Etikettarkiv: Uma

En till lär sig gå och skattkammarens gyllene salar smyckas på nytt.

Den lilla kroppen excellerar i framfart med fyrhjulsdrift. Knän och händer i perfekt symmetri. Från A till Ö i rekordfart. Siktet ställs in på olika attraktiva, lagom åtråvärda ting som ligger här och där. Eller en öppen låda. Å dessa skattgömmor!

Precis här börjar det lilla paketet pröva nya dimensioner. Det på två ben. Uppställd och med kontroll. Överblick, inom räckhåll, perspektiv. Livet får helt andra möjligheter. Excellensen på alla fyra blir ordinärt och hon går återigen in i en tid av pröva och misslyckas. Upp igen. Lite till. Och en gång till.

Och så plötsligt så vinglar det lite mindre och steg för steg tas med armar rätt upp och en mun tjoande glad. Frihet!

Vi andra skrattar, omfamnar, jublar. Hennes motivation är på topp och hon vill bara visa mer och mer och mer.

Och mitt i steget så saknar jag den där lilla snabba blöjkroppen som för bara ett halvt år sedan plötsligt satt och som då lärde sig åla. Som veckor senare stod på alla fyra, lika förvånad som jag. En liten hand kramar hjärtat och det knyter sig lite i halsen.

Barndom handlar om detta, att lära sig gå och ha en jublande omgivning. Som förälder så blir man obönhörligen äldre. Man gläds åt framstegen och man önskar samtidigt att tiden kunde stanna och sparas i små, små askar.

Jag vårdar mina minnen. Spelar upp dem som små filmer i mitt inre. Smakar ofta på dockan med lugg och två pippilottor och sin stora prick och pärlande skratt. Min lilla treårings-Ebba, det klokaste barnet någonsin. Eller den ljuvliga och roliga hipp-hopparen som 10 år gammal ägnade massor med tankar till att klura på hur man bäst kunde beskriva vem man var genom vad man hade på sig. Den tioåringen lever i min 19 åring. Treåringens pärlande skratt ekar ibland i den mogna kvinnans lekfullhet.

Det är en av de barn vars minnen som jag vårdar ömt. Nu har de blivit ett par stycken, de där barnen som jag själv burit närmast hjärtat. Men de finns så många andra ljuvliga små människor som vuxit upp och tagit form i min närhet. Tacksamheten.

I jul ska jag njuta av Umas steg på parketten och fashineras av hennes envishet. En bebis målmedvetenhet är fantastiskt! Man undrar vart den tar vägen under åren. Vi har ju alla varit där. Möjligtvis är vi lika målinriktade när motivationen är rätt. Oavsett så ska jag ta in dessa stunder och lägga dem som dyrbara juveler i min egen inre skattkammare.

Vad heter du lilla vän? Uma såklart!

Idag är Uma två veckor och två dagar gammal. I förrgår fick hon sitt namn. Uma Sally Lena. Hennes första dussin dagar har präglats av frågan om vad hon heter. Olikt de tidigare barnen, som fick sina namn på födelsedagen, så har hon varit namnlös. I magen hette hon i och för sig Sigrid. Det var uttalat så till den milda grad att okända förskolebarn frågade när ”Sigge” skulle komma och om hon hade det bra i magen. Men så kom hon och hon var inte Sigrid. Att veta vad någon heter, är dock allt annat än vetenskap. Det har med helt andra saker att göra. 

Ett passande namn är något av en kvalificerad gissning och en spegling av ens fördomar och egna drömmar. För hur kan man egentligen veta vad ett liten russinbarn passar att heta när ben, armar, huvud och mage fått andra proportioner till varandra? Finns det något annat att gå efter än känsla för ljudet i namnet och de associationer som man som förälder har? 

Vi gick och smakade på ca åtta flicknamn. Väggen bredvid almanackan i köket fylldes med post-Its med namn som flyttades upp och ner. Varje dag valde vi ett nytt namn att smaka på. Daga, Sigrid, Uma, Rakel, Ilse, Ester, Lena och Sally …. och så pojkarnas favorit: Amanda. Hugos kompis storasyster heter så. Vi misstänker att hon är extra fin. 

Vi skickade också frågor om namnen till kloka genomtänkta beredningsvana vänner och fick mostrar, fastrar, farbröder och morbröder och en och annan morfar engagerade. Och ingen var givetvis överens med någon annan. Men vilket härligt engagemang! Vad mycket tankar och känslor. Namn är känslosamt och personligt. 

Namnentusiaster finns verkligen. Jag är själv en sådan. Det är kul med namn. Det är estetiskt. Det är sinnesstämning i hur de uttalas. Det finns löften och möjligheter i namn. Begränsningar också så klart. Och det finns färg i namn. Inte sällan engageras man också i frågan om helheten. Om man har fyra barn, så behöver namnen hänga ihop, tänker man sig. Rätt eller fel, hegemoni eller ej, vi var i alla fall ockuperade av den tanken vi också. Möjligtvis ligger den allra mest bakom det slutgiltiga valet. Ebba, Hugo, Ruben och …. ja just det: UMA! Namnet som tillslut var svaret. 

Uma Sally Lena heter hon. Sally efter Pers älskade gammelmoster. Lena efter min älskade och saknade mamma. Två viktiga kvinnor med färgstark personlighet flankar hennes tilltalsnamn. Namnet Uma för tankarna till skådespelerskan med samma namn, men Uma var ett tips från en vän på min födelsedag efter ett passande namn med ett långt U. Uma – det stannade kvar hos oss och blev tillslut vårt val. Nu känns inget mer naturligt. Visst är det intressant – våndan över ett namn blir snabbt ett blekt minne när valet väl är gjort. Uma, det vet vi precis vem hon är. Det är hon som ligger och snusar hos mig nu. Uma – lillasyster i klanen C som kommer ta världen med storm.