Etikettarkiv: födelsedag

Det underbara som är nu

Det verkar klia under fotsulorna på den yngre av de två bröderna, som tar små mellanskutt när han tassar fram. Den äldre brodern rasar istället ihop en stund i en fåtölj liksom för att hämta hem insikten om att det är morgon. Det är tidigare än vanligt. Vi har något stort framför oss. Jag ser på mina bästa och fylls av den där värmen över vilka människor de är, helt i sina åldrar med löften om så mycket storslaget. En sekund av detta unnar jag mig innan jag fortsätter se till att vi har allt. Ljus, stake, tändstickor, inslagna paket i kulörta djurmönster och en liten yster kör. Pappa Per tar ton och vi faller in. Det gäller att starta nu innan hon vaknar av sig själv. Om jag hade vetat hur svårväckt hon visade sig vara denna morgon så skulle jag definitivt skyndat och hyschat mindre.

Lilla Uma, som nu fyller tre, fick vi sjunga för två gånger om med starkare och starkare stämmor blandat med fniss, innan hon yrvaket och med stor förvåning tittade upp på oss. – Uma, du fyller år, förklarar storebror med sin glada vackra röst och ögonen tindrar. Snart lyser hennes också omgiven av sina två bröder som varsamt hjälper henne med paketsnören och batterier till bollampan med en fjällräv bland snöglitterflan. Hon kramar sina små Elsa och Anna figurer och blir otroligt förvånad av den enorma mjukisdalmatinern som hennes mor släpat hem till allas överraskning. – Vad ska hon heta? frågar jag. – Gran Kanarieöarna, svarar Uma.

Sötnosen Uma Sally Lena född 17 januari 2017 är nu tre år. Det är underbart att få vara nära henne. Det är underbart med dagar när vi firar. Alla samlas vi efter jobbet och plugget och gör lite som vi brukar. Vi sjunger, vi leker, vi äter och vi skålar. Vi pratar, dansar kanske lite i köket och skrattar ända till läggdags. Då stoppas liten om som just firat sin dag. Ett år lägga till handlingarna och nya siffror ska sägas.

Inom mig tas det sakta adjö av en tid som var. Adjö min lilla tvååring med knubbiga armar och utmaningar med konsonanter och långa ord. Adjö hon som inte når pedalerna på trampcykeln och som behöver hjälp med strumporna. Hej då lilla magiska barn som kan gömmas i en famn och bäras enkelt på en arm. Hej du lilla stora som är förnumstigast av oss alla och redo att omfamna världen. Den värld du kommer att kunna minnas. Det är stort att träda in i treårsåldern.

Finner en film i mina stories som tar mig fyra år tillbaka i tiden. Där sjunger och spelar två pojkar ihop med sin pappa. – Nu är det är fredagsmys, skrålar de och drar i med ett osannolikt riff på munspel. Den yngste är just tre och den äldsta är sex år. De pojkarna finns och finns inte mer. Det är underbart att minnas dem och bära dem med sig. Jag är tacksam för att vi får väva in år efter år i vår minnesmatta. Jag både saknar de där små och är så lycklig över den tid som de är i nu. Det är märkligt med livet på det sättet. Uppenbarligen är den bästa tiden alltid nu. Så länge som man lever tillsammans.

För varje år påminns jag också av en facebooksväns förlust av sin vackra dotter. Hennes sista dag i livet har samma datum som Umas första, om än inte samma år. Hans runor som beskriver hans sorg är en spegel av den kärlek, den oändliga kärlek, som vi kan hysa för varandra. På ett sätt har vi samma känsla den 17 januari, Måns och jag. På ett sätt helt motsatta. Jag får fortsätta och spinna mina trådar med en liten. Se henne växa. Där är livet orättvist. Det är hårt att överleva dem man älskar. Det är det, eftersom sorgen är ett mått på hur vi älskat och velat fortsätta dela det underbara som är nu.

Louise

Födelsedag, autonomi och valfrihet

Idag är det studentkårens födelsedag. 160 år sedan nationerna i Uppsala instiftade sin studentkår för att ta hand om studenternas utbildningssituation. Det kommer serveras tårta på Uppsala studentkår och 1530 kommer det att vara något av ett konstmanifesterande. Det är ironiskt att fira 160 år när man idagarna tänker besluta att det bara blev 161 med stolt studentradition i Sverige.

Igår satt jag med autnomiutredningen i famnen. Både bildligt och bokstavligt. Autonomiutredningen är en statlig utredning som handlar om hur man skall göra högskolor och universitet fria från staten. Istället för att vara en del av statsapparaten skall det få bli en egen juridisk person. På så sätt kommer universiteten kunna avtala, förhandla, agera och samverka på ett sätt som är betydligt friare än idag. Kostnaden: ja, utbildningsapparaten på högre nivå samt forskningen blir inte i lika stor utsträckning vår (medborgarnas) sak. Det blir universitetens ensak. Pengarna kommer fortfarande komma från skatt. Tillviss del. Säkerligen går vi mot amerikanska ideal och kommer se fler stipendier, fler donationer, fler företag som ”stöttar” och mer studieavgifter på agendan. Någonstans är förändringen bra. Men jag hoppas innerligt att högskolor och universitet sätter sig ner och verkligen kämpar för att bevara det som har varit bra i Högskoleförordningen. Så som pedagogisk meritering, studentinflytande och studentorganisationer (kårer som alla är med i) och inte minst rätten till kollektivavtal och andra arbetsrättsliga uppdrag.

img_4853I mitt PM som jag nu sitter och skriver på tänker jag om valfrihet. Det PM som jag för tillfället har i knät. Både bildligt och bokstavligt. Vad har vi för valfrihet i Sverige, egentligen? Har du någon gång funderat på det? Finns det inte en massa krav på hur vi skall vara och vad vi skall vara och vad vi skall tycka? Är inte Sverige väldigt normativt och styrt av olika ideal? Det är fortfarande konstigt att säga: -Ja, just det är jag väldigt bra på! utan att behöva förklara varför man kan ha en sådan självsäkerhet. Exemplen är otaliga. Men valfriheten är egentligen bara att välja det som du förväntas välja… Hur kan det vara så? Jo, vi är ett land som är enfaldigt och som har långt kvar till mångfald! Tänk på det.

För övrigt längtar jag efter vårtecken. Riktiga vårtecken. Som krokus i snö bredvid ärtgröna grässtrån! Detta var från förra året. Det året då vi städade ut vårt barndomsdrömställe. Det gjorde ont när knopparna brast…