Etikettarkiv: Vigo

Länge leve Vigo

Jag har inte hund längre. Jag har minnen av en älskad följeslagare. Han var min kamrat och livscoach. För det han berättade på sitt vovviga sätt det var en berättelse om hur livet kan tas från ett fyrbent perspektiv. Jag lät mig inspireras. Man gör det av kamrater.

Självklart var han inte som andra. Han var som han var. Vi älskade honom ändå. Kanske till om det för att han var den han var. Inte trots det. Lärdom nr 1.

Ogenerat sökte han kontakt med nykomlingar. Ibland gjorde han en stor sak av deras entré. Ibland smög han sig fram. Det var på deras villkor. Han kände in vilket bemötande man önskade. Men alltid av nyfikenhet. Han satte sig gärna nära och liksom lyssnade in. Naturligtvis för att bli klappad. Så där fanns en egen vinning. Men det han lämnade kvar hos dem var sköna känslor. Alla vill ju ha en sådan sändande figur i sitt liv. Lärdom nr 2.

Fötter behöver värmas. I alla fall mattes. Att få skuffa in mina nakna fötter under hans ihopkrullade varma kropp var en lisa för själen. Förankrad där. Hans andetag som det som håller oss vid liv. För en sådan som mig, som har en saknad i min barnskropp efter att få tanka närhet så är det den saknaden som nästan gör ondast. Han lärde mig det om mig själv. Jag behöver tanka närhet. Alla behöver tanka. Hundar är bra på att stå för det och han lät mig öva. Lärdom nr 3.

Mat ska ätas för att den är god. Om den inte är god kan man alltid hitta en toarulle. Eller äta lite gräs. Om nu maten inte är god och man lite subtilt visar det så får man annan mat av husse. Husse är nämligen väldigt lyhörd för att man ska vara nöjd med det som köps in. Och den insikten har jag och Vigo delat. Han må vara ekonomisk men han är alltid mest mån om vår glädje. Inom rimlighetens gräns. Lärdom nr 4.

Folk gillar inte när man är för närgången. Det kan ta ett tag att lära sig det. Om vad avståndsreglering betyder exempelvis. Men alla blir vi äldre och hormoner lägger sig. Man måste också få lov att vara som man blivit skapt. Det är inte lönt att försöka ändra på det som inte går att ändra. Men man kan ändra på det som går. Ibland med medicin och ibland med ingrepp. Lilla Vigo var fullkomligt tokig som valp och unghund. Tjöt och drog när någon löpte i hans närhet. Det fick ett slut och hans behandling gav fin verkan. Sen fick vi anpassa oss och lära om. Själv har jag genom våra år parallellt lärt mig om min introverta PMS och vinterdeppighet. Bra lärdomar. Vissa saknar kan man göra något åt. Annat får man lära sig att acceptera och leva med. Man är älskad ändå. Lärdom nr 5.

Att sitta tyst och titta är kanske den lärdom som lär oss mest. Ta en stund och reflektera. Var en seende hund. Pudlar är speciella på det viset. Deras relativt höga intelligens beror på det tror jag. De iakttar och skapar förståelse av mönster. Han visste vad alla heter eller när man behövde honom nära. Han förstod innan vi förstod när saker skulle ske. Han var cool. De där ögonen som följde mig. Gud vad jag saknar dem. Att tänka långsamt för att lära och samspela. Det är lärdom nr 6.

Det är aldrig försent för bus. Kroppen må åldras men knoppens lekfullhet är vår möjlighet. Det får avsluta min lärdomssvit. Jag vill också på ålderns höst få höra: oj, vilken glädje och energi! Jag trodde hon var valp.

Nu saknas han och huset är förtvivlat tomt. En hundkorg med hans filt ligger orörd. En vattenskål väntar på att någon ska lapa. Handdukar i hallen för smutsiga tassar har tvättats. De behövs inte mer.

Det finns så mycket mer att smaka på och det kommer jag fortsätta göra. Är det något jag lärt mig av förluster så är det att de man älskat kan leva länge än med dig. Vårda minnet. Länge leve Vigo.

BUBBETORPETS ENRICO

* 26 september 2006

+ 18 maj 2018

Att äga en Pudel

Livskvalitet. Det finns vissa saker i livet som skänker mestadels ren glädje. En sådan glädje är denna svarta lurviga sak som pryder mitt hem och ringar in dsc_0978mitt liv. Med en aldrig sinande upprördhet blandad med glädje sitter han på bänken nedanför fönstret och iaktar med fasa (!) cyklar som kommer förbi och med huuuulande ljudande glädje passar han på de snygga hundarna. Man kan inte låta bli att inte beröras av den smittsamma lättsamma glädjen till liv. 

Hans ögon är på samma gång uttrycksfulla som ganska tomma. När man tittar in i dem undrar man vad som kan döljas där bakom. Mest instinkt vad det verkar. Märklig instinkt dock. Vår pudel Vigo älskar öron. Om han hade fått bestämma skulle han med nit och kärlek tvätta varje gästs öron så att de blänkte av hundsaliv. Gärna invändigt också. Han är heller ingen labrador. Han äter maten som om den vore till för att avnjutas. En liten hundbit i taget. Om vi fular oss och blandar lite godare torrfoder med mindre gott så ser han till att plocka ut det goda. 

Vissa pudelägare förfasar sig och undrar – vad har ni gjort med honom?

Men han har ingen frisyr. Han är en frisyrlös pudel. Vissa pudelägare förfasar sig och undrar – vad har ni gjort med honom? Ja, helt frisyrlös är han inte, han har benvärmare nu under vintern. Men annars är han en endimensionellt klippt pudel. Eller som vissa kallar det: bruksklippt. 

Ja det är en sällsam värld den med hund. Men en sak vill jag säga: vill du ha en härlig, mysig, lycklig, personlig, snygg (ja faktiskt), lättlärd, allergivänlig vovve? Skaffa dig en pudel! Och det trodde jag aldrig jag skulle säga efter att ha varit en inbiten Golden Retriverägare i flera år. 

Det är så mycket festligare med det som verkar vara på gång i huvet på en pudel…