Familj, Kärlek och livet, socialdemokrati, solidaritet

under enighetens fana

Lämna en kommentar

Jag har stängt in mig i arbetsrummet för att forma tankarna. Men jag är så klart inte ensam. På mitt ben hänger en förskoleledig treåring som viskar när hon leker att hon är på en häst. I korridoren utanför hörs en klarinett som sakta närmar sig dörren. I huvudet sjunger orden som ackompanjerar tonerna som rytmiskt ekar i huset. Tanken fastnar på innebörden i frasen” Sluten er under vår enighetsfana, fällen ej modet och segern är vår”. Det är första maj. Den kanske märkligaste vi varit med om.

Dörren öppnas till där vi sitter och fnissande ramlar pappa Per och Hugo in som den skärva av demonstrationstågsorkester som de är. Klarinetten har tystnat abrupt och jag förstår att deras upprymdhet inte har ett dugg med sångens innebörd att göra. De övar inför den överraskning som väntar farmor och farfar på första maj. Vi planerar ett eget litet första maj-tåg i deras trädgård om en timme. Har vi tur så är det uppehåll. Ebba kommer cykla från studentkorridoren norr om stan och möta upp hos. Plakat är fixade och musiken kommer finnas på plats. Men de kommer inte marschera samtidigt som Hugo spelar. Både Per och Hugo inser att den övningen kan bli lite mycket eftersom det är första gånger arbetets söner spelas av husets klarinettist.

Det är härligt med kreativiteten och engagemanget. Det är underbart med drivkraften som känns i hela huset, när familjen har ett gemensamt mål om att glädja de gamla som får stanna inomhus, och som väl aldrig har missat ett första-majtåg. Men om inte de kan komma till tåget så får tåget komma till dem.

Enlighetsfanan i dessa tider är kanske just det där. Att vi alla gör så gott vi kan för att skydda våra äldre och att minska smittspridningen. Ett skydd som är på bekostnad av jobb och social gemenskap för många. Det är ansträngande tider.

Vi ska inte tappa hoppet. Modet som vi behöver ha, det är att ändå tro på att vårt samhälle kommer att hålla.

Det är inte utan att man funderar på vad ett samhälle är. En idé om gemenskap. En vision om att hålla ihop och dela på bördan. En för alla. Alla för en. I nöden prövas vännen. Osv.

Och i allt detta, vad är då segern? I en tid när liv står på spel så känns segern som att livet får behållas för de många. Eller är det att vi är eniga och enade som är segern? Att vi gör detta tillsammans och på så sätt förstärker det gemensamma? Lika inför covid.

Mod är också ett förhållningssätt till rädsla. Att våga tro, trots att osäkerheten är stor och chanserna små. Våga tro på drömmen om att det är möjligt att leva det goda livet.

Just nu är det så tudelat det där med seger. Vi har haft så många förluster under vintern. Det är liv, det är drömmar, det är sätt att leva som fått offras. Vad finns för seger i det? Ingen så klart. Det är en fruktansvärd tid vi går igenom. Segern är att vi klarar det, trots allt.

Trots död, sorg, smärta och oro så ler vi mot varandra och ställer om vårt sätt att leva. Trots ledsenhet och isolering söker vi vägar för enighet, gemenskap och social värme. Trots viruset som likt en vålnad drar igenom världen och genom människors kroppar – så står vi upp och kämpar för att rädda samhällen, rädda liv och rädda tron på en varm mänsklighet.

Vi sluter upp under en enighetsfana. Möjligtvis står det så här på den: kärleken segrar alltid. För vi samlas nu över hela världen kring det som är viktigt. Att bry sig och ha omsorg om varandra. Det är det enda som betyder något. Varje dag som ej förflutit i kärlek är förspilld. Så är det bara.

*

En sista gång övas ”Arbetets söner” för att spelas om någon timme. Plakat med ord som ”mer godis till julen”, ”hela krockodilen, halva arvet” och ”jag bestämmer” (kanske umas skylt) är klara för att packas in. Det är en munter stämning i familjen Callenberg som känner lite av den nerv och glädje som första maj för oss handlar om. Att samlas för sånt som är viktigt för de många. För mig står det: kärleken segrar på den fana som jag bär inom mig. För evigt. Vi slutar inte kämpa för det goda, likvärdiga och solidariska samhället.

Existens och filosofi, kärlek, Värt att läsa

Dag 33

Lämna en kommentar

I begynnelsen var ordet. Vad betyder det ens? Jag sitter som vanligt numera hemma i ett tyst hus och känner hur tiden rusar mitt i stillheten. Det är de små rörelserna i rummet, mitt i min ensamhet, som visar att tiden ändå håller takten. Brisen som får fågelbordet utanför fönstret att gunga sakta i vinden på sitt snöre under vindskivan. Microsmå vågor i vattnet i glasflaskan på bordet framför mig som ger samspelande livstecken i takt med mina slag på tangenterna. Något fångar min rytm och jag blir varse om att jag finns i en verklighet. Solljuset som får elefanterna av silver i den barnsliga mobilen att kasta glittrande solkatter när de dansar sakta runt när värmen stiger i rummet. Jag är inte ensam. Jag är vid liv.

Orden formar vår verklighet. I en overklig tid behöver vi dem för att förklara vår nya tillvaro. Det är tydligt att orden behöver sägas. Vi behöver alla förstå, begripa och hantera. Både vårt eget inre och den då och då ofattbara omvärlden. Den fattbarheten behövs. Ord behövs.

Att säga dem rakt ut till vattenglaset eller till solkatterna blir lätt tokigt. I mitt rum där jag sitter finns många ansikten. Mina tavlor blir min fond och mina vittnen. Inser med all tid jag nu spenderar i mitt hem att jag har en vardag full med kvinnor i profil och inbjudande oändligheter i avtecknade landskap. Och en hel del fåglar. Fria skapelser med förmåga till vind under vingarna. Jag lyfter.

