Jag hade ett par väldigt annorlunda år i mitt liv som format mig så mycket. De var mellan mina 20-23 och var full med oorganiserad politisk vilja och tilltro till människan. Från oväntat håll och via livets tillsynes krångliga och sneda vägar uppmuntrades jag .

Jag hade lämnat ett prestigefyllt gymnasium med ofullständiga och väldigt varierande betyg. Jag hade tagit hand om mig som tonåring alldeles själv eftersom jag bodde ensam i en lägenhet i Göteborg. ”Tagit hand om” är egentligen helt fel. Omsorgen jag visade min oro för livet och mina tvivel om mig själv, det var att stänga dörren. Det är läskigt att vara ensam med stora tankar.

Vuxenblivandet haltade avsevärt och jag drömde orimliga drömmar om ett liv som dokumentärfilmare som ömsom porträtterade hur livet egentligen var och som pumpade puder i franska alper. Mina vänner som alla bodde hemma hade fördelen av att man pratade framtid och de lärde sig stava till både juristlinjen och politisk magister eller Handelshögskolan. Själv tog jag jobb i min hemstads krogliv efter studenten och fick en sommarfling som följde med mig tillbaka till Göteborg den hösten. Fortfarande vilsen påbörjade jag min utbildning i ett mörkrum i Landala. Och så blev jag illamående och insåg att jag hade ett dunkande hjärta extra inom mig.

Jag fick mitt mirakel som både ställde allt på ända men mest av allt gjorde mig vuxen. Lilla Ebba kom den sommar då mina vänner tagit sina första högskolepoäng eller flyttade hemifrån, flydde landet och bosatte sig i fjärran land. Tillsammans med mitt nyfödda ankare gnuggade jag ögonen och funderade på det där med att försörja sig.

Jag flyttade hem till barndomsstaden och började bygga ett liv. Ströjobb ersattes och ibland kompletterades de med komvuxstudier. Mina ofullständiga betyg blev fulländade och jag mötte så spännande människor. Där på komvux föddes så mycket av det som är jag.

Jag älskade plötsligt att plugga. Insåg att jag hade fått ett riktigt läshuvud och att analys och slutsats var det jag var bäst på. Prestigegymnasiet hade inte riktigt gett mig den insikten, bara blygsel och skam.

Men mest av allt hade jag fantastiska utbyten med mina lärare. Deras engagemang i mig var otroligt. De fick mig att tro att allt var möjligt. På raster och på kaféer satt vi och pratade livet, människan, politik och samhälle. Jag lärde mig läsa tidningen, formulera kritik och egna idéer och att skriva. Och jag lärde mig tro på mig själv.

Jag pratade gärna och ofta om att vi alla hade ett ansvar. Ett slags samhällsmedborgarskap som inte bara gjorde oss skyldiga att rösta utan också gav oss ett ansvar att bry oss och bidra i och till samhällslivet. Alla ska med betydde för mig mer än att alla ska få plats i samhällsekvationen.

”Alla ska med” var för mig också en uppmaning att engagera sig för vårt gemensamma. Tillsammans med min lärare Lennart diskuterade jag min tes ofta. Han höll inte riktigt med mig, men var inspirerad. Så var det ofta mellan oss. Vi var olika i vår idealitet och politiska övertygelse men älskade att bry oss om vårt samhälle och vår framtid.

Jag tog mig själv på orden och där någonstans började mitt intresse för vårt gemensamma bli konkret. Först inom civilsamhället på orten och i kyrkan. Sedan kom Uppsala, universitetet och politiken. Men grundtesen har alltid funnits kvar hos mig som en drivkraft.

Det är en slags värnplikt vi har. Att värna demokratin är att ge tid till vårt gemensamma och att vara med och medskapa det samhälle vi tror på. Gör inte du det, vem ska då göra det?

Jag var mellan 20 och 23 och så oförstörd på så många sätt, trots mina ärr och staplande steg in i vuxenlivet och ansvaret. Jag hade fantastiska samtal med äldre i de rörelser jag engagerade mig i. De lyckades med det fantastiska att jag litade på att jag också kunde och behövdes. Att stjärnorna finns för oss alla.

Idag har 20 år gått och jag har lagt enormt mycket tid till vårt gemensamma. Jag tror fortfarande benhårt på att vi alla behövs i en demokratisk värld. Tyvärr känns det som om vi inte riktigt blir fler trots att jag hör så många i min ålder tänka de tankar jag själv tänkte då. Att man borde göra mer för det gemensamma och bidra med sin tid, kärlek och engagemang. Jag kan bara säga: gör det! Gör det av kärlek till den här världen.

Det blev socialdemokraterna för mig tillslut. De som fick mest av min tid. När vi samlas till första maj så drabbas jag ofta av nostalgi inför den rörelse som ligger bakom denna demokratiska högtidsdag första maj. Att få höja sin röst om att vilja vara med och bidra. Att tåga i det eviga tåget för dem som behöver det mest. Att stå upp för värderingar. Att tala om det samhälle vi har och det vi vill ha. Men framför allt berörs jag av att så många innan mig tagit de stegen och höjt sina röster.

Den gamla första maj sången som fick titulera denna text påminner om det. Den kom till i den tid då det var en högtidsdag för väldigt många, då den finaste av kavajer kom på hur sliten den än var. Att ha ett demokratiskt samhälle var något att fira, för det var inte självklart. En dag att visa att man fortfarande kämpade.

Så är det också idag på sätt och vis även om vi har det så väldigt bra på många sätt. Men alla har inte det. Världen står i brann medan vi tänder trädgårdsgrillen.

Jag tänker att jag ska låta mig inspireras av min egen 20-åring och uppmana alla att bidra. Det är hög tid för det. Lyssna på henne du också: Hitta ditt engagemang, tåga i tåg och spänn din blick mot framtiden!

Första maj, första maj

varje sliten kavaj

blir en mantel av strålande ljus,

varje trött proletär

glömmer mödornas här

och går drucken av vårvindars rus.

O du älskogens vår.

som befriande går

över landen i segrarefärd,

du är drömmens också,

och var blick i det blå

är en blick in i undrenas värld.

Vart förtryckarnas hot,

varje vardag med sot

blir i dag som en lumpen legend.

Och vår håg och vår hand

röres fritt utan band,

och vår blick är mot framtiden spänd.