Etikettarkiv: vemod

Däckskifte på familjefartyget

De växer så det knakar. Lilla Uma säger tre ords meningar och ska strax innan sin två årsdag få flytta till ett eget rum. Det känns vemodigt och det känns härligt. Det är fantastiskt att få följa detta troll när hon lägger dag till dag. Det är vemodigt att ställa ut spjälsängen i carporten och förbereda för deportering till återvinningen. Det betyder att livet har tagit ett rejält kliv fram.

Och så betyder det att stora Ebba behöver byta rum med lillbrorsan. Från hennes självvalda château de la solitude till att bo granne med köket och nära till allt. Båda brorsorna får flytta in i hennes gamla enorma rum. Nu är det tjejernas tur att få bo i husets hjärta, tycker vi. Eller är det kanske grabbarna som vunnit vinstlotten med gemensamt gemak med extra allt.

Det har tagit oss tre långa dagar att flytta femsängar, bygga en garderob, laga en annan, sortera lego, playmobil, diskussioner om bevara eller inte, putsa duplo och byta väggar för tavlor. Kassar med för små kläder vandrade genom huset. Påse efter påse fylldes med sånt som kanske någon annan vill ha. Bänkar fyllda till bredden med saker när skåp blir någon annans bohag. Herregud – det tar tid att ömsa skinn och skifta rum.

Under tiden har Ruben ritat fartyg. Som vanligt. Fulla med fantastiska detaljer och beskrivningar av allt som man hittar på varje däck. Hugo var på födelsekalas en dag. Där spelades det troligtvis Fortnite trots att han inte får det för sin mamma. Hon blir ju tokig då och rasar över föräldrars vanvett att inte förmå förstå vad spelens innehåll och fantasi betyder för små hjärnor. Men mest av allt. Man leker inte lekar där man dödar varandra. Punkt.

Och sedan, mitt upp i inköpsfrågor och blocketförfrågningar så ska Hugo spela fotboll. Det är redan söndag och vi tittar på varandra och undrar hur vi ska komma till botten av ansatsen vi tagit. Glutenintoleransen tar samtidigt ut sin rätt. Ett mödosamt slitvargande när dagen går i moll. Rätt sak på rätt plats.

Så sänker sig friden och rummen står färdiga. Ebbas oas, pojkarnas dröm och lilltjejens första krypin. Vemod, glädje och däcksskiftet på familjefartyget är till ända. Jag tror vi kom i hamn denna gång också.

Och så hittade vi en fantastisk soffa på blocket också till barnens lekrum. För det blev ju reformerat på kuppen! När vi undersökte vad grabbarna ville ha för sittmiljö när de spelar Playstation så stod det klart. Soffan är bäst för då kan man liksom få mest studs när man säger jaaaaaaa! Alltså när man gjort mål. Älska design med barnen ☺️

Studenten sjunger, vi släpper handbromsen och minns allt det vackra med styng av vemod

Som en av de sista nittiotalisterna som sätter på sig studentmössan tar hon steget ut. Hon som kom till mig innan vi alla hade börjat längta efter bebisar. Hon som lärde mig leva och gråta. Lärde mig allt jag vet. 19 år tillsammans och lånet är slut.

Man brukar ju säga så, att vi har dem till låns. Barnen. Vi lånar dem från dem själva. Vi förvaltar deras personliga tillhörigheter och ger dem en ryggsäck. Nu kliver hon ut och jag undrar hur det kan kännas så likt att låna böcker på biblioteket? Även då tycker man tiden för lånet är så generös, men så blir det ändå så bråttom att läsa ut boken innan återlämningen är här. Och här är vi verkligen nu. Overkligt.

Jag förstår varför alla studenttal med nödvändighet måste handla om ”när du var liten” och ”tänk på att….”. Det liksom ligger i sakens natur att vilja summera den tid som varit, när den håller på att ta slut. Och att som med andan i halsen slänga med ett par ord på vägen. Det känns som det mest naturligt mänskliga i världen. Vi summerar, samlar ihop våra minnen, och tittar på den skatt vi har framför oss. Den som vi tillsammans lagt i ryggsäcken. Vi ger några tankar för färden.

Titta – man såg redan när du var liten vilken gåva du hade i att uttrycka dig. Med kroppen och känslan. Hur du njöt av rytm och musik! Hur du modigt tog dig fram även när rädslan kurade på din axel.

Se – vilken glädjespridare du varit! Vilken lycka för oss att få växa med dig. Så klok. En inspiration! Alltid flawless <3.

Du – nu får vi säga du till varandra. I alla fall om vi levt för 40 år sedan.

Kör – nu har vi lärt dig bemästra livets farkost hjälpligt, nu är det din tur att sitta vid ratten själv. Men kom ihåg livets stora gåta: älska, glömma och förlåta.

Så lät det hos oss när vi samlades runt min guldklimp som filats till den vackraste av juveler. Vi hade en typ av spoken word runt henne, med mic och förstärkare och många bidrog frikostigt. Så mycket kärlek, så mycket lyckönskan! Vemodet hägrar alltid i bakgrunden en sådan stund.

Jag gav Ebba de ord som min mamma älskade, som hon hade förevigat på kaklet hemma i köket på ön: Förspilld är all den tid som ej förflöt i kärlek. Med Ebba har lite tid spillts. Mycket tid med henne har bara varit rödaste kärleken. Utan den hade jag inte varit den mor, vän, partner, chef och ledare som jag är idag. Inte haft den politiska övertygelsen. Inte varit den feminist jag är. Ödmjukaste djupaste bugning inför den insikten. Utan den erfarenheten, som hennes mamma, hade jag varit en spillra av den jag fick lov att bli.

En älskad och mjuk bebis, ett bedårande charmant och mysigt barn, en humoristisk och närvarande (lagom sur) ungdom, en hjälpsam, stöttande, cool och inspirerande tonåring. Så vacker.

Men vemodet, ja, det är ju där. Nog handlar den om att jag önskar att vi ändå haft mer tid tillsammans. Jag tror den känslan är så typisk vid en studentdag för en förälder. Den snuddar så där lite försiktigt vid en skuldkänsla. Man inser att tiden gått och att barn- och ungdomen är över, vilket betyder att föräldratiden är förbi. Allt det där man hade velat göra med och för sitt barn, och aldrig gjorde, får man lämna som spruckna drömmar. Alla gånger man lovat att vi ska ta oss till Skansen eller ta en fika i solen i Vita bergen – bara du och jag – är försuttna. För barnet finns inte mer.

Vi stänger den boken och skriver de första raderna i vuxenromanen istället. En skrift om värme och relation. Om tillit och människoblivande i vuxenvärlden. Om kärlek och förändring – förädling av allt det där som är du, och som är vårt vi. Förändring av mamma till en annan mamma. Det här ska bli så roligt! Nu skiter vi i Skansen och fikan i Vita bergen. Nu drömmer vi om NYC och Sahara istället. Fria att göra så mycket. Äntligen kunna surfa tillsammans om vi vill!

Hon: ett helt makalöst liv med gränslösa möjligheter. Jag: får smaka sötman i att följa och dela.

– Ta livet i handen nu och släpp handbromsen. Ebba, mitt älskade barn, min vän och inspiration. Mitt hjärta. Nu släpper vi och hoppar ut och in i framtiden.