In i boxen

– Det finns bara en sak som är helt säker och det är att vi alla ska dö, sa coach Kalle när vi avslutade ett pass förra veckan. Vi skrattade igenkännande och i den muntra stämningen som var, trots uttömda krafter, förstod vi vad han menade. Det gäller att leva sitt enda liv så fullt ut och bra som man bara kan.

Det är tredje veckan av morgonträning som nu är igång. Jag har en blomstrande underbar 40 årskris som gör mig ärligare, snällare och lyckligare. En viktig pusselbit är högintensiv träning på Crossfit centret nära jobbet tre mornar i jobbveckan. Boxen är ett annat ord för träningslokal. Det är lika bra att vänja sig vid det nya språket. Träningen är både full med förkortningar som anger vad dagens pass ska göra, i receptform.

– Är det lite som gladiatorerna, undrade en vän. En annan frågade om inte alla var sjukt vältränade och att man var tvungen att vara det när man började. Kunde inte vara mer fel. Det är inte några märkliga träningsingredienser alls, utan det är funktionsträning som gör dig stark, snabb och smidig för att klara livet. Alla rörelser är sådana som finns i vardagen. Det är en av anledningarna till att jag uppskattar det så mycket.

Alla som går min kurs är som jag. Vi är (mestadels) kvinnor, vi kretsar runt 40 och vi är väldigt motiverade till hälsa och lycka. Vi vill komma igång och vi vill ha hjälp med det. Vi vill hålla hela livet, mitt i livet.

Det fina är att man har fått vänskap och vänlighet på köpet. Är det något som är slående i boxeng, så är det just värmen, gemenskapen och leendena. Jag har tränat på många olika sätt i mitt liv men det som är unikt är att jag motiveras lika mycket av det sociala välmåendet som av den hälsofrämjande träningen.

Jag kvävde ett generat fniss, innan vi började programmet, över peppmailen på temat ”high fives” och ”bra jobbat”. Nu vill jag helst inte vara utan. Märker hur jag smyger in det också i mitt liv som chef, som fru, som vän, som mamma, som medborgare, som troende, som medarbetare. Det är high fives på många ställen nu. Det är uppenbart att jag inte bara tränar min fysiska intelligens. I den här boxen tränas också min empatiska intelligens och min inställning till livet. Det där livet som vi bara har ett av. Vi ska ju alla dö. 🙏🏼 Let’s make the most of it 🙏🏼

Hjälp nu flyttar hon

Så kom den där dagen då glädjen exploderade i hennes ansikte. Ja hela kroppen faktiskt. Det började med en sms-tråd som aldrig tog slut med glada emojis och tillrop och slutade med en high-five över beslutet att hon och jag skulle åka till Ikea tillsammans. Hon hade fått en lägenhet. En egen. Utan mig.

Det är inte utan att det känns. Så är det faktiskt. Det känns på så många sätt. Vi är klara med varandra som mamma och barn. Hennes helt egna liv börjar ta fart och vi blir något annat. Men vad är det där andra egentligen? Jag är ju alltid hennes mor. Hon alltid mitt barn. Men det är något annat som nu kommer till. En vald relation. Inte en som vi fått.

Jag minns min egen mamma som vid ett tillfälle, när jag försökte vara så där liten igen, fast jag var 21, lite puttade bort mig och sa: – nu är du vuxen! Då får man klara sig själv. Det låter lite skarpt, och det var nog också skarpt, men det var sant. De orden betydde en hel del för mig. Skillnaden mellan mig och min dotter, som nu också är 21, var att jag var mamma till henne då. Hon var 1 år. Så klart kände min mamma ett behov, och kanske en oro, att jag skulle klara mig på egna ben eftersom jag behövde finnas för någon annan.

Min dotter hon har inte en egen dotter som så att säga är anledningen till att jag behöver se till att hon står på egna ben – för barnets skull. Nej, men hon behöver lika mycket att jag släpper taget om att vara hennes beskyddande mamma. Friheten som kommer med lite hemligheter. Möjligheterna som kommer med insikten om att det nu är jag som bestämmer allt. Jag önskar henne den friheten och alla de möjligheterna som kommer med den.

Men hon ska alltid ha en plats och en famn här. Alltid. Jag kommer beskydda henne på ett annat sätt nu. Spirituellt och genom att dela livet, men mer på lika villkor. Med det tomrum som kommer skapas genom hennes flytt kommer vi få fylla på med andra värden. Jag ser fram emot att skapa dem tillsammans med henne.

Ebba, jag önskar dig allt det bästa och är egentligen lika lycklig som du! Fast mina ögon blir blanka av att trossen från kajen dras. Nu lägger du ut och styr din kurs. Kvar står jag i hemmahamnen och minns alla underbara dagar tillsammans. Nu återstår resten av vårt fina liv tillsammans, som två vuxna kvinnor med speciella band som aldrig bryts.

