Etikettarkiv: minnen

Det underbara som är nu

Det verkar klia under fotsulorna på den yngre av de två bröderna, som tar små mellanskutt när han tassar fram. Den äldre brodern rasar istället ihop en stund i en fåtölj liksom för att hämta hem insikten om att det är morgon. Det är tidigare än vanligt. Vi har något stort framför oss. Jag ser på mina bästa och fylls av den där värmen över vilka människor de är, helt i sina åldrar med löften om så mycket storslaget. En sekund av detta unnar jag mig innan jag fortsätter se till att vi har allt. Ljus, stake, tändstickor, inslagna paket i kulörta djurmönster och en liten yster kör. Pappa Per tar ton och vi faller in. Det gäller att starta nu innan hon vaknar av sig själv. Om jag hade vetat hur svårväckt hon visade sig vara denna morgon så skulle jag definitivt skyndat och hyschat mindre.

Lilla Uma, som nu fyller tre, fick vi sjunga för två gånger om med starkare och starkare stämmor blandat med fniss, innan hon yrvaket och med stor förvåning tittade upp på oss. – Uma, du fyller år, förklarar storebror med sin glada vackra röst och ögonen tindrar. Snart lyser hennes också omgiven av sina två bröder som varsamt hjälper henne med paketsnören och batterier till bollampan med en fjällräv bland snöglitterflan. Hon kramar sina små Elsa och Anna figurer och blir otroligt förvånad av den enorma mjukisdalmatinern som hennes mor släpat hem till allas överraskning. – Vad ska hon heta? frågar jag. – Gran Kanarieöarna, svarar Uma.

Sötnosen Uma Sally Lena född 17 januari 2017 är nu tre år. Det är underbart att få vara nära henne. Det är underbart med dagar när vi firar. Alla samlas vi efter jobbet och plugget och gör lite som vi brukar. Vi sjunger, vi leker, vi äter och vi skålar. Vi pratar, dansar kanske lite i köket och skrattar ända till läggdags. Då stoppas liten om som just firat sin dag. Ett år lägga till handlingarna och nya siffror ska sägas.

Inom mig tas det sakta adjö av en tid som var. Adjö min lilla tvååring med knubbiga armar och utmaningar med konsonanter och långa ord. Adjö hon som inte når pedalerna på trampcykeln och som behöver hjälp med strumporna. Hej då lilla magiska barn som kan gömmas i en famn och bäras enkelt på en arm. Hej du lilla stora som är förnumstigast av oss alla och redo att omfamna världen. Den värld du kommer att kunna minnas. Det är stort att träda in i treårsåldern.

Finner en film i mina stories som tar mig fyra år tillbaka i tiden. Där sjunger och spelar två pojkar ihop med sin pappa. – Nu är det är fredagsmys, skrålar de och drar i med ett osannolikt riff på munspel. Den yngste är just tre och den äldsta är sex år. De pojkarna finns och finns inte mer. Det är underbart att minnas dem och bära dem med sig. Jag är tacksam för att vi får väva in år efter år i vår minnesmatta. Jag både saknar de där små och är så lycklig över den tid som de är i nu. Det är märkligt med livet på det sättet. Uppenbarligen är den bästa tiden alltid nu. Så länge som man lever tillsammans.

För varje år påminns jag också av en facebooksväns förlust av sin vackra dotter. Hennes sista dag i livet har samma datum som Umas första, om än inte samma år. Hans runor som beskriver hans sorg är en spegel av den kärlek, den oändliga kärlek, som vi kan hysa för varandra. På ett sätt har vi samma känsla den 17 januari, Måns och jag. På ett sätt helt motsatta. Jag får fortsätta och spinna mina trådar med en liten. Se henne växa. Där är livet orättvist. Det är hårt att överleva dem man älskar. Det är det, eftersom sorgen är ett mått på hur vi älskat och velat fortsätta dela det underbara som är nu.

Louise

Januari med hopp om livet

Januari. Med det kommer alltid själsligt mörker. Som att vissa dar gå i cement med en hinna över ögonen, försvagade ansiktsmuskler förhindrade till leende och krypande ångest i armar och leder.

Trött och orkeslös. Rastlös och sugen på sött. Vill bara spela TV-spel och dra något gammalt över mig. Likgiltig. Stel. Matt. Vore nog bäst om jag var ensam och besparade människor mig. Eller spillran av det som är jag, som de ändå inte kan limma ihop.

Men som Torsten säger: jag reser mig igen. Det gör jag alltid. Eller som Anna sa: ett litet kliv. Det är allt som behövs.

Jag håller mig sysselsatt och ser till att klara varje dag till natt. Då får jag äntligen den läkande sömnen. En natt till. Och en till. Och en till. Till slut. Ljus.

***

Jag blir 42 i januari. Jag får vara 3 med Uma. 7 med Ruben och 10 med Hugo. Jag får vara 21 med Ebba. Alla dessa åldrar gör mig rik. Det tar mig tillbaka och besöker mig i vinterdimman.

Minns mörkret också när jag var i skolåldern. Hur jag låg i sängen i mitt blommiga rum och inte kunde sova. Ensam med tankarna. Tårlöst ledsen.

Ovanför hör jag mammas steg i köket. Hon grejar med något. Kanske pratar med någon. Det är både tryggt att veta att huset är fullt och ger en känsla av livlina. Men mest av allt önskar jag så innerligt att hon känner att jag behöver henne. Jag önskar så att höra hennes steg nerför källartrappen mot mitt rum. Ljudet av ljusknappen som ger löfte om omsorg. Det är tyst. Hon kom så sällan. I rummet bredvid brummar den kallande torktumlaren.

