-531helt annan sak med den råd och stödverksamhet, den utbildningskontroll, den studentrepresentation och den bevakning av rättigheter som en kår gör för studenter. En kår som dessutom drivs av studenter, med studenters medel. I en kår kommer det och går många olika grupper och individer genom kårvalen – men tillsammans bildas ett nät av representation och inflytande från olika studentpositioner och studentgrupperingar. Tack vare detta kan vi driva frågor som studenter själva har sett behöver drivas. Tack vare detta engagemang har vi också en hög kvalitet på det som studentkårerna anser. Det är inte odemokratiskt. Det är tvärt om en skola och en fostran i sann demokratisk anda – trots ett valdeltagande på 13%.

Ja jag skriver ”trots ett” angående valdeltagandet på 13% eftersom det är ett av de argument som man brukar lyfta upp som något som bevisar legitimitetsproblemet. Jag tycker det är ett skitargument. Det här är snarare bevis för andra saker. De studenter som är nöjda och har tillit till att organisationen och kåren gör bra saker, de som inte tar aktiv ställning – de är en majoritet. Hade de varit missnöjda hade de sannolikt deltagit och röstat igenom en förändring av kårens verksamhet till en minimal organisation. Det visar sig att så värderar inte studenter. Precis samma sak som allt annat man är med i och inte med i. EU-valet är en sådan sak. En annan är kyrkovalet för kyrkans medlemmar. Eller de som röstar på en bolagsstämma, eller de som deltar i årsmöten för föreningar… är bristen på närvaro egentligen ett legitimitetsprobelm? I så fall är Sverige i kris på ett mycket mer betydande sätt än vad det verkar.

Om vi vänder på argumentet istället så har 4200 av Uppsalas studenter varit med och sagt sitt om vad de tycker om studenters rättigheter, utbildningskvalitet och studiesociala frågor. 4200 av 22000 campusstuderande väljer att rösta i kårvalet. Det är en större andel än 13%., nära nog 20 %. Varför då? Jo för resterande medlemmar i studentkåren är till stora delen distanskursare och att de inte är lika närvarande i kårvalsjippot har sina skäl (även om jag hade önskat nå dem också).

Om obligatoriet faller så kan det komma att ersättas av staten. Då är det inte längre studenternas egen organisation. Då har studenternas åsikt blivit statens. Hur ska vi kunna känna oss manade att engagera oss då om det inte ens är vår egen organisation? Hur försvarar man att staten subventionerar studentkårer med statens pengar? Hur kan studenterna då äga frågan? Nej det går inte ihop utan blir mer vidrigt än det ”tvång” som många liberaler slår hårt för att kårena idag skulle innebära. Vad är ett tvång när alla har lika rätt att tycka och delta?

Om obligatoriet faller kommer andra aktörer för att slåss om studenternas röst som representant vid universitetet. Möjligheten för att genom val visa vad studenterna i sin helhet tycker vid ett lärosäte faller. Hela studentrepresentationen blir på något sätt omöjlig. Därför kan vi inte ha frivilligt medlemskap i en studentkår. Därför är det viktigt att värna studenternas gemensamma intresse: studentkåren och med det studentinflytandet.

Fakta kårobligatoriets varför och därför

Kårobligatoriet är i ropet på grund av den utredning som komma förra året om hur man skall avskaffa kår och nationsobligatoriet i utredningen frihet för studentersamt pågrund av den proposition som väntas i mars i år om hur man nu menar att det skall gå till. En fråga som engagerar hela studentkårs Sverige. 

Kårobligatoriet är idag reglerat enligt högskoleförordningen som säger att varje student skall vara medlem i en studentkår. En studentkår har ansvar för studentinflytande och val av studentrepresentanter. Högskoleförordningen skriver också att studenter har rätt att vara representerade i alla beslutande och beredande organ. Det är här som kårobligatoriet kommer in som det som gör det möjligt för alla studenter att ha tillgång till representationen. Det obligatoriska gör så att alla studenter har samma rätt till organisationen som organiserar deras val av representanter och hur man skall driva studenternas intresse gentemot annan part.

