barn, Familj, Kärlek och livet

Draken som slutade skrika och lärde sina barn att flyga.

Lämna en kommentar

Här är både en bekännelse, ett löfte och ett försök att sprida kärleksfullt föräldraskap vidare. Draken har något att berätta.

Jag har slutat skrika på mina barn, någonsin igen. Det löftet gav jag himlarna för tre veckor sedan. Det är bra nu. Jag har gjort det alldeles för ofta och särskilt när jag är trött eller stressad – absolut när jag är både ock. Det är mitt lakmuspapper på hur jag har det. Jag tänker mest på mig själv då. Vrålet handlar alltid i sin bisats om att jag inte står ut. Med mitt eget. Att jag inte orkar lyssna eller vill ha bråk runt omkring mig. Ni ser det själva. Om inte så läs igen: jag, jag, jag och mig. Så kan vi inte ha det.

Då menar jag inte att vi inte ska vara arga eller låta ilska ha sin plats. För det ska den ha, men mot orättvisor och ojämlikhet eller mot beteenden som upprepas och som skadar människor fysiskt eller psykiskt. Ilska är vårt värn mot orätten. Men barn ska väl inte behöva lära sig innebörden i fraser ”mamma arg” som en av de tidiga två-ords meningarna. Så har det blivit den sista tiden hemma hos oss. Uma säger så och är två i januari. Den känns. Men det är slut på det nu.

En av mina närmsta vänner, som jag beundrar mycket för hennes reflekterande föräldraskap, påminde mig om teorin och metoden om lågaffektivt bemötande. Det har i 20 år varit min melodi, positiv psykologi är mitt fundamenta, men ibland hamnar jag ur spår och låter en annan klagansvisa få fäste. Mina ungar är värda ett föräldraskap som skärper sig och är sin bästa version. Inte som bara gör sitt bästa. ”Barn som uppför sig illa gör det för att de inte haft förutsättningar att kunna leva upp till våra krav eller förväntningar”. Citat från Bo Hejlskov Eldén, professor i psykologi. (Läs mer längst ner om metoden.)

Uma säger också ”stackars mamma” och klappar mig på kinden. Jag sänder min tacksamhetstanke till förskolans läroplan men också till Stina Wirsén och vem-böckerna där alla grundkänslor hanteras för riktigt små barn. Det är så bra att vi kan parafrasera tillsammans, Uma och jag. ”Nu är det bra igen”. Att hantera affekter tillsammans är så viktigt.

Men inte ska hon ta ansvar för att trösta sin mamma? Nej, det är inte vad jag menar, för det får hon inte. Jag tar själv ansvaret för detta. Så klart, att vara arg, kommer vara något som vi kommer få uppleva tillsammans igen.

För Umas spegling av situationen är egentligen bara en alarmklocka, ett perspektiv från sida . Hon är för liten för att bli utsatt för drakmamman. Just nu tänker jag mest på mina prinsar, eftersom det är dem jag skriker på. Jag inser att jag förväntat mig mer lyhördhet från dem än vad som är rimligt. Jag har slutat med det nu. Det är gjort och behöver inte upprepas för väldigt lite gott kommer av det. ”Barn lär sig inget av konflikter”, som Hejlskov Eldén säger.

*

Var kommer det ifrån då? Behovet av att skrika – eller bristen på förmågan att hantera sig i stunden då det bränner? Jag skalar löken och ser vad som döljer sig där. Vrålet är mitt uttryck för att jag önskar att jag som mamma var mer närvarande, som i härvarande, och hade mer psykisk ork för dem. När jag skalar av mina känslor inombords så är det detta som kommer fram. Jag har dåligt samvete och vill bara att allt ska bli och vara bra. Vrålat är lika mycket ett rop från sorgen över min egen fattigdom på psykisk ork.

Vissa av mina medmänniskor runt omkring mig drar ibland allt för snabba men välmenande slutsatser och tänker kanske att det är allt engagemang jag har för det goda samhället som tar orken och tiden från mina barn. Så är det inte. Jag skulle bete mig likadant ändå om jag hade tankarna på ett annat ställe, in i en annan tid, istället för att vara med barnen.

Jag är en drake, född av drakmodern. Det finns i blodet. Det är ju bristen på mental närvaro som är boven. En mental frånvaro har för mig med social oro att göra. Med skav i självkänsla. Istället för härvarande i kropp, själ och till och med ande – är jag upptagen med att fundera på hur jag ska skydda mig från ett upplevt hot av något slag eller med att förstå beteenden och problem som jag inte lyckats lösa ut. Klart är, att ju fler kontaktytor jag utsätter mig för, desto mer riskerar jag att möta osunda och otydliga sociala strukturer. Så jag löser det genom att träna min självkänsla, sorterar känslor, övar min förmåga till närvaro och kalibrerar mitt föräldraskap.

Närvaro upplevs exponentiellt. Den kan inte mätas i tid utan mäts i kvalitet. Hur är du närvarande? Att vara i nuet, just i denna stund i kroppen, och inte i gårdagen eller i morgondagen, det är det som är konsten och botemedlet. För då, har man kraft att parera känslan och har förmåga till blicken på den andre. Man låter jaget vila och självet ta plats som bara är. Draken ska inte besegras, den ska man lära sig bemästra och rida den så att man kan flyga tillsammans.

*

Se människan – Ecco homo – skulle också vara mitt biskopslöfte om jag skulle ha lila skjorta. Jag tror att det är nyckeln till så mycket. Se, på riktigt, se. Och det där med känslor – det är bara känslor. Bli bäst på att hantera dem istället. Sanningar gör oss fria.

Jag har slutat skrika på mina barn. Det är nog nu. Jag vet att det är som att åskan dundrar in och att det är svårt att finna skydd från ovädret. Solen får gå i moln och tårar ska få trilla. Det är att vara människa. Blixt och dunder sparar vi till de riktiga krigen.