Men när de starka händerna var där så klappade de långsamt och mjukt från hjässan nedför hela ansiktet. Min mammas händer. Värme. Lugn. Min själ andas ut.

***

Det kanske inte var så sällan som jag minns. Eller så var det ändå mer sällan och fantasin som ersatte verkligheten har byggt förnimmelsen tillsammans med mina starka kroppsminnen och önskningar. Oavsett är det lilla Lollos berättelse. Hon känner sig ensam.

Den väcker smärta och ömhet. Ilska och vanmakt. Längtan. Saknad. Minnet ger lycka.

Jag förs tillbaka till detta när januarisolen står lågt bakom diset. Återtåg till den ensamma flickan i ett blommigt rum. Det är hon som kryper upp i soffan här hemma hos mig med armarna om sina ben. Hon är nio år. Vill gärna gråta men hon blir bara stilla.

– Gaska upp dig, säger jag och stryker min hand över hennes ansikte. Ler varmt och ser in i ögonen. Mina ögon. Hon behöver leka lite med mig tror jag.

Vi går in till mina två mellanbarn. Pojkar som är sju och tio. Den lilla har somnat men den store ligger och ska snart sova. Jag sätter mig på kanten av hans säng och drar starka händer över hans rygg utanpå täcket. Håller värmande händer över hans skuldror. Är bara där. Vi småpratar lite som bara vi kan. Vi njuter av det. Jag känner mig hel och vuxen.

Det är så jag mästrar mitt januari. Återtågets månad till att knyta an. En möjlighet till läkedom och helhet. Som att bestiga berg utan syrgas. Ibland lyckas man inte nå toppen. En krävande svart månad som vissa år mest önskas glömmas bort.

Jag söker styrka och vandringskäpp i kargt januariland i meditativ psalmsång. Och stryker min hand över mitt barns ansikte.

***

Taizésången få bli min meditation. Tolkningsnyckel för dig som är ovan: Gud för mig är livgivande kärlek och mittkraft.

”Min själ får vila ut

i stillhet hos Gud,

i frid fylls jag av liv.

Endast i Herren

finner själen vila,

vilar ut hos Gud.”

Till minne

Idag fick jag av en händelse reda på att en vän från studentrörelsetiden var död. Han var en ung, livslevande, vital samhällsdebattör med lust på livet. Jag önskar att jag kunde få fortsätta leva i tanken om att han fortfarande finns och verkar. Det är faktiskt inte många dagar sedan jag tänkte på honom. Då tänkte jag – undrar vad han gör nu. Var ett tag sedan vi stötte på varandra…

Inte visste jag att han varit sjuk och nu död. Allas vår egen förgänglighet blir så nära och så tydlig. Nicke – jag önskar att du hade fått fortsätta att finnas och verka här ibland oss än många år. Nu hoppas jag att ditt minne lever vidare i många av oss som du fick möta och genom den kraft som du lämnat som spår. För du var bra!

Idag är också dagen då ett 25-årigt kusinbarn begravdes. En yngling med livet framför sig och ett liv bakom sig. Tänk att du skulle ryckas bort från dina nära och dina kära så tidigt. Det är aldrig meningen att en ung människa skall dö. Vad det än kan komma för gott, i fråga om att man börjar vårda sina möten och relationer för att man påminns om förgängligheten, så är det aldrig någon mening att finna i dessa händelser. Mening finns aldrig i förlusten. Den kan möjligt skapas av den.

Vi kan bara göra vårt bästa för att leva det mesta vi kan varje dag. Som om de vore den sista. För det är trots allt början på slutet för oss alla.

Det finns många andra som ryckts bort den sista tiden. Mina svärföräldrar förlorade en av sina närmaste vänner i januari. En fantastiskt fin begravning och varm minnesstund av kamraten värmde en stund. Men sedan kommer tomheten. Trots att äldre människor levt ett långt liv blir tomrummet efter dem minst lika ekande. En annan stor föreningsgigant i Anders Carlberg lämnade oss i julhelgen. Efter en tids sjukdom som det heter. Men hans vilja och livsgnista var frisk ända in i kaklet. Hans namn stavades förändringskraft! Han visste hur man skapade en plats för unga där de kunde växa och få alla de chanser som de behöver, och mer där till. Även hans minne kommer leva kvar hos många – länge.

Tittar en stund på lilla Ruben. Så ung och så ovetandes om livets gränser. Lilla Hugo däremot börjar smaka på dem. -Mamma, vad är död? frågade han mig i morse. Ja vad svarar man på det? – När man dör finns man inte mer i sin kropp, svarade jag, men nu pratar vi inte mer om det! För det är roligare att leva!

Och så pussade och gosade jag med honom så att han kiknade av skratt innan jag lämnade in honom på dagis. Jag hämtade honom i samma skick – som en solstråle. Så ska livet levas tänkte jag. Med glädje trots medvetenheten om döden!

PS: fick också ett fint sms från en granne vi lärt känna. Hon hade lovat sig själv att bara prata och säga sådant som hon kunde säga i dem hon pratade om s närvaro. Och nu ville hon också komma ihåg att säga positiva saker till människor hon fått i sitt liv. Hon ville säga att hon var glad för att vi lärt känna varandra. Å vad det värmde. Å vad det lär om vad som är viktigt i livet.

Ge kärlek och ta emot den. Puss till er alla!