PS – frågade Per om vi inte nu behöver fylla på med ett nytt barn eller en hund. Han sa att det inte går till så. Han har så klart rätt. #älskarattvaramamma #hjälphonärstor

När jag blir omfamnad av en god kultur strålar jag. Så är det för oss alla. Kulturen är själva möjliggörandet!

Det är som att komma hem i sig själv när man som jag går på kurs om ledarskap där man vänder och vrider på frågan om värderingar. Blandat med praktiska frågor kring strategi, mål, lönsamhet, styrning och uppföljning, digitalisering och ledarskapsprinciper så dyker de upp – frågan om vem man är och vad som är viktigt. (just nu via premiumutbildningen Women for leaders som jag bara älskar).

Kultur handlar om den där summan av att det blir vad det blir när just en bestämd grupp människor kommer samman i en viss tid och kontext. Vi färgar och vi färgas av de sociala omgivning vi befinner oss i. Det blir allt tydligare för mig hur viktigt det är att ha koll på sina egna grundvalar och hur man förmår att läsa av den rådande kultur man befinner sig i ju fler kulturer och organisationer jag för möta. Det är likaväl tydligt hur viktigt det är att jag också bottnar djupt och ledigt i mig själv. I varje kultur blir jag en lejdare och kulturfråmjare för god arbetsmiljö ju stadigare jag står.

Låt mig ta mig själv som exempel på när jag kunde bevittna hur olika det kan vara med min prestation beroende på kulturen runt omkring mig. Samma människa men som doppar tårna i olika floder ganska så nära i tid. Vid ett par tillfällen i livet har jag nämligen kunnat jämföra olika ledningsgrupper och organisationer under ungefär samma tidsram där samma jag (louise) verkar men med så olika resultat och klangbotten. Helt olika bemötanden, sociala strukturer och statussymboler i bruk. Det märks när man är välkommen och inte. Det spelar stor roll för hur man lyckas prestera. Gruppens och ledarnas attityd och beteenden färgar allt sånt där, men även den rådande organisationskulturen. Det spelar ju ingen roll alls om personalpolicy eller den smarta strategin menar något annat. Allt sånt där är uppätet till frukost om ingen väljer att leva det och praktisera värderingarna i vardagen. Och det spelar dessutom roll för resultatet. I den här artikeln argumenterar man att så många som 60 % av de tillfrågade organisationerna i en studie från 2008 misslyckats på grund av brister i sin kultur. Kultur spås i vår samtid och definitivt i vår framtid spela än en större roll. Millenials accepterar i mindre utsträckning skitkultur. Tur är väl det.

Och tvärtom upplever man glädje när man möter en kultur där det finns öppna armar och nyfikenhet. Vilken insikt det är om hur mycket livet påverkas av det som vi har runt oss! Hur mycket vi påverkas av människor vi möter och deras förförståelse, värderingar och attityd. Det är mäktigt med den sociala påverkan på oss och vår förmåga till att leverera givet kulturen runt oss. Och så underbart när man får befinna sig i den mylla som stämmer med de värderingar man själv har. Som jag brukar säga: vi är varandras arbetsmiljö. Det är detta som avses då.

Men också; för att orka även när det är tufft, så är lösningen att ha grundat sig i sina egna värderingar. För det är så man vet när det är nog och varför saker skaver. Det är så man kan göra något åt situationer och attityder som inte är bra, osv.

Just nu är det väldigt bra att vara jag. Jag befinner mig i och runt sammanhang där mina värderingar fungerar med den omgivande kulturen som en hand i handske. Livet leker då och det blir lätt magiskt! När man dessutom som jag har verktygen till att forma, stärka och utveckla värderingar så känner jag mig extra rik på möjligheter. En god jord för en förädling av en kultur och med mina mediciner för leverans och trivsel på jobbet är en riktig jackpot. Det är så kulturen blir det som är möjliggöraren för så mycket framgång. Liknelsen med fröet, matjord och gödsel behöver väl knappast nämnas.

Så blessed 🙏🏼.

Fyra bra utbildare för ledare som lyfter dessa perspektiv om värderingar och gör en vass på att jobba med kulturen för att möjliggöra resultat som ledare:

IERO och deras utbildningar om att leda i komplexitet. Jag har gått tre av deras program och har användning för det varje dag. Per Hugander, som grundade IERO, är jag evigt tacksam för i mitt uppdrag som ledare. Nämnas ska också Patrick Stahl från Perfect life som i IERO sammanhang lärt mig hur man lyckas få gjort saker (i verkligheten) i ett team.