⁃ Sluta skrik du med. Ingen mår bra av det. Ta hand om varandra och ta hand om livet!

***

TIPS

Inom psykologin kan man få hjälp på traven, som alltid. Låg-affektivt bemötande är en synnerligen bra metod. Kortfattat tar man utgångspunkt i insikten att man som vuxen inser att barn har svårt att förstå och hantera sina känslor. Det är en del av att vara barn. Har man ytterligare bekymmer kring detta, så som adhd, så är metoden än mer viktig. Det så kallade problemet med barns känslor är en vuxenkpnstruktion. De upplever inte ett problem med känslan eller beteendet, det är vuxenvärlden som sätter problemetiketten på det.

Metoden går ut på att förstå och bemöta barn utifrån deras situation. Man löser inte konflikter utan hjälper barn att lyckas. Som vuxen kan du påverka det problemskapamde beteendet och ta ansvar för hur du reagerar på det. Det är inte barnets fel. Barn bråkar för att de ska bli självständiga som vuxna och de lär sig inte av konflikter. De lär sig av att lyckas. Om barn ska lära sig självkontroll, vilket är målet, måste det finnas utrymme för det. Bort med dominans och disciplin. Barn ska inte lyda, de ska lära sig att samarbeta. Slutligen ska vi skapa rimliga förutsättningar för barn att uppföra sig. Vilka ramar är rimliga för dina barn? Lyssna, se och betrakta och tänk både åldersadekvat och anpassa till just det barnets känslomässiga mognad.

Lycka till!

Länk samlingssida om positiv psykologi

energi, Familj, Per Callenberg

Energismart och digitalt blir ibland väldigt kallt 🥶

Lämna en kommentar

– Dra upp värmen Per, ropar jag från köket. Han ligger nedbäddad, lite sjuk så där, med sin skärm ett par centimeter från näsan. Han har appen där, som reglerar hela huset genom att sända till en liten dosa vid värmekällan. (Vår sjunde familjemedlem Ngenic – älskad av många här hemma #levermedenenergiexpert.) Han mumlar något svar och jag tänker att han kanske gav mig några gubbargument som att det är tillräckligt varmt för årstiden med 17 grader eller att elen är så dyr nu så vi väntar till april med att höja den.

Det blir i alla fall inte varmare under dagen utan kallare och kallare och kallare. Funderar på att leta upp Ebbas gamla enorma tofflor som ser ut som björnar eller de där stora dunsockarna som var så poppis för 15 år sedan. Kanske håller jag på att bli förkyld… igen. Osv. Osv.

Barnen huttrar också. Hugo, denna kalsongsovare, drar till och med på sig en pyjamas innan han säger god natt. Jag ursäktar det med att det alltid har varit kallt i det rummet han nyss fått ta över. Det kanske ska vara pyjamas framöver.

Idag steg maken upp från sängen och sa att det var kallt (tack och lov ense med mig) och började pilla på sin mobil. Nä, han hade inte behållt kylan i familjefostrande syfte utan faktiskt, så klart, höjt en grad. Men något var lurt. Det visade sig att batteriet på sändaren i den smarta termostaten där nere i pannrummet behövde bytas.

Skönt att han inte är en gubbe än, tänker jag. Men borde inte man fixa någon form av larm eller notis om att värmen inte jobbar trots att man sänt signalen? Har redan skickat in mitt förbättringsförslag till termostatleverantören som lovat mig ”en extra hjärna till uppvärmningen” av mitt hus. Det finns lite kvar där att önska kring det smarta energisystemet. Ping @ngenic och @tibber.

Ps

https://sverige.tibber.com om du vill spana på en intressant sätt att aha elbolag.

Existens och filosofi, Familj, kultur, Värt att läsa

Jag är en julkliché. Förförd av varuhuset och med ett gnagande världssamvete. Kan en hemlös Jesus hjälpa?

1 kommentar

Okey okey, vi har hört det tusen gånger, det där om julhets och julklappsångest och frågan om varför vi inte bara skiter i allt, lurar runt hörnen i samtida dialoger. Eller är det egentligen den där frågan om bristen på moral i överflödet vs att få leva en dröm?

Mina axlar värker och fingrarna är så där ömma och lite raspiga efter att ha burit kassar genom Åhléns salar och rulltrappor en hel förmiddag. Det började med att det bara var jag där. Riktigt trevligt, fullt med uppmärksammande expediter med perfekt make up och skön stil. Dofter på parfymavdelningen som förför. Smycken som glittrar tilltalande. En glimt in i Acne studios och så var eskapismen i full blom. Inte för att det är jag, men för att den stilen säljer vår barndom tidigt 80-tal i förpackad avantgarde. Jag är rätt imponerad hur vi kan leva drömmen en gång till i plagg värda från ett par till flera tusen lappar.

Inköp efter inköp. Drömvävnaderna i de tilltalande stilrena vrårna i köpcentrat lindrar eventuell köpvånda. Det värker i fötterna nu. Det har blivit kö till kassan. Jag är inte ensam nu och folk lystrar och liksom gnistrar till i deras annars glansiga blick när högtalaren berättar att du kan betala i vilken kassa du vill. Nån ger upp med en suck och ger efter.

– Vill du skänka 3 kronor till stadsmissionen? frågar expediterna. Vi svarar alla ja i kör. Så vi gör ändå gott, trots vårt varuberg. En överprisad julklänning i ekobomull får bli Umas. Afroart till julgranen, kanske gagnar det någon. Årets spel 2002, känns kvalité. Choklad som tackpresenter. En stund vid vackra tyger och drömmer om rean. Jag är en kliché, jag vet.

Nu stapplar jag ut till slut. På något sätt förundrad över hur jag stod ut så länge. Jag älskar ofta shopping, så är det. Jag älskar att köpa presenter. Mina drömmar om vackra saker och lyckliga medlemmar av familjen är lätt att tända. Men jag älskar inte vårt överflöd. Jag antar att också det är den här julens kliché. Trots vår klimatångest lär vi slå köprekord i år – igen. Trots att årets julklapp är begagnade kläder. Den julklappen köper jag året runt, varje år. Julklappar handlar jag ofta på blocket. Jag vet inte om det gör så stor skillnad. Drömmen om lyckan vs moralen är tuff. Vi står ju ändå där i kön redo med våra betalkort.

*

Ett år köptes det en klapp per peson i min ursprungsfamilj av mina föräldrar. Det var nog nu sa de. Vi var tonåringar då. Jag tyckte det var värdelöst. Fostrad i överflödet. Jag tänket på det ibland, hur det var så självklart och hur det kändes orättvist att bryta det som var vår dröm. Jag gör nog samma resa med mina barn är jag rädd. Men jorden behöver vår disruptiva förändring av vår konsumtion. Det som är disruptivt förändrar något radikalt. Gör helt om. Skapar nya spelplaner. Är det inte vad vi behöver?

Detta inlägg kommer inte sluta i dur, men vi behöver tänka på sånt här. Och prata om det.

*

Sitter så på pendeln som jag tog vid centralen. På vägen ut snubblade jag över en mor på gatan. Två barn på en bild i en mugg. Mina fingrar värker. Här på pendeln lägger en man en lapp framför mig. Jag läser i ögonvrån om att han är far till två barn varav en av dem är dödligt sjuk. Sant eller ej. Är det så här vi ska ha det i den drömska julens tider? Lycka för de få. En dröm för andra.

I världens städer ligger den hemlöse Jesus på en bänk. Man ser inte hans ansikte men man ser hans nakna perforerade fötter som sticker fram under filten. Man kan sitta där vid fotändan. Ta emot förlåtelsen. Sörja lite över världen och sig själv. Jag tror vi behöver se att den fattiga kanske är vår frälsare. Den utan något är den som gör oss rik. För vad har vi kvar när jakten på drömmen är över om inte det dyrbaraste som finns. Som ett minne över hans födelsedag kan vi få syn på det där barnet, skört, litet, hjälplöst. Strålande och full av hopp.

*

Tacksam ändå att stadsmissionen tar in procent på våra köp till fotvård för hemlösa, varm mat och tak över huvudet och kanske lite genuin gemenskap. Samtidigt säger jag åt helvete med skattesänkningar till sådana som mig som redan har så vi klarar oss och mer därtill.

barn, Familj, Kärlek och livet, Värt att läsa

Däckskifte på familjefartyget

Lämna en kommentar

De växer så det knakar. Lilla Uma säger tre ords meningar och ska strax innan sin två årsdag få flytta till ett eget rum. Det känns vemodigt och det känns härligt. Det är fantastiskt att få följa detta troll när hon lägger dag till dag. Det är vemodigt att ställa ut spjälsängen i carporten och förbereda för deportering till återvinningen. Det betyder att livet har tagit ett rejält kliv fram.

Och så betyder det att stora Ebba behöver byta rum med lillbrorsan. Från hennes självvalda château de la solitude till att bo granne med köket och nära till allt. Båda brorsorna får flytta in i hennes gamla enorma rum. Nu är det tjejernas tur att få bo i husets hjärta, tycker vi. Eller är det kanske grabbarna som vunnit vinstlotten med gemensamt gemak med extra allt.

Det har tagit oss tre långa dagar att flytta femsängar, bygga en garderob, laga en annan, sortera lego, playmobil, diskussioner om bevara eller inte, putsa duplo och byta väggar för tavlor. Kassar med för små kläder vandrade genom huset. Påse efter påse fylldes med sånt som kanske någon annan vill ha. Bänkar fyllda till bredden med saker när skåp blir någon annans bohag. Herregud – det tar tid att ömsa skinn och skifta rum.

Under tiden har Ruben ritat fartyg. Som vanligt. Fulla med fantastiska detaljer och beskrivningar av allt som man hittar på varje däck. Hugo var på födelsekalas en dag. Där spelades det troligtvis Fortnite trots att han inte får det för sin mamma. Hon blir ju tokig då och rasar över föräldrars vanvett att inte förmå förstå vad spelens innehåll och fantasi betyder för små hjärnor. Men mest av allt. Man leker inte lekar där man dödar varandra. Punkt.

Och sedan, mitt upp i inköpsfrågor och blocketförfrågningar så ska Hugo spela fotboll. Det är redan söndag och vi tittar på varandra och undrar hur vi ska komma till botten av ansatsen vi tagit. Glutenintoleransen tar samtidigt ut sin rätt. Ett mödosamt slitvargande när dagen går i moll. Rätt sak på rätt plats.

Så sänker sig friden och rummen står färdiga. Ebbas oas, pojkarnas dröm och lilltjejens första krypin. Vemod, glädje och däcksskiftet på familjefartyget är till ända. Jag tror vi kom i hamn denna gång också.

Och så hittade vi en fantastisk soffa på blocket också till barnens lekrum. För det blev ju reformerat på kuppen! När vi undersökte vad grabbarna ville ha för sittmiljö när de spelar Playstation så stod det klart. Soffan är bäst för då kan man liksom få mest studs när man säger jaaaaaaa! Alltså när man gjort mål. Älska design med barnen ☺️

Existens och filosofi, hälsa, utanförskap, välfärd

10 % av begravningarna saknar besökare

Lämna en kommentar

Den känns i magen. Rätt in i rädslan för det faktum som man inte vill ska kröna det liv man levt. Att dö ensam. Att sörjas av ingen. Den känns. 

Statistiskt ser det ut så idag. Så många som 10 % av alla begravningar har inga besökare. Det är ett mått på en stor ensamhet i vårt land. Av de som dör ensamma är siffran 16 % 2015.  Det är ett mått på att något redan har gått sönder. 

