Dagen T: dags att njuta

Idag var det så dags enigt beräkningen att bebisen legat sina 40 veckor, 280 dagar, tre trimestrar och 9 långa månader utifrån hur stor den presenterade sig på ultraljudet. Men allt är som det brukar ha varit de senaste dagarna. Dagen till ära sparkas det bara lite mer. En påminnelse om att någon liten fortfarande bor i min kropp och tänker göra så ett tag till. För en förlossning kommer inte på frågan den här dagen i alla fall! 5% föder barn den beräknade förlossningsdagen. Det är med andra ord mest sannolikt att man föder en annan dag. 7 av … Fortsätt läsa Dagen T: dags att njuta

T minus 11: jämställdhet i arbetslivet – inte en självklarhet

Att vara kvinna innebär den potentiella möjligheten att få vånta barn och föda barn och på den vägen bli förälder. Att vara i det tillståndet, som vanligast varar i 9 månader, får en att fundera på saker som samhällsnormer, jämställdhet, beroende av andra och inte minst begränsningar. För det första så skall det sägas att det är en lycka, en välsignelse och nåd, och inte minst en ynnest att få lov att vara med om att vänta och föda barn. Det är inte alla som får den möjligheten. Det är också en ynnest att få lov att vara mor. Jag … Fortsätt läsa T minus 11: jämställdhet i arbetslivet – inte en självklarhet

T minus 12: begränsningar och reformförlag

T-12… Det är tolv dagar kvar till beräknad förlossning av mitt tredje barn. Man undrar vilken av alla dessa dagar som den lilla bebisen kommer välja som sin ankomstdag. Troligtvis går vi över tiden som vi gjord de andra gångerna och det blir ett augustibarn. Eller så prickar vi in mammas födelsedag: 28 juli. Det vore fint tycker jag! Som en liten hyllning från himlen. När man väntar barn verkar man antingen vara en sådan som njuter av hur kroppen förändras, hur livet gradvis sätts in i ett annat skeende och hur fokus går från något allert till introvert och … Fortsätt läsa T minus 12: begränsningar och reformförlag

Och så vände vinden…

Så släppte det så. Spänningen. Allvaret. Det mörka och det tunga. Den här graviditetens början har varit en sann prövning. Från dag ett tills nuets minut. Ständig sjösjuka, foglossningar och ryggvärk. Allt det har varit och är påfrestande. Men fullkommligt möjligt att leva och verka med. Allvarstyngden och livsgrubbleriet då? Det har också vara allestädes närvarande. Inte som själens mörka natt, snarare som en vandring i skymningslandet. Svårt att se ljuset. Kanske det anas. Mest har det känts ganska visset. Vad vill jag? Vad gör jag? Vem är han? Och kanske framför allt: var är jag? Som att förlora sig … Fortsätt läsa Och så vände vinden…