WOMEN FOR LEADERS premium program som är mitt nuvarande program som jag går som är fantastiskt bra där den här modulen om värderingar var så starkt genomfört med Frida Lundh (författare till boken Cirkulärt ledarskap) och Johanna Frelin, vd på Tengboms (årets innovativa ledare 2017 om en idol för mig). Queens on values! WFL har också ett accelerationsprogram för kvinnor i mellanchefssituationen som är på väg om det passar dig bättre.

THE COLLABORATION LAB vars ledarutbildning jag gick för ett par år sedan som förutom många av Hyper Islands metoder och vägde in neurovetenskap och sociologin när man jobbar med förändring. Vasst om värderingar och om ex SCARF metoden för att förstå hur kulturen påverkar människan så starkt.

Hunden, vår livlina. En delvis sorglig berättelse om så mycket själslig rikedom <3

Detta är en berättelse som inte är för de känsliga. Men viktig för mig. Och även för teologin.

***

Hans tunga hundhuvud i mitt knä. Han har somnat men snart är han död. Hans hjärta slår än. Slag som är räknade. Jag känner det under handen som stryker hans numera sträva krulliga päls. Lilla Vigo, viskar jag med små små svaga stavelser. De bär knappt. Sorgen är bedövande. Verkligheten blir inte mer på riktigt. Han ska snart lämna sin kropp och mig. Med honom dör en bit av mitt hjärta, samtidigt sväller det.

Sorgen och ansvaret

Detta hände för ett halvår sedan. Jag minns det som om det vore igår. Smärtan är fortfarande enorm. Men jag vill minnas den, hans sista stund. Det var mitt beslut att han skulle få somna in. Meningen ”nu slipper han lida mer” var livlinan som brast. Det gjorde inte stunden mindre smärtsam.

Han var en bit av mig, min tokiga vovve. Det är en upplevelse som jag delar med många hundägare. Sorgen efter den där trofaste skuggan och själen är så stor och smärtsam. Man sörjer en alldeles särskild kamrat i sitt djur.

Om hela skapelsen fick vara med i teologin

Någon sa, som nyss förlorat sin älskade hund, att om man framhärdar att hundar inte har en själ så har man aldrig förstått vad själar är. Jag tror som hon har en poäng. Att leva sida vid sida med ett djur är att själsligt berika sig.

Kyrkan har ingen teologi för djurens själar. Man har i många sekel framhärdar att det är människan som suveränt har en relation till Gud och med det ett ansvar för skapelsen. Jag tänker att vi behövt ha det så i vår livsförståelse för att uthärda ansvaret för planeten. Tar man in det faktum att i djuren är jämlika med människan, ja då har vi mycket krav inom den moraliska aspekten av vår livsföring att prestera, och inte minst att ändra på.

Vi behöver en annan teologi, om inte av annat skäl så för att rädda vår planet. Men det är en annan historia och tråd att dra i.

En livlina, inte bara en vän

Oavsett djur i det stora hela så är hundar i synnerhet en relation som är viktig för oss människor. I samspelet med hunden har vi lärt oss en hel del. Men det kanske viktigaste pusselbitarna är att relationen är något av det mest grundläggande vi längtar och letar efter. Vi har skapat personlig trygghet och vi har brutit ensamhet med vår fyrbenta vän. Numer vet vi också att ensamheten dödar i större utsträckning än rökning. En hund har inte bara en själ. Den räddar oss till liv.

De fyras gäng

Mina hundar, i mitt liv; Lord Simson, Betty Boop, Nikodemus och Vigo Enrico- de vet alla mest om mig och har räddat min själ och psyke många gånger. Nja, kanske inte Nico, eftersom han bara ville leka med bollar, men de andra i alla fall. Var och en av dem minns jag tydligt och finns fortfarande vid min sida. En liten flock personligheter. Ett gäng med kärlek. ”Lojalitas Bandidos” – mina partners genom livets vedermödor.

Vigo och Betty har fått uppleva mest. Båda har hjälpt mig vänta barn och sedan fostra dem. Betty har hjälpt mig genom tider av brustet hjärta. Vigo har delat sorgen efter min mamma. De har fått mig att studera. De har hjälpt mig tänka de långa tankarna. Tillsammans har vi mästrat livet.

Betty kan jag se trava före mig hem när jag vill genom Lysekil i alla väder. Hennes huvud förnimmer sig tydligt tiggande i mitt knä under bordet. Vigos buffar med stark nos, rakt i sidan vill jag aldrig glömma. Eller hur han sitter och lutar sin varma kropp mot mig för att få bli kliad. Den lutande hunden som sover i mina knäväck fast han inte får. Tungt.

Lord, min galna hund, lägger huvudet på sned och gråter utanför affären. Nico jagar fortfarande bollar och hittar sin freezebee var helst jag gömmer den. Livsglädje personifierad. Den lågt förväntansfullt viftande svansen med blicken på bollen framför. Ylandet på morgonen för att någon ska vakna och glädjas med godmorgontuppen. En viftande svans som slår i golvet när man viskar vovvens namn. Fyra svansar dunsar nu mjukt i ekon från andra sidan.