– Ensamhet är det värsta som man kan drabbas av,  sa läkaren Anders till mig idag. Vi träffades i kyrkan där vi sitter i församlingsrådet. Vi pratade om varför vi finns som institution och att det handlar om att göra skillnad. Inte på människor utan FÖR människor. Vi var överens om att tryggheten och utsattheten ökar dramatiskt i vårt land och att allt för många lever i marginalen. 

Ropet från marginalen är också ropet på medmänsklighet. Vi är många som behöver lyssna där och vara armarna och händerna i världen för varandra. Hur ska vi se till att länken inte bryts mellan människa till människa så att ingen blir ensam fram till sin död? Det är den kedja av mänsklig kontakt som börjar med dig och som sprider sig genom hela världen. Vi lever ju här tillsammans även om det ibland känns som vårt sätt att leva är ett avskärmande från det som inte är likt. 

Och ändå är vi alla människor! Ändå är vi så förtvivlat lika i våra behov. När allt kommer omkring vill ingen vara saknad av ingen. 

Ropet från marginalen brukar också vara bilden av den nya medmänskligheten. För där i marginalen visar den sig på riktigt. Här lever människor som tar hand om varandra. Det finns en uppmaning i det till dem av oss, bland annat jag själv, som har ett överflöd. Uppmaningen är att lyssna till en annan sång än den om individualism och framgångssagor. En melodi om gemenskap och omtanke, om delande och om att klara sig tack vare varandra. Det finns kraft i det. Kanske också sann lycka. 

Anders, min vän läkaren, tipsade om boken ”Att höra till” av Peter Strang. Den pekar också på ohälsan som kommer av den ofrivilliga ensamheten, bland annat på den stress och oro som kommer av det. 

Vi är alla skapade för gemenskap! Jag tror vi har en uppgift i jul att fundera på hur vi kan återskapa mer gemenskap runt omkring oss. Delta i tillsammansaktiviteter och främja det som håller ihop oss. En början kan vara att läsa Peters bok. Allt börjar ju med medvetenhet. Ibland det svåraste steget. 

Apropå kyrkan, där jag och Anders hängde idag, så förstår vi ju att det är en av institutionerna som kan göra skillnad – kommuner och andra organisationer är andra – men alla dessa organisationer är ju du och jag. Det är ju människorna i dem som gör skillnaden. Vi behöver bli fler som hjälper till och ändrar på det här ensamma sättet att leva. Det är ju dessutom så fantastiskt meningsfullt. 

När man hjälper andra får man dö lycklig. Då spelar det ingen roll hur många som besöker ens begravning. Man har bidragit till det som håller oss vid liv, ett gott liv, och det är det som ändå kommer räknas i slutändan. Det kommer nämligen märkas genom den värld som nästa generation kommer att få leva i.

Så…. vad kan du göra? Bara det där lilla? Alla kan göra nått och ibland är det de små stegen som gör underverket. Berätta, för jag är nyfiken!

PAX //tisdagstankar från Lollo

Ps

Maj, en annan vän i församlingsrådet, berättade om en fantastiskt skicklig undersköterska som hon träffat på sjukhuset förra vintern. Han var väldigt professionell och duktig. De kom att prata en del. Han kom från Afganistan och hade bott här i 7 år då. På den tiden hade han inte fått en enda svensk vän. Det gjorde också stort intryck på mig den berättelsen. Det är ett annat utanförskap i vårt samhälle – men det får vi prata om en annan gång. 

Drevviken om vintern
Chef och ledarskap, Civilsamhället, etik, feedback, socialdemokrati

Svåra samtal och att bygga tillitskultur – något av det viktigaste vi ägnar oss åt.

Lämna en kommentar

Stämningen var både spänd och påklistrat lättsam när vi gick upp för stentrappan som kröker runt en massiv pelare. Han som är anledningen till mötet går bakom mig med sin vän strax efter. Jag går efter en av organisationens mer seniora medarbetare. Vi ska strax sätta oss ner i ett vackert och anrikt rum och prata om saker som ingen av oss skulle vilja dela med varandra. Men vi måste för vi har båda ansvar för en rörelse som är större än oss själva.

Lite tafatt och på gränsen till glättigt byts lite ord vid en kaffeautomat. Jackor hängs upp. Stolar skrapar och papper rättas till. Det är dags att börja. Jag har förberett mig i dagar för jag vet att detta är en dag ingen av oss någonsin kommer att glömma. Jag börjar med det som jag tycker är viktigast att få sagt inledningsvis: alla bra och fina saker som människan mitt emot mig gjort, gör och står för.

Jag menar varje ord och jag ser medvetet förbi allt det där som inte är bra och som gjort andra illa. Vi måste börja med att plocka upp varandra till den nivå där vi kan börja föra ett samtal. Snart ska vi gå in i ett flöde av ord som jag inte kommer kunna ta tillbaka, hur mjukt de än dånar. En fors som inte blir den samma så fort vi stigit ner i den. Det är tungt att komma med besked till en annan människa. Tungt att säga att någon inte längre får vara med.

Svåra samtal ska inte vara svåra samtal. De ska vara jobbiga samtal. De handlar om människors väl och ve, om självkänsla, status och om samhörighet. De berör helt enkelt våra grundläggande behov som sociala varelser och frågan om hur vi klarar av att bete oss i den norm som råder där vi verkar.

Ett s.k. svårt samtal har ofta att göra med att en annan människa ska ge en spegling till en annan människa om något som helst ska vara onämnt. Ett svårt samtal handlar om att komma väldigt nära. Närmare än vad man är inbjuden att vara. Ibland väljer man vägar för någon som den inte vill fara på. Det krävs respekt, självkänsla och empati hos den som tar kommandot. Likväl som lugn, klokskap och strategier.

