Etikettarkiv: hälsa

In i boxen

– Det finns bara en sak som är helt säker och det är att vi alla ska dö, sa coach Kalle när vi avslutade ett pass förra veckan. Vi skrattade igenkännande och i den muntra stämningen som var, trots uttömda krafter, förstod vi vad han menade. Det gäller att leva sitt enda liv så fullt ut och bra som man bara kan.

Det är tredje veckan av morgonträning som nu är igång. Jag har en blomstrande underbar 40 årskris som gör mig ärligare, snällare och lyckligare. En viktig pusselbit är högintensiv träning på Crossfit centret nära jobbet tre mornar i jobbveckan. Boxen är ett annat ord för träningslokal. Det är lika bra att vänja sig vid det nya språket. Träningen är både full med förkortningar som anger vad dagens pass ska göra, i receptform.

– Är det lite som gladiatorerna, undrade en vän. En annan frågade om inte alla var sjukt vältränade och att man var tvungen att vara det när man började. Kunde inte vara mer fel. Det är inte några märkliga träningsingredienser alls, utan det är funktionsträning som gör dig stark, snabb och smidig för att klara livet. Alla rörelser är sådana som finns i vardagen. Det är en av anledningarna till att jag uppskattar det så mycket.

Alla som går min kurs är som jag. Vi är (mestadels) kvinnor, vi kretsar runt 40 och vi är väldigt motiverade till hälsa och lycka. Vi vill komma igång och vi vill ha hjälp med det. Vi vill hålla hela livet, mitt i livet.

Det fina är att man har fått vänskap och vänlighet på köpet. Är det något som är slående i boxeng, så är det just värmen, gemenskapen och leendena. Jag har tränat på många olika sätt i mitt liv men det som är unikt är att jag motiveras lika mycket av det sociala välmåendet som av den hälsofrämjande träningen.

Jag kvävde ett generat fniss, innan vi började programmet, över peppmailen på temat ”high fives” och ”bra jobbat”. Nu vill jag helst inte vara utan. Märker hur jag smyger in det också i mitt liv som chef, som fru, som vän, som mamma, som medborgare, som troende, som medarbetare. Det är high fives på många ställen nu. Det är uppenbart att jag inte bara tränar min fysiska intelligens. I den här boxen tränas också min empatiska intelligens och min inställning till livet. Det där livet som vi bara har ett av. Vi ska ju alla dö. 🙏🏼 Let’s make the most of it 🙏🏼

Konsten att (över)leva småbarnstiden genom att stärka det som ger mening och skapar tacksamhet.

Plötsligt står man där med en barnvagn och kalendern full med möten. Det är avstämningsdag som alla torsdagar och man sänder en stilla bön till alla om förståelse för småbarnslivet. En bön om förmåga till mentalisering och med det både medlidande, medkänsla och tankar i riktningen: det är inte jag som är oviktig för min chef, det är ett familjeliv och ett livspussel som dramatiserar sig också i min arbetsdag utan att jag valt det.

Folk är ju förstående. Många har ju varit där. Men på mitt jobb är väldigt få mitt i pusslet. På min enhet är jag exempelvis yngst och har nog flest barn. I alla fall som bor hemma. Men förståelsen för småbarnslivets vedermödor får inte bli övertolkning på hur ansträngande det är. Man behöver inte en tung hand på axeln som tycker synd om en. Man behöver pepp och uppmuntran om hur bra man ändå klarar det. Speciellt om ens små änglar är ens livselixir.

Coping som vägen till hälsa och välgång

Det blir en förmåga till det salutogena. Man ska fokusera på det som funkar, på det som är friskt och starkt. Det ger energi och mening för att klara tuffa situationer. Å vad jag älskar copingteorierna! De är så klockrena. Det handlar om förmågan att lyckas göra eller klara av saker. Coping blir då en nyckel till lycka.

Inom folkhälsoforskningen och grenen socialmedicin så pekar man på denna förmåga för att ha och behålla livskvalitet. Förmågan att ge mening och hitta vägar igenom och ut svåra situationer, som exempel ohälsa, har med våra metoder till lösning och fokus på möjligheter snarare än ältande och förtvivlan.

Om man sättet in de perspektiven i småbarnslivet mitt i arbetslivet så blir coping just den där livlinan. Hemma hos mig ”copar” vi genom att dansa, stoja, skratta och berätta för varandra hur lätt det är att tycka om varandra – även när det är lite svårare.

Humorn är ett av våra viktigaste vapen mot stressen. Att få distans och skoja om allt gör missar och felsteg lättare och till och med något som för en stund får ge kraft och energi.

Vi (jag) copar också genom det konkreta småbarnsstöket genom att sätta färg på väggarna och ha tavlor jag älskar. Det får mig på gott sinneshumör. Sån är jag och sånt skapar glädje i röran. En slags distraktion kanske.

Vi hanterar det oförutsedda med inställningen att det löser sig kryddat med självkänslan i vårt föräldraskap som baseras på uppfattningen att vi är bra på att just lösa saker. Vi kan det här! Och så lite brittisk royalism när det stormar något väldigt: keep calm and carry on.

En ode till mina skatter

Jag ser också till att smeka min man över bröstet och pussa på honom när frukosttiden plötsligt blivit minimal och barnen redan slåss om legobitar och pekböcker. Så att det känns som om det bara är vi, om så bara för en sekund. Han behöver det. Jag gillar det.

Om kvällen stärker jag min coping genom att förstärka mitt sammanhang och fylla det med guld. Jag tackar för dagen. För alla stunder. För att jag får vara rik på nära och kära.

