Etikettarkiv: småbarn

Julig mammavrede fick utrymme. Det är svårt med orättvisan.

Uppfostrade min son hårt imorse. Så där juligt hårt. Tar i kontrollerad raseri och på impuls ner hans julkalender med små paket och sa att om man sitter här och gråter över Pokémon korten som du hade alla av och säger att du tycker kalendern är dålig – ja då åker den ut! Och så förflyttades kalendern till ett annat rum.

Medan jag med starka steg tog kalenderpåsar bort från köket for han ut och sa att han aldrig mer vill vara med mig. Han for ut i kylan och satte sig på farstukvisten. Varsamt togs han in av en ömmande far som tassade runt drakhonan för att inte bli bränd.

En vrålandes åttaåring protesterade än mer. Han ville inte se mig mer. Och jag svarade med full kraft. – Du ska vara med mig resten av ditt liv! Du kommer inte undan uppfostran, fortsatte jag med tordönstämma och blixtrande ögon. -Det har tagit tid, pengar och omtanke att få ihop det där (jag pekar dramatiskt på den nu tomma fönsterbrädan bredvid hans brors rad som är full med små påsar) ….

Och så kommer det.

– Du kommer få tillbaka dina klappar. Var enda en ska jag sätta tillbaka. Och du ska se på dem och vara tacksam. Nu ska du titta på den tomma raden och tänka på alla barn som inte får en enda! För jag vägrar ha barn som inte förstår att uppskatta det som de har.

Japp. Jag drog den. Tystnaden efter detta modersvrål var kompakt. Sonen snyftade i soffan. Lugn nu i alla fall. Bebisen på min arm var också tyst. Min hals värkte. Fan.

– Å vad skönt. Nu blev det lugnt igen, så att man kan tänka, sa femåringen efter en stund. Själv hade jag både rättfärdigat mitt rättfärdighetsutfall för mig själv och ångrat det dubbelt. Omfamnade en villig pojkkropp i soffan. Struntade i klockan som gick. Kysste hans hår och sa förlåt för de starka orden. – Jag såg att du blev rädd och tycker det var jobbigt, viskade jag och jag kände hur hans hand kramade min arm.

Fy vad det är maxat hårt att fira jul och uppfostra barn i en värld där de har allt. Det är grymt att lägga världens orättvisa på små axlar och låta de stanna där. Men det är också grymt att låta bli att få dem att nosa på den.

Som tur är har jag en makalöst stabil son. Han far ut med så som det känns och sedan är vi ok. Vi gick tillsammans till skolan och pratade lite grann om det som hänt. Han pratade om alla barn från krig som kommer hit för att de också vill ha julklappar. Hur deras föräldrar äntligen kan få lön, för det är dyrt att ha familj. En liten glimt av Karl Bertil och jag vet att många hjärtan smälter.

Själv har jag en riktigt låg känsla i kroppen och hoppas den går över. En rask promenad, reflektion så här på pendeln, och så tar man sig i kragen och lyfter. Nu gör vi tjänst för stadens bästa några timmar till. Sedan ska jag njuta av kvällen.

Den frågande generationen

Nu växer generationen med alla svaren upp. åtminstone är de barn till föräldrarna med alla frågor. För det frågas efter preferenser vad gäller allt till våra små idag. Det är något som jag stör mig ohyggligt på. Barn ska få fråga, ska tillfrågas, ska ha bestämmanderätt och allt möjligt annat värt en demokratisk grundvärdering Men de behöver också föräldrar med konturer som vågar bestämma vilken ram de ska leva i. Det är också demokrati, att veta vilket samhälle som vi vill ha.

Här om dagen var jag på IKEA. Jag tror de flesta av de frågvisa föräldrarna var där. Åtminstone mycket väl representerade. Jag höll på att få krupp. Stressade mammor frågade ängsligt sina åtta månaders gull om de ville ha bulle eller muffins. – muffins, eller bulle?! Eller muffins kanske – eller kaka! – Du vill ha kaka!

Sedan var det dags för drycken till det. Vad är det för fel på att ge de små bara nått som verkar lämpligt? Det är ju inte så direkt att preferenserna är det viktigaste för en ettåring att få uttrycka. En mysig fika med mamma eller pappa verkar däremot toppen. Med en förälder som kanske släpper garden med att försöka tillfredsställa litens låtsasbehov och som istället vågar ta lite barnvänliga beslut helt på egen hand.

Jag undrar hur det kunde bli så. Varför går det inflation i frågandet? Var vi så illa respekterade eller tillfrågade när vi var små att vi kompenserar? Eller är det en samhällstrend där även små barnet avkrävs individualism med unika behov? Kanske är det ett sätt att känna det som om barnen får lov att vara med.

Jag tror dock atg vi behöver fundera på vad vi frågar barnen om. Kanske är det dags med fler frågor om hur de mår, vad de gjort och vad de längtar efter istället för att ge dem ansvaret över mjölk eller vatten, blå eller rosa skor, sova eller inte sova.

Nä, ett slag för den tydliga, barnvänliga och toleranta föräldern, med mycket kärleksbombande men som vågar välja åt barnen. Det är ju inte fult att ta ansvar. Det är vår plikt.

Nu funderar jag på eftermiddagstilltugget till kaffet. Muffins eller bulle?

20110826-145830.jpg

Den frågande generationen

Nu växer generationen med alla svaren upp. åtminstone är de barn till föräldrarna med alla frågor. För det frågas efter preferenser vad gäller allt till våra små idag. Det är något som jag stör mig ohyggligt på. Barn ska få fråga, ska frågas, ska ha bestämmanderätt och allt möjligt demokratiskt. Men de behöver också förändrar med konturer som vågar bestämma villen ram de ska leva i.

Här om dagen var jag på IKEA. Jag tror de flesta av de frågvisa föräldrarna var där. Åtminstone mkt väl representerade. Jag höll på att få krupp. Stressade mammor frågade ängsligt sina åtta månaders gull om de ville ha bulle eller muffins. – muffins, eller bulle?! eller muffins kanske – eller kaka! – du vill ha kaka!

Sedan var det dags för drycken till det. Vad är det för fel på att ge de små bara nått som verkar lämpligt? Det är ju inte så direkt att preferenserna är det viktigaste för en ettåring att få uttrycka
En mysig fika med mamma eller pappa verkar däremot toppen. Med en förälder som kanske släpper garden med att försöka tillfredställa litens låtsasbehov och som istället vågar ta lite barnvänliga beslut helt på egen hand.

Jag undrar hur det kunde bli så. Varför går det inflation i frågandet? Var vi så illa respekterade eller tillfrågade när vi var små att vi kompenserar? Eller är det en samhällstrend där även små barnet avkrävs individualism med unika behov? Kanske är det ett sätt att känna det som om barnen får lov att vara med.

Jag tror dock atg vi behöver fundera på vad vi frågar barnen om. Kanske är det dags med fler frågor om hur de mår, vad de gjort och vad de längtar efter istället för att ge dem ansvaret över mjölk eller vatten, blå eller rosa skor, sova eller inte sova.

Nä, ett slag för den tydliga, barnvänliga och toleranta föräldern, med mycket kärleksbombande men som vågar välja åt barnen. Det är ju inte fult att ta ansvar. Det är vår plikt.

Nu funderar jag på eftermiddagstilltugget till kaffet. Muffins eller bulle?