Uppfostrade min son hårt imorse. Så där juligt hårt. Tar i kontrollerad raseri och på impuls ner hans julkalender med små paket och sa att om man sitter här och gråter över Pokémon korten som du hade alla av och … Fortsätt läsa Julig mammavrede fick utrymme. Det är svårt med orättvisan.
Det tar från lusten, från glädjen, från hjärtat att höra sig själv mumla negationer en hel dag. Skrika dem i värsta fall. Vanligtvis i en lång rad av Inte. – Gör inte så. – Akta, det där går inte! – … Fortsätt läsa Vous ne voulez pas dire non
I mitt hem är det barn jämt. Hälften brukar vara mina. Resten är grannar och tonåringar. Just nu bor exempelvis Ebbas bonussyster hemma hos oss sedan någon vecka tillbaka. Det är en livsmening i sig självt att ha huset fullt. Fortsätt läsa Mitt barn är ditt, ditt är mitt. Framtiden i våra händer.
Vänner för livet. Här är fyra ungar. Fyra rara grannar som gör allt det där som ungar mellan 2-6 gör när de hänger. Uppvuxna på samma gata med svängdörrar till varandras hem. Uppvuxna med förutsättningar att uppfatta världen ganska lika. Det är tryggt så klart, men det är inte detta som är den stora verkligheten. Successivt blir de vår uppgift att visa dem det. Därför blir närvaro när de leker så viktig så att man kan böja perspektiven. Här har vi just pratat om att inte leka leken ”Vigo är en best som skall dödas med vårt plastgevär”. Utmaningen var … Fortsätt läsa Väven runt de små
Du påminner om någon jag älskade en gång Jag rinner genom åren, längs en älv som är så lång Det förflutna hinner upp mej Och jag minns alla svek jag en gång förlät Evelina Peter Lemarc, för mig min ungdomspoet och under ett par år tolkare av livet. Just nu sjunger hans Evelina ur högtalarna i köket. En fantastisk kumpan de där tuffa åren som min gymnasietid var. En tonåring som aldrig fått lära sig hur det är att gråta ut i en famn, ta emot den tröst som ges utan krampaktig järnring av skam rund hjärtat, eller för den … Fortsätt läsa T-9: Så fostras en mor
Callenberg Arts - Lollos blogg 