Jobbiga samtal är inget att leka med. De ska vara jobbiga för att de kräver närvaro och omsorg. Men de ska inte vara svåra för den som gör anspråk på att leda och som vill vara med och bidra till det goda samhället. Är det svårt har vi inte gjort vår förberedelse eller lärt känna oss själva tillräckligt. Då är kanske anledningarna dunkla och utkomsten mer än oviss.

Tuffa samtal finns överallt i våra relationer. I rollen som kollega får vi ibland också ha svåra samtal. Ibland gör vi det som släkting när vi behöver gå närmare än vad vi tidigare behövt varit. Blod blir i det fallet tjockare än vatten. I uppdraget som chef är det också vårt ansvar att ta de samtalen som är känsligast. Vi får där betalt för det. Vi har dem hela tiden men är olika rustade och förberedda för dem och de känns olika angelägna så klart. Både lön och blod manar på att ta dem.

Som ledare inom ideell verksamhet är det många jobbiga samtal som man ska klara av att föra. Man har ofta valt en organisation men inte människorna som man där får möta. Ingen får någon annan lön för mödan än meningsfullhet. Möjligtvis får man uppskattning. Riktigt fint är såklart att få företräda de idéer och den tradition man själv valt att gå in i. Alla söker inte sådan fjäder i hatten, ibland är det trångt på toppen. Några har sökt en sådan roll men klarar inte av den. Det är då man har några av de svåraste samtalen. Du platsar inte här.

De gånger jag behövt ha riktigt skarpa samtal är tack och lov inte så många. Men ganska många är på vägen dit. Då behöver man helst redan innan ha investerat i relationen för man tar ut en hel del av varandra där. Det kan bli fint, det kan bli bra, men det är aldrig härligt. Och det är aldrig därför man gick in i en rörelse.

Nyss var jag på en kursgård söder om Stockholm och höll ett två nittiominuters pass om svåra samtal. Jag hade med några metoder och vi pratade både om karaktär i sådana samtal och anledningar till att ha dem. Men mest fokuserade vi på att känna sig själv och förstå hur vi människor är lika som sociala varelser. Vi mår otroligt dåligt av att utestängas av en gemenskap och upplever brist på status eller möjlighet till medbestämmande som ett hot. När vi får vara med upplever vi stark lycka och stor meningsfullhet.

Vi började också passen med att fokusera på tillit och positiv feedbackkultur. Jag ville att vi tillsammans skulle känna på hur vi människor fungerar och hur våra känslor och vårt välmående så snabbt kan öka när vi ger varandra stärkande energi – att vi är helt lika här. En insikt som är så viktig när vi vet att vi som ledare också behöver ge varandra feedback på beteenden för ”organisationens skull”. Det är svårigheten i varje organisation som vilar på en idé om den goda världen och den rätta etiken, att vi behöver korrigera varandra och ta oss den rätten. Det är en svårighet i ideell sektor, eftersom den är full av människor som vill väl men där allt inte blir så bra som man tänkt eller som de flesta vill ha det.

*

Samtalet där i det anrika rummet tog ungefär 90 minuter det också. Det finns en Louise före och ett efter det mötet. Idag är jag övertygad om att vi behöver ta de där jobbiga samtalen tidigt och ofta. Det går också bra om du är lugn och trygg. Vi behöver förbereda oss noga och i varje steg respektera varandra men vi behöver inte gilla det någon säger eller har gjort. Det är skillnad på sak och person. Lev det! Det fungerar bra.

etik, Existens och filosofi, Frihet, kärlek, Kärlek och livet, Teologi, Värt att läsa

Den yttersta tiden.

1 kommentar

Det är mycket ondska i vår tid. Det har det alltid varit i människans historia. Gud vad vi behöver hjälp att tänka gott, göra gott och läka sådant som är trasigt! Som kollektiv är vi ju hopplösa. Ibland som individer också.

I vår samtid pratar man inte så mycket om det där att vi också har skuggsidor. Vi är så upptagna vid att alla ska se det som är bra med oss. Lite ängsligt så där är vi bekräftelsenarkomaner. Se mig, älska mig, hör mig. Avslöja mig inte. För vem är du att berätta att jag inte duger?!? (Framför allt eftersom vi alla till mans verkar bära på den hemligheten av rädsla för att det är just så).

Yttersta tiden. Är den nu? På ett sätt är den alltid här. Så är det med det eviga nuet. Det är nu det gäller. Det är nu livet sker.

Att välja det rätta i varje stund och varje tid är omöjligt. När man börjar tänka på det så blir man lätt modfälld. Man får lätt kramp och prestationsångest. Kanske bäst att inte tänka så mycket på det. För hur pratar man om det i en tid när det existentiella samtalet förseglats till det som kallas privat? Och kanske därför ligger det och mal inom oss. Oron för att inte göra tillräckligt för att duga.

I det ljuset av evig tid och det omöjliga att göra osjälviskt rätt i varje steg så förstår jag de klagans rop som kommer från troende människor genom alla tider. Från alla dem som på någotvis omfamnat tanken att det spelar roll vilken värld vi tror på och vilket bidrag vi själva ger in i den. De som förstått att vi behöver förlåta vår brustenhet för att orka fortsätta vilja och försöka. Klappa oss själva så där lite på axeln.

I den tanketråden kommer man snabbt till kärnan i den troendes livsrymd. Det handlar om att älska det man fått. Sitt jag. Det man är ensam kvar när då alla gått hem. Den gåva som är livet. Genom att ha frid och fred med sig själv, sitt ljus och mörker, yin och yan så flödar kärleken vidare. Med tillförsikt, värme och fördragsamhet ser vi på vår grannes flisa och tillkortakommande. Vi lär oss älska förbehållslöst. Och för att klara just det behöver vi det andra subjektet, dvs att vi redan från början och förbehållslöst är just älskade av livet självt. Vissa kallar det för gud.