Nu är de alla hinsides men lever med mig. Är det inte så det är? Man tar hunden med sig in i himlen, men också evigt vid vår sida så länge vi traskar här jorden.

När slutet kom

För ett halvår sedan satt jag på det kalla golvet i vargtimmen hos veterinären och kände hur luften gick ur hans kropp. Pälsen blev våt av mina tårar. Möjligtvis sörjde jag också min lättnad. Det sista året hade varit jobbigt, med en åldrande inkontinent halvdöv vovve. Nu var tiden över då jag fått följa honom till slutet. De sista timmarna var förfärliga. Han var mer djur än vad han någonsin varit. Smärtorna fick honom att söka efter en undanskymd plats att gömma sig på. Vi fick knappt kontakt. Han flämtade korta korta andetag i bakluckan sista resan. Jag hade hjälpt honom in. Jag hjälpte honom ut. Vi ringde på hos veterinären. Klockan var 2 på natten och det var så mörkt som det blir i mitten av maj. Sköterskan kastade bara en blick på honom med hans uppsvullna buk. – Det där är magomvridning, sa hon och jag anade att det jag fruktade var sant. Jag förstod att det var slut. En timme senare har hans kropp sjunkit ihop och jag har tackat honom för så mycket. Försökt memorera hans päls under mina fingrar. Känslan av hans mjuka öron. Min kamrat. Det är en av de mest smärtsamma nätterna i mitt liv. Övertygad om att min hund har en själ som nu är förevigad.

Roblox, förstoppning och familjeförhandling

Det är söndag och vi är mitt i livets virvel. I stormens öga känns det alltid lugnt. Ibland är det så livet är för en fyrbarnsfamilj. Några spelar roblox med varandra i en obäddad dubbelsäng. Någon verkar förstoppad men på väldigt bra humör. Vi vuxna letar lavemang och hittar några som gick ut 2015. Letar vidare och finner jackpot. Utgång 2020 – bara att köra! Och tur är väl det, för ute går inte att köra.

Snön ligger i vackra drivor på staketen utanför. Minst 20 centimeter glimrande vattenkristaller gör tillvaron ljus. Att pulsa sig till bilen och ta sig till närakuten med ett alltigenom superpiggt barn, som bara har alla tecken på förstoppning – nä det är nog bättre att försöka undvika det. Avskyr att möta sjukvårdens trötta ögon när man kommer med någon som är för frisk för att vara sjuk.

Samtalen mellan frukostservice och sökande efter klyx handlar om känslor och förändringar i livet. Jag är lite arg och har varit det en tid. Lite skam finns på ett hörn. Vi behöver prata om det. Det är i grunden så vi jobbar. Ut med det! (Identifiera känslor är väldigt bra verktyg för att hjälpa sig själv – här är tips på hur man kan göra genom mentalisering m.m.).

Livets skiften för med sig sånt i kölvattnet. Det river upp och sätter händelser i perspektiv med varandra. Man behöver ventilera och man behöver lyssna med stora öron. Det gör vi bra även om det hackar lite eftersom vi naturligtvis är olika. Man behöver samtidigt ta ansvar för varandra och ta ansvar för sig själv. En balansgång som kräver gas och broms.

Per har också nyss läst Tommy Hellstens bok, Flodhästen i vardagsrummet. Jag själv läste den 1999 med stor behållning. Den öppnade många perspektiv för mig och präglat mycket av mitt tankesätt. Hellsten är både psykoterapeut och teolog. Hans tankesätt blev tidigt en del av mitt förståelsesystem.

Boken handlar om medberoende till varann och till sina livsvillkor i barndomen. Mitt villkor handlade om min handikappade bror och anpassningen till det.

Jag fick så fin hjälp som tonåring att se och förstå det. Jag fick ett språk för känslor och fick se hur vi alla påverkar varandra. Ingen är ett vakuum. Det är därför ansvar är så viktigt att kunna prata om och ta.

Jag tror vi alla har lite olika berättelser om medberoende. Någon har mer svårhanterliga med sjukdom, beroenden eller psykisk ohälsa. Andra har arbetsnarkomani och skilsmässor. Allt kan prägla. Ibland är det inte ens vår egen barndom utan våra föräldrars som tas med in i vårt liv. Sociala kedjor av minnen och händelser. Det är så vi blir dem vi är.

Älskar dessa samtal samtidigt som de är jobbiga. Nu ska jag gå och krama om min man och få honom och förstå det. Sedan ska jag klyxa barn. Livets alla skeden 💩.

Allt har sin tid. Men det är inte utan att det känns.

