I mitt mycket lilla universum dessa mammalediga dagar finns Hugo, en tovig pudel Vigo, monsterboken, bilar, mjölkmushar och enordsmeningar. Vi övar tillsammans H och jag med upprepningens fantastiska, men något enformiga, pedagogik. Glass säger Hugo o håller upp en plastglass i sandlådan. -Glass, svarar jag och ler moderligt. Ja just moderligt ler jag för jag är tämligen moderligt tillfreds med att bara följa med i hans takt och få vara en del av att upptäcka språket som berikar och skapar vår verklighet. Jag är också moderligt tillfreds med att göra i min värld saker väldigt sakta. För hade det inte … Fortsätt läsa Allt har en takt