Då, när vi omfamnar detta faktum, är vi redo att älska världen och ta hand om den utifrån ren och skär tacksamhet. Inte för någon annan anledning än att få ge tillbaka av den kärlek vi känt.

Det är en svår uppgift i den här yttersta tiden. Så mycket perfektionism och polerande av ytor och materialism. Så mycket framgångsfokus. Tillväxt trots att världen svämmar över samtidigt som den svälter. Svårt att bortse från detta och låta acceptansen och kärleken komma över oss bara för att vi är.

”Jag är” – det är en av de äldsta mysterierna i monoteismen. Ett annat namn för Gud. Adonaj, jhvh, elohim. Den som älskar. Det var den där brinnande busken där gud beskriver sig som själva varandet. Jag är…. är det så heligheten bor inom oss alla?

Descartes hade en annan tagning på det under upplysningstiden: cogito ergo sum, sa han och ville göra upp med dogmer och pekade fram mot vår tids världsbild. Det betyder ”jag tänker alltså är jag”. Han lade till ”tänkandet” vilket också bidragit till vår tids ambivalens inför att duga. Det har i många hundra år inte räckt med att vara. Är det dags för det nu?

Omfördelningens tid. Står den vid vår dörr? Jag önskar det. I mitt inre så gör jag plats för henne. Låt rätt sak ta rätt tid. Låta kärleken lysa på mina skuggor och läka ut det som skaver. Låta rädslan byta plats med nyfikenhet. Fundera på vad jag kan ge för att få. Låta tänkandet stå tillbaka lite. Bara lyssna till mantrat att duga som man är. ”Je suis” räcker långt. Oam.

Det är mycket ondska i vår tid. Men godheten vinner alltid för i kärlekens matematik blir ett plus ett alltid tre. Tillsammans kan vi ändra vår tids normer och ge mer för att få behålla den värld som vi känner som vår. Det börjat med dig och mig.

Love thyself!

… och för dig som vill ha lite psykologisk fakta i målet så kan du läsa den här artikeln i Psykology today om vilka effekter det får i ditt liv med att jobba på din självkänsla med något som kallas ”self-compassion”.

barn, Chef och ledarskap, kärlek, Kärlek och livet, Värt att läsa

Konsten att (över)leva småbarnstiden genom att stärka det som ger mening och skapar tacksamhet.

Lämna en kommentar

Plötsligt står man där med en barnvagn och kalendern full med möten. Det är avstämningsdag som alla torsdagar och man sänder en stilla bön till alla om förståelse för småbarnslivet. En bön om förmåga till mentalisering och med det både medlidande, medkänsla och tankar i riktningen: det är inte jag som är oviktig för min chef, det är ett familjeliv och ett livspussel som dramatiserar sig också i min arbetsdag utan att jag valt det.

Folk är ju förstående. Många har ju varit där. Men på mitt jobb är väldigt få mitt i pusslet. På min enhet är jag exempelvis yngst och har nog flest barn. I alla fall som bor hemma. Men förståelsen för småbarnslivets vedermödor får inte bli övertolkning på hur ansträngande det är. Man behöver inte en tung hand på axeln som tycker synd om en. Man behöver pepp och uppmuntran om hur bra man ändå klarar det. Speciellt om ens små änglar är ens livselixir.

Coping som vägen till hälsa och välgång

Det blir en förmåga till det salutogena. Man ska fokusera på det som funkar, på det som är friskt och starkt. Det ger energi och mening för att klara tuffa situationer. Å vad jag älskar copingteorierna! De är så klockrena. Det handlar om förmågan att lyckas göra eller klara av saker. Coping blir då en nyckel till lycka.

Inom folkhälsoforskningen och grenen socialmedicin så pekar man på denna förmåga för att ha och behålla livskvalitet. Förmågan att ge mening och hitta vägar igenom och ut svåra situationer, som exempel ohälsa, har med våra metoder till lösning och fokus på möjligheter snarare än ältande och förtvivlan.

Om man sättet in de perspektiven i småbarnslivet mitt i arbetslivet så blir coping just den där livlinan. Hemma hos mig ”copar” vi genom att dansa, stoja, skratta och berätta för varandra hur lätt det är att tycka om varandra – även när det är lite svårare.

Humorn är ett av våra viktigaste vapen mot stressen. Att få distans och skoja om allt gör missar och felsteg lättare och till och med något som för en stund får ge kraft och energi.

Vi (jag) copar också genom det konkreta småbarnsstöket genom att sätta färg på väggarna och ha tavlor jag älskar. Det får mig på gott sinneshumör. Sån är jag och sånt skapar glädje i röran. En slags distraktion kanske.

Vi hanterar det oförutsedda med inställningen att det löser sig kryddat med självkänslan i vårt föräldraskap som baseras på uppfattningen att vi är bra på att just lösa saker. Vi kan det här! Och så lite brittisk royalism när det stormar något väldigt: keep calm and carry on.

En ode till mina skatter

Jag ser också till att smeka min man över bröstet och pussa på honom när frukosttiden plötsligt blivit minimal och barnen redan slåss om legobitar och pekböcker. Så att det känns som om det bara är vi, om så bara för en sekund. Han behöver det. Jag gillar det.

Om kvällen stärker jag min coping genom att förstärka mitt sammanhang och fylla det med guld. Jag tackar för dagen. För alla stunder. För att jag får vara rik på nära och kära.

Jag sänder tacksamhet till gudar och kärleken varje kväll när jag går runt i det nedsläkta huset, kryssande mellan skor, ritpapper och plast och stoppar om mina gullisar. Tar mig tid att fyllas på. Jag nämner deras namn, jag befäster min skatt och styrka.

Uma – sötis och allas vår chef just nu. Hon med den älskade lilla kroppen som bär den stora personligheten. Jag för handen längst med hennes rundning från nacke till liten rumpa där hon sover djupt på barnposition i sin spjälsäng. Man kan inte låta bli. Full av beundran.