Styrelsearbete är så roligt. Demokrati är fruktansvärt meningsfullt. Jag älskar att få bidra. Det finaste jag vet är att få leda många människor gemensamt genom möten och samskapa stora saker ihop. Oj vad jag har älskat mitt uppdrag som ordförande för socialdemokraterna i Huddinge. Men nu tar det uppdraget slut. 9 mars så ska någon annan än jag väljas till att leda det som är på väg att bli Sveriges modernaste folkrörelse med hjärtat hos medborgarna och engagemanget för jämlikheten.

Och man ska ju sluta när man är på topp. Jo, det är så klart lätt att resonera så, men det är inte riktigt hela sanningen. Jag är så stolt över vart vi är idag och hade på ett sätt gärna varit med och lett resan framåt. Men samtidigt så finns det något som är viktigare för mig och det är ett hållbart liv.

Man har bara ett och det ska räcka till för lyckan. Min egen och för de som jag berör i mitt egna neuralverk av människoöden och hjärtan.

En person som har gjort det möjligt för mig att engagera mig djupt och länge och på ledande position inom mestadels socialdemokraternas lokala nivå – det är min man Per. Han har varit vår vardagshjälte här hemma varje vecka, många gånger om. Tack vare honom har mina barn alltid haft ett hem med föräldrar hemma och som tryggt sett till att det flyter på. Jag kan också ha varit fysiskt hemma men i telefon eller sittandes med en läs eller skrivuppgift för partiets räkning. Då går tiden till annat än det där fina kittet som inte kan köpas in som tjänster eller så.

Nä, han har varit där. Och nu behöver vi vara där för varandra. Vi har båda fått nya jobb, som kommer kräva mer av oss båda. Per har framför allt fått ett jobb där han kommer behöva prata i telefon, smygjobba på toaletten eller bli sittandes med en skriv eller läsuppgift när det är dags för läxläsning eller godnattsagor. Så vi behöver finnas för varandra. Det känns både bra och helt rätt att det är så. Allt har sin tid, men det känns att ömsa skinn.

MEN – det viktigaste som jag vill säga, det är att nu är det din tur att jobba för demokratin och ha ett otroligt roligt och spännande inslag i ditt liv. Att engagera sig politiskt är något av det finaste och mest meningsfulla jag har gjort. Så svårt ibland, mestadels varmt och härligt, ibland lite kallt att knacka dörr. Framförallt så vet jag att jag har varit med och påverkat Sveriges riktning och utveckling på riktigt. Det är häftigt, det är viktigt och det är att värna demokratin.

Jag kommer gärna tillbaka i ideella förtroendeuppdrag, när en annan tid är – tills dess så tänker jag att det är din tur nu. Hör av dig till din närmaste partiorganisation eller NGO och ge ditt bästa för allas vår framtid.

Det är så vi kan bära vårt samhälle lite var och det är så vi hälsosamt också får ha engagemang. Det är demokratiskt att bära tillsammans, lite åt gången, lite då och nu.

Gör skillnad ❤

Livets vatten i ett glas eller i en handling

En liten röst skär in i drömmen. Klart och tydligt i mörkret ropar det från ett vaket barn. Mamma, mamma, mamma. Som ett rådjurskid som skäller ljust i skogen. Jag vaknar när jag redan är i hallen, stapplandes mot den lilla människan i randig pyjamas. En katt under armen. Hon ser på mig där hon står i köket. Det är midnatt konstaterar jag efter en snabb blick på micron. – Vatten tack mamma, säger hon. -vatten! Jag heller upp lite grann och ger henne muggen. Hon dricker girigt. -Mer! gastar hon. Mer!

Hon var sjuk och svag igår. Magsjuka för första gången. Nu är blicken klar, men jag vill inte ge henne för mycket. Det är rätt slitigt att byta lakan och sova på vakt. Men den lilla rösten är uppfodrande.

-Töttig, meja vatten, säger hon igen på sitt tvåårssätt. Ljuvliga barn. Hon får så mycket hon vill. Åt skogen med sömnen.

Det är en rikedom att kunna ge sitt barn det hon behöver. Vaknade i morse och skrollade trött igenom sociala medier. Hjälporganisationerna jagar mitt samvete med filmer på barn som också vill ha ett glas vatten. Känner att jag sörjer världens orättvisor idag samtidigt som jag gläds åt min egen lyckliga stjärna. Vi behöver alla bidra och låta vårt stjärnglönsande liv spilla över till fler.

Men hur gör vi det så att det blir en skillnad? Åtminstone jag blir nästan handlingsförlamad av bilderna på de törstiga undernärda barnen. Mitt sätt blir autogiro till Svenska kyrkans internationella arbete och det blir en strukturell kamp mot orättvisor. Samtal med mina barn. Tänka på Buddhas tårar över en lidande värld. Vi måste bry oss.

Hur gör du?

När jag fyllde år hjälpte Facebook mig att samla in 3700 kr till kampanjen Född flicka. Den mest meningsfulla present jag fått.

Den lilla randiga somnade tillfreds bredvid mig. Nu på morgonen var jag ett mammavrak efter en minst sagt obekväm natt. Men en natt väl värt det. Mitt törstiga barn sov sött med ett stillat begär och en trygg och varm famn. Jag önskar det till alla barn.

Draken som slutade skrika och lärde sina barn att flyga.

Här är både en bekännelse, ett löfte och ett försök att sprida kärleksfullt föräldraskap vidare. Draken har något att berätta.

Jag har slutat skrika på mina barn, någonsin igen. Det löftet gav jag himlarna för tre veckor sedan. Det är bra nu. Jag har gjort det alldeles för ofta och särskilt när jag är trött eller stressad – absolut när jag är både ock. Det är mitt lakmuspapper på hur jag har det. Jag tänker mest på mig själv då. Vrålet handlar alltid i sin bisats om att jag inte står ut. Med mitt eget. Att jag inte orkar lyssna eller vill ha bråk runt omkring mig. Ni ser det själva. Om inte så läs igen: jag, jag, jag och mig. Så kan vi inte ha det.

Då menar jag inte att vi inte ska vara arga eller låta ilska ha sin plats. För det ska den ha, men mot orättvisor och ojämlikhet eller mot beteenden som upprepas och som skadar människor fysiskt eller psykiskt. Ilska är vårt värn mot orätten. Men barn ska väl inte behöva lära sig innebörden i fraser ”mamma arg” som en av de tidiga två-ords meningarna. Så har det blivit den sista tiden hemma hos oss. Uma säger så och är två i januari. Den känns. Men det är slut på det nu.

En av mina närmsta vänner, som jag beundrar mycket för hennes reflekterande föräldraskap, påminde mig om teorin och metoden om lågaffektivt bemötande. Det har i 20 år varit min melodi, positiv psykologi är mitt fundamenta, men ibland hamnar jag ur spår och låter en annan klagansvisa få fäste. Mina ungar är värda ett föräldraskap som skärper sig och är sin bästa version. Inte som bara gör sitt bästa. ”Barn som uppför sig illa gör det för att de inte haft förutsättningar att kunna leva upp till våra krav eller förväntningar”. Citat från Bo Hejlskov Eldén, professor i psykologi. (Läs mer längst ner om metoden.)

Uma säger också ”stackars mamma” och klappar mig på kinden. Jag sänder min tacksamhetstanke till förskolans läroplan men också till Stina Wirsén och vem-böckerna där alla grundkänslor hanteras för riktigt små barn. Det är så bra att vi kan parafrasera tillsammans, Uma och jag. ”Nu är det bra igen”. Att hantera affekter tillsammans är så viktigt.

Men inte ska hon ta ansvar för att trösta sin mamma? Nej, det är inte vad jag menar, för det får hon inte. Jag tar själv ansvaret för detta. Så klart, att vara arg, kommer vara något som vi kommer få uppleva tillsammans igen.

För Umas spegling av situationen är egentligen bara en alarmklocka, ett perspektiv från sida . Hon är för liten för att bli utsatt för drakmamman. Just nu tänker jag mest på mina prinsar, eftersom det är dem jag skriker på. Jag inser att jag förväntat mig mer lyhördhet från dem än vad som är rimligt. Jag har slutat med det nu. Det är gjort och behöver inte upprepas för väldigt lite gott kommer av det. ”Barn lär sig inget av konflikter”, som Hejlskov Eldén säger.

*

Var kommer det ifrån då? Behovet av att skrika – eller bristen på förmågan att hantera sig i stunden då det bränner? Jag skalar löken och ser vad som döljer sig där. Vrålet är mitt uttryck för att jag önskar att jag som mamma var mer närvarande, som i härvarande, och hade mer psykisk ork för dem. När jag skalar av mina känslor inombords så är det detta som kommer fram. Jag har dåligt samvete och vill bara att allt ska bli och vara bra. Vrålat är lika mycket ett rop från sorgen över min egen fattigdom på psykisk ork.

Vissa av mina medmänniskor runt omkring mig drar ibland allt för snabba men välmenande slutsatser och tänker kanske att det är allt engagemang jag har för det goda samhället som tar orken och tiden från mina barn. Så är det inte. Jag skulle bete mig likadant ändå om jag hade tankarna på ett annat ställe, in i en annan tid, istället för att vara med barnen.

Jag är en drake, född av drakmodern. Det finns i blodet. Det är ju bristen på mental närvaro som är boven. En mental frånvaro har för mig med social oro att göra. Med skav i självkänsla. Istället för härvarande i kropp, själ och till och med ande – är jag upptagen med att fundera på hur jag ska skydda mig från ett upplevt hot av något slag eller med att förstå beteenden och problem som jag inte lyckats lösa ut. Klart är, att ju fler kontaktytor jag utsätter mig för, desto mer riskerar jag att möta osunda och otydliga sociala strukturer. Så jag löser det genom att träna min självkänsla, sorterar känslor, övar min förmåga till närvaro och kalibrerar mitt föräldraskap.