I Uppsala och Lund har man också nationer. Dessa är här skilda från studentkårernas verksamhet. I många andra städer med högskola eller universitet bedriver kårerna också ett omfattande studiesocialt arbete och annan festligare verksamhet. I Uppsala och Lund har kårerna en annan funktion. Här engagerar man sig för studenter och allmännytta kring student- och utbildningsfrågor. Det gäller bostäder, studentekonomi, utbildningkvalitet, studentombud, råd och stödverksamhet, internationella studenters situation och möjligheter, bevakning av forskarutbildningens kvalitet, jämställdhetsfrågor vid universitetet och en kamp för att studenter har rättigheter som inte åsidosätts i sin utbildningssituation. Det är frågor som inte är något som berör enbart ett fåtal studenter. Utan alla studenter. Därför är det också allmännytta.

Kårernas obligatoriska verksamhet tycker jag skall vara det som jag ovan beskrivit bedrivs i Uppsala. Den övriga festliga verksamheten kan vara frivillig. Det verkar klokt. Men att inte se nyttan med att alla studenter bidrar till sin egen intresseorganisation och att vi tillsammans solidariskt bidrar till stöd för de studenter och utbildningar som är illa ute – det tycker jag är inte bara egoistiskt utan dumt.

Centerpartiet, vad är ett parti? Alliansens el-ians kostar för svenska partisystemet

Vad ska vi med ett parti till? Vad är ett parti? Och vilket mandat ger vi partiledare och partistyrelse att ta politiska riktningar under mandattidernas gång? Centerpartiets omvändning i kärnkraftsfrågan ställer inte bara frågor om energi utan också en rad frågor om funktionen av parti, vitsen med parti och om hur man ser till att ha en levande demokrati.

bild-111På politikerbloggen görs en analys av centerpartiets medgång i kärnkraftsfrågan och motgång mot partiets stämma. Daniel Alsén menar att uppgörelsen bär tydliga spår av bytesaffär. (Källa: politikerbloggen 20090206)

Centerpartiet gav upp kärnkraftsmotståndet och fick mer satsning på förnybar energi och energieffektivisering. Uppgörelsen visar vikten av konsensus för allianspartierna snarare än allians med väljarna. Men uppgörelsen står inte oemotsagd.

Centerpartister får idag uttala sig i media. Man kan läsa om dem på nätet. I unt läser vi om hur frågan splittrar centerpartiet. Bland annat menar en kvinna från Heby att frågan har sådan dignitet att den rubbar själva skälet till att vara centerpartist.

Det är en ryggradsfråga som gör att vi har en särställning i alliansen och et var ju därför jag blev centerpartist. Vi är och ska vara ett grönt parti. (Källa: unt.se)

Det är synd om de borliga väljare som var mot kärnkraft. Nu har de inget alternativ. Det kanske är det som är själva idén med en allians, att man inte skall ha ett alternativ. Nu är alliansen en gäng små partier utan egen politik. Konsensus har blivit viktigare än partisystemen. Visst ligger det i sakens natur att en allians ska vara sams, men det är skillnad på att ändra sin politik och att kompromissa i frågor. Se på FRA-lagstiftningen, det var likadant då.

Frågan som kvarstår är då vad vi ska med partier till? Vilken dignitet och auktoriet ska vi ge partistämmor och kongresser? Hanna Wagenius skriver på sin blogg: det blir lite bakvänt när partiledningen kör över stämmobeslut. Att göra det två gånger på mindre än ett år i viktiga frågor är dessutom rent otaktiskt ( Källa: Hanna Wagenius blogg).

Vad Wagenius sätter själva fingret på är frågan om vilken roll väljare och valmanifest för enskilda partier har i en alliansform? En fråga som verkligen inte enbart bör väckas inom alliansens partier utan även av (V), (MP) och (S). Vad är det vi ger upp i vårt demokratiska land i tider av allianser och starkare samregeringar? Vad har vi att rösta på? Många alternativ eller bara två?

Helle Klein menar att vi tack vare detta kan få en intressant val10 – kärnkraften engagerar . Jag är benägen att till 100% hålla med.

Centerpartiet offrar tradition och väljare mot regeringsenighet

Vilket krav har ett parti att vara trogen sin egen tradition? Vilket krav har vi på att ett parti ska ha relevans för sin samtid? Detta är den eviga spänningen för varje politisk partigemenskap, för samfund och för förbund. Ja, för alla gemenskaper som har en väljar eller medlemskår som ger gemensakpen dess själva existensberättigande. Inte minst för centerpartiet. Ett parti som var känd för sin kamp för vindkraft och annan förnybar energi och mot kärnkraft.

 

Vinkraftverk på väg till montering
Vinkraftverk på väg till montering

Centerpartiet går nu ut och ändrar sig i kärnkraftsfrågan. Alliansregeringen ska vara enig i frågan kring att investera i ny kärnkraft. Centerpartiet har därmed offrat en av sina starkaste traditioner.

 

Svängningen kom inte som en överaskning och vi har sett tendenserna. Det har lurat i vassen under hela centerpartiets tid med Maud och alliansregeringen. Redan 2007 läkte det ut att centern svängt ifrågan. Olofssons intervju med TT 2007 tolkades som om hon var för kärnkraft. Det lades så att säga in i mellanrummen i hennes ursaga. Dock rättades detta till och centerpariet slog fast:

”Det finns inget behov av mer kärnkraft, de investeringar som nu görs innebär att Sverige troligen kommer att få ett överskott på energi.” (källa: centerpariet)

Maud Olofsson offrar nu en principfråga för centerpartiet, en ryggradskota. Frågan är vad som händer med centerpartiet i framtiden. Men det finns också något förtjänstfullt i Olofssons mod. Hon väljer en enad regeringspolitik och visar att detta är vad centern får betala för regeringsenigheten. I mars lägger nämligen regeringen en energiproposition. Trots Mauds mod väcker det frågan om vad vi ska ha partier till och vilken auktoritet väljarna har. Onekligen vittnas det om att näringslivets s.k. krav var viktigare. Det är allvarlig.

DNs Henrik Brors menar att anledningen är näringslivets påtryckningar och det internationella stödet för ny kärnkraft för klimatets skull. Jag menar att centerpartiet har en hel del att förlora på det här. Traditionen utmanas och deras väljare kan vända dem ryggen. I en undersökning av Synovate 2008 där två av tre centerväljare var emot att bygga kärnkraft. (källla DN 20090205)

Traditionen är hotat, men frågan är om inte centerpartiets svängning visar relevans för samtiden och att en enig regering är viktigare? Nu får framtiden visa om väljare väljer trohet mot (m), (kd) och (fp) eller om de sätter sin traditionella hjärtefråga främst.

Välfärden är hotad. Den etiska medvetenheten behöver återupprättas

bild-825Alliansregeringen behöver se till att skapa ett humanare Sverige. Vi behöver ett samhälle vars attityd bär upp välfärdstanken. Den svenska välfärden kom till i en tid då människor ansågs vara olika, där rika utnyttjade den fattige och där de som redan hade tog för sig på den mindre resursstarka människans bekostnad. Det var också en tid då tillgången till gemensamma samhällsresurser på lika villkor var ytterst begränsad. I detta sammanhang växte den svenska välfärden upp. Den byggde på en klar etisk medvetenhet om att vi behöver varandra, där vi arbetar för varandra och där de som har lite mer ger till dem som har mindre.  Vi behöver återuppbygga ett humant Sverige. Vi behöver återupprätta människovärdet. En artikel på Broderskap skriver Jonas Magnusson, ordförande broderskapsgruppen Jönköping, i sin kritik mot alliansregeringen men också som ett inlägg om broderskaps etiska grundhållning.

Den kristendom vi vill stå för har sin utgångspunkt i att se varje människa. Att inte bunta ihop. Att inte sätta etiketter som stämplar. Att inte dela in människor i onda och goda. Att alltid ge alla människor nya chanser till utveckling.”