Det böljar i tujans tunga grenar där ute. Solen kastar kontraster. Livet är både varmt och mörkt just nu. Att sitta hemma och arbeta med alla kollegor på distans som numera är kvadrater med huvud och delar av en bål, gärna i grodperspektiv, det tär på mig. Jag blir mer verklig inför mig själv när jag möter kroppar i kött och blod. När känslorna och sinnesstämningarna förnims i fingertoppar och hår som dansar efter affekterna mina medsyskon i livet har. När rynkor spelar och fötter talar. Jag saknar de hela människorna. Alla deras nyanser. Jag blir hel och i fler nyanser själv med det.

Min röst har blivit viktigare i mina möten än min kropp. Min röst och villiga vänliga ögon. Vilja till möten och vilja till mod. Vilja till tröst och stabilitet. Vilja till lugn och resolutsamhet. Jag får teckna vem jag är och vad jag vill med min tunga och väga orden. För mitt uppe i denna ensamma fullspäckade, totalt relationsfullproppade arbetarvardag så behöver vi jobba massor och få mycket att hända. Det är så mycket som ska sägas och höras. Så många ord som ska formas.

Vi skyfflar information som om vi stod i ett flöde av rasande vattenmassor. Vi skyfflar för att rädda liv. Vi värderar insatser och sprider riktning. Sprider fart, manar till sans, skapar mål. Manar till handlingskraft. Får människor att finna varandra, finna syfte och ge mening och … tröst. Det är ett ledset samhälle nu. Välfärden omfamnar och ska trösta många. Trötta ryggar önskar att de fick ett par ömma klappar och strykningar. Social distans gör att ögon och röst måste smeka och förstå. Skapa livlinor. Ett helt samhällssystem behöver orka – trots allt. Mitt jobb behövs. Och där, mitt i allt viktigt, sitter jag i mysbyxor och undrar när jag ska borsta håret, om någonsin igen.

Mitt i tvivel, sorg, smärta finna det dock där som gör att vi orkar lite lite mer och spänner hanen. Ett hopp, en kreativitet och ett driv – människan reser sig upp, även i mysbyxor och i isolering. Det är vad ordet i begynnelsen handlar om.

Var inte rädd. Ljuset leder oss. Solkatter syns bara i kontrasterna. Spelande, livsfullt, lovande. I ensamheten vi alla upplever finns en ny gemenskap som gör oss mer enade och till ett än på mycket länge. I vår isolering blir vi lika inför oss själva och varandra. Det tär att inte orka, att känna demotivation. Vi känner den nog alla. Vi öppnar upp och ser att vi alla är lika i vår sårbarhet. Det finns ingen oberörd av det vi nu går igenom.

Min tro på människan har ökat. Våra användning av ord, som beskriver vår verklighet vittnar om det, våra numera varma hälsningar i etern, vår omfamnande attityd och mjukhet inför känslan att det är tufft att vara ensam. Medvetenheten om att kära dör. Någon känner någon som är nedsövd. Vänner förlorar nära. Adam saknas av så många. Adam… betyder människa. Människan som vi sörjer då de rycks så plötsligt obönhörligt, mitt i steget, bort.

Mitt i denna tröst så sörjer jag lite mig själv i smyg. Tänker att det kan vara jag som sövs ner i försök att rädda lungor. Insuper varje möte med mina barn och alla fyrkanter av människors digitala version – alla som jag tycker så mycket om – på jobbet, som vänner, som inspirationskällor. Vill minnas dem då. Tänk att behöva släppa taget om allt detta. Ett mörker drar genom världen. Var inte rädd viskar Ordet och jag fokuserar på ljuset. Nu gör vi det här och gör det bästa vi kan. Det är nog vad det betyder.

barn, Existens och filosofi, Familj, Kärlek och livet

Det underbara som är nu

Lämna en kommentar

Det verkar klia under fotsulorna på den yngre av de två bröderna, som tar små mellanskutt när han tassar fram. Den äldre brodern rasar istället ihop en stund i en fåtölj liksom för att hämta hem insikten om att det är morgon. Det är tidigare än vanligt. Vi har något stort framför oss. Jag ser på mina bästa och fylls av den där värmen över vilka människor de är, helt i sina åldrar med löften om så mycket storslaget. En sekund av detta unnar jag mig innan jag fortsätter se till att vi har allt. Ljus, stake, tändstickor, inslagna paket i kulörta djurmönster och en liten yster kör. Pappa Per tar ton och vi faller in. Det gäller att starta nu innan hon vaknar av sig själv. Om jag hade vetat hur svårväckt hon visade sig vara denna morgon så skulle jag definitivt skyndat och hyschat mindre.

Lilla Uma, som nu fyller tre, fick vi sjunga för två gånger om med starkare och starkare stämmor blandat med fniss, innan hon yrvaket och med stor förvåning tittade upp på oss. – Uma, du fyller år, förklarar storebror med sin glada vackra röst och ögonen tindrar. Snart lyser hennes också omgiven av sina två bröder som varsamt hjälper henne med paketsnören och batterier till bollampan med en fjällräv bland snöglitterflan. Hon kramar sina små Elsa och Anna figurer och blir otroligt förvånad av den enorma mjukisdalmatinern som hennes mor släpat hem till allas överraskning. – Vad ska hon heta? frågar jag. – Gran Kanarieöarna, svarar Uma.

Sötnosen Uma Sally Lena född 17 januari 2017 är nu tre år. Det är underbart att få vara nära henne. Det är underbart med dagar när vi firar. Alla samlas vi efter jobbet och plugget och gör lite som vi brukar. Vi sjunger, vi leker, vi äter och vi skålar. Vi pratar, dansar kanske lite i köket och skrattar ända till läggdags. Då stoppas liten om som just firat sin dag. Ett år lägga till handlingarna och nya siffror ska sägas.

