Följ med på min inre resa från smoothie till livsinsikter. Livet på den gröna och nyfikna pinnen, in i själens vrå, så som den kan te sig för mig. Precis som livet självt är sökandet efter våra inre svar både lättnad och smärta, sorg och glädje samtidigt.

Grönt är skönt sa vi när vi var små. Jag gillade aldrig grönt. Varken att äta eller färg att titta på. På min tid var det lila som var det vackraste. Syrenlila. Väldigt snygg färg -89.

Idag inser jag att grönt är infrafärgen, den osynliga men ständigt närvarande, som alltid funnits där. Lågmäld i bakgrunden. Kontrasten till det kalla, med det varma gula som bryter in. Se bara på den lila syrenen. Den hade inte varit så vacker, stått ut i sin skönhet, om inte den vore omgiven av mjukt klorofylltyngd grönska som med sitt gula skimmer får det varma från den röda tonen i syrenen att poppa.

När jag häller upp en riklig grön smoothie säger mina barn ursch. De vill inte smaka och de vänder sina illa grimacherande ansikten bort från mig. Bara åsynen av den gröna vätskan verkar få dem att vilja hålla sig långt borta. Själv så känner jag hur smaklökarna krullar sig längst bak i gommen redan innan jag dricker den första sippen. Det är nu längesedan jag inte gillade grönt på tungan. Jag vet faktiskt ingen bättre frukost. Gott i så många dimensioner. Dagens smoothie består tillexempel av 2 blad grönkål, 1 stjälk selleri, 1 avokado, 1 frusen banan, 1/2 dl frusen mango, 4 cm färsk riven ingefära, 1 dl kokosdryck och 2 dl vatten. Lite hampaprotein, limejuice från 2 limefrukter som blev över igår och så lite agave-sirap. Mixat och klart smakar det sommar. Det behövdes en morgon som den här då löftet om regn viskades i vinden.

Detta var dagens recept. Imorgon blir det annorlunda. Poängen är att ta vad man har och lägga det i mixern och på så sätt aldrig låta något gå till spillo. Min frys är full av annars slängda bananer som jag slantat upp. Grönkålsbladen som jag slängde i idag hade börjat vissna något så det var lika bra att de åkte i. Inte sällan finns det sallad i min morgonsmoothie. Det är ett sätt att leva grönt.

Jag önskar jag hade mer gröna fingrar. Jag försöker ta hand om de stackars växter som flyttat in hos oss. Det är svårt, för jag glömmer att ge dem vