Etikettarkiv: första maj

under enighetens fana

Jag har stängt in mig i arbetsrummet för att forma tankarna. Men jag är så klart inte ensam. På mitt ben hänger en förskoleledig treåring som viskar när hon leker att hon är på en häst. I korridoren utanför hörs en klarinett som sakta närmar sig dörren. I huvudet sjunger orden som ackompanjerar tonerna som rytmiskt ekar i huset. Tanken fastnar på innebörden i frasen” Sluten er under vår enighetsfana, fällen ej modet och segern är vår”. Det är första maj. Den kanske märkligaste vi varit med om.

Dörren öppnas till där vi sitter och fnissande ramlar pappa Per och Hugo in som den skärva av demonstrationstågsorkester som de är. Klarinetten har tystnat abrupt och jag förstår att deras upprymdhet inte har ett dugg med sångens innebörd att göra. De övar inför den överraskning som väntar farmor och farfar på första maj. Vi planerar ett eget litet första maj-tåg i deras trädgård om en timme. Har vi tur så är det uppehåll. Ebba kommer cykla från studentkorridoren norr om stan och möta upp hos. Plakat är fixade och musiken kommer finnas på plats. Men de kommer inte marschera samtidigt som Hugo spelar. Både Per och Hugo inser att den övningen kan bli lite mycket eftersom det är första gånger arbetets söner spelas av husets klarinettist.

Det är härligt med kreativiteten och engagemanget. Det är underbart med drivkraften som känns i hela huset, när familjen har ett gemensamt mål om att glädja de gamla som får stanna inomhus, och som väl aldrig har missat ett första-majtåg. Men om inte de kan komma till tåget så får tåget komma till dem.

Enlighetsfanan i dessa tider är kanske just det där. Att vi alla gör så gott vi kan för att skydda våra äldre och att minska smittspridningen. Ett skydd som är på bekostnad av jobb och social gemenskap för många. Det är ansträngande tider.

Vi ska inte tappa hoppet. Modet som vi behöver ha, det är att ändå tro på att vårt samhälle kommer att hålla.

Det är inte utan att man funderar på vad ett samhälle är. En idé om gemenskap. En vision om att hålla ihop och dela på bördan. En för alla. Alla för en. I nöden prövas vännen. Osv.

Och i allt detta, vad är då segern? I en tid när liv står på spel så känns segern som att livet får behållas för de många. Eller är det att vi är eniga och enade som är segern? Att vi gör detta tillsammans och på så sätt förstärker det gemensamma? Lika inför covid.

Mod är också ett förhållningssätt till rädsla. Att våga tro, trots att osäkerheten är stor och chanserna små. Våga tro på drömmen om att det är möjligt att leva det goda livet.

Just nu är det så tudelat det där med seger. Vi har haft så många förluster under vintern. Det är liv, det är drömmar, det är sätt att leva som fått offras. Vad finns för seger i det? Ingen så klart. Det är en fruktansvärd tid vi går igenom. Segern är att vi klarar det, trots allt.

Trots död, sorg, smärta och oro så ler vi mot varandra och ställer om vårt sätt att leva. Trots ledsenhet och isolering söker vi vägar för enighet, gemenskap och social värme. Trots viruset som likt en vålnad drar igenom världen och genom människors kroppar – så står vi upp och kämpar för att rädda samhällen, rädda liv och rädda tron på en varm mänsklighet.

Vi sluter upp under en enighetsfana. Möjligtvis står det så här på den: kärleken segrar alltid. För vi samlas nu över hela världen kring det som är viktigt. Att bry sig och ha omsorg om varandra. Det är det enda som betyder något. Varje dag som ej förflutit i kärlek är förspilld. Så är det bara.

*

En sista gång övas ”Arbetets söner” för att spelas om någon timme. Plakat med ord som ”mer godis till julen”, ”hela krockodilen, halva arvet” och ”jag bestämmer” (kanske umas skylt) är klara för att packas in. Det är en munter stämning i familjen Callenberg som känner lite av den nerv och glädje som första maj för oss handlar om. Att samlas för sånt som är viktigt för de många. För mig står det: kärleken segrar på den fana som jag bär inom mig. För evigt. Vi slutar inte kämpa för det goda, likvärdiga och solidariska samhället.

Första maj, första maj, varje sliten kavaj…

Jag hade ett par väldigt annorlunda år i mitt liv som format mig så mycket. De var mellan mina 20-23 och var full med oorganiserad politisk vilja och tilltro till människan. Från oväntat håll och via livets tillsynes krångliga och sneda vägar uppmuntrades jag .

Jag hade lämnat ett prestigefyllt gymnasium med ofullständiga och väldigt varierande betyg. Jag hade tagit hand om mig som tonåring alldeles själv eftersom jag bodde ensam i en lägenhet i Göteborg. ”Tagit hand om” är egentligen helt fel. Omsorgen jag visade min oro för livet och mina tvivel om mig själv, det var att stänga dörren. Det är läskigt att vara ensam med stora tankar.

Vuxenblivandet haltade avsevärt och jag drömde orimliga drömmar om ett liv som dokumentärfilmare som ömsom porträtterade hur livet egentligen var och som pumpade puder i franska alper. Mina vänner som alla bodde hemma hade fördelen av att man pratade framtid och de lärde sig stava till både juristlinjen och politisk magister eller Handelshögskolan. Själv tog jag jobb i min hemstads krogliv efter studenten och fick en sommarfling som följde med mig tillbaka till Göteborg den hösten. Fortfarande vilsen påbörjade jag min utbildning i ett mörkrum i Landala. Och så blev jag illamående och insåg att jag hade ett dunkande hjärta extra inom mig.

Jag fick mitt mirakel som både ställde allt på ända men mest av allt gjorde mig vuxen. Lilla Ebba kom den sommar då mina vänner tagit sina första högskolepoäng eller flyttade hemifrån, flydde landet och bosatte sig i fjärran land. Tillsammans med mitt nyfödda ankare gnuggade jag ögonen och funderade på det där med att försörja sig.

Jag flyttade hem till barndomsstaden och började bygga ett liv. Ströjobb ersattes och ibland kompletterades de med komvuxstudier. Mina ofullständiga betyg blev fulländade och jag mötte så spännande människor. Där på komvux föddes så mycket av det som är jag.

Jag älskade plötsligt att plugga. Insåg att jag hade fått ett riktigt läshuvud och att analys och slutsats var det jag var bäst på. Prestigegymnasiet hade inte riktigt gett mig den insikten, bara blygsel och skam.

Men mest av allt hade jag fantastiska utbyten med mina lärare. Deras engagemang i mig var otroligt. De fick mig att tro att allt var möjligt. På raster och på kaféer satt vi och pratade livet, människan, politik och samhälle. Jag lärde mig läsa tidningen, formulera kritik och egna idéer och att skriva. Och jag lärde mig tro på mig själv.

Jag pratade gärna och ofta om att vi alla hade ett ansvar. Ett slags samhällsmedborgarskap som inte bara gjorde oss skyldiga att rösta utan också gav oss ett ansvar att bry oss och bidra i och till samhällslivet. Alla ska med betydde för mig mer än att alla ska få plats i samhällsekvationen.

”Alla ska med” var för mig också en uppmaning att engagera sig för vårt gemensamma. Tillsammans med min lärare Lennart diskuterade jag min tes ofta. Han höll inte riktigt med mig, men var inspirerad. Så var det ofta mellan oss. Vi var olika i vår idealitet och politiska övertygelse men älskade att bry oss om vårt samhälle och vår framtid.

Jag tog mig själv på orden och där någonstans började mitt intresse för vårt gemensamma bli konkret. Först inom civilsamhället på orten och i kyrkan. Sedan kom Uppsala, universitetet och politiken. Men grundtesen har alltid funnits kvar hos mig som en drivkraft.

Det är en slags värnplikt vi har. Att värna demokratin är att ge tid till vårt gemensamma och att vara med och medskapa det samhälle vi tror på. Gör inte du det, vem ska då göra det?

Jag var mellan 20 och 23 och så oförstörd på så många sätt, trots mina ärr och staplande steg in i vuxenlivet och ansvaret. Jag hade fantastiska samtal med äldre i de rörelser jag engagerade mig i. De lyckades med det fantastiska att jag litade på att jag också kunde och behövdes. Att stjärnorna finns för oss alla.

Idag har 20 år gått och jag har lagt enormt mycket tid till vårt gemensamma. Jag tror fortfarande benhårt på att vi alla behövs i en demokratisk värld. Tyvärr känns det som om vi inte riktigt blir fler trots att jag hör så många i min ålder tänka de tankar jag själv tänkte då. Att man borde göra mer för det gemensamma och bidra med sin tid, kärlek och engagemang. Jag kan bara säga: gör det! Gör det av kärlek till den här världen.

Det blev socialdemokraterna för mig tillslut. De som fick mest av min tid. När vi samlas till första maj så drabbas jag ofta av nostalgi inför den rörelse som ligger bakom denna demokratiska högtidsdag första maj. Att få höja sin röst om att vilja vara med och bidra. Att tåga i det eviga tåget för dem som behöver det mest. Att stå upp för värderingar. Att tala om det samhälle vi har och det vi vill ha. Men framför allt berörs jag av att så många innan mig tagit de stegen och höjt sina röster.

Den gamla första maj sången som fick titulera denna text påminner om det. Den kom till i den tid då det var en högtidsdag för väldigt många, då den finaste av kavajer kom på hur sliten den än var. Att ha ett demokratiskt samhälle var något att fira, för det var inte självklart. En dag att visa att man fortfarande kämpade.

Så är det också idag på sätt och vis även om vi har det så väldigt bra på många sätt. Men alla har inte det. Världen står i brann medan vi tänder trädgårdsgrillen.

Jag tänker att jag ska låta mig inspireras av min egen 20-åring och uppmana alla att bidra. Det är hög tid för det. Lyssna på henne du också: Hitta ditt engagemang, tåga i tåg och spänn din blick mot framtiden!

Första maj, första maj

varje sliten kavaj

blir en mantel av strålande ljus,

varje trött proletär

glömmer mödornas här

och går drucken av vårvindars rus.

O du älskogens vår.

som befriande går

över landen i segrarefärd,

du är drömmens också,

och var blick i det blå

är en blick in i undrenas värld.

Vart förtryckarnas hot,

varje vardag med sot

blir i dag som en lumpen legend.

Och vår håg och vår hand

röres fritt utan band,

och vår blick är mot framtiden spänd.