Etikettarkiv: kärlek

Den yttersta tiden.

Det är mycket ondska i vår tid. Det har det alltid varit i människans historia. Gud vad vi behöver hjälp att tänka gott, göra gott och läka sådant som är trasigt! Som kollektiv är vi ju hopplösa. Ibland som individer också.

I vår samtid pratar man inte så mycket om det där att vi också har skuggsidor. Vi är så upptagna vid att alla ska se det som är bra med oss. Lite ängsligt så där är vi bekräftelsenarkomaner. Se mig, älska mig, hör mig. Avslöja mig inte. För vem är du att berätta att jag inte duger?!? (Framför allt eftersom vi alla till mans verkar bära på den hemligheten av rädsla för att det är just så).

Yttersta tiden. Är den nu? På ett sätt är den alltid här. Så är det med det eviga nuet. Det är nu det gäller. Det är nu livet sker.

Att välja det rätta i varje stund och varje tid är omöjligt. När man börjar tänka på det så blir man lätt modfälld. Man får lätt kramp och prestationsångest. Kanske bäst att inte tänka så mycket på det. För hur pratar man om det i en tid när det existentiella samtalet förseglats till det som kallas privat? Och kanske därför ligger det och mal inom oss. Oron för att inte göra tillräckligt för att duga.

I det ljuset av evig tid och det omöjliga att göra osjälviskt rätt i varje steg så förstår jag de klagans rop som kommer från troende människor genom alla tider. Från alla dem som på någotvis omfamnat tanken att det spelar roll vilken värld vi tror på och vilket bidrag vi själva ger in i den. De som förstått att vi behöver förlåta vår brustenhet för att orka fortsätta vilja och försöka. Klappa oss själva så där lite på axeln.

I den tanketråden kommer man snabbt till kärnan i den troendes livsrymd. Det handlar om att älska det man fått. Sitt jag. Det man är ensam kvar när då alla gått hem. Den gåva som är livet. Genom att ha frid och fred med sig själv, sitt ljus och mörker, yin och yan så flödar kärleken vidare. Med tillförsikt, värme och fördragsamhet ser vi på vår grannes flisa och tillkortakommande. Vi lär oss älska förbehållslöst. Och för att klara just det behöver vi det andra subjektet, dvs att vi redan från början och förbehållslöst är just älskade av livet självt. Vissa kallar det för gud.

Då, när vi omfamnar detta faktum, är vi redo att älska världen och ta hand om den utifrån ren och skär tacksamhet. Inte för någon annan anledning än att få ge tillbaka av den kärlek vi känt.

Det är en svår uppgift i den här yttersta tiden. Så mycket perfektionism och polerande av ytor och materialism. Så mycket framgångsfokus. Tillväxt trots att världen svämmar över samtidigt som den svälter. Svårt att bortse från detta och låta acceptansen och kärleken komma över oss bara för att vi är.

”Jag är” – det är en av de äldsta mysterierna i monoteismen. Ett annat namn för Gud. Adonaj, jhvh, elohim. Den som älskar. Det var den där brinnande busken där gud beskriver sig som själva varandet. Jag är…. är det så heligheten bor inom oss alla?

Descartes hade en annan tagning på det under upplysningstiden: cogito ergo sum, sa han och ville göra upp med dogmer och pekade fram mot vår tids världsbild. Det betyder ”jag tänker alltså är jag”. Han lade till ”tänkandet” vilket också bidragit till vår tids ambivalens inför att duga. Det har i många hundra år inte räckt med att vara. Är det dags för det nu?

Omfördelningens tid. Står den vid vår dörr? Jag önskar det. I mitt inre så gör jag plats för henne. Låt rätt sak ta rätt tid. Låta kärleken lysa på mina skuggor och läka ut det som skaver. Låta rädslan byta plats med nyfikenhet. Fundera på vad jag kan ge för att få. Låta tänkandet stå tillbaka lite. Bara lyssna till mantrat att duga som man är. ”Je suis” räcker långt. Oam.

Det är mycket ondska i vår tid. Men godheten vinner alltid för i kärlekens matematik blir ett plus ett alltid tre. Tillsammans kan vi ändra vår tids normer och ge mer för att få behålla den värld som vi känner som vår. Det börjat med dig och mig.

Love thyself!

… och för dig som vill ha lite psykologisk fakta i målet så kan du läsa den här artikeln i Psykology today om vilka effekter det får i ditt liv med att jobba på din självkänsla med något som kallas ”self-compassion”.

Som den bröllopälskare jag är: tre myter om bröllop jag gärna tar kål på

Igår var det bröllop. Lite trött idag i fötter och med lite för lite sömn i kroppen. Uma brydde sig inte om att mamma kom hem halv fyra. Men så uppfylld och påfylld. Under morgonen har jag skrollat genom insta för att minnas tillbaka via bilder som delats. – Vilken rikedom det är att få vara med och dela andras lycka.

Igår var det som det ofta är med bröllop: en fantastiskt härlig begivenhet som jag sent kommer glömma. Våra vänner Sara och Mattias gifte sig och vi var kvar tills personalen tvärt slängde ut oss. Det var en så bjussig fest på så många sätt. Förutom att det var välplanerat ( ingen var dock förvånad över det med tanke på brudparet) så var det där som sprakar till mellan människor, kända som okända, som inte kan regisseras bättre, lika varmt och generöst. Allt vad man kan önska en sådan dag.

Det var många tal och det var härligt att få lyssna på ord som gav perspektiv på brudparet och som utsade många lyckönskningar. Ett av talen höll brudens systrar och ett av deras teman var myter om kärlek som var dags att slå hål på. Ett lysande och passande inlägg.

Det var också ett inspirerande tal för det visar att våra normer om hur det är och ska vara när det är bra alltid behöver diskuteras, skruvas på och omvärderas. Det kan behöva göras med fenomenet bröllop och bröllopsfest också! Så här kommer mina tankar om bröllopsmyter (eller rädslor) som behöver begravas baserat på blandad erfarenhet efter att bevittnat och medverkat vid ett 20-tal fantastiska bröllop.

Myt 1: det finns en motsättning mellan en vit klänning och ett feministiskt normkritiskt par

Så klart inte! Då har vi inte förstått vad frihet är. Det är en frihet att få vara precis som man vill. En feministisk och fri kvinna eller man kan välja symboler fritt för att beskriva sin känsla och markera sina steg i livet. En vitklädd beslöjad jungfrulig kvinna med myrra i håret var förr en gåva för äktenskapets barnafödande. Idag är hon vit som snö, lysande ljus, vacker som ett gryningsljus. Hur många barn hon än fött eller hur många hon än kan tänkas vilja ha eller inte ha. Symbolens innehåll har blivit något annat. Och tack och lov för det.

Den vita klänningen markerar lika mycket riten och ceremonin. Det känns på riktigt. En sådan ljus klädnad har man sällan och den blir ett minne för livet. Själv provar jag min dröm i siden ibland och svassar hemma och dricker te i den. Minns min dag med min älskade för 10 år sedan. En underbar frihet!

Att vara normkritisk är att förstå symbolens värde och ladda symboler med nytt och kontextuellt. Men självklart ska man granska ritens liturgi med kritiska ögon. Som betraktare tänker man sällan på kvinnans jungfrulighet idag. Men däremot, i feministens öga, kan det vara ett problem med den beslöjade kvinnan som avtäcks av sin far, liksom hon dessförinnan varit gömd från det offentliga, och nu given från man till man. Inte så jämställt 🧐.

Å andra sidan har jag varit med på bröllop där just faderns gång genom altargången med sin dotter vid sin sida haft sin plats. Inte ett öga torrt för alla förstod innebörden av den gesten. Apropå normkritik så kan man ibland behöva nagelfara sin egen fördom.

Normer är intressant, inte sant? Hur de skapas, hur de efterlevs och hur de slentrianmässigt kan användas – eller högts medvetet kan hanteras.

Myt 2: det är plågsamt med långa sittningar med många tal

Nej det är det verkligen inte. Går man på bröllop med sittning så VILL man skåla och lyssna på perspektiv på de äkta makarna. Man vill njuta av dagen och vältra sig i ord, hyllningar, kärleksförklaringar och varmt beskrivna tillkortakommanden. Man VILL få träsmak i rumpan eftersom det är värt det varje gång man sneglar mot de lyckliga tu som lyser. De kämpar med att vara i stunden och minnas kvällen. Då behöver man upprepa saker tänker jag och länge stanna kvar för att riktigt prägla minnet och känslan för dagen. Det är verkligen inte jobbigt med många talare och många tal.

Däremot är det jobbigt med för många långa tal eller likadana tal. Eller med obalans mellan parets olika vänner. Eller med föräldrar som liksom behöver älta lite eller någon som behöver ta upp något som inte riktigt har med paret att göra. Eller när det går för långt mellan talen så att tempot blir lite lågt. Allt detta löser sig med toastmasters som vet hur man styr och leder. Bröllopet jag var på igår gjorde det förstklassigt så klart. En av dem var ju toastis på mitt eget bröllop (kärlek Gabi!).

Myt 3: vigseln för inte vara för lång och inte för andlig

Joooooo! Jag ÄLSKAR när man får vara i stunden och riktigt gotta sig i känslorna och alla orden (igen). Även den borgliga ceremonin har det andliga med sig tycker jag som religionsvetare. Livsåskådningen finns ju där i riten, i musiken och i orden, även om man inte har en religiös inramning. Man gestaltar en förflyttning. Man visar en vilja. Man har hjärtat öppet och flätar band till nya enheter. Själva ceremonin kan inte med nuvarande ordning bli för lång – varken för den religiösa riten eller för den borgliga. Vi människor behöver våra riter och ritualer. På det sättet är vi obotligt religiösa om religiositet är att gestalta livet. (Religion kan då vara ett samlat verk av normer och idéer om hur vi gör det bäst). Så gör alltså även den sekulära riten.

Och även den korta akten kan vara otroligt härvarande och stark. En gång vigde jag ett par i deras vardagsrum, en tisdag i deras radhus på höjden efter jobbet. Vänner som var vittnen var där, en flaska bubbel stod på bordet och den vuxna sonen var beredd med kameran. Jag läste en dikt, läste igenom ordningen och lät de säga ja och växla ringar. Jag förklarade dem man och hustru. Vi skålade i champagne. Och allas tårar rann men glädjen var stor. De hade ju varit ett de här två i över 40 år. Men nu var han på väg bort pågrund av sjukdom. De ville därför försegla och kröna det liv de redan haft som en helhet med ett löfte. Det var helighet för mig.

Det är en av de vackraste och starkaste vigslar jag varit på. Vackert i sin alldaglighet. Stark i sitt allvar. Andlig, trots sin avsaknad av just religiös välsignelse. För kärleken och heligheten var där ordlöst.

Så lång är inte målet, men kan vara medlet. Andlig behöver inte vara religiös, även om det kan underlätta både språkdräkt och ges naturligt utlopp o ceremonin. Andligt kan också vara närvaron av livet. Vigselns JA är ju ändå huvudsaken som förtjänar sin omsorg och sin strålglans.

Så säg JA (ping alla som tvekar av mina vänner), låt det ta sin tid och låt oss fortsättningsvis också få träsmak i rumpor och få vältra oss i skålar, lyckönskningar och att underhållas av varandra! Så himla härligt.

💃🏼💃🏼💃🏼💃🏼Och glöm aldrig dansen 💃🏼💃🏼💃🏼💃🏼

En till lär sig gå och skattkammarens gyllene salar smyckas på nytt.

Den lilla kroppen excellerar i framfart med fyrhjulsdrift. Knän och händer i perfekt symmetri. Från A till Ö i rekordfart. Siktet ställs in på olika attraktiva, lagom åtråvärda ting som ligger här och där. Eller en öppen låda. Å dessa skattgömmor!

Precis här börjar det lilla paketet pröva nya dimensioner. Det på två ben. Uppställd och med kontroll. Överblick, inom räckhåll, perspektiv. Livet får helt andra möjligheter. Excellensen på alla fyra blir ordinärt och hon går återigen in i en tid av pröva och misslyckas. Upp igen. Lite till. Och en gång till.

Och så plötsligt så vinglar det lite mindre och steg för steg tas med armar rätt upp och en mun tjoande glad. Frihet!

Vi andra skrattar, omfamnar, jublar. Hennes motivation är på topp och hon vill bara visa mer och mer och mer.

Och mitt i steget så saknar jag den där lilla snabba blöjkroppen som för bara ett halvt år sedan plötsligt satt och som då lärde sig åla. Som veckor senare stod på alla fyra, lika förvånad som jag. En liten hand kramar hjärtat och det knyter sig lite i halsen.

Barndom handlar om detta, att lära sig gå och ha en jublande omgivning. Som förälder så blir man obönhörligen äldre. Man gläds åt framstegen och man önskar samtidigt att tiden kunde stanna och sparas i små, små askar.

Jag vårdar mina minnen. Spelar upp dem som små filmer i mitt inre. Smakar ofta på dockan med lugg och två pippilottor och sin stora prick och pärlande skratt. Min lilla treårings-Ebba, det klokaste barnet någonsin. Eller den ljuvliga och roliga hipp-hopparen som 10 år gammal ägnade massor med tankar till att klura på hur man bäst kunde beskriva vem man var genom vad man hade på sig. Den tioåringen lever i min 19 åring. Treåringens pärlande skratt ekar ibland i den mogna kvinnans lekfullhet.

Det är en av de barn vars minnen som jag vårdar ömt. Nu har de blivit ett par stycken, de där barnen som jag själv burit närmast hjärtat. Men de finns så många andra ljuvliga små människor som vuxit upp och tagit form i min närhet. Tacksamheten.

I jul ska jag njuta av Umas steg på parketten och fashineras av hennes envishet. En bebis målmedvetenhet är fantastiskt! Man undrar vart den tar vägen under åren. Vi har ju alla varit där. Möjligtvis är vi lika målinriktade när motivationen är rätt. Oavsett så ska jag ta in dessa stunder och lägga dem som dyrbara juveler i min egen inre skattkammare.

Giraffen och vargen post #metoo. Vi har en del att göra!

Jenny Strömstedt skrev en av #metoos viktigaste krönikor häromdagen. Den var viktig för den gick en stor del av halva folkviljan till mötes med öppna handflator. Krönikan var stiligt flätat med tydliga spår av metodik från non violent communication. (När ”giraffen” med sitt stora hjärtan lyssnar med reflektion och många perspektiv kan den möta den hotade ”vargen” osv (ursäkta 70-tals metodiken 😇).

Strömstedts krönika vill visa att den är läsbar för alla. Vilket är viktigt eftersom #metoo inte är en enkönad fråga. – Här ska ingen behöva känna sig hotad, kränkt eller ifrågasatt och på grund av det reagera med defensivt svar på tal. Ett stiligt försök att mota åsikter som ”metoo har gått för långt” eller ”det är en häxjakt”. Ja ni vet.

Men hennes text var också genial i sitt metaspråk, för vi gör ju så här hela tiden med våra manliga vänner och livsföljare – de som finns runt om oss. Tillåt mig generalisera: visst är det också så att artikeln är ett exempel på det vanligt förekommande sätt att presentera kritik och önskan om bättring med mild tydlighet, som sätter gränsen där den ska vara SAMTIDIGT som den bekräftar, stärker och förstår. Det sätt som vi kvinnor i vår tid blivit experter på när vi hanterar män framgångsrikt.

Lika viktig som Strömstedts krönika är för att öppna upp samtalet och se helheter av normer är det livsviktigt att ta till sig de jobbiga berättelserna som fortsätter att komma. Barnmorskan Jona Erling Knutssons krönika ”I gynstolen ser jag manssamhället” är ett vittnesbörd som får mig att undra om vi någonsin lämnat Aristoteles syn på män vs alla andra varelser. Orden ”och så ett stygn för pappa” är fruktansvärda. Skärp er! (Där kom den, mitt påförande av allmän skam. Sorry.)

Post #metoo kan ingen kränka en annan utan att det pratas om det. Det är bra. I bästa fall får det konsekvenser som känns. Det kommer bli mera vanligt med gränser.

Men jag undrar när resten av vår medberoende kultur runt mansegot ska rämna och förändras. – Och ta det på rätt sätt nu. Jag skrev ju ”mansego”. Jag ser det nämligen också i min egen uppfostran. Jag behandlar de känsliga pojksjälarna stundtals med silverhandskar och skojar gärna med en glimt av allvar om mina vita kränkta män under 130 centilong som flankar mig hemma. Ebba, hon har alltid fått skärpa sig och hjälpa till. ”Håll ihop dig” – det har jag lärt henne.

Så ta det rätt. För visst finns det en kultur bakom sexism kulturen som vi skulle behöva adressera? Ett beteende som normerar och ger handlingsutrymme för att bete sig – ja som ett as ibland rent av utan konsekvenser. När börjar det egentligen?

Sara Danius var lysande i ”min sanning” på svt sist. De resonerad där länge om #metoo och om att fått upp ögonen för gränserna som behövs. Sara själv beskrev hur en smekning över ena höften från en drucken man, feminist och allt, före revolutionen som vi kan kalla ”stoppminkropp”, hade gått förbi med att man som kvinna tar stegen därifrån, möjligtvis generad, i värsta fall skamsen. Efter revolutionen så säger vi unisont: ”vad gör du?!” Och så har vi krävt respekt för vår gräns.

Borrar man i det, dvs att ha en gräns, så har vi en del att göra. För gränser har med självkänsla att göra. Den får man av att få sätta ord på vad man tycker, vad man känner och vad man VILL. Viljan, det är mänsklighetens farligaste och mest vackra verktyg som kan skapa kärlek och förstörelse. Det är den vi behöver lära varandra och våra små att sätta ord på och lyssna till.

Min dotter som nu är stor borde ha fått trula lite mer. Min nuvarande bebisdotter behöver få respekteras i sin vilja över sina gränser. Hon ska få vråla ut sin ilska lika mycket som mina söner. De däremot ska få strama upp sig lite, och jag ska lägga mig vinn om att även deras empati ska vara fullfjädrat tränad när de lämnar boet. Så kan vi bidra i det lilla.

Men för att komma dit behöver vi ta det varsamt med varandra. Jag tror på de små stegen men de tydliga gränserna. Varligt och med omsorg ska vi förflytta balanspunkten i vår samhälle så att vi alla blir mer ok med vad som är ok. ”Stopp min kropp” har ju också ett underbart löfte om hur orden mellan oss kommer kunna flöda mellan klara viljor: – här är jag, här är min kropp, den VILL vara med din ❤️

Julig mammavrede fick utrymme. Det är svårt med orättvisan.

Uppfostrade min son hårt imorse. Så där juligt hårt. Tar i kontrollerad raseri och på impuls ner hans julkalender med små paket och sa att om man sitter här och gråter över Pokémon korten som du hade alla av och säger att du tycker kalendern är dålig – ja då åker den ut! Och så förflyttades kalendern till ett annat rum.

Medan jag med starka steg tog kalenderpåsar bort från köket for han ut och sa att han aldrig mer vill vara med mig. Han for ut i kylan och satte sig på farstukvisten. Varsamt togs han in av en ömmande far som tassade runt drakhonan för att inte bli bränd.

En vrålandes åttaåring protesterade än mer. Han ville inte se mig mer. Och jag svarade med full kraft. – Du ska vara med mig resten av ditt liv! Du kommer inte undan uppfostran, fortsatte jag med tordönstämma och blixtrande ögon. -Det har tagit tid, pengar och omtanke att få ihop det där (jag pekar dramatiskt på den nu tomma fönsterbrädan bredvid hans brors rad som är full med små påsar) ….

Och så kommer det.

– Du kommer få tillbaka dina klappar. Var enda en ska jag sätta tillbaka. Och du ska se på dem och vara tacksam. Nu ska du titta på den tomma raden och tänka på alla barn som inte får en enda! För jag vägrar ha barn som inte förstår att uppskatta det som de har.

Japp. Jag drog den. Tystnaden efter detta modersvrål var kompakt. Sonen snyftade i soffan. Lugn nu i alla fall. Bebisen på min arm var också tyst. Min hals värkte. Fan.

– Å vad skönt. Nu blev det lugnt igen, så att man kan tänka, sa femåringen efter en stund. Själv hade jag både rättfärdigat mitt rättfärdighetsutfall för mig själv och ångrat det dubbelt. Omfamnade en villig pojkkropp i soffan. Struntade i klockan som gick. Kysste hans hår och sa förlåt för de starka orden. – Jag såg att du blev rädd och tycker det var jobbigt, viskade jag och jag kände hur hans hand kramade min arm.

Fy vad det är maxat hårt att fira jul och uppfostra barn i en värld där de har allt. Det är grymt att lägga världens orättvisa på små axlar och låta de stanna där. Men det är också grymt att låta bli att få dem att nosa på den.

Som tur är har jag en makalöst stabil son. Han far ut med så som det känns och sedan är vi ok. Vi gick tillsammans till skolan och pratade lite grann om det som hänt. Han pratade om alla barn från krig som kommer hit för att de också vill ha julklappar. Hur deras föräldrar äntligen kan få lön, för det är dyrt att ha familj. En liten glimt av Karl Bertil och jag vet att många hjärtan smälter.

Själv har jag en riktigt låg känsla i kroppen och hoppas den går över. En rask promenad, reflektion så här på pendeln, och så tar man sig i kragen och lyfter. Nu gör vi tjänst för stadens bästa några timmar till. Sedan ska jag njuta av kvällen.

Min niopunktslista och tankar om självinsikt för ledarskap

Det är skillnad på chef och ledarskap. Det är det många som vill påstå och nog är det sant. Det första är yrkesskicklighet, befogenhet och uppdrag. Det andra är relation och förtroende. Kombinerat behövs de i chefen och även i den formellt utsedda ledaren. I den informella ledaren behövs bara ledarskapet. Den personen får inte sällan också chefskap eller ledaruppdrag. För de har den där kvaliteten av att man vill följa hen. Den duktige rättrådige medarbetaren blir dock inte alltid chef, även om just hens skickligheten är precis vad man nog behöver. Oavsett vem som blir utsedd så har man det viktigaste verktyget för ledarskap väldigt nära. 

Att utvecklas som ledare och chef är oavsett position (anställd eller förtroendeuppdrag) det viktigaste uppdraget som ledare. Men hur kan det vara det? Varför är utveckling på ett personligt plan nödvändig? Är det inte organisationens leverans och resultat som räknas?

Jag vill mena att livet är en resa och ingen är perfekt. Allt kan alltid bli bättre. Man gör misstag trots bästa intentioner. Man tror på en noga genomtänkt lösning, men omständigheter som var dolda ställer allt på ända. Att lära av sina erfarenheter gör att man nästa gång kan se lite mer runt hörnet och förekomma sina egna reaktioner och val. Om man lär av sina erfarenheter. 

En klok ledare gör det och fördjupar sin kännedom om möten och människor. En skicklig chef vässar sin yrkeskunskap och bygger ut sina möjliga handlingsmönster. En människa, hen bakom uppdraget, får insikter, förlåter sig själv och djupnar i sin persons resonanslåda. 

Den lådan är ledarens och chefens gemensamma guldask. En skattgömma som ska inventeras och användas rikligt. Den resonans som man där hör är ekon av erfarenheter av mänskliga möten och reaktioner. Lägger vi örat mot vårt inre och förstår och hör vad som händer med oss själva så hör vi snart tydligare var andra är i fråga om affekt, tankar, insikter, hinder och erfarenheter. 

För det är för alla dem man jobbar. För de andra som man har i sitt team eller möter i sin roll. Alla dem som ska utföra uppdrag som någon annan bestämt, som hakar upp sig, som gör fel, som råkar ut för olyckliga omständigheter eller som behöver hantera att en budget tog slut. Alla de som ska axla ett förtroende att utförda något för någon annan och bevisa att man ändå var rätt val. 

Om man som hens ledare eller chef känner sig själv så har man de bästa möjligheterna att skapa förutsättningar för andra. För visst handlar allt om vår sköra mänsklighet, vår status inför varandra och vår möjlighet att fatta mod att göra något nytt eller sådant som skrämmer en aning. 

Min bästa chef- och ledarskola är mitt eget inre. Tillsammans med kunskap från andras erfarenheter som jag nyfiket tar till mig så bygger jag mig kompetent som beslutsfattare och stödjare. Alla andra insikter och kunskaper är verktyg för att få möjlighet att manifestera och prestera själva chef eller ledarskapet. Men utan min egen trygga punkt och självkännedom skulle jag vara otrygg att luta sig på. Det vet jag av egen erfarenhet. Av mig själv och av chefer som jag har haft. 

Känn dig själv! Den devisen är lejdaren nummer ett. Därför:

  • Håll fokus på uppdraget. Repetera och kommunicera. Det gör dig och andra trygg när det blåser
  • ta tid till att reflektera
  • Vårda dina relationer. Ta tid att fundera på dem
  • Tänk på att du ger och tar status med din blotta närvaro 
  • Bestäm vem du vill vara för andra och agera utifrån det. 
  • Sökfeedback och ge positiv sådan så ofta du kan. Det är bra för hjärtat
  • Får du ångest? Klump i magen? Orostankar? Ältar du? Stanna upp och lyssna och prata med någon annan. Ångest är nycklar som låses upp tillsammans med andra. 
  • Le och skratta i ditt ledarskapsuppdrag. Det ska vara roligt att vara bland människor. 
  • Älska dig själv. Den relationen bär alla andra relationer du har. Vårda den. 

Barnet somnar under mina fingertoppar och tacksamheten blir religiös

Tacksamheten kommer som en smekande rofylld kraft från magen som mättar alla sinnen. Andetagen blir lugna. Musklerna runt ögonen slappnar av. Käken lättar. Tungan mot gommen. Armarna vilar och fylls av värme. Ögonen ser något man älskar. Tanken smeker över minnen som fyller mig med ro. Just nu över barnet som precis somnat själv i sin säng, med lite stöd från mammas händer. Fylls på av samtalet vid köksbordet som dröjer sig kvar i kroppen. Av de tysta sorlen i rummen och utanför fönstret som betyder att allt är bra.

Jag lyfter ögat mot himmelen
och knäpper hop mina händer.
Du käre gud, som är barnens vän,
till dig min tanke jag vänder.

Psalmen som tackar är en av de finaste skatterna som finns i sångtraditionerna. Eller som Arja skulle uttryckt det: Jag vill tacka livet, som gett mig så mycket. En av de finaste sånger jag vet. Uttrycker samma sak för mig. Livet, Gud, Skapelsen – man kan kalla det så mycket, men det döljer en relation till något som man vill uttrycka sitt tack till. Vad det är får för mig gärna vara dunkelt.

Psalmen är en sång med över hundra år i bagaget. Den har ändrat sig i takt med tiden, och skulle egentligen må bra av ytterligare revidering. I dag provoceras vi av den bokstavliga tanken på att det finns en personlighet i en himmel. Då, när orden skrevs, var det en positiv bild som gav mycket. Inte var man mer bokstavlig då. Men ni vet hur det är. Tider och språk förändras.

Himmelen är ett uttryck för allt som är runt omkring oss, bakom och framför oss. en rymd eller sfär som omsluter. Våra minnen, drömmar, hopp och längtan. Sånt som ger oss kraft. Om gud är livskraft, kärlek och skapelsevilja så är det inte konstigt att den finns i våra minnen, drömmar och i vår längtan.

Att ha sin tro, sin gud, kär ger så mycket. Det är en skatt man har som är personlig. Den går inte att överlåta. Den är bara min. Man håller den kär för att den är en kraft, en brunn att ösa ur. Den hjälper tanken på rätt bana. Den tolkar känslan och för fötterna framåt. Den sätter in saker i en kontext och berättar något om nu, då och sedan. Man märker snart att den försätter berg, eftersom den är en tro. Att ge den ett namn faller sig så naturligt. Att kunna prata med någon om den blir en längtan. Att vara bredvid en annan som tror och tillsammans uttrycka sin tacksamhet blir en kraftfull upplevelse. Och se – kyrkan är född. Där två eller fler samlas finns jag mitt ibland er, sa Jesus på sitt mystiska och kryptiska sätt. Min tanke förenklar det och menar att när vi delar tacksamhet och uttrycker det tillsammans så får vi massor tillbaka från det som kallas kärlek, gemenskap och frid. Från det som kan kallas gud.

Jag är så glad att få tacka dig,
och gärna vill jag det göra.
Jag vet det visst, att du ser på mig,
och vad jag ber vill du höra.

Tacksamhetspsalmen skrevs av Johan Ludvig Runeberg, som föddes 1804. Han är bland annat författaren bakom Finlands nationalsång. Han är far till åtta barn. Han förlorade två av dem under barnåren. Han visste nog var tacksamhet var. Och mycket om sorg.

Hans egen mor sjöng mycket och var känd för sitt goda humör. Hans far stod för uppfostran och var mer sträng. Han levde inte i ett rikt hem, utan de hade det knapert. Som åttaåring kom han till Stockholm och fick hos sin farbror gå i skola. När farbrodern dog fick han komma tillbaka till sitt torftigare hem i Vasa i Finland. Med hjälp av familjens vänner kunde han tillslut återuppta sina studier i Vasa Trivialskola. Johan hade redan som barn mycket tack i sig. Jag tänker att han som vuxen var fast besluten om att få lov att ge tillbaka.

Inte minst bevisade han det när han sedan pluggade vidare.Det tog lite längre tid för honom att bli klar eftersom han ägnade stor del av sin tid åt att hjälpa andra studenter. Åbo brann ner strax efter att han blev klar och han flyttade till Helsingfors. Han blev en akademiker, en diktare och en författare för hela Finland. Han skrev ett stort verk om kärlek och romans. Han dog stillsamt efter ett par års sjukdom efter ett slaganfall. Johan Ludvig tackade livet.

I hans teologi och tro finns tanken på att någon lyssnar på honom. Det ger hopp och kraft. Jag kan känna igen det även om mina ord skulle varit annorlunda idag som den produkt av min tid som jag är. Jag blir berörd av Johans liv och hans tacksamhetslov i sin psalm får vemodets och glädjens stråkar att ljuda i harmoni med varandra.

Tack för allt gott du mig ständigt ger
att känna, älska och äga.
Tack, gode Fader, för mycket mer
än jag kan nämna och säga.

Tack för allt. Tack för livet. Tack för det jag har runt omkring mig. Tack för tryggheten att vakna, äta och leva utan att bekymra mig. Tack för friska barn. Tack för kärleken jag får ge. Och all jag får ta emot.

