– Du, jag älskar också de där sidorna hos dig, sa jag. Då brast det för maken och utanför susade Normandie förbi. Han som en stund innan fått ett utbrott på minsta pojken som somnat med en öppen drickyoghurt i hyrbilen som under ett par timmar i lagom dosering gött sätet.
Han var ju inte stolt över sitt trötta pappabeteende. Ont i huvudet hade han också. Kaffet i Frankrike är så svagt! Nog var han mest störd över att ha ett beroende på den punkten.
Men tillbaka till den där skammen över hur man är mot de minsta. Det är så lätt att vilja undvika att tala om det. När vi som stora mörka moln har tagit upp hela horisonten av deras livsupplevelse. Och hur man önskar både ord osagda och handlingar ogjorda men som i stunden var det enda man hade. Ord som var för hårda eller för höga. Handlingar som var för bryska eller stora. Att vara stor är också jobbigt. Att vara någons barndoms kuliss liksom.
Det är då, i de stunder av åska, som man önskar att det fanns väderbomber mot dåligt humörsmoln. Att den bomben sprängt söder åskan strax innan den ska till att briserat över litens värld. Fasen vad tungt det är med humör ibland. Det hjälper inte att tänka på good enough.
Smärtan lättar när vi får känna kärlek från någon trots allt och även därför att. Stenen blev en duva som flög sin kos. Man minns fläkten från vingarna när den lättade.
Jag är själv en sådan förälder som brusar upp. Jag har ögon som blixtrar. Våra barn har därför att hantera två väderlekar. Senast för en stund sedan tog jag trappan i två kliv efter barnen som ytterligare en gång skrikit i trapphallen, trots påminnelse och bön om lugn. Deras stök, som fick mig på fötter, kunde med lätthet väcka Uma som behövde sin sömn i rummet intill. En förklaring, ja visst, men ingen ursäkt för att gapa tillbaka.
Två kliv och torndönstämma. Så blev det. Orkade liksom inte hejda mig innan. Ville kanske visa gräns. Jag såg hur de något hukade sig och sökte skydd i underslafen när jag for in. – Fasen att det ska behövs vara så, han jag tänka. – Man får inte skrämma barn, påminde jag mig själv och mjuknade av bara skammen. – Se, se, se, gapade inom mig. Se, hur de reagerar, hur de känner. Jag blundade. Samlade mig. Mötte blicken och blev mild.
Det där sista är min väderbomb. Att se alltså. Har alltid varit min räddning, även om det kan vara plågsamt. Minns ju själv orättvisan. Ensamheten och rädslan. Gapandet från stora enorma vuxna. Mammas skarpa röst. Osäkerheten som kom över självkänslan. Om hon bara sett.
Men om man inte har den där bomben att tillgå behöver man få vila en stund i varandras förlåtelse och kärlek. Inte hos barnen, de behöver ju sin egen tröst, utan hos någon annan, sin andre, någon som håller en kär.
Ja, det låter typ heligt, men jag menar det faktiskt. Det är sanslöst vackert att få vila i någons upprättande kärlek. Det funkar också för att rensa luft och för att skapa trygghet. Den vuxnes skam behöver också få pysa och omvandlas. Gå från slam till sommarvarmt duggregn.
För skam, det är inte en skön känsla och svår att bli av med utan en annans blick och omsorg. Den andre, det är kanske du, till fler än du tror. Vi måste bara våga tala om det. Kanske är det därför vi hulkar till så lätt när någon omfamnar oss mitt i skönheten.
Skam är inte vackert. Att dela den känslan är så förbannat naket. Att dela den så här är att glänta en aning på något privat. För visst önskar vi att ingen visste eller ens anande att också jag kan tappa fattningen. Fast ändå vet vi att vi alla gör det.
Vi skäms också kulturellt över att ryta till våra barn. Känslan är ju nyckeln här. Den är inte rationell, den är ju en emotion och bottnar i en värdering. En god värdering tycker jag. Man ska inte skrämma barn med höga röster och ilska som de inte förstår. Den får man se till att göra begriplig.
Att älska någon ”därför att” det är att gilla någons hela jag och handlingsmönster, att få vara good enough. Jag vet att Pers väderstorm ibland kan vara hård och onödig (liksom min). Men hans sätt att möta varje storm med ansvar och förlåt är så stor. En viktig anledning till att älska någon trots och därför att. Jag beundrar det. Jag trot också det bidrar till att vi har barn med god empati och som sätter ord på känslan. För vi pratar mycket om det som händer. Det är det finaste som finns.
Tillbaka i bilen där pappan brast en stund och lät känslan komma över sig. Ledsen för att han gjort lillen ledsen och rörd över att trots det vara älskad. Bilen susar fram i 130 genom Europa. Vi flätar händerna. Då hörs en förnumstig sjuåring i baksätet med öron som paraboler.
– Pappa, det är bättre om du tänker på något annat än att du tänker på att du känner dig dålig. Man mår bättre då.
Klokast i världen är de små. Inte konstigt att de är vägen till himmelriket.