Magnusson har helt rätt och det är skönt att någon inom politiken står för en tydlig etik. Det han visar på är en etisk medvetenhet som alliansregeringen saknar. Också den medvetenheten att välfärden bygger på etik. Etik bygger på antaganden om världen och på normer som man tar för sant. Välfärdens fundamentala etik bör vara att vi vill att människor har lika rätt och lika möjlighet till att

  • ·      Får utbildning
  • ·      Sjukvård
  • ·      Mat på bordet
  • ·      Behandlas lika
  • ·      Få en andra chans
  • ·      Bidra med en del av sitt eget för att välfärden ska fungera

Själva grundstommen är en vacker tanke som säger: när du faller så står jag, när du ropar så svarar jag, när du gråter så tröstar jag. När jag faller så stöttar du, när jag söker så finns du där och när jag sörjer är det din axel jag hittar. Välfärden är en solidaritetsprincip. Den är något att vara enormt stolt över.

Den utmanas nu. Alliansregeringen smyger in tveksamheten och individualitetens egoism in i vår välfärdstanke. Plötsligt blir mitt hus viktigare än ditt, mitt liv mer värt än andras och min rätt viktigare än min medborgeliga skyldighet. Det är också i detta gytter som begrepp som utanförskap kommer in, det är här det sociala trygghetssystemet rubbas i grunden, och det är här man skapar en politik där vi räknar med att alla inte har samma möjligheter och där vi behöver en grupp medborgare som lever lite sämre än oss andra. Det anses bra för tillväxten. Men det är en skam för Sverige och för den ryggrad som vi en gång hade. Den svenska välfärdsmodellen. 

Vi behöver återupprätta människovärdet. Vi behöver återerövra den etiska grundhållning som kan försvara vårt välfärdssamhälle. Vi behöver ta oss en funderar på vad vår individualism får för samhälleliga konsekvenser. Den som är lat är inte den som har svårt att gå till jobbet. Den lata är den som inte orkar tänka på någon annan än sig själv!

Resurslös utbildning: en ohållbar situation för kunskapssamhället

En kurs med humanistiskt eller samhällsvetenskapligt innehåll på universitetet har en hel del förtjänster. I många stycken är det en ynnest att få studera. Men det handlar också om att ständigt befinna sig i en situation med ohållbar brist på resurser.

bild-113

Vi akademiker som vill fortsätta vår bana inom akademin får tidigt till oss att det är så gott som omöjligt och kanske till och med onödigt att söka sig till forskarutbildningen. Inom mitt ämne vid en teologisk fakultet är det också så att vi inte söker till redan färdiga forskningsprojekt. Vi förväntas också komma underfund med vad vi ska undersöka och i vår ansökan precisera en gedigen forskningsplan. Dessa planer graderas sedan av en nämnd och man ser vem som får forskaranslaget. I en tid av total resurskris inom humanistiska ämnen finns det plats för någon enstaka doktorand.

Detta ger som ni förstår ett ohållbart samhälle. Vi kommer inte i framtiden ha den forskning som vi behöver. Och vi kommer heller inte ha de forskare som vi vill ha i längden.

Det akademiska sammanhanget är absurt inte bara för oss studenter med forskardrömmar utan också för de färdigdisputerade som likt undernärda lejonvalpar får slåss om resterna från en gnu om forskningsanslag och anställningar. Starkas vinner, eller snarare, manligast äger! Låt mig ge ett exempel på indikator som visar det ohållbara: inom religionsvetenskapen går det ca 10 män på en kvinna inom forskningen. (på grundnivå i utbildningen är kvinnorna dock fler). Indikatorn indikerar med ljudligt alarm: något är besynnerligen fel inom högskoleväsendet.

I min utbildning är jag van vid få lärarledda undervisningstimmar. Vi kompenserar det genom att läsa mycket böcker. Vissa kurser har så få som 2 timmar per vecka med sin lärare. Vanliga är kanske 4 timmar. Inte på när så mycket heltidsstdier och sammanhang inom lärande miljö som pedagogiskt och kunskapsteoretiskt kan vara försvarbart. Vilket i sig är en paradox när man befinner sig i den akademiska miljön – här om någonstans vet vi vad god kunskapsinhämtning kräver och innebär. Detta slarv med utbildningarna har gått så långt idag att det blivit normativt även till hur studenter vill ha sin utbildning i vissa fall. Det finns studenter som försvarar 2 timmar i veckan med att de annars inte skulle kunna hinna läsa sin litteratur. Då har universitetet helt missat målet med att visa vad god akademisk diskussion och samspel kan ge. Då är studentens enskilda ansvar normen för kvalitativt lärande. Självstudier – ja visst, men inte till priset av minimal brottning med teorier i grupp och kontakt med disputerade akademiker. Det borde vara norm att vi vill ha något annat!