Att få rikta det till ett ursprung för mänskligheten är en mystik. Att kalla det för Fader faller inte för mig naturligt. Att kalla det för moder hjälper ibland, men framför allt så förstår jag bilden. Jag har egentligen inget bättre förslag. Att rikta sig till det som fanns före mig och till turligheten i ens eget liv, och på det sättet visa att jag förstår att det inte är något annat än tacksamhet som är det rätta svaret på allt det som just jag har fått. Att ha föds i vårt land, under de omständigheter som är mitt liv, det är värt att tacka något eller någon annan för än mig själv. Känslan är att det finns så mycket mer att utsäga sitt tack till. Ett liv i tacksamhet blir mitt svar. Oändlig nåd.

Runebergs sista vers på den vackra psalmen knyter ihop sången men öppnar upp rymderna. Mystiken träder in. Poesin tar sin rätta plats. Religiösa texter är poetiska, eftersom de sträcker sig bortom det fullt fattbara och försöker greppa något gott som glider ur handen likt en väldoftande mjukgörande tvål.

Så skydda mig med din starka hand,
o Fader god utan like,
och låt mig växa för livets land,
som är ditt himmelska rike.

Att växa för livets land. För Johan är just det himmelens rike. Ibland säger man att himmelriket, där drömmar blir verklighet, där längtan blir nådd och hoppet segrat, att det riket finns mitt ibland människorna. Det är det rike som vi skapar när godhet, fred och kärlek få råda oss emellan. Det är livets land.

Det är ingen självklarhet att förbli i det landet men varje dag erbjuds man i livet självt att växa för det. Utveckling och lärdom i varje stund. Det är en längtan i sig själv att utifrån den tacksamhet man känner för det liv man har få växa för ett liv i ett land som är bortom nationsgränser men inom mänskliga omfattande alla själar.

Drömmen om skydd är drömmen om livet utan rädsla. I känslan av tacksamhet finns ingen rädsla. När mina händer kupar sig om Umas lilla huvud och hela min kropp sjunger tacksamhetens lov så finns ingen rädsla. Bara rädslan att förlora den.

Jag vill vara där, i den känslan av tack, varje dag. I den tanken, i den handlingen. Ett liv i tacksamhet är ett liv i en vacker skuld som jag ivrigt vill betala tillbaka.

Men rädsla är likafullt en ingrediens hos tacksamheten. Utan drömmen om skydd visste vi inte vad tacksamhet var. Utan att ha blivit bestulen på något skulle vi inte uppskatta tryggheten och att ha det vi har. Man önskar dock en försäkran om att tryggheten alltid kommer. Är det detta Johan försöker fånga i sin strof om Faders skyddande hand? Kanske hade Buddha just en befriande tanke här. Genom att göra sig fri från att ha kommer den mest rena upplevelsen av frihet. Även han bevisar den poetiska kraften i det religiösa sammanhanget. Livet enligt poemet är trons och hoppets språkdräkt.

Om psalmen på Wikipedia

Väderbomber, skam och good enough. Den tuffa sidan av föräldraskap. 

– Du, jag älskar också de där sidorna hos dig, sa jag. Då brast det för maken och utanför susade Normandie förbi. Han som en stund innan fått ett utbrott på minsta pojken som somnat med en öppen drickyoghurt i hyrbilen som under ett par timmar i lagom dosering gött sätet. 

Han var ju inte stolt över sitt trötta pappabeteende. Ont i huvudet hade han också. Kaffet i Frankrike är så svagt! Nog var han mest störd över att ha ett beroende på den punkten. 
Men tillbaka till den där skammen över hur man är mot de minsta. Det är så lätt att vilja undvika att tala om det. När vi som stora mörka moln har tagit upp hela horisonten av deras livsupplevelse. Och hur man önskar både ord osagda och handlingar ogjorda men som i stunden var det enda man hade. Ord som var för hårda eller för höga. Handlingar som var för bryska eller stora. Att vara stor är också jobbigt. Att vara någons barndoms kuliss liksom. 
Det är då, i de stunder av åska, som man önskar att det fanns väderbomber mot dåligt humörsmoln. Att den bomben sprängt söder åskan strax innan den ska till att briserat över litens värld. Fasen vad tungt det är med humör ibland. Det hjälper inte att tänka på good enough. 

Smärtan lättar när vi får känna kärlek från någon trots allt och även därför att. Stenen blev en duva som flög sin kos. Man minns fläkten från vingarna när den lättade. 

Jag är själv en sådan förälder som brusar upp. Jag har ögon som blixtrar. Våra barn har därför att hantera två väderlekar. Senast för en stund sedan tog jag trappan i två kliv efter barnen som ytterligare en gång skrikit i trapphallen, trots påminnelse och bön om lugn. Deras stök, som fick mig på fötter, kunde med lätthet väcka Uma som behövde sin sömn i rummet intill. En förklaring, ja visst, men ingen ursäkt för att gapa tillbaka. 
Två kliv och torndönstämma. Så blev det. Orkade liksom inte hejda mig innan. Ville kanske visa gräns. Jag såg hur de något hukade sig och sökte skydd i underslafen när jag for in. – Fasen att det ska behövs vara så, han jag tänka. – Man får inte skrämma barn, påminde jag mig själv och mjuknade av bara skammen. – Se, se, se, gapade inom mig. Se, hur de reagerar, hur de känner.  Jag blundade. Samlade mig. Mötte blicken och blev mild. 
Det där sista är min väderbomb. Att se alltså. Har alltid varit min räddning, även om det kan vara plågsamt. Minns ju själv orättvisan. Ensamheten och rädslan. Gapandet från stora enorma vuxna. Mammas skarpa röst. Osäkerheten som kom över självkänslan. Om hon bara sett. 
Men om man inte har den där bomben att tillgå behöver man få vila en stund i varandras förlåtelse och kärlek. Inte hos barnen, de behöver ju sin egen tröst, utan hos någon annan, sin andre, någon som håller en kär. 

Ja, det låter typ heligt, men jag menar det faktiskt. Det är sanslöst vackert att få vila i någons upprättande kärlek. Det funkar också för att rensa luft och för att skapa trygghet. Den vuxnes skam behöver också få pysa och omvandlas. Gå från slam till sommarvarmt duggregn. 

För skam, det är inte en skön känsla och svår att bli av med utan en annans blick och omsorg. Den andre, det är kanske du, till fler än du tror. Vi måste bara våga tala om det. Kanske är det därför vi hulkar till så lätt när någon omfamnar oss mitt i skönheten. 
Skam är inte vackert. Att dela den känslan är så förbannat naket. Att dela den så här är att glänta en aning på något privat. För visst önskar vi att ingen visste eller ens anande att också jag kan tappa fattningen. Fast ändå vet vi att vi alla gör det. 

Vi skäms också kulturellt över att ryta till våra barn. Känslan är ju nyckeln här. Den är inte rationell, den är ju en emotion och bottnar i en värdering. En god värdering tycker jag. Man ska inte skrämma barn med höga röster och ilska som de inte förstår. Den får man se till att göra begriplig. 
Att älska någon ”därför att” det är att gilla någons hela jag och handlingsmönster, att få vara good enough. Jag vet att Pers väderstorm ibland kan vara hård och onödig (liksom min). Men hans sätt att möta varje storm med ansvar och förlåt är så stor. En viktig anledning till att älska någon trots och därför att. Jag beundrar det. Jag trot också det bidrar till att vi har barn med god empati och som sätter ord på känslan. För vi pratar mycket om det som händer. Det är det finaste som finns. 

Tillbaka i bilen där pappan brast en stund och lät känslan komma över sig. Ledsen för att han gjort lillen ledsen och rörd över att trots det vara älskad. Bilen susar fram i 130 genom Europa. Vi flätar händerna. Då hörs en förnumstig sjuåring i baksätet med öron som paraboler. 

– Pappa, det är bättre om du tänker på något annat än att du tänker på att du känner dig dålig. Man mår bättre då. 
Klokast i världen är de små. Inte konstigt att de är vägen till himmelriket. 