Jag sänder tacksamhet till gudar och kärleken varje kväll när jag går runt i det nedsläkta huset, kryssande mellan skor, ritpapper och plast och stoppar om mina gullisar. Tar mig tid att fyllas på. Jag nämner deras namn, jag befäster min skatt och styrka.

Uma – sötis och allas vår chef just nu. Hon med den älskade lilla kroppen som bär den stora personligheten. Jag för handen längst med hennes rundning från nacke till liten rumpa där hon sover djupt på barnposition i sin spjälsäng. Man kan inte låta bli. Full av beundran.

Vackra Hugo som så klart gjort en korv av påslakanet och kastat huvudet bak i sängen. Han med den stora logiken och förnuftet. Han med det pärlande skrattet och buset bara sekunder bort. Som man nu inte får pussa hur som helst men som gärna viket ihop sin nioårskropp så att den får plats i mammas famn. Ändå. Om kvällarna läser vi om riddare och spejare i ett land i belägring. Vår stund och vår tankning av varandra. Han jordar mig.

Och så sköna Ruben. Min känslomässiga vulkan och mitt sockervadd. Solen går upp och den går ner flera gånger om dagen. Just nu har han också ovädersmoln över sin upplevelse av sin mamma. Han blir arg och sur och besviken. Allt som oftast. Och det är något väldigt bra för vi har varit så tighta i så många år. Men o så jobbigt. Tacksamhet för att vi klarar det och för att han mitt upp i allt skrattar, gosar och uttrycker sig. Prinsen. (Han hatar när jag kallar honom det, så jag ska genast sluta. Prinsar är inte bra storebröder nämligen och det vill han va). Han grundar mig.

Men som vi bråkar just nu. Jag är alldeles slut vissa dagar. Humor, tänker jag, hur kan jag använda den nu?

Och så hon som inte är hemma så ofta. Hon som var hemma jämt. Som vissa perioder var hemma så mycket att vi var oroliga. Hon som spridit ut sina vackra långa färgglada vingar och fått luft under dem. Hon som är tillbaka från adolescensens förvirring och gått in i det som kommer vara hon så länge hon lever. Min tacksamhet, till min läromästare i livet, tar aldrig slut. Den är evig. Ebba, min stjärna!

Konsten att ladda livet med energi och glädje

Efter den rundan så är jag helt fylld till bredden av kärlek och påminnelse om allt det som jag får av att vara mitt upp i småbarnslivet mitt i arbetslivet. På riktigt ger det mig all min energi. Det som tar finns snarare på jobbet och i vid de tillfällen när jag inte känner mina kollegor och inte förstår vad som händer.

Det är sånt som kan få mig att tänka mindre på mina barn och min rikedom med att vara grundad där.

Uma var med mig på jobbet förra veckan ett par timmar och det gick självklart strålande. Vi var många som tankade. Det var skönt att också få visa mer av mig än bara chefen och ledaren. Att vara mamma är ju ändå den roll jag gillar allra bäst. Ren och skär livsenergi🙏🏼

Så… Vad får dig att må bra? När tankar du dina batterier och med vem? Vad är meningsfullt för dig? Vilka sammanhang? Hur stärker du det som ger mening till dig? Och slutligen – vilka strategier tar du till för att klara pressen? Vårda dem och utveckla dem. Saknas det något så skaffa dig det. Coping är väldigt bra att ha.

Softar lagom

Slappar på soffan skavfötters med lille mannen som ligger o pillar sin kanin på öronen. Han trycker den mot näsan och andas långsamt. Sömnen är inte långt borta. Jag slappar duktigt med wordfeud på mobilen och söndagsgudstjänst på i bakgrunden på p1. Idag handlar det om änglar finns. Just nu känns det som det. Någon vakar i alla fall över oss och skänker oss frid och lugn och ro.

För många år sedan var jag sjukskriven för utmattning. På högvarv hade jag lett mig själv ända in i utmattningens dunkla lite vakumaktiga livsform. Ångest vid vila och sysslolöshet var ett av mina problem då. Jag fick i rehabilitering öva på att vila.

Ett par gånger i veckan gick jag till sjukgymnasten, övade på smärtgränser och att säga nej. Varje sesjour avslutades med 30 minuter vila på brits med filt och kudde. Den sista övningen var värst och jätte svår. Mycket handlade då om att möta ångesten som jag hade lärt in som ett beteende vid sysslolöshet. Jag knarkade engagemangsflow och älskade snabbhet, driv och att bara rasa ihop. På eller av. Inte slappa och vila.

Nu – 7 år senare är detta inte ett problem. Jag älskar att vila. Njuter av min frid på soffan. Min totalt avslappnade kropp och den läkande andning som tar över. Jag har lärt mig att låta tankarna vandra vidare, säga nej till lockelsen att läka mina sår och utmaningar med prestationer. Givetvis har jag också lärt mig att det handlade inte om en lycka i att vara igång. Det handlade om en flykt från mig själv, om felaktigt påfylld självkänsla och en rädsla för att inte duga.

Så här ligger jag nu och bara slappar på sofflocket. Hugo sover nu. Det rycker lite i hans tår bredvid mig. Radion har sagt sitt amen och änglakören har sjungit klart. Jag lever och jag njuter. Det är en tröst till alla er som är inne på resan om att lära sig livet i balans och konsten att vila. Det går alldeles utmärkt. Man måste bara företa sig den längsta – och bästa resan – den innåt.

20111002-121950.jpg