Närvaro upplevs exponentiellt. Den kan inte mätas i tid utan mäts i kvalitet. Hur är du närvarande? Att vara i nuet, just i denna stund i kroppen, och inte i gårdagen eller i morgondagen, det är det som är konsten och botemedlet. För då, har man kraft att parera känslan och har förmåga till blicken på den andre. Man låter jaget vila och självet ta plats som bara är. Draken ska inte besegras, den ska man lära sig bemästra och rida den så att man kan flyga tillsammans.

*

Se människan – Ecco homo – skulle också vara mitt biskopslöfte om jag skulle ha lila skjorta. Jag tror att det är nyckeln till så mycket. Se, på riktigt, se. Och det där med känslor – det är bara känslor. Bli bäst på att hantera dem istället. Sanningar gör oss fria.

Jag har slutat skrika på mina barn. Det är nog nu. Jag vet att det är som att åskan dundrar in och att det är svårt att finna skydd från ovädret. Solen får gå i moln och tårar ska få trilla. Det är att vara människa. Blixt och dunder sparar vi till de riktiga krigen.

⁃ Sluta skrik du med. Ingen mår bra av det. Ta hand om varandra och ta hand om livet!

***

TIPS

Inom psykologin kan man få hjälp på traven, som alltid. Låg-affektivt bemötande är en synnerligen bra metod. Kortfattat tar man utgångspunkt i insikten att man som vuxen inser att barn har svårt att förstå och hantera sina känslor. Det är en del av att vara barn. Har man ytterligare bekymmer kring detta, så som adhd, så är metoden än mer viktig. Det så kallade problemet med barns känslor är en vuxenkpnstruktion. De upplever inte ett problem med känslan eller beteendet, det är vuxenvärlden som sätter problemetiketten på det.

Metoden går ut på att förstå och bemöta barn utifrån deras situation. Man löser inte konflikter utan hjälper barn att lyckas. Som vuxen kan du påverka det problemskapamde beteendet och ta ansvar för hur du reagerar på det. Det är inte barnets fel. Barn bråkar för att de ska bli självständiga som vuxna och de lär sig inte av konflikter. De lär sig av att lyckas. Om barn ska lära sig självkontroll, vilket är målet, måste det finnas utrymme för det. Bort med dominans och disciplin. Barn ska inte lyda, de ska lära sig att samarbeta. Slutligen ska vi skapa rimliga förutsättningar för barn att uppföra sig. Vilka ramar är rimliga för dina barn? Lyssna, se och betrakta och tänk både åldersadekvat och anpassa till just det barnets känslomässiga mognad.

Lycka till!

Länk samlingssida om positiv psykologi

Energismart och digitalt blir ibland väldigt kallt 🥶

– Dra upp värmen Per, ropar jag från köket. Han ligger nedbäddad, lite sjuk så där, med sin skärm ett par centimeter från näsan. Han har appen där, som reglerar hela huset genom att sända till en liten dosa vid värmekällan. (Vår sjunde familjemedlem Ngenic – älskad av många här hemma #levermedenenergiexpert.) Han mumlar något svar och jag tänker att han kanske gav mig några gubbargument som att det är tillräckligt varmt för årstiden med 17 grader eller att elen är så dyr nu så vi väntar till april med att höja den.

Det blir i alla fall inte varmare under dagen utan kallare och kallare och kallare. Funderar på att leta upp Ebbas gamla enorma tofflor som ser ut som björnar eller de där stora dunsockarna som var så poppis för 15 år sedan. Kanske håller jag på att bli förkyld… igen. Osv. Osv.

Barnen huttrar också. Hugo, denna kalsongsovare, drar till och med på sig en pyjamas innan han säger god natt. Jag ursäktar det med att det alltid har varit kallt i det rummet han nyss fått ta över. Det kanske ska vara pyjamas framöver.

Idag steg maken upp från sängen och sa att det var kallt (tack och lov ense med mig) och började pilla på sin mobil. Nä, han hade inte behållt kylan i familjefostrande syfte utan faktiskt, så klart, höjt en grad. Men något var lurt. Det visade sig att batteriet på sändaren i den smarta termostaten där nere i pannrummet behövde bytas.

Skönt att han inte är en gubbe än, tänker jag. Men borde inte man fixa någon form av larm eller notis om att värmen inte jobbar trots att man sänt signalen? Har redan skickat in mitt förbättringsförslag till termostatleverantören som lovat mig ”en extra hjärna till uppvärmningen” av mitt hus. Det finns lite kvar där att önska kring det smarta energisystemet. Ping @ngenic och @tibber.