Älska, glömma och förlåta

Nä, det har inte alltid varit bra. Det har faktiskt varit skitjobbigt ibland. Att vara i en relation är resa från jag till du och tillbaka igen. Det är som en tillväxtkurva för barn med tillfälliga pucklar, men som alltid ska gå fram och upp. Gör de inte det så får man undersöka saken närmare. Ta hjälp om det behövs, men framför allt börja i den nyktra synen och förväntan på sig själv, den andre och varandra. 

Lättare sagt än gjort faktiskt. Själva tillnyktringen är inte sällan den tuffaste delen. Vad är jag i allt detta? Vad är min partners och inte mitt att ta ansvar för? Vad beror på oss i förening? Tre helt olika perspektiv som man behöver försöka se klart. Jag menar att det är alltid det som är det svåra -klarsyntheten, eftersom vi förskönar, fördunklar och projicerar med samma vana som vi ytterligare låter en dag passera utan att röra på oss. Fast vi vet att vi mår bra av det. Men latmasken råder ju på grund av att det är jobbigt med ansträngda muskler och oskönt att svettas för den otränade. Det gör ju lite ont också. 

Så är det med vår sociala utveckling och sociala smärta också. Vi behöver känns att det är värt ansträngningen att tänka och känna efter. Vi behöver få belöning när vi ändrar oss. Vi behöver också höra först att vi duger och har ett värde. För om det inte känns så sätter i alla fall jag upp alla mina försvar. Social smärta är inget man bjuder på till vardags. Men i det trygga rum som en kärleksfull relation ska vara så är jag villig att pröva och låta valv efter valv, lager efter lager, visa sig och ge nya och härligt utvecklande svar på livets fantastiska gåta. Precis som med träning är en go relation en färskvara och helt beroende av dig själv och din egen insats. 

Jag är snart 40 år och har varit mamma i 19. Har fyra barn vars uppfostran förändrats över tid och med mig. Jag har korta och lite längre relationer bakom mig som slutat i svek från mig eller svek från andra. Jag har vänskapsrelationer jag förlorat på grund av mina egna rädslor och tillkortakommanden. Jag har vänner som blivit min trygga bas tack vare  tillit och mod att våga växa tillsammans. Jag har blivit lämnad, bedragen. Jag har lämnat och nog också bedragit. Vissa saker skäms jag så mycket för att jag knappt kan orka med att känna till det. Jag har blivi vald och jag har valt min kärlek. Allt detta är min rikedom om jag väljer att se det som skatter att vårda och lära mig av. 

Jag lever idag i en 13 år gammal parrelation som från dag ett varit en slipning. Han har min största beundran för att han visat vad ödmjukhet på riktigt är. Det är tillit. Och tillit är mod när det stormar och oförblindad tro på det som är vårt. Han brukar säga att det handlar om att ha bestämt sig. Han kanske har rätt. 

Nä, det har inte alltid varit bra, men jag är idag en kapabel kapten på min egen skuta och den seglar stabilt, byggd av virke och tross från alla mina tidigare skeppsslag. Jag har byggt min tillit och styrka på vrakdelar och vunna regattor. Kapseglat mot mina egna inre demoner. Har min bästa vän i skutan bredvid min.  Jag har av min och vår gemensamma erfarenhet lärt mig att navigera stormiga hav och knäckt livets viktigaste gåta: älska, glömma och förlåta. Och det börjar med dig själv. 

När två blev ett när de blev sex. En berättelse som när Uma kom till världen.

– Du ska ta bort masken nu.

Det är min man Pers röst och han hade precis klivit in i rollen som min eviga klippa. Jag vet just där och då att jag under dessa timmar fått en ny relation i mitt liv. Inte till vår snart förlösta bebis, utan till honom, trots att vi levt tillsammans i 12 år . Han som bevisar sig genom varje värk, att han står bredvid. Han som visar att vi gör det här tillsammans, trots den otacksamma och smått omöjliga roll att stå vid sidan av en först gravid och sedan förlösande kvinna. Under det senaste halvåret har han stått pall för en trött och sliten fyrbarnsmamma som startade vintern med amningsutmaningar och gråtmildhet. Han fick fortsätta att bära mycket och min klippa förblev han. Min fjärde förlossningsberättelse är ett tack till honom. Jag är så tacksam för hur sann kärlek känns. Ni vet, när man på riktigt backar varandra. Idag är det på dagen 6 månader sedan hon kom och min och Pers relation fick en ny smak. 17 juli 2017. Vi minns januarinatten som om den var igår.

Vi har många år tillsammans bakom oss. Under dessa år har det hänt massor i våra personliga liv, på jobbet, i det ideella politikerslitet och i familjelivet. Vi har lyckats och förlorat, vi har sörjt närstående, vi har deppat, vi har skördat framgångar och varit utanför. Vi har vuxit från 25 till snart 40. Vi har skaffat oss fyra barn och en hund.

Alla dessa år av slipning har givetvis gagnat oss till den punkt som vi befann oss på den 17 januari 2017, där i förlossningssal 3 på Huddinge sjukhus med lustgasmasken i handen redo att möta varje steg närmare mötet med vår bebis. Vi hade fått barn två gånger ihop tidigare. Men det var något som var radikalt annorlunda den här sista gången. Vi födde nämligen barn tillsammans. Det var nytt för oss. Det förändrade vår relation i grunden och gjorde den ny. Vi grävde den dagen en ny brunn att ösa ur, rätt in i maskineriet som är vår relation.

Det som jag beskriver är väl den möjligheten som erbjuds relationen i utsatta stunder. En förlossning är givetvis extrem i sin livsavgörande intensitet men det finns också andra stunder av utsatthet, i det lilla, där vi kan visa den formen av kärlek som det innebär att vara nära och delta med full support och delaktighet.

Att göra förlossningen tillsammans innebar för mig att gå emot min instinkt om att sluta mig helt och hållet inåt och istället ge rum för deltagande. Jag ville kommunicera vad som hände inom mig men också kunna sätta ord på känslan i stunden, i alla fall ge det en chans. För Per handlade det om att ta plats i en annan persons utsatthet och med självklarhet delta, utan att behöva fråga om när och hur. Vi klarade det och nyckeln var att formulera för sig själv och varandra våra behov, svårigheter och önskningar. En lärdom som var fantastisk och som vi nu bär med oss som en ny karta för livet.

Ett av tricken den här gången var också att vi hade förberett oss noga. Vi hade underkänt våra två tidigare förlossningar utifrån kommunikations- och deltagandefaktorer. Ungarna föddes friska och förlossningarna genomfördes utan större medicinska komplikationer – men vi – jag specifikt – har inte mått så bra psykiskt av dem. Jag har under förlossningarna upplevt ensamhet och vid några tillfällen upplevt panik, rädsla och skräck som stannat kvar länge efter att vi lämnat BB. De upplevelserna har jag sedan kapslat in och låtit påverka mig och vårt liv som en pyspunka. Rubens förlossning 2012 har jag till och med fått reda ut tillsammans med en psykolog. (Det var väldigt bra och rekommenderas för alla som sitter fast i ett förlossningstrauma – stort eller litet – som påverkar livet som mamma och maka).

– Nu ska ni byta plats, säger kursledaren tillika dolan. – Låt er partner sätta sig på stolen och försöka slappna av så mycket som möjligt. Ni som är gravida ska massera och säga ordet ”tung”.

Vi förberedde oss inför Umas födsel genom att gå kursen ”Att föda utan rädsla”. Kursen bygger på en bok med samma namn och gav oss ovärderliga verktyg och förståelse för förlossningssituationen. Vi fick språk och former att använda inför och under födseln. Vi kunde öva. Och vi skrattade en hel del. Per är en expert på att slappna av och vara tung. Han var helt inne i övningarna och gav mig massor med självförtroende att själv fejka en värk och stå och vaja över en stol tillsammans med ett dussintal andra par i en våning vid Götgatspuckeln i Stockholm.