Vackra Hugo som så klart gjort en korv av påslakanet och kastat huvudet bak i sängen. Han med den stora logiken och förnuftet. Han med det pärlande skrattet och buset bara sekunder bort. Som man nu inte får pussa hur som helst men som gärna viket ihop sin nioårskropp så att den får plats i mammas famn. Ändå. Om kvällarna läser vi om riddare och spejare i ett land i belägring. Vår stund och vår tankning av varandra. Han jordar mig.

Och så sköna Ruben. Min känslomässiga vulkan och mitt sockervadd. Solen går upp och den går ner flera gånger om dagen. Just nu har han också ovädersmoln över sin upplevelse av sin mamma. Han blir arg och sur och besviken. Allt som oftast. Och det är något väldigt bra för vi har varit så tighta i så många år. Men o så jobbigt. Tacksamhet för att vi klarar det och för att han mitt upp i allt skrattar, gosar och uttrycker sig. Prinsen. (Han hatar när jag kallar honom det, så jag ska genast sluta. Prinsar är inte bra storebröder nämligen och det vill han va). Han grundar mig.

Men som vi bråkar just nu. Jag är alldeles slut vissa dagar. Humor, tänker jag, hur kan jag använda den nu?

Och så hon som inte är hemma så ofta. Hon som var hemma jämt. Som vissa perioder var hemma så mycket att vi var oroliga. Hon som spridit ut sina vackra långa färgglada vingar och fått luft under dem. Hon som är tillbaka från adolescensens förvirring och gått in i det som kommer vara hon så länge hon lever. Min tacksamhet, till min läromästare i livet, tar aldrig slut. Den är evig. Ebba, min stjärna!

Konsten att ladda livet med energi och glädje

Efter den rundan så är jag helt fylld till bredden av kärlek och påminnelse om allt det som jag får av att vara mitt upp i småbarnslivet mitt i arbetslivet. På riktigt ger det mig all min energi. Det som tar finns snarare på jobbet och i vid de tillfällen när jag inte känner mina kollegor och inte förstår vad som händer.

Det är sånt som kan få mig att tänka mindre på mina barn och min rikedom med att vara grundad där.

Uma var med mig på jobbet förra veckan ett par timmar och det gick självklart strålande. Vi var många som tankade. Det var skönt att också få visa mer av mig än bara chefen och ledaren. Att vara mamma är ju ändå den roll jag gillar allra bäst. Ren och skär livsenergi🙏🏼

Så… Vad får dig att må bra? När tankar du dina batterier och med vem? Vad är meningsfullt för dig? Vilka sammanhang? Hur stärker du det som ger mening till dig? Och slutligen – vilka strategier tar du till för att klara pressen? Vårda dem och utveckla dem. Saknas det något så skaffa dig det. Coping är väldigt bra att ha.

Värt att läsa

Jag vill ge mina barn allt det här

Lämna en kommentar

”Du ska få ett
panoramafönster
i barnbidrag.
Stjärnhimlen ska vara
din vardagsrumstapet
och Mozart ska skriva musiken.

Du ska får ett hem
som älskar dig.
Du ska få ett sinne
för humor.
Och Strindbergs
samlade verk.

Och alla mina barnbarn.

Min present till dig
är att du ska tala många
språk och tåla all
slags väderlek.

Du ska få god
markkontakt och
svindlande takhöjd
med stuckaturer.
Du ska få ett liv som
förlåter dig allt.

Klar i tanken ska du vara.
Och stark i känslan.
Du ska få ha roligt.
Allt detta står i
hemförsäkringen.
Du ska få vara ifred.

Mitt underhållsbidrag
till dig är att du aldrig
någonsin kommer att
sluta hoppas.
Du ska få ett modigt hjärta.
Och ett dristigt intellekt.

Och ett gott omdöme.

Den du litar på
släpper inte din hand.
Min julklapp till dig
är att om du faller
så ska medmänniskorna
glädjas åt att
få ta emot dig.

Ett vänligt leende
ska gå genom
hela din resa.
En frisedel ska jag
sända från
min ensamhet.
Du ska inte få
ärva någonting
alls av mig.
Men du ska få
alla pengarna.”

Dikt av Kristina Lugn. Som också lästes på Umas dop för henne av fadder Maria Forsström. Så tacksam.

Familj, feminism, kärlek, Kärlek och livet

Som den bröllopälskare jag är: tre myter om bröllop jag gärna tar kål på

Lämna en kommentar

Igår var det bröllop. Lite trött idag i fötter och med lite för lite sömn i kroppen. Uma brydde sig inte om att mamma kom hem halv fyra. Men så uppfylld och påfylld. Under morgonen har jag skrollat genom insta för att minnas tillbaka via bilder som delats. – Vilken rikedom det är att få vara med och dela andras lycka.

Igår var det som det ofta är med bröllop: en fantastiskt härlig begivenhet som jag sent kommer glömma. Våra vänner Sara och Mattias gifte sig och vi var kvar tills personalen tvärt slängde ut oss. Det var en så bjussig fest på så många sätt. Förutom att det var välplanerat ( ingen var dock förvånad över det med tanke på brudparet) så var det där som sprakar till mellan människor, kända som okända, som inte kan regisseras bättre, lika varmt och generöst. Allt vad man kan önska en sådan dag.

Det var många tal och det var härligt att få lyssna på ord som gav perspektiv på brudparet och som utsade många lyckönskningar. Ett av talen höll brudens systrar och ett av deras teman var myter om kärlek som var dags att slå hål på. Ett lysande och passande inlägg.

Det var också ett inspirerande tal för det visar att våra normer om hur det är och ska vara när det är bra alltid behöver diskuteras, skruvas på och omvärderas. Det kan behöva göras med fenomenet bröllop och bröllopsfest också! Så här kommer mina tankar om bröllopsmyter (eller rädslor) som behöver begravas baserat på blandad erfarenhet efter att bevittnat och medverkat vid ett 20-tal fantastiska bröllop.