Inom mig tas det sakta adjö av en tid som var. Adjö min lilla tvååring med knubbiga armar och utmaningar med konsonanter och långa ord. Adjö hon som inte når pedalerna på trampcykeln och som behöver hjälp med strumporna. Hej då lilla magiska barn som kan gömmas i en famn och bäras enkelt på en arm. Hej du lilla stora som är förnumstigast av oss alla och redo att omfamna världen. Den värld du kommer att kunna minnas. Det är stort att träda in i treårsåldern.

Finner en film i mina stories som tar mig fyra år tillbaka i tiden. Där sjunger och spelar två pojkar ihop med sin pappa. – Nu är det är fredagsmys, skrålar de och drar i med ett osannolikt riff på munspel. Den yngste är just tre och den äldsta är sex år. De pojkarna finns och finns inte mer. Det är underbart att minnas dem och bära dem med sig. Jag är tacksam för att vi får väva in år efter år i vår minnesmatta. Jag både saknar de där små och är så lycklig över den tid som de är i nu. Det är märkligt med livet på det sättet. Uppenbarligen är den bästa tiden alltid nu. Så länge som man lever tillsammans.

För varje år påminns jag också av en facebooksväns förlust av sin vackra dotter. Hennes sista dag i livet har samma datum som Umas första, om än inte samma år. Hans runor som beskriver hans sorg är en spegel av den kärlek, den oändliga kärlek, som vi kan hysa för varandra. På ett sätt har vi samma känsla den 17 januari, Måns och jag. På ett sätt helt motsatta. Jag får fortsätta och spinna mina trådar med en liten. Se henne växa. Där är livet orättvist. Det är hårt att överleva dem man älskar. Det är det, eftersom sorgen är ett mått på hur vi älskat och velat fortsätta dela det underbara som är nu.

Louise

Existens och filosofi, Kärlek och livet, Teologi

Januari med hopp om livet

Lämna en kommentar

Januari. Med det kommer alltid själsligt mörker. Som att vissa dar gå i cement med en hinna över ögonen, försvagade ansiktsmuskler förhindrade till leende och krypande ångest i armar och leder.

Trött och orkeslös. Rastlös och sugen på sött. Vill bara spela TV-spel och dra något gammalt över mig. Likgiltig. Stel. Matt. Vore nog bäst om jag var ensam och besparade människor mig. Eller spillran av det som är jag, som de ändå inte kan limma ihop.

Men som Torsten säger: jag reser mig igen. Det gör jag alltid. Eller som Anna sa: ett litet kliv. Det är allt som behövs.

Jag håller mig sysselsatt och ser till att klara varje dag till natt. Då får jag äntligen den läkande sömnen. En natt till. Och en till. Och en till. Till slut. Ljus.

***

Jag blir 42 i januari. Jag får vara 3 med Uma. 7 med Ruben och 10 med Hugo. Jag får vara 21 med Ebba. Alla dessa åldrar gör mig rik. Det tar mig tillbaka och besöker mig i vinterdimman.

Minns mörkret också när jag var i skolåldern. Hur jag låg i sängen i mitt blommiga rum och inte kunde sova. Ensam med tankarna. Tårlöst ledsen.

Ovanför hör jag mammas steg i köket. Hon grejar med något. Kanske pratar med någon. Det är både tryggt att veta att huset är fullt och ger en känsla av livlina. Men mest av allt önskar jag så innerligt att hon känner att jag behöver henne. Jag önskar så att höra hennes steg nerför källartrappen mot mitt rum. Ljudet av ljusknappen som ger löfte om omsorg. Det är tyst. Hon kom så sällan. I rummet bredvid brummar den kallande torktumlaren.

Men när de starka händerna var där så klappade de långsamt och mjukt från hjässan nedför hela ansiktet. Min mammas händer. Värme. Lugn. Min själ andas ut.

***

Det kanske inte var så sällan som jag minns. Eller så var det ändå mer sällan och fantasin som ersatte verkligheten har byggt förnimmelsen tillsammans med mina starka kroppsminnen och önskningar. Oavsett är det lilla Lollos berättelse. Hon känner sig ensam.

Den väcker smärta och ömhet. Ilska och vanmakt. Längtan. Saknad. Minnet ger lycka.

Jag förs tillbaka till detta när januarisolen står lågt bakom diset. Återtåg till den ensamma flickan i ett blommigt rum. Det är hon som kryper upp i soffan här hemma hos mig med armarna om sina ben. Hon är nio år. Vill gärna gråta men hon blir bara stilla.

– Gaska upp dig, säger jag och stryker min hand över hennes ansikte. Ler varmt och ser in i ögonen. Mina ögon. Hon behöver leka lite med mig tror jag.

Vi går in till mina två mellanbarn. Pojkar som är sju och tio. Den lilla har somnat men den store ligger och ska snart sova. Jag sätter mig på kanten av hans säng och drar starka händer över hans rygg utanpå täcket. Håller värmande händer över hans skuldror. Är bara där. Vi småpratar lite som bara vi kan. Vi njuter av det. Jag känner mig hel och vuxen.

Det är så jag mästrar mitt januari. Återtågets månad till att knyta an. En möjlighet till läkedom och helhet. Som att bestiga berg utan syrgas. Ibland lyckas man inte nå toppen. En krävande svart månad som vissa år mest önskas glömmas bort.

Jag söker styrka och vandringskäpp i kargt januariland i meditativ psalmsång. Och stryker min hand över mitt barns ansikte.

***

Taizésången få bli min meditation. Tolkningsnyckel för dig som är ovan: Gud för mig är livgivande kärlek och mittkraft.

”Min själ får vila ut

i stillhet hos Gud,

i frid fylls jag av liv.

Endast i Herren

finner själen vila,

vilar ut hos Gud.”