Det var mysigt, trots det genanta ljudandet och fejkade vaggandet. Vi fick en bild av vad vi kunde förvänta oss av varandra, så långt som det nu går att förbereda sig inför vad som komma skall.

När väl dagen kom så var det som att vi tog varandra själsligen i handen och hoppade. Vi var taggade och förväntansfulla. Vi hade våra roller klara, så som vi önskade att det skulle fungera. 12 timmar innan hon kom släppte vi handbromsen och gav oss iväg på vår sista förlossningsresa. Denna gång blev vi inte bara föräldrar på nytt utan ett oslagbart team och nykära på kuppen.

För er som liksom jag gillar att frossa i förlossningsberättelser så följer nedan hur det gick till när vackra glada underbara Uma Sally Lena kom till världen. Hon som då hette Sigrid och var mycket efterlängtad.

————————

Söndag 15 januari.

Det känns att något är på gång i kroppen. Slemproppen går tidigt på förmiddagen och det finns något som kallas en teckenblödning. Vi fikar med blivande farmor och farfar. Faster Sofia är också där och fotograferar magen. Jag strök handen extra mycket över magen den dagen. Ville insupa varje minut. Snart skulle vi lämna varandra och någon annan skulle framträda och ta plats i våra liv. Förväntan dallrade i luften. Jag kunde inte vänta tills det blev kväll så också denna dag gick till ända.

IMG_3361-1

Måndag 16 januari.

Redan på morgonen känns de första molande småvärkarna. Knappt kännbara. Mer av slempropp och teckenblödning. Per åker till jobbet och jag åker till min kompis i Nacka. Hela dagen klappar jag på magen. Älskade den här magen. Tar adjö av att ha svårt att sitta. Säger hej då till metallsmak i munnen. Kommer inte sakna svårigheten att ta på sig skor. Längtar efter klipp i stegen. Älskade mage. Trots allt saknad redan.

Eftermiddag. Jag hämtar barnen på skolan och förskolan. Innan Per kommer hem vilar jag på soffan medan de bygger en koja runt mig. Vid ett tillfälle försöker de flytta soffan som jag ligger på och jag blir arg på dem eftersom jag ligger och mörkar mina värkar. Onödigt och alltför lättretlig för att ignorera det som ett tecken. Händelsen får mig att bli både nervös och förväntansfull. Vi är 5 dagar efter beräknad förlossningsdag och jag börjar ändå tro att det kan vara dags. Vill dock inte hoppas för mycket – pojkarna gick vardera 14 dagar över. Per kommer hem och jag tar ett bad. Värkarna stannar av något och jag börjar vackla i min förhoppning om att bebisen är på väg.

Kväll. Värkarna är tillbaka, om än lågmälda. Nu vet jag att förlossningen troligtvis kommer vara igång nästa dag, frågan är bara om vi behöver barnvakt redan under natten. Vi resonerar om hur vi ska göra med ungarna. Vid niotiden åker Per ändå in med barnen till farmor och farfar. De ska få sova där. Om det behövs så även nästa natt. Vi tar det säkra före det osäkra. Det är Pers beslutsamhet som lett oss till det beslutet. Jag var super velig, lättirriterad och väldigt glad att han tog hand om allt runt pojkarna.

Jag går själv genom huset. Jag och magen. Står i ljuset av kylskåpet och tar för mig. Kylan mot magen. Laddar inför arbetet framför mig. Värkar kommer. Herregud, det är snart dags. Lugn och tung. Trygg och positiv. Jag ska klara det här som det anstår en grand finale.

När Per kommer tillbaka, efter att också ha rastat hunden, gör vi iordning huset eftersom vi beställt städning dagen efter. Vilken tajming – skönt att komma hem till ett rent hem resonerar vi. Skönt också att greja eftersom min upprymdhet över värkarna fått adrenalinet att pumpa. Strax innan 23 har vi somnat som i en tyst överenskommelse att sömn är vår bästa strategi inför jobbet som ska göras.

Midnatt. 2350 vaknar jag av den första värken. Jag går upp, dricker vatten, hämtar telefonen och börjar klocka. Alldeles för pigg för att somna om. Nyfiken, exalterad och glad. Bra känslor. Sömnstrategin känns långt borta, men jag tänker att det är bra att i alla fall en av oss sover.

Jag klockar och det är två värkar under en tiominutersperiod. Jag skriver ett blogginlägg om det, och ringer förlossningen för att förvarna om vår ankomst. Eftersom jag har en immunbrist behöver de i god tid förbereda blod till en eventuell transfusion. De säger att det just då finns plats på Huddinge och att vi är välkomna när det närmar sig.

17 januari. 

Vargtimmarna 00-02. Per sover och jag klockar värkar. Jag är mestadels vaken. Det är spännande och förväntansfullt. Det känns helt rätt att göra detta själv. Dessa första värkar med något mera tryck i, men ändå helt hanterbara, är en bra stund för mental förberedelse inför det som ska komma.

0230. Nu är det tre värkar under loppet av tio minuter ungefär. De håller i i ca 90 sekunder. De är mer och mer regelbundna. Jag vet att det börjar bli dags. Jag väcker Per, som yrvaket går upp. – NU älskling. Jag tror vi behöver åka till förlossningen, säger jag. Det är en lycka för oss, för vi har inte tidigare fått åka med värkar till förlossningen. Vi är euforiska och glada. Det är spännande. Innan vi åker ringer jag förlossningen igen. Vi är välkomna till Karolinska sjukhuset i Huddinge.

0330. Vi åker mot sjukhuset. Det är bara vi och natten. Det är snö och stjärnklart. Vid Ågestavägen får vi sällskap av en väntande polisbil. Vi fnissar åt att vi nog ansågs vara potentiella fartdårar. Om de bara visste.

Jag fryser när vi parkerar bilen. Det är råkallt och tyst av natt. På förlossningen tas vi emot och vi kopplas upp på ett CTG. Jag ligger på en blå och obekväm brist i 40 minuter och har svårt att hitta en bra ställning. Jag inser hur trött jag är och ångrar att jag varit vaken så länge. Hur ska jag orka det här? Jag försöker slumra, men det går inte. Jag fryser och jag är glad över min midnattsblå julklappsponcho som jag har med mig.

Allt ser bra ut på CTG och man konstaterar att jag är öppen 4 cm med regelbundna värkar och att vi kan komma in.

Klockan 04 stiger vi in i förlossningsrum 3 och barnmorska och undersköterska presenterar sig och rummet för oss. Jag är glad, upprymd, trött, spänd och har overklighetskänslor. Är vi redan här?

Vi pratar igenom smärtlindring och vi får in saft och smörgåsar. Det var gott att få lite i sig. Jag inser att jag är dundertrött och är orolig för att inte ha kraft och ork nog. Har vid det här laget varit vaken alltför länge.

Morgontimmarna. 05 till 07 sover vi omlott mellan värkarna. Det är helt fantastiska timmar. Vi lyckas med konststycket att var i någon slags dvala med full återhämtning och kraftsamling. Per klockar värkar något så när och jag tar oss igenom dem med markering för start och slut. Vi andas. Jag sitter ömsom upp i skräddarställning ömsom halvligger på britsen. Allt är så lugnt, fokuserat och stilla. Det är mörkt i rummet så när som på en sänglampa. Det är skönt att ta igen sig och det känns så rätt.

Någon kommer in i vår mysgrotta och tittar till oss. CTG tas emellan åt. Tappen undersöks. Det förbereds för prover som ska tas på bebisen för forskningsprogrammet som vi deltar i (Prevent ad-all). Vi har glömt lappen hemma så det är lite efterforskningsarbete. Mellan alla dessa små avstämningar så sover vi. Det är ett behagligt och koncentrerat lugn.