Myt 1: det finns en motsättning mellan en vit klänning och ett feministiskt normkritiskt par

Så klart inte! Då har vi inte förstått vad frihet är. Det är en frihet att få vara precis som man vill. En feministisk och fri kvinna eller man kan välja symboler fritt för att beskriva sin känsla och markera sina steg i livet. En vitklädd beslöjad jungfrulig kvinna med myrra i håret var förr en gåva för äktenskapets barnafödande. Idag är hon vit som snö, lysande ljus, vacker som ett gryningsljus. Hur många barn hon än fött eller hur många hon än kan tänkas vilja ha eller inte ha. Symbolens innehåll har blivit något annat. Och tack och lov för det.

Den vita klänningen markerar lika mycket riten och ceremonin. Det känns på riktigt. En sådan ljus klädnad har man sällan och den blir ett minne för livet. Själv provar jag min dröm i siden ibland och svassar hemma och dricker te i den. Minns min dag med min älskade för 10 år sedan. En underbar frihet!

Att vara normkritisk är att förstå symbolens värde och ladda symboler med nytt och kontextuellt. Men självklart ska man granska ritens liturgi med kritiska ögon. Som betraktare tänker man sällan på kvinnans jungfrulighet idag. Men däremot, i feministens öga, kan det vara ett problem med den beslöjade kvinnan som avtäcks av sin far, liksom hon dessförinnan varit gömd från det offentliga, och nu given från man till man. Inte så jämställt 🧐.

Å andra sidan har jag varit med på bröllop där just faderns gång genom altargången med sin dotter vid sin sida haft sin plats. Inte ett öga torrt för alla förstod innebörden av den gesten. Apropå normkritik så kan man ibland behöva nagelfara sin egen fördom.

Normer är intressant, inte sant? Hur de skapas, hur de efterlevs och hur de slentrianmässigt kan användas – eller högts medvetet kan hanteras.

Myt 2: det är plågsamt med långa sittningar med många tal

Nej det är det verkligen inte. Går man på bröllop med sittning så VILL man skåla och lyssna på perspektiv på de äkta makarna. Man vill njuta av dagen och vältra sig i ord, hyllningar, kärleksförklaringar och varmt beskrivna tillkortakommanden. Man VILL få träsmak i rumpan eftersom det är värt det varje gång man sneglar mot de lyckliga tu som lyser. De kämpar med att vara i stunden och minnas kvällen. Då behöver man upprepa saker tänker jag och länge stanna kvar för att riktigt prägla minnet och känslan för dagen. Det är verkligen inte jobbigt med många talare och många tal.

Däremot är det jobbigt med för många långa tal eller likadana tal. Eller med obalans mellan parets olika vänner. Eller med föräldrar som liksom behöver älta lite eller någon som behöver ta upp något som inte riktigt har med paret att göra. Eller när det går för långt mellan talen så att tempot blir lite lågt. Allt detta löser sig med toastmasters som vet hur man styr och leder. Bröllopet jag var på igår gjorde det förstklassigt så klart. En av dem var ju toastis på mitt eget bröllop (kärlek Gabi!).

Myt 3: vigseln för inte vara för lång och inte för andlig

Joooooo! Jag ÄLSKAR när man får vara i stunden och riktigt gotta sig i känslorna och alla orden (igen). Även den borgliga ceremonin har det andliga med sig tycker jag som religionsvetare. Livsåskådningen finns ju där i riten, i musiken och i orden, även om man inte har en religiös inramning. Man gestaltar en förflyttning. Man visar en vilja. Man har hjärtat öppet och flätar band till nya enheter. Själva ceremonin kan inte med nuvarande ordning bli för lång – varken för den religiösa riten eller för den borgliga. Vi människor behöver våra riter och ritualer. På det sättet är vi obotligt religiösa om religiositet är att gestalta livet. (Religion kan då vara ett samlat verk av normer och idéer om hur vi gör det bäst). Så gör alltså även den sekulära riten.

Och även den korta akten kan vara otroligt härvarande och stark. En gång vigde jag ett par i deras vardagsrum, en tisdag i deras radhus på höjden efter jobbet. Vänner som var vittnen var där, en flaska bubbel stod på bordet och den vuxna sonen var beredd med kameran. Jag läste en dikt, läste igenom ordningen och lät de säga ja och växla ringar. Jag förklarade dem man och hustru. Vi skålade i champagne. Och allas tårar rann men glädjen var stor. De hade ju varit ett de här två i över 40 år. Men nu var han på väg bort pågrund av sjukdom. De ville därför försegla och kröna det liv de redan haft som en helhet med ett löfte. Det var helighet för mig.

Det är en av de vackraste och starkaste vigslar jag varit på. Vackert i sin alldaglighet. Stark i sitt allvar. Andlig, trots sin avsaknad av just religiös välsignelse. För kärleken och heligheten var där ordlöst.

Så lång är inte målet, men kan vara medlet. Andlig behöver inte vara religiös, även om det kan underlätta både språkdräkt och ges naturligt utlopp o ceremonin. Andligt kan också vara närvaron av livet. Vigselns JA är ju ändå huvudsaken som förtjänar sin omsorg och sin strålglans.

Så säg JA (ping alla som tvekar av mina vänner), låt det ta sin tid och låt oss fortsättningsvis också få träsmak i rumpor och få vältra oss i skålar, lyckönskningar och att underhållas av varandra! Så himla härligt.

💃🏼💃🏼💃🏼💃🏼Och glöm aldrig dansen 💃🏼💃🏼💃🏼💃🏼

Det sprakande mellanrummet mellan människor. Eller frånvaron av det samma. Det fascinerar mig.