Just me

Alla dessa inre glastak

Lämna en kommentar

För ett par månader sedan hade jag möjlighet att få tala i en podd som jag följt under många år. Jag fick ett par timmar under inspelningen tillsammans med en kvinna jag länge beundrat för hennes värv och hennes mission. I ett helt år har vi också fått följa varandra då jag varit deltagare i hennes premiumprogram för kvinnliga ledare – så på många sätt var det hemtamt och väldigt tryggt. Men det var också så att jag stod på en tröskel till att göra något jag aldrig gjort förut, och det gjorde mig nervös. Inom mig gnagde det förbannade inre glastaket. Det som strax skulle sprängas.

Dess splitter kom att skapa en del ångest (som alltid) och stora existentiella frågor, men när det dammet skingrats så skulle jag komma fram som en fågel Fenix, som så många gånger förr. Detta är typiskt för min resa genom olika uppdrag som chef och ledare. Något jag tror jag delar med fler. Något som kanske är typiskt för kvinnor (och män) som jag. Något som vi ska ändra på. Det är skit det där med jante och med de yttre glastaken. Men också med de inre som de skapar.

***

Så där satt jag i Eva Ekdahls vackra poddrum, med denna kloka och inspirerande kvinna mitt emot mig och skulle prata om…. mig. Podden var den populära Karriärpodden. Tiden stod stilla och jag förstod ganska snart att detta var ett av de där inre skutten som jag behöver göra för att komma över mitt livs största krokben: jag själv och en inre röst jag avskyr allt mer: den som säger att jag inte ska förhäva mig eller vara märkvärdig. Det handlar inte om det så klart. Det handlar om att få bidra och ge vidare – och det är det vackraste som finns. (Lyssna gärna på avsnittet om du blev nyfiken)

Så vad var haken, tänker ni? Vad är problemet? Är det inte bara att vara tacksam, förbereda sig noga och ta det som det kommer? Varför krångla till det med prat om självkänsla? Jag säger bara: ”if I was a boy….”

Men det finns också det här perspektivet som handlar om att ta steg i karriär och i livet. När man väl har internaliserat situationen och det nya och gjort den till en del av sig själv så har det blivit något enkelt. Jag har varit med om detta förut och kan se hur det hela fungerar. Men det som kryddar det hela är den där janterösten, som är onödigt kritisk och osäker. Vad kan vi om inte vara oss själva? Är det inte nog?

De gånger jag varit igenom transformationen av mig själv förut det är när jag tagit mig för saker som är nya och inte har en känd förutsägbar karta för hur jag ska hantera den. Jag kan inte lista ut konsekvenserna och jag har fler hypoteser än färdiga svar om vad som är rätt. En situation som jag älskar att befinna mig i även om den skrämmer skiten ur mig då och då.

För det är det som det här handlar om – att identifiera sig med sin roll och ta sig ann det ansvar som kommer med den.

***

1993: När jag blev ledare för seglarlägret för första gången när jag var 15 år gammal kände jag samma känsla. Är verkligen det jag som får göra detta? Har jag vad som krävs? Jag var kanske en av de bästa på att segla, men leda andra hade jag inte gjort förut. Jag kände att det var stora skor då att vandra i. Jag var stolt och mån om förtroendet jag fått. Skitstolt faktiskt.

2002: 25 år gammal var jag ansvarig för att utveckla användandet av ett mjukvarusystem i en verksamhet vars administratörer gillade sina blanketter och pärmar. Där, på Preem raffinaderi, i det första egna kontorsrummet darrade manchetten. Jag ringde till pappa och sa: – här i mitt rum finns det till och med en whiteboard! Det känns som om de förväntar sig att jag ska leda nått. Varje dag i ett och ett halvt år gjorde jag mitt bästa och sprängde många inre tak.

2004: Första gudstjänsten på Malingsbo konfirmationsläger, då min syster Josefine (familjens riktiga präst) stod och tecknade gudstjänstordningens olika faser längst bak i kyrkorummet för att göra mig trygg i ledningen av församlingens bön. Visst, det var mest konfirmander, men vem var jag? Någon som hade en dröm om att finnas för andra i deras livsavgörande stunder men långt ifrån erfarenhet om hur det är att gå där bredvid, som kyrkans kvinna. Långt ifrån erfarenheten att luta sig emot när det kommer till frågor om hur man artikulerar eller lever ett liv i tro och hopp. Tacksam för systers stöd och en tro som bar. Trots allt. +

2007: När jag några år senare blev vald till kårordförande för prestigefyllda Uppsala studentkår, där statsråd gått före och påvar kan få hälsas på, utan en enda timme i kårfullmäktige dessförinnan, så kände jag hur mycket stod på spel. Jag tog mig ann uppdraget att leda studenternas röst i en tid då kårens framtid stod på spel. Så mycket jag inte visste. Så ensam jag kände mig ibland. Styrelse, media, rektorer, tal och kungaskålar. Förhandlingar, strategier och ansvar för ett kansli. Det jag hade var erfarenhet att leda och ett barn. Jag fick vara den vuxne studenten i rummet. Mycket av det jag inte visste att jag borde veta om företrädarskap lärde jag mig där. Glastaken slog i taket och jag med dem.

2015: Nyvald ordförande för en arbetarekommun där jag i en hearing inför valet lovat att leda i en föränderlig tid där vi skulle sätta engagemang hos medlemmar främst för den folkrörelse vi behövde värna. Jag lånade jazzens metafor och lovade att hålla taktpinnen och låta många instrument i jazzorkestern få ljuda. Det var egentligen den enkla delen. Det svåra var att företräda med tal, inledningar och signalvärden i en traditionstyngd organisation där det inte var vanligt att vara nyvald men helt utan egen krets. Det var modigt. Jag darrade som ett asplöv. Jag satsade som en outsider. Igen.

Jag backar bandet till kanske den viktigaste stunden som ändrade mest. Som är fågeln ur askan.