07 och skiftbyte. Barnmorskan Diana kommer med sin undersköterska Marie. Vi introduceras till Tensapparaten och det konstateras att vi är öppna 7 cm. Det är mycket bra och fint tempo! Jag räknar på det och gissar att bebisen är här vid 1130. 1 cm per timme tänker jag. Jag börjar må illa och kräks ett par gånger. Tensapparaten fungerar inte riktigt som vi önskar men min koncentration i värkarna är superbra. Jag lyckas hålla mig lugn, trygg, tung och fokuserad. Barnmorskan är väldigt nöjd.

08. Det har blivit dags att förbereda rummet för bebisen. Allt ställs prydligt och noga i ordning. Vi ska alla ställa om från mödravård till barnavård. Jag går på toaletten och därefter vill jag använda lustgasen. Värkarna börjar kännas ordentligt nu. En medicinboll plockas fram och jag sätter mig på den och hänger med armarna på sängen som vi höjt upp till axelnivå för mig. Per är bakom eller vid sidan av mig hela tiden, sittandes på golvet, och klappar mig, stryker och pratar. Han är cool lugn. Det är nu vårt samarbete fördjupar vår relation.

Värkarna tar i och jag hänger över sängkanten på långsidan. Jag lägger en kudde under mina armar och försöker vara tung på bollen. – Nu ger jag de där centrimetrarna en match, tänker jag och tar varje värk som ett steg framåt. Jag känner hur de kommer någonstans i höft och rygg. Jag ger Per något slags tecken och drar masken åt mig. Jag andas in djupt och allt annat snurrar och klingar av runt omkring mig. In i lustgasens töcken. Värken är stark men känns långt borta. Hörseln är märkligt ihålig och samtidigt stark som svag. Lustgas är verkligen en rolig och märklig gas.

Per sitter bredvid mig på golvet och räknar sekunder i 10-par. 10, 20, 30, 40 osv. Allt för att jag ska kunna släppa på lustgasen när värken klingar av. Siffrorna blir också bryggan till verkligheten, så som vi känner den i all sin krispighet. Vi byter några ord ibland. Jag får koll på vad alla pratat om när jag varit inne i mitt. De verkar vilja undersöka mig. Är det redan dags? Jag bryr mig inte så mycket utan har i det här skedet helt lämnat det till Per att både bedöma och underrätta mig när det behövs.

Det jag förstår efteråt är att sköterskorna har varit inne hos oss i den här perioden av värkarbete och sett om jag behöver hjälp. De konstaterar alla att jag har den bästa coachning man kan ha. En partner som tillsammans med mig tar oss igenom värkarna och är min kontakt med omgivningen. Förutom det praktiska så tror jag också att det lyser av samhörigheten. Vi är ett och vi ska bli tre för vi är ett. Det är ett intimt samarbete som knyter band. De känner sig överflödiga och håller sig i bakgrunden om de alls är i rummet.

09 och sanningens minut. De ber mig ta mig upp på britsen igen för det är dags att undersöka hur mycket värkarna jobbat. Det visar sig att ingenting har hänt. Vår barnmorska, som sett att progressen gått på snabbt och som bedömt att bebisen är här inom kort, blir fundersam. Värkarna fortsätter att komma med full kraft och de är riktigt jobbiga nu. Det är i dessa situationer som vi kvinnor är så mycket bara en bebisfabrik. All prydhet som man kan ha lyxen av att ha i sitt liv annars är som bortblåst. Nu ska en bebis ut och tro – man vill ha ut den så min kropp är i den stunden allas kropp. Gör vad ni måste, bebisen ska ut. Nu.

Barnmorskan tar hål på hinnor och vattnet kommer. Det finns en valk och någon hinna kvar innan kanalen är helt redo. Då kommer krystvärkarna och det drar i av bara farten. De kommande 30 minuterna är en fruktansvärd pers. Barnmorskan berättar att hon, om jag tycker det är ok, kan hjälpa bort det som hindrar. Mitt svar är så enkelt. JA.

Krystvärkarna sköljer över som stormvågor över spetsiga klippor. Det är en kraft som suger. Jag tumlar runt i den och lustgasmasken tas bort. Nu ska vi ha fokus och vara tunga och lugna. Men det är något som bränner som en eld och mammadraken som bor inom mig får ljud som ingen av oss vill minnas. Herregud, jag dör.

Men det gjorde jag inte. För ut kom Uma, med handen lite fundersamt vid kinden. Ja hon kom så till världen. Det var det som hade gjort så vansinnigt ont och som fick mig att tänka – så bra, nu är vi klara med det här. Inga fler barn behöver komma den vägen.

Visst skrek hon, men jag minns bara att det var så vackert, ett litet gny och hon kom upp till mig med sina korta ben med pappas lår, sneda nästa och ihopklämda ögon. Hon plirade med mörk blick och var så vacker och liten. Mössa och filt och lyckan. Nosa på hennes hjässa. Söt doft av bebisfetter. Så len som en putsduk. Som insidan på valpars öron. De vackraste fingrar jag sett. Jag räknar dem. Jag beundrar dem. De är otroligt vackra med millimeterslånga naglar i perfekt form.

Stämningen i rummet var så skön, så uppsluppen och varm. Per och jag var så glada – allt hade gått så fint. Han klappade på mig, jag vilade i hans ögon med ett tack från mitt innersta. Sköterskor och barnmorska liksom kvittrade och de öste beröm över oss och det jobb vi gjort på olika sätt. En praktikant hade varit med, och detta var hennes första förlossning. Vi får kramar och det är som om vi tillsammans vunnit en viktig match.

Jag var så stolt över att ha en man som min. Fasen vad bra han var! En av undersökterskorna som varit med, en något tillbakadragen kvinna, tar liksom sats och ger honom superfin feedback och till oss som par. Det var så fint att få höra tycker jag. Efter våra mindre lyckade samarbeten i tidigare förlossningssituationer så var ju det en seger minst sagt. Det var gott att få visa oss själva att vi kan.

Kroppen min var fantastisk den också. Det är ju kvinnokroppar! Helt otroliga bebisbehållare och barnförlösare. Genom kraft, kamp, drift och vilja kommer de små liven till oss och tas emot med svett, skrik och sedan smek och skratt.

Plötsligt så satt vi där tillsammans och gissade vikt och längd och sanningens minut gav vår minsta nyfödda bebis på 48 cm och 3445 gram. En välskapt flicka som precis avklarat några av de viktigaste timmarna i sitt liv.

IMG_2027

Eftervården är som den är. Fördjävlig faktiskt. Men nödvändig. Per fanns bredvid med vår bebis och njuta av det nya. Jag fick tänka på allt jag vill njuta av sedan. Operationen tog någon timma och ett tag var det kritiskt. Tack vare en uppmärksam barnmorska så kom exempelvis alla delar av livmoderkakan ut. – Ni systrar som ska föda, kom ihåg detta: låt det ta tid, SE TILL att det tar tid, låt ingen förlossningsskada undslippa noggrannheten hos en samvetsgrann barnmorska eller läkare. Detta är en viktig timme i våra liv.

Här slutar min berättelse bland lycka och stygn. Vi lämnar rum 3 på Karolinska sjukhuset i Huddinge där Per nyss kommit upp till oss i sängen. Vi flätar oss om varandra och lägger vår nyfödda klimp mellan oss. Hon sover och snart sover vi också. Välkomnar lugnet och vår nya familjemedlem. Vi klev in i bebisbubblan som ett vi, starkare och mer ett än någonsin. Vi två som blev ett var nu en familj på sex.

Nu, sex månader senare, kliver vi så smått ur den bubblan och ser oss yrvaket omkring. Lilla Uma håller på att lära sig sitta, har ett leende som övertygar och älskar att smaka på allt som kommer till henne. Hon är världens rikaste med syskon, släkt och vänner som älskar henne. Och vi har varandra. Min bästis Per är också min älskade man som jag vet är med mig i nöd och lust. För det har han visat mig. <3.

IMG_7209
Uma Sally Lena 6 månader