Idag talade jag med en student som läser på masternivå, det nya. Han ska ha 7 läskurser för att klara sin masternivå. 7 läskurer accepteras av institutionen. Läskurser är superbilligt: ingen undervisning, allt ansvar hos studenten och en 45 min munta på slutet med en professor.

Innerligt hoppas jag på en ny resursfördelning inom akademin. En resursutdelning som är anpassad till kunskapsinhämtning och reella akademiska miljöer. Som värnar även våra mindre ämnen som också är en hörnsten inom vårt samhällsbyggande och samhällsutveckling.

Låt inte akademin bli en plats där drömmar knäcks utan en plats där de kläcks!

Transpersoner: Vad är det som är udda med synen på transresan?

Vad är det för resa som transpersoner går igenom? Vad innebär det för människan att byta kön? Är det en identitetsförändringsprocess, eller kanske en helomkonstruering från topp till tå? Genom kropp ända till själen? Ja det är nog lätt att betrakta transpersoner med fördomar och alltför snabba antaganden. Det är lätt att hastigt stå på sin hetronormativa platå och anta att det är hit man vill och hit man strävar. Lätt att tro att byta könfysiskt innebär en hejdundrande resa från a till b.

Jag - lärande är en gåva

Härom kvällen var jag och lyssnade på doktoranden Peter Forssberg på teologiska föreningen i Uppsala om queerteorier. Han berättade om sitt projekt kring transpersonligheters förvandling. En del frågor ställdes och en hel del tankar lades fram. Det står helt klart att trans är ett komplicerat begrepp. Det handlar inte om sexualitet eller om sexuell läggning. Inte heller att man kan definieras som trans av någon annan än sig själv. Forsberg menade att bara den som vill vara trans är trans. Frågan var dock vad som var queer med det?

Ja vad är queer med trans? Vad är brottet mot normaliteten som skall sonas? Vad är det annorlunda och udda? Lätt fråga, kanske någon tycker, och svarar: ”det konstiga är ju att man inte trivs i sitt sociala och/eller biologiska kön utan att man menar sig tillhöra det andra. Ja man vill ändra sig, och man ändrar sig också i någon utsträckning…” Ska vi vara nöjda med det svaret? Nej jag tror inte det. Låter typiskt svennigt.

Peter Forsberg berättade att just resan och färden (migrationsmotiven) var en vanlig metafor när man talar om transpersoner. De genomgår, de färdas, de förändras – eller kanske anpassar sig. Men han ville utmana den och sa: möjligtvis är det inte den metaforen som är den bästa. Kanske ska vi tänka oss transupplevelsen snarare som när man sitter på ett tåg och förnimmer att man rör sig, men att det egentligen var tåget bredvid som gjorde det, som den rätta metaforen. Kanske är det inte transpersonen själv utan omgivningen som genomgår förvandlingen och resan från roll till roll.

Jag tror att det var något av det visaste jag hört på länge.

PS: lär kommer länk med Dollys låt ”Travellin’ Thru” som fanns med som temalåt angående transpersoners s.k. resa http://www.youtube.com/watch?v=W9-vfMebW1M DS

Sverige ligger högt på antal sjukdagar

I the Economist idag finns en rapport om antal anmälda sjukdagar världen över. Det är en artikel som ställer frågan om det här har att göra med en ohälsotrend på riktigt eller om att människor idag i högre utsträckningAverage annual sick days 2007anmäler sig sjuka fast de inte är det. Det är farligt nära att falla i den gamla vanliga liberala tankeguppet att människan blir allt mer lat och allt mer fuskande i förhållade till sitt arbete. Frågan är dock om en människa som trivs med sitt arbete skulle stanna hemma en dag även om de inte var sjuka? Frågan är om människor som inte trivs på sitt arbete och kanske har en arbetsbelastning som är absurd stannar hemma av andra själ än av lathet och frånvaro av lojalitet för sin arbetsgivare. 