1998: min blick in i ögonen på den vackraste varelse som jag hittills hade mött. Min dotter som lagt sitt liv i mina händer. Hon var minuten gammal och jag blått 20. Jag var förevigt hennes men utan en ända karta i handen. Det jag hade var viljan att vara den bästa, benhård tro på kärlek och stor ödmjukhet inför livet som redan hade presenterat en hel del djupa dalar. Men jag hade klarat dem alla.

Så här har det fortsatt. Jag har fått jobb, uppdrag, förtroenden. Jag har förlorat jobb, uppdrag och förtroenden. Jag har vunnit röster, följare och vänner. Jag har förlorat det samma. Men aldrig min vilja, min kärlek och någonstans min bärande ödmjukhet. Det är något annat än jante. Jag tror det är om att låta sig bäras av något annat. Det där som kanske hon lärde mig blott minuten gammal.

Eller var det kanske något som hände redan när jag var barn? Jag minns inte mig själv, bara den starka viljan att få bära ansvar. Trots att man va tjej.

Dock så finns det alltid, i vart och ett av dessa steg av möjligheter, ett inre glastak inom mig som behöver sprängas gång på gång på gång. Min tro på mig själv. Mitt mod att våga leda trots allt. Min slutgiltiga punkt som jag tillslut kommer till i varje fall: att låt det ske. Vila i stunden, vila i din tro på att du kan om du vill och lånet av den andres blick. Jag har lärt mig att vara i nuet och fall fritt genom den inre begränsning.

***

Tillbaka till den där stunden i vackra, fantastiska Eva Ekedahls poddrum och vårt samtal. Jag stod inför ett nytt medium och en fantastisk möjlighet, den att genom ett inspelat förtroligt samtal bidra till andra kvinnor och mäns möjlighet att spränga sina vallar. För det är ju så att våra berättelser om våra liv, våra drömmar och våra sätt att hantera tiden, varandra och situationer – så får vi kraft att göra underverk och skapa det goda livet. Vi behöver de berättelserna. Det är djupt mänskligt.

I min podd fick jag också möjligheten att tala om hur det är att växa upp med en funktionsvarierad bror och i en stor, till delar dysfunktionell, familj. Jag fick reflektera över hur det skapat mod och tro i mig, men också brist på tillit till att det just är jag som kan leda (även om både min gärning och vitsord talar sitt egna tydliga språk). Det var viktigt för mig att få lyssna till den berättelsen själv. Att sluta tvivla och lita på gåvan.

Men vet ni vad det också handlar om, allt det jag beskrivit ovan? Något väldigt basalt.

Det handlar om att vilja att den man ser upp till uppskattar det man gör. Att man får vara del av en gemenskap man efterlängtat eller mätt sig mot. Det är stort att få befinna sig bland dem som man tycker är så rysligt bra. Ödmjukheten som drabbar är ju känslan av att för en stund anstränga sig och vara mer än vad ens minsta jag är och respektfull inför all den kunskap och miljö som man får vara med och bidra till.

Idag har jag ytterligare en erfarenhet med mig och jag fortsätter bidra så gott jag kan med den röst och plattform jag fått. Ordet för dagen blir tacksamhet och glädje över att få ge tillbaka.

Just nu får jag också skriva för Eva och bästa Jeanna på Women for leaders blogg och dela mina tankar där om modernt mänskligt ledarskap i en tid av snabb och stor förändring av vårt samhälle. Även där river jag mina glastak och är idag stolt skribent med en läsarskara. Jag har integrerat mig själv. Det är det som är tricket – transformativt självledarskap – att peppa sig själv till att anta nya utmaningar och utvecklas med dem. Bli den du vill vara – och är ämnat till – och var ödmjuk och lyssnande på vägen.

***

Hur är det för dig? Har du liksom jag inre glastak som du spränger med modet att våga lite mer än du trodde var möjligt? OM du inte har sprängt dina tak än så är mitt tips att du gör det. Livet presenterar på det sättet oanade möjligheter, möten och perspektiv.

Existens och filosofi, hälsa

In i boxen

Lämna en kommentar

– Det finns bara en sak som är helt säker och det är att vi alla ska dö, sa coach Kalle när vi avslutade ett pass förra veckan. Vi skrattade igenkännande och i den muntra stämningen som var, trots uttömda krafter, förstod vi vad han menade. Det gäller att leva sitt enda liv så fullt ut och bra som man bara kan.

Det är tredje veckan av morgonträning som nu är igång. Jag har en blomstrande underbar 40 årskris som gör mig ärligare, snällare och lyckligare. En viktig pusselbit är högintensiv träning på Crossfit centret nära jobbet tre mornar i jobbveckan. Boxen är ett annat ord för träningslokal. Det är lika bra att vänja sig vid det nya språket. Träningen är både full med förkortningar som anger vad dagens pass ska göra, i receptform.

– Är det lite som gladiatorerna, undrade en vän. En annan frågade om inte alla var sjukt vältränade och att man var tvungen att vara det när man började. Kunde inte vara mer fel. Det är inte några märkliga träningsingredienser alls, utan det är funktionsträning som gör dig stark, snabb och smidig för att klara livet. Alla rörelser är sådana som finns i vardagen. Det är en av anledningarna till att jag uppskattar det så mycket.

Alla som går min kurs är som jag. Vi är (mestadels) kvinnor, vi kretsar runt 40 och vi är väldigt motiverade till hälsa och lycka. Vi vill komma igång och vi vill ha hjälp med det. Vi vill hålla hela livet, mitt i livet.

Det fina är att man har fått vänskap och vänlighet på köpet. Är det något som är slående i boxeng, så är det just värmen, gemenskapen och leendena. Jag har tränat på många olika sätt i mitt liv men det som är unikt är att jag motiveras lika mycket av det sociala välmåendet som av den hälsofrämjande träningen.

