I Lars Magnussons bok ”Mästarens återkomst” får man en summering av teorier angående beskrivningen av dagens samhälle som risksamhället. Det samhälle som kom efter moderniteten och i vissas perspektiv, också efter postmodernismen. Som hängivet minimerar risker, som anser att inget går att göra något åt. För att det är riskabelt att göra något. I det samhället räddas inget klimat. Inga nya jobb skapas. Globaliseringen får ske utan insyn och struktur. Den osynliga marknaden får leda.

I risksamhället finns det inte plats för stora språng, modig innovation och utveckling. Det finns inte tilltro till människans förmåga att lösa de stora problemen så som klimatförändringar, fattigdom och resursorättvisan i världen. I det samhället blir vårt sammanhang alltför komplext att greppa och anses så snabbt föränderligt. Och samtidigt helt filosofiskt stagnerat.

För i ett samhälle som inte tar risker, utan som exempelvis låter 80 personer äga mer än hälften av alla tillgångar, ja då kommer man inte långt. Det är som ett samhälle med betongkeps, levandes en über-hegemoni som ligger som en våt filt över våra handlingsförlamande medvetanden. Som gör oss svårmodiga och osäkra. Som saknar framtidstro.

Det är dags att göra något åt saken. Det har gjorts förr och kan göras igen.

Det är möjligt att Lars Magnusson har rätt, att det är som om det här samhället går och väntar på att en mästare skall komma och berätta hur det skall bli. Är lösningen, som han menar, att det införs globala institutioner som kan hålla ordning och reda och som kan skapa rörelser och legitimitet när ingen annan kan? En gammal beprövad metod då världen förr har stått i lågor eller behövt krafttag för att få exempelvis ungdomen på fötter, i ett fattigt och dystopiskt Europa.

Det sistnämnda appellerar till de rörelser som startade vid sekelskiftet 1900, då många av våra sporter uppfanns och ungdomsrörelser formades och människan började finna ut sätt att både höja sina röster, stävja oreda men också rekreera och kultivera sig. Ett sätt att få fart på ett samhälle. – Då, för över 100 år sedan föddes rörelser, som fick oss bokstavligen på fötter, i Geneve. Då föddes embryot till ungdomsorganisationer som KFUM-KFUK (YMCA-YWCA – hostels och basketens ursprung -, Röda korset och senare också Scouterna) – Alla dessa kom ut från samma anda som skapade FN och UNICEF. Allt ur orosmyllan från pionjärer i stora världsstäder som Geneve och London. Från unga människor som tänkte lite större. Lite modigare.

Då, för över 100 år sedan, då började man i det lilla, med stora visioner, med det som ingen trodde var möjligt. YMCA spred sig exempelvis som en löpeld över världen. Snart spelades det basket i varje hörn och ungdomarna fick en plats att samlas på. Först Europa och ur deras arbete med de arbetslösa unga (som ju inte bara kunde dra fötterna efter sig) kom basketen, scouting, läger och ungdomsgårdar. Man förstod att man behöver samla dem för att ge självförtroende och kraft till att ta sig vidare i livet. Steppa in där föräldrarna inte fanns i ett krigshärjat eller fattigt Europa.

Kanske är det ekot från förra sekelskiftet något för vår tid att höra, minnas och ta intryck av. Precis som då börjar det med en rörelse, en tro på att det kan gå. Mästarnas tid kanske ändå står och lurar bakom porten. Om vi bultar kanske dörren öppnas av ett starkt, modigt och utmanade civilsamhälle.