Etikettarkiv: solidaritet

under enighetens fana

Jag har stängt in mig i arbetsrummet för att forma tankarna. Men jag är så klart inte ensam. På mitt ben hänger en förskoleledig treåring som viskar när hon leker att hon är på en häst. I korridoren utanför hörs en klarinett som sakta närmar sig dörren. I huvudet sjunger orden som ackompanjerar tonerna som rytmiskt ekar i huset. Tanken fastnar på innebörden i frasen” Sluten er under vår enighetsfana, fällen ej modet och segern är vår”. Det är första maj. Den kanske märkligaste vi varit med om.

Dörren öppnas till där vi sitter och fnissande ramlar pappa Per och Hugo in som den skärva av demonstrationstågsorkester som de är. Klarinetten har tystnat abrupt och jag förstår att deras upprymdhet inte har ett dugg med sångens innebörd att göra. De övar inför den överraskning som väntar farmor och farfar på första maj. Vi planerar ett eget litet första maj-tåg i deras trädgård om en timme. Har vi tur så är det uppehåll. Ebba kommer cykla från studentkorridoren norr om stan och möta upp hos. Plakat är fixade och musiken kommer finnas på plats. Men de kommer inte marschera samtidigt som Hugo spelar. Både Per och Hugo inser att den övningen kan bli lite mycket eftersom det är första gånger arbetets söner spelas av husets klarinettist.

Det är härligt med kreativiteten och engagemanget. Det är underbart med drivkraften som känns i hela huset, när familjen har ett gemensamt mål om att glädja de gamla som får stanna inomhus, och som väl aldrig har missat ett första-majtåg. Men om inte de kan komma till tåget så får tåget komma till dem.

Enlighetsfanan i dessa tider är kanske just det där. Att vi alla gör så gott vi kan för att skydda våra äldre och att minska smittspridningen. Ett skydd som är på bekostnad av jobb och social gemenskap för många. Det är ansträngande tider.

Vi ska inte tappa hoppet. Modet som vi behöver ha, det är att ändå tro på att vårt samhälle kommer att hålla.

Det är inte utan att man funderar på vad ett samhälle är. En idé om gemenskap. En vision om att hålla ihop och dela på bördan. En för alla. Alla för en. I nöden prövas vännen. Osv.

Och i allt detta, vad är då segern? I en tid när liv står på spel så känns segern som att livet får behållas för de många. Eller är det att vi är eniga och enade som är segern? Att vi gör detta tillsammans och på så sätt förstärker det gemensamma? Lika inför covid.

Mod är också ett förhållningssätt till rädsla. Att våga tro, trots att osäkerheten är stor och chanserna små. Våga tro på drömmen om att det är möjligt att leva det goda livet.

Just nu är det så tudelat det där med seger. Vi har haft så många förluster under vintern. Det är liv, det är drömmar, det är sätt att leva som fått offras. Vad finns för seger i det? Ingen så klart. Det är en fruktansvärd tid vi går igenom. Segern är att vi klarar det, trots allt.

Trots död, sorg, smärta och oro så ler vi mot varandra och ställer om vårt sätt att leva. Trots ledsenhet och isolering söker vi vägar för enighet, gemenskap och social värme. Trots viruset som likt en vålnad drar igenom världen och genom människors kroppar – så står vi upp och kämpar för att rädda samhällen, rädda liv och rädda tron på en varm mänsklighet.

Vi sluter upp under en enighetsfana. Möjligtvis står det så här på den: kärleken segrar alltid. För vi samlas nu över hela världen kring det som är viktigt. Att bry sig och ha omsorg om varandra. Det är det enda som betyder något. Varje dag som ej förflutit i kärlek är förspilld. Så är det bara.

*

En sista gång övas ”Arbetets söner” för att spelas om någon timme. Plakat med ord som ”mer godis till julen”, ”hela krockodilen, halva arvet” och ”jag bestämmer” (kanske umas skylt) är klara för att packas in. Det är en munter stämning i familjen Callenberg som känner lite av den nerv och glädje som första maj för oss handlar om. Att samlas för sånt som är viktigt för de många. För mig står det: kärleken segrar på den fana som jag bär inom mig. För evigt. Vi slutar inte kämpa för det goda, likvärdiga och solidariska samhället.

Lika inför gud och varann. Om rätten till och konsten i den demokratiska församlingen. 

Det är kyrkovalstider. Som demokrativurmare och sammanträdesvän, som lägger mycket tid på kyrkans styrning, så är det viktiga tider. För den som älskar kyrkan och hennes budskap och uppdrag,  så är det avgörande tider. Alla vill vi som kandiderar övertyga dig som röstar om att lägga din röst på den kyrkan och framtid som vi tror på. 
Mycket är samstämmigt och självklart inom svensk kyrkopolitik. Att kyrkan ska vara öppen och tolerant håller många med om. Men det finns också de som vill stänga om kyrkan och hålla den sprudlande och varm för den innersta församlingskretsen. Sverigedemokrater går till val på att kyrkans bistånd endast skall tillfalla kristna runt om i världen. Denna åsikt har vi som sitter i kyrkomötet hört under många år från SDs ledamöter. Ärkebiskopens svar har varit knivskarpt. – Vi hjälper inte bara kristna. Vi hjälper för att vi är kristna. Så sa hon. Vi är många nomineringsgrupper som sluter upp bakom hennes linje. Det känns viktigt att de som kan rösta i kyrkovalet gör sin röst hörd, inte minst av den här anledningen. 

En kyrka som vänder sig inåt är en institution för inbördes beundran. Den är inte det salt i samhället som hon är tänkt att vara. Hon den salta behövs i välfärdens Sverige och till stöd för alla som lever här. Även de som inte är våra medlemmar. Det är så det ska vara tycker jag. 