Jag kvävde ett generat fniss, innan vi började programmet, över peppmailen på temat ”high fives” och ”bra jobbat”. Nu vill jag helst inte vara utan. Märker hur jag smyger in det också i mitt liv som chef, som fru, som vän, som mamma, som medborgare, som troende, som medarbetare. Det är high fives på många ställen nu. Det är uppenbart att jag inte bara tränar min fysiska intelligens. I den här boxen tränas också min empatiska intelligens och min inställning till livet. Det där livet som vi bara har ett av. Vi ska ju alla dö. 🙏🏼 Let’s make the most of it 🙏🏼

Existens och filosofi, Familj, Kärlek och livet

Hjälp nu flyttar hon

Lämna en kommentar

Så kom den där dagen då glädjen exploderade i hennes ansikte. Ja hela kroppen faktiskt. Det började med en sms-tråd som aldrig tog slut med glada emojis och tillrop och slutade med en high-five över beslutet att hon och jag skulle åka till Ikea tillsammans. Hon hade fått en lägenhet. En egen. Utan mig.

Det är inte utan att det känns. Så är det faktiskt. Det känns på så många sätt. Vi är klara med varandra som mamma och barn. Hennes helt egna liv börjar ta fart och vi blir något annat. Men vad är det där andra egentligen? Jag är ju alltid hennes mor. Hon alltid mitt barn. Men det är något annat som nu kommer till. En vald relation. Inte en som vi fått.

Jag minns min egen mamma som vid ett tillfälle, när jag försökte vara så där liten igen, fast jag var 21, lite puttade bort mig och sa: – nu är du vuxen! Då får man klara sig själv. Det låter lite skarpt, och det var nog också skarpt, men det var sant. De orden betydde en hel del för mig. Skillnaden mellan mig och min dotter, som nu också är 21, var att jag var mamma till henne då. Hon var 1 år. Så klart kände min mamma ett behov, och kanske en oro, att jag skulle klara mig på egna ben eftersom jag behövde finnas för någon annan.

Min dotter hon har inte en egen dotter som så att säga är anledningen till att jag behöver se till att hon står på egna ben – för barnets skull. Nej, men hon behöver lika mycket att jag släpper taget om att vara hennes beskyddande mamma. Friheten som kommer med lite hemligheter. Möjligheterna som kommer med insikten om att det nu är jag som bestämmer allt. Jag önskar henne den friheten och alla de möjligheterna som kommer med den.

Men hon ska alltid ha en plats och en famn här. Alltid. Jag kommer beskydda henne på ett annat sätt nu. Spirituellt och genom att dela livet, men mer på lika villkor. Med det tomrum som kommer skapas genom hennes flytt kommer vi få fylla på med andra värden. Jag ser fram emot att skapa dem tillsammans med henne.

Ebba, jag önskar dig allt det bästa och är egentligen lika lycklig som du! Fast mina ögon blir blanka av att trossen från kajen dras. Nu lägger du ut och styr din kurs. Kvar står jag i hemmahamnen och minns alla underbara dagar tillsammans. Nu återstår resten av vårt fina liv tillsammans, som två vuxna kvinnor med speciella band som aldrig bryts.

PS – frågade Per om vi inte nu behöver fylla på med ett nytt barn eller en hund. Han sa att det inte går till så. Han har så klart rätt. #älskarattvaramamma #hjälphonärstor

Chef och ledarskap, Digitalisering

När jag blir omfamnad av en god kultur strålar jag. Så är det för oss alla. Kulturen är själva möjliggörandet!

Lämna en kommentar

Det är som att komma hem i sig själv när man som jag går på kurs om ledarskap där man vänder och vrider på frågan om värderingar. Blandat med praktiska frågor kring strategi, mål, lönsamhet, styrning och uppföljning, digitalisering och ledarskapsprinciper så dyker de upp – frågan om vem man är och vad som är viktigt. (just nu via premiumutbildningen Women for leaders som jag bara älskar).

Kultur handlar om den där summan av att det blir vad det blir när just en bestämd grupp människor kommer samman i en viss tid och kontext. Vi färgar och vi färgas av de sociala omgivning vi befinner oss i. Det blir allt tydligare för mig hur viktigt det är att ha koll på sina egna grundvalar och hur man förmår att läsa av den rådande kultur man befinner sig i ju fler kulturer och organisationer jag för möta. Det är likaväl tydligt hur viktigt det är att jag också bottnar djupt och ledigt i mig själv. I varje kultur blir jag en lejdare och kulturfråmjare för god arbetsmiljö ju stadigare jag står.

Låt mig ta mig själv som exempel på när jag kunde bevittna hur olika det kan vara med min prestation beroende på kulturen runt omkring mig. Samma människa men som doppar tårna i olika floder ganska så nära i tid. Vid ett par tillfällen i livet har jag nämligen kunnat jämföra olika ledningsgrupper och organisationer under ungefär samma tidsram där samma jag (louise) verkar men med så olika resultat och klangbotten. Helt olika bemötanden, sociala strukturer och statussymboler i bruk. Det märks när man är välkommen och inte. Det spelar stor roll för hur man lyckas prestera. Gruppens och ledarnas attityd och beteenden färgar allt sånt där, men även den rådande organisationskulturen. Det spelar ju ingen roll alls om personalpolicy eller den smarta strategin menar något annat. Allt sånt där är uppätet till frukost om ingen väljer att leva det och praktisera värderingarna i vardagen. Och det spelar dessutom roll för resultatet. I den här artikeln argumenterar man att så många som 60 % av de tillfrågade organisationerna i en studie från 2008 misslyckats på grund av brister i sin kultur. Kultur spås i vår samtid och definitivt i vår framtid spela än en större roll. Millenials accepterar i mindre utsträckning skitkultur. Tur är väl det.

Och tvärtom upplever man glädje när man möter en kultur där det finns öppna armar och nyfikenhet. Vilken insikt det är om hur mycket livet påverkas av det som vi har runt oss! Hur mycket vi påverkas av människor vi möter och deras förförståelse, värderingar och attityd. Det är mäktigt med den sociala påverkan på oss och vår förmåga till att leverera givet kulturen runt oss. Och så underbart när man får befinna sig i den mylla som stämmer med de värderingar man själv har. Som jag brukar säga: vi är varandras arbetsmiljö. Det är detta som avses då.

Men också; för att orka även när det är tufft, så är lösningen att ha grundat sig i sina egna värderingar. För det är så man vet när det är nog och varför saker skaver. Det är så man kan göra något åt situationer och attityder som inte är bra, osv.

Just nu är det väldigt bra att vara jag. Jag befinner mig i och runt sammanhang där mina värderingar fungerar med den omgivande kulturen som en hand i handske. Livet leker då och det blir lätt magiskt! När man dessutom som jag har verktygen till att forma, stärka och utveckla värderingar så känner jag mig extra rik på möjligheter. En god jord för en förädling av en kultur och med mina mediciner för leverans och trivsel på jobbet är en riktig jackpot. Det är så kulturen blir det som är möjliggöraren för så mycket framgång. Liknelsen med fröet, matjord och gödsel behöver väl knappast nämnas.

Så blessed 🙏🏼.

Fyra bra utbildare för ledare som lyfter dessa perspektiv om värderingar och gör en vass på att jobba med kulturen för att möjliggöra resultat som ledare:

IERO och deras utbildningar om att leda i komplexitet. Jag har gått tre av deras program och har användning för det varje dag. Per Hugander, som grundade IERO, är jag evigt tacksam för i mitt uppdrag som ledare. Nämnas ska också Patrick Stahl från Perfect life som i IERO sammanhang lärt mig hur man lyckas få gjort saker (i verkligheten) i ett team.

WOMEN FOR LEADERS premium program som är mitt nuvarande program som jag går som är fantastiskt bra där den här modulen om värderingar var så starkt genomfört med Frida Lundh (författare till boken Cirkulärt ledarskap) och Johanna Frelin, vd på Tengboms (årets innovativa ledare 2017 om en idol för mig). Queens on values! WFL har också ett accelerationsprogram för kvinnor i mellanchefssituationen som är på väg om det passar dig bättre.

THE COLLABORATION LAB vars ledarutbildning jag gick för ett par år sedan som förutom många av Hyper Islands metoder och vägde in neurovetenskap och sociologin när man jobbar med förändring. Vasst om värderingar och om ex SCARF metoden för att förstå hur kulturen påverkar människan så starkt.

Existens och filosofi, Teologi

Hunden, vår livlina. En delvis sorglig berättelse om så mycket själslig rikedom <3

Lämna en kommentar

Detta är en berättelse som inte är för de känsliga. Men viktig för mig. Och även för teologin.

***

Hans tunga hundhuvud i mitt knä. Han har somnat men snart är han död. Hans hjärta slår än. Slag som är räknade. Jag känner det under handen som stryker hans numera sträva krulliga päls. Lilla Vigo, viskar jag med små små svaga stavelser. De bär knappt. Sorgen är bedövande. Verkligheten blir inte mer på riktigt. Han ska snart lämna sin kropp och mig. Med honom dör en bit av mitt hjärta, samtidigt sväller det.

Sorgen och ansvaret

Detta hände för ett halvår sedan. Jag minns det som om det vore igår. Smärtan är fortfarande enorm. Men jag vill minnas den, hans sista stund. Det var mitt beslut att han skulle få somna in. Meningen ”nu slipper han lida mer” var livlinan som brast. Det gjorde inte stunden mindre smärtsam.

Han var en bit av mig, min tokiga vovve. Det är en upplevelse som jag delar med många hundägare. Sorgen efter den där trofaste skuggan och själen är så stor och smärtsam. Man sörjer en alldeles särskild kamrat i sitt djur.

Om hela skapelsen fick vara med i teologin

Någon sa, som nyss förlorat sin älskade hund, att om man framhärdar att hundar inte har en själ så har man aldrig förstått vad själar är. Jag tror som hon har en poäng. Att leva sida vid sida med ett djur är att själsligt berika sig.

Kyrkan har ingen teologi för djurens själar. Man har i många sekel framhärdar att det är människan som suveränt har en relation till Gud och med det ett ansvar för skapelsen. Jag tänker att vi behövt ha det så i vår livsförståelse för att uthärda ansvaret för planeten. Tar man in det faktum att i djuren är jämlika med människan, ja då har vi mycket krav inom den moraliska aspekten av vår livsföring att prestera, och inte minst att ändra på.

Vi behöver en annan teologi, om inte av annat skäl så för att rädda vår planet. Men det är en annan historia och tråd att dra i.

En livlina, inte bara en vän

Oavsett djur i det stora hela så är hundar i synnerhet en relation som är viktig för oss människor. I samspelet med hunden har vi lärt oss en hel del. Men det kanske viktigaste pusselbitarna är att relationen är något av det mest grundläggande vi längtar och letar efter. Vi har skapat personlig trygghet och vi har brutit ensamhet med vår fyrbenta vän. Numer vet vi också att ensamheten dödar i större utsträckning än rökning. En hund har inte bara en själ. Den räddar oss till liv.

De fyras gäng

Mina hundar, i mitt liv; Lord Simson, Betty Boop, Nikodemus och Vigo Enrico- de vet alla mest om mig och har räddat min själ och psyke många gånger. Nja, kanske inte Nico, eftersom han bara ville leka med bollar, men de andra i alla fall. Var och en av dem minns jag tydligt och finns fortfarande vid min sida. En liten flock personligheter. Ett gäng med kärlek. ”Lojalitas Bandidos” – mina partners genom livets vedermödor.

Vigo och Betty har fått uppleva mest. Båda har hjälpt mig vänta barn och sedan fostra dem. Betty har hjälpt mig genom tider av brustet hjärta. Vigo har delat sorgen efter min mamma. De har fått mig att studera. De har hjälpt mig tänka de långa tankarna. Tillsammans har vi mästrat livet.

Betty kan jag se trava före mig hem när jag vill genom Lysekil i alla väder. Hennes huvud förnimmer sig tydligt tiggande i mitt knä under bordet. Vigos buffar med stark nos, rakt i sidan vill jag aldrig glömma. Eller hur han sitter och lutar sin varma kropp mot mig för att få bli kliad. Den lutande hunden som sover i mina knäväck fast han inte får. Tungt.

Lord, min galna hund, lägger huvudet på sned och gråter utanför affären. Nico jagar fortfarande bollar och hittar sin freezebee var helst jag gömmer den. Livsglädje personifierad. Den lågt förväntansfullt viftande svansen med blicken på bollen framför. Ylandet på morgonen för att någon ska vakna och glädjas med godmorgontuppen. En viftande svans som slår i golvet när man viskar vovvens namn. Fyra svansar dunsar nu mjukt i ekon från andra sidan.

Nu är de alla hinsides men lever med mig. Är det inte så det är? Man tar hunden med sig in i himlen, men också evigt vid vår sida så länge vi traskar här jorden.

När slutet kom

För ett halvår sedan satt jag på det kalla golvet i vargtimmen hos veterinären och kände hur luften gick ur hans kropp. Pälsen blev våt av mina tårar. Möjligtvis sörjde jag också min lättnad. Det sista året hade varit jobbigt, med en åldrande inkontinent halvdöv vovve. Nu var tiden över då jag fått följa honom till slutet. De sista timmarna var förfärliga. Han var mer djur än vad han någonsin varit. Smärtorna fick honom att söka efter en undanskymd plats att gömma sig på. Vi fick knappt kontakt. Han flämtade korta korta andetag i bakluckan sista resan. Jag hade hjälpt honom in. Jag hjälpte honom ut. Vi ringde på hos veterinären. Klockan var 2 på natten och det var så mörkt som det blir i mitten av maj. Sköterskan kastade bara en blick på honom med hans uppsvullna buk. – Det där är magomvridning, sa hon och jag anade att det jag fruktade var sant. Jag förstod att det var slut. En timme senare har hans kropp sjunkit ihop och jag har tackat honom för så mycket. Försökt memorera hans päls under mina fingrar. Känslan av hans mjuka öron. Min kamrat. Det är en av de mest smärtsamma nätterna i mitt liv. Övertygad om att min hund har en själ som nu är förevigad.

barn, Familj, hälsa, Kärlek och livet

Roblox, förstoppning och familjeförhandling

Lämna en kommentar

Det är söndag och vi är mitt i livets virvel. I stormens öga känns det alltid lugnt. Ibland är det så livet är för en fyrbarnsfamilj. Några spelar roblox med varandra i en obäddad dubbelsäng. Någon verkar förstoppad men på väldigt bra humör. Vi vuxna letar lavemang och hittar några som gick ut 2015. Letar vidare och finner jackpot. Utgång 2020 – bara att köra! Och tur är väl det, för ute går inte att köra.

Snön ligger i vackra drivor på staketen utanför. Minst 20 centimeter glimrande vattenkristaller gör tillvaron ljus. Att pulsa sig till bilen och ta sig till närakuten med ett alltigenom superpiggt barn, som bara har alla tecken på förstoppning – nä det är nog bättre att försöka undvika det. Avskyr att möta sjukvårdens trötta ögon när man kommer med någon som är för frisk för att vara sjuk.

Samtalen mellan frukostservice och sökande efter klyx handlar om känslor och förändringar i livet. Jag är lite arg och har varit det en tid. Lite skam finns på ett hörn. Vi behöver prata om det. Det är i grunden så vi jobbar. Ut med det! (Identifiera känslor är väldigt bra verktyg för att hjälpa sig själv – här är tips på hur man kan göra genom mentalisering m.m.).

Livets skiften för med sig sånt i kölvattnet. Det river upp och sätter händelser i perspektiv med varandra. Man behöver ventilera och man behöver lyssna med stora öron. Det gör vi bra även om det hackar lite eftersom vi naturligtvis är olika. Man behöver samtidigt ta ansvar för varandra och ta ansvar för sig själv. En balansgång som kräver gas och broms.

Per har också nyss läst Tommy Hellstens bok, Flodhästen i vardagsrummet. Jag själv läste den 1999 med stor behållning. Den öppnade många perspektiv för mig och präglat mycket av mitt tankesätt. Hellsten är både psykoterapeut och teolog. Hans tankesätt blev tidigt en del av mitt förståelsesystem.

Boken handlar om medberoende till varann och till sina livsvillkor i barndomen. Mitt villkor handlade om min handikappade bror och anpassningen till det.

Jag fick så fin hjälp som tonåring att se och förstå det. Jag fick ett språk för känslor och fick se hur vi alla påverkar varandra. Ingen är ett vakuum. Det är därför ansvar är så viktigt att kunna prata om och ta.

Jag tror vi alla har lite olika berättelser om medberoende. Någon har mer svårhanterliga med sjukdom, beroenden eller psykisk ohälsa. Andra har arbetsnarkomani och skilsmässor. Allt kan prägla. Ibland är det inte ens vår egen barndom utan våra föräldrars som tas med in i vårt liv. Sociala kedjor av minnen och händelser. Det är så vi blir dem vi är.

Älskar dessa samtal samtidigt som de är jobbiga. Nu ska jag gå och krama om min man och få honom och förstå det. Sedan ska jag klyxa barn. Livets alla skeden 💩.

Det sprakande mellanrummet mellan människor. Eller frånvaron av det samma. Det fascinerar mig.