Etikettarkiv: mamma

Januari med hopp om livet

Januari. Med det kommer alltid själsligt mörker. Som att vissa dar gå i cement med en hinna över ögonen, försvagade ansiktsmuskler förhindrade till leende och krypande ångest i armar och leder.

Trött och orkeslös. Rastlös och sugen på sött. Vill bara spela TV-spel och dra något gammalt över mig. Likgiltig. Stel. Matt. Vore nog bäst om jag var ensam och besparade människor mig. Eller spillran av det som är jag, som de ändå inte kan limma ihop.

Men som Torsten säger: jag reser mig igen. Det gör jag alltid. Eller som Anna sa: ett litet kliv. Det är allt som behövs.

Jag håller mig sysselsatt och ser till att klara varje dag till natt. Då får jag äntligen den läkande sömnen. En natt till. Och en till. Och en till. Till slut. Ljus.

***

Jag blir 42 i januari. Jag får vara 3 med Uma. 7 med Ruben och 10 med Hugo. Jag får vara 21 med Ebba. Alla dessa åldrar gör mig rik. Det tar mig tillbaka och besöker mig i vinterdimman.

Minns mörkret också när jag var i skolåldern. Hur jag låg i sängen i mitt blommiga rum och inte kunde sova. Ensam med tankarna. Tårlöst ledsen.

Ovanför hör jag mammas steg i köket. Hon grejar med något. Kanske pratar med någon. Det är både tryggt att veta att huset är fullt och ger en känsla av livlina. Men mest av allt önskar jag så innerligt att hon känner att jag behöver henne. Jag önskar så att höra hennes steg nerför källartrappen mot mitt rum. Ljudet av ljusknappen som ger löfte om omsorg. Det är tyst. Hon kom så sällan. I rummet bredvid brummar den kallande torktumlaren.

Men när de starka händerna var där så klappade de långsamt och mjukt från hjässan nedför hela ansiktet. Min mammas händer. Värme. Lugn. Min själ andas ut.

***

Det kanske inte var så sällan som jag minns. Eller så var det ändå mer sällan och fantasin som ersatte verkligheten har byggt förnimmelsen tillsammans med mina starka kroppsminnen och önskningar. Oavsett är det lilla Lollos berättelse. Hon känner sig ensam.

Den väcker smärta och ömhet. Ilska och vanmakt. Längtan. Saknad. Minnet ger lycka.

Jag förs tillbaka till detta när januarisolen står lågt bakom diset. Återtåg till den ensamma flickan i ett blommigt rum. Det är hon som kryper upp i soffan här hemma hos mig med armarna om sina ben. Hon är nio år. Vill gärna gråta men hon blir bara stilla.

– Gaska upp dig, säger jag och stryker min hand över hennes ansikte. Ler varmt och ser in i ögonen. Mina ögon. Hon behöver leka lite med mig tror jag.

Vi går in till mina två mellanbarn. Pojkar som är sju och tio. Den lilla har somnat men den store ligger och ska snart sova. Jag sätter mig på kanten av hans säng och drar starka händer över hans rygg utanpå täcket. Håller värmande händer över hans skuldror. Är bara där. Vi småpratar lite som bara vi kan. Vi njuter av det. Jag känner mig hel och vuxen.

Det är så jag mästrar mitt januari. Återtågets månad till att knyta an. En möjlighet till läkedom och helhet. Som att bestiga berg utan syrgas. Ibland lyckas man inte nå toppen. En krävande svart månad som vissa år mest önskas glömmas bort.

Jag söker styrka och vandringskäpp i kargt januariland i meditativ psalmsång. Och stryker min hand över mitt barns ansikte.

***

Taizésången få bli min meditation. Tolkningsnyckel för dig som är ovan: Gud för mig är livgivande kärlek och mittkraft.

”Min själ får vila ut

i stillhet hos Gud,

i frid fylls jag av liv.

Endast i Herren

finner själen vila,

vilar ut hos Gud.”

Om OM fanns – till minne av dig mamma som var här en stund idag

OM hon hade varit här just nu hade hon tagit den nybadade två-åriga Ruben i sin famn och satt honom hos sig i soffan. Strukit sina starka och lite grova händer med hårda guldringar mjukt över låren. Viskat i hans öra att han är mormors prins och snusat honom i nacken. Hon hade strax tagit på honom pjamas och gått för att göra i ordning en minibricka med mjölk och en smörgås. En hembakad fralla. Lite torr och kompakt, men matig. Med ost och prickig korv och rikligt med smör.

OM hon hade varit här hade hon under dagen tagit en långpromenad med mig och barnen och sedan stannat kvar i trädgården och hjälpt mig ställa om från sommar till vinter. Hon hade rensat rabatterna och pallkragarna, vänt jord och gjort det gott för rosorna i rabatten. Under tiden hade jag varit nära och kanske bundit upp hallonbuskarna och krattat löv. Vi hade pratat i ett. Om relationer och om vänskap. Om att vara stark och superkapabel – men med en längtan om att få vara liten ibland. Om vikten av att släppa mannen in på livet. Ja, hon ville alltid prata om det. Försökte få mig att vara mindre självständig. Eller egentligen mindre själv och mera i beroende. Hon ville nog säga att det var vad hon själv alltid kämpade med och till slut gav upp. Och med det kom värmen, sårbarheten och vänskapen.

OM hon och jag hade grejat i trädgården hela eftermiddagen så hade vi också fikat och haft en skön paus vid tretiden. Vi hade njutit av kaffe i mugg. Hon hade druckigt det svart. Jag hade haft lite mjölk i. En smörgås med ost och apelsinmarmelad hade slunkigt ner. Ebba hade då varit med och vi hade pratat om livet, om skolan och om kompisar. Hon hade älskat att vara med sin mormor. Delat allt och kommit nära. Garanterat hade vi både skrattat och gråtit. Det gjorde man alltid med mamma. Sorgen och glädjen. De vandrade i harmoni tillsammans med henne. Befruktade varandra och skapade den där nerven och utvecklingen som man alltid kände efter en söndag med henne.

OM hon hade stannat över natten hade vi lagat mat tillsammans och stått och surrat i köket. Ett glas vin till tillredningen och stämningen hade varit tät runt köksön. Vi hade hackat, fejat, diskuterat och pratat. Vi hade pratat om skolan och vart vi var på väg med den. Vi hade pratat om barn med särskilda behov, om samarbeten med kollegor och fått någon idé om en resa som man önskar att man hade tid att göra. Sedan hade vi ätit. Gott. Mycket grönt och härlig fisk. Absolut en förrätt och var det sås till maten hade den ätits i drivor. Hon hade åtminstone uppmanat till det. Jag hade känt det som om det var mamma som var bossen här. Och jag hade gillat det. Vid den här åldern och med alla dessa barn och arbetade timmar i veckorna hade jag njutit av att mamma kom hit och bossade.

Sent hade vi rest oss från matbordet och diskat hjälpligt. Hon hade sagt att hon tar resten imorgon. Och jag hade vetat att hon hade gått upp med barnen tidigt. Hon älskade det – att gå upp först med barnen och göra frukost. Tror hon tyckte om att dricka en första kopp kaffe själv och få njuta av de små. Utan att jag konkurrerade som mammor gör om uppmärksamheten.

– God natt, mamma, hade jag sagt. – Tack för en fantastiskt härlig dag, för att du är här och för att du finns. Älskar dig! Hon hade svarat: – God natt min docka. Ses imorgon. Och så hade hon tagit av sig glasögonen och vänt sig om på sidan och somnat.

Tänk om OM ändå hade funnits. Det är nio år sedan idag hon lämnade oss.