Det är ett faktum idag att sjuka arbetsplatser får fler sjuka medarbetare. En sjuk arbetsplats är en sådan arbetsplats som inte hanterar varken arbetsmiljö, prestation eller personal på ett rimligt och hälsofrämjande sätt. Vad skulle det då kunna vara? Ja, kanske se till att medarbetarna känner sig deltagande, att det finns gott om utrymme för växande och utveckling samt att din arbetssituation är trygg och rättssäker. Framför allt behöver vi hjälpa varandra med sunda relationer till våra arbeten. 

Frågan är dock om det är detta som kommer fram i the Economist idag. I tabellen ser vi att Sverige ligger på en 6:e plats vad gäller sjukdagar. Den säger ingenting om bakgrunden till varför det ser olika ut i länderna. Det kan vara motivationen till att anmäla sjukdagar som är en sådan faktor. En annan varför man skall anmäla den över huvudtaget. I Sverige har det blivit viktigare att skicka in intyg. Möjligtvis är kravet på sjukvårdsdokumentation också något som gör att fler anmäler till försäkringskassan att de faktiskt är sjuka. Möjligtvis har inte antalet sjukdagar ökat, eller inte ens är fler än i exempelvis Tyskland. Det är bara olika anledningar till varför de syns i statistiken. 

Inget av detta vet jag. Dock kan jag konstatera att vad det gäller sådana här uppgifter så gäller det att ta dem med en nypa salt. Men det vi inte skall ta med en näve jod är hur vi har det i arbetslivet och frågan om den ökade ohälsan. Det är en fråga viktig för inte bara BNP och tillväxtfrågor. Det är en fråga om människovärde och välfärd där vi inte kan blunda för brister i arbetsmiljöer som leder direkt till kroniska och allvarliga sjukdomar. En ohälsa som kan förebyggas.

Trafiksäkerhetsåtgärd missar målet! Varning för bussen.

Per Callenberg uttalar sig i unt om trafikproblematik på Hjalmarbild-44Braningsgatan. Kan inte annat än hålla med maken! http://www2.unt.se/avd/1,1826,MC=77-AV_ID=860396,00.html

30-zoner är ett trafiksäkerhetsmässigt bra grepp för att se till att vi minskar antalet olyckor. Olyckligtvis (!) missar trafikkontoret målet i Uppsala och skapar mer problem, trafikfara och risker än minskar dem i nyinförd 30-zon. Det är en typiskt 80-20 prestation. De resterande 20 %, som borde vara riskanalys över hur cyklisterna och fotgängarna nu ska bete sig men tillhörande handlingsplan, saknas. I Hjalmar Brantingsgatan blandas fotgängare med cyklister, och cyklister med bilar hej vilt. Det är synd när grundtanken var behjärtansvärd.

Läs artikel i dagens unt.se med Per Callenberg på bild!

Det är ok att vara arg: EQ lärs ut

bild-193Eq-modellen. Man får vara arg när man är arg. Barn lär sig att det finns inga felaktiga känslor. Förskolan går i bräshen och gör jobbet som föräldrarna borde ha gjort. Tur är väl det. Nu kan snarare föräldrarna lära sig från barnen. En ordning som jag tror fungerar generellt lite bättre. Barnen är befriade från vixnas prestige och ibland rubbade världsbild. De är den bästa guide till ett ärligt och gott liv som vi har. Det finaste är kanske att barnen växer upp och blir tryggare individer och får lättare att förstå hur andra har det.

Det finna hade varit om en sådan här metod var en del av den bildningsplan som har för förskola och grundskola. Då hade just samhällets ansvar för att fostra lyckligare individer som har lättare att leva som trygga. Frågan är dock om föräldrarna skulle gå med på att staten bestämmer fostran på ett så tydligt sätt…

källa: nyhetskanalen Uppland. Skolan där det praktiseras är i Skutskär

Det sprakande mellanrummet mellan människor. Eller frånvaron av det samma. Det fascinerar mig.