Ps

https://sverige.tibber.com om du vill spana på en intressant sätt att aha elbolag.

Jag är en julkliché. Förförd av varuhuset och med ett gnagande världssamvete. Kan en hemlös Jesus hjälpa?

Okey okey, vi har hört det tusen gånger, det där om julhets och julklappsångest och frågan om varför vi inte bara skiter i allt, lurar runt hörnen i samtida dialoger. Eller är det egentligen den där frågan om bristen på moral i överflödet vs att få leva en dröm?

Mina axlar värker och fingrarna är så där ömma och lite raspiga efter att ha burit kassar genom Åhléns salar och rulltrappor en hel förmiddag. Det började med att det bara var jag där. Riktigt trevligt, fullt med uppmärksammande expediter med perfekt make up och skön stil. Dofter på parfymavdelningen som förför. Smycken som glittrar tilltalande. En glimt in i Acne studios och så var eskapismen i full blom. Inte för att det är jag, men för att den stilen säljer vår barndom tidigt 80-tal i förpackad avantgarde. Jag är rätt imponerad hur vi kan leva drömmen en gång till i plagg värda från ett par till flera tusen lappar.

Inköp efter inköp. Drömvävnaderna i de tilltalande stilrena vrårna i köpcentrat lindrar eventuell köpvånda. Det värker i fötterna nu. Det har blivit kö till kassan. Jag är inte ensam nu och folk lystrar och liksom gnistrar till i deras annars glansiga blick när högtalaren berättar att du kan betala i vilken kassa du vill. Nån ger upp med en suck och ger efter.

– Vill du skänka 3 kronor till stadsmissionen? frågar expediterna. Vi svarar alla ja i kör. Så vi gör ändå gott, trots vårt varuberg. En överprisad julklänning i ekobomull får bli Umas. Afroart till julgranen, kanske gagnar det någon. Årets spel 2002, känns kvalité. Choklad som tackpresenter. En stund vid vackra tyger och drömmer om rean. Jag är en kliché, jag vet.

Nu stapplar jag ut till slut. På något sätt förundrad över hur jag stod ut så länge. Jag älskar ofta shopping, så är det. Jag älskar att köpa presenter. Mina drömmar om vackra saker och lyckliga medlemmar av familjen är lätt att tända. Men jag älskar inte vårt överflöd. Jag antar att också det är den här julens kliché. Trots vår klimatångest lär vi slå köprekord i år – igen. Trots att årets julklapp är begagnade kläder. Den julklappen köper jag året runt, varje år. Julklappar handlar jag ofta på blocket. Jag vet inte om det gör så stor skillnad. Drömmen om lyckan vs moralen är tuff. Vi står ju ändå där i kön redo med våra betalkort.

*

Ett år köptes det en klapp per peson i min ursprungsfamilj av mina föräldrar. Det var nog nu sa de. Vi var tonåringar då. Jag tyckte det var värdelöst. Fostrad i överflödet. Jag tänket på det ibland, hur det var så självklart och hur det kändes orättvist att bryta det som var vår dröm. Jag gör nog samma resa med mina barn är jag rädd. Men jorden behöver vår disruptiva förändring av vår konsumtion. Det som är disruptivt förändrar något radikalt. Gör helt om. Skapar nya spelplaner. Är det inte vad vi behöver?

Detta inlägg kommer inte sluta i dur, men vi behöver tänka på sånt här. Och prata om det.

*

Sitter så på pendeln som jag tog vid centralen. På vägen ut snubblade jag över en mor på gatan. Två barn på en bild i en mugg. Mina fingrar värker. Här på pendeln lägger en man en lapp framför mig. Jag läser i ögonvrån om att han är far till två barn varav en av dem är dödligt sjuk. Sant eller ej. Är det så här vi ska ha det i den drömska julens tider? Lycka för de få. En dröm för andra.

I världens städer ligger den hemlöse Jesus på en bänk. Man ser inte hans ansikte men man ser hans nakna perforerade fötter som sticker fram under filten. Man kan sitta där vid fotändan. Ta emot förlåtelsen. Sörja lite över världen och sig själv. Jag tror vi behöver se att den fattiga kanske är vår frälsare. Den utan något är den som gör oss rik. För vad har vi kvar när jakten på drömmen är över om inte det dyrbaraste som finns. Som ett minne över hans födelsedag kan vi få syn på det där barnet, skört, litet, hjälplöst. Strålande och full av hopp.

*

Tacksam ändå att stadsmissionen tar in procent på våra köp till fotvård för hemlösa, varm mat och tak över huvudet och kanske lite genuin gemenskap. Samtidigt säger jag åt helvete med skattesänkningar till sådana som mig som redan har så vi klarar oss och mer därtill.

Det sprakande mellanrummet mellan människor. Eller frånvaron av det samma. Det fascinerar mig.