Utan kyrkans hjälp hade exempelvis flyktingkrisen 2015 varit en mycket svårare utmaning för många kommuner. Hon gav tak över huvud, varmt mottagande och hjälp att starta sitt nya liv i ett främmande land. Utan en solidariskt inställd kyrkoledning, i varje församling som öppnade sina portar, så hade det inte varit möjligt. 

I Svenska kyrkan finns det väldigt många engagerade socialdemokrate,  för just frågor likt dem ovan. Vi är ca 8 500 (!) som ställer upp till kyrkovalet.  För oss är det viktigt med en öppen solidarisk och demokratisk folkkyrka. Det betyder bland annat att stå på de svagas sida, att finnas för de socialt utsatta och för dem i sorg, kris och nöd. Det betyder också att ge av vårt överflöd till dem som behöver det mest. I hela världen. En internationellt arbetande kyrka är en självklarhet. Vi ser vilken skillnad kyrkan gör i oroshärdar, just för att hon inte gör skillnad på människor. 

Vi arbetar också för en kyrka som upphandlar etiskt och som är den främsta av miljövänner. Kyrkans miljöarbete är välrenommerat. Det har vi varit med och sett till. Vi jobbar också för struktur och ordning och för att främja en god arbetsmiljö för de hjältar som jobbar i kyrkan, så väl ideellt som för de anställda. Socialdemokrater är duktiga på sådana här frågor, vi hämtar det från en lång tradition och en benhård tro på att ordning och reda är det enda sättet att styra. 

Det är inte alltid enkelt, inte minst kan det vara svårt när frågorna blir teologiskt kniviga. Men även här har vi ett sätt att agera som är kutym i styrelserummet. Man låter proffs vara proffs och beslutsfattare vara beslutsfattare. Det är det fina med förtroendevalda och kyrkans dubbla ansvarslinjer.  

Inte sällan kan vi få användning av det vi lärt oss som parti vad gäller beslutsgångar och processer. Kan vi inte något själva, så har vi en stor erfarenhetsbank i många av våra partikamrater. Vi lutar oss ofta och gärna på varandra. Bland annat är arbetsgivarfrågorna nu viktiga för kyrkan, att få ordning på. Tillsammans med vårt första namn i kyrkostyrelsen, Wanja Lundby Wedin, tidigare LO bas, ser vi till att öka kunskapen och vi förbättrar kyrkans ansvarstagande i frågor rörande arbetsmiljö och arbetsgivarskap. Det är otroligt viktiga spörsmål för våra församlingar. Man ska må bra när man ska få andra att må bra. 

Det finns de inom kyrkan som inte gillar att vi ställer upp som nomineringsgrupp. De riktar stark kritik till vårt engagemang för kyrkan. Vi, de kristna och kyrkliga socialdemokrater. Vi, som älskar vår kyrka och är stolta att kunna bidra med vår breda ledningskompetens och människosyn om allas lika värde och rätt. Vi, som är kyrkans allra största nomineringsgrupp. Vi är kritiserade för just vårt engagemang. 

Man vill låta det framstå som felaktigt och ibland också falskt. När det vill sig riktigt illa vill man påskina att vi inte bryr oss om kyrkan eller inte heller kan något. Vissa avarter av kritiker vill också visa fram att just för att vi inte är en del av den innersta teologiska församlingskretsen så har vi mindre att göra med kyrkans ledning. 

Inget kunde vara mera fel. Snarare representerar vi just folket i folkkyrkan. Vi är medlemmarna, de vanliga, som älskar vår kyrka, men som kanske inte alltid förstår dess kyrkiska språk. Vi, som älskar kulturarvet, musiken, samhällsansvaret och tilltalet hos våra duktiga präster och diakoner. Vi som söker en tro och ibland finner den. Vi, som önskar att fler skulle uppskatta att finna skatten som göms i dopet. 

Själv var jag först kristen och sedan socialdemokrat. Ibland tror jag att de som kritiserar oss partister i kyrkan tror att det är tvärt om. Min partitillhörighet har att göra med mina erfarenheter som medborgare i Sverige och i världen. Min tro kom till mig som mycket liten. Den hjälpte mig också att känna mig väldigt hemma i socialdemokratins lära. Här finns alla de aspekter av gemenskapstankar, solidaritet och fördelningsideal som jag tidigt uppskattade i kyrkans humanism och Jesus ord om medmänsklighet och revolt mot kvävande maktanspråk och förtryck. 

Min socialdemokratiska tillhörighet är mitt medel för att utöva det ledarskap som jag tror på utifrån min kristna utgångspunkt. Det är den väg som för mig bäst tjänar kyrkans sak i vår samtid. Den blir ett rättesnöre och en samlad erfarenhet att hämta stöd ur. För inte sällan ställs man inför kniviga frågor som behöver sitt världsliga raster. Så som ekonomiska, organisatoriska och principiella frågor som kyrkans inre liv är fullt ut av. 

Tack vet jag de vänner i andra nomineringsgrupper som vet att uppskatta ett samarbete med oss socialdemokrater. Tack vet jag de präster, diakoner, musiker och församlingspedagoger, assistenter, vaktmästare och administratörer som lutar sig mot vår ledning och tacksamt ger och tar i våra samarbeten. Vi lever det som Luther kallade det allmänna prästadömet och ger till kyrkan och till världen utifrån de olika roller (och då kallelser för att tala kyrk-språk) som vi kan bidra med. Det tycker jag är fint. Leve demokratin, föreningsfriheten och Gud välsigne vår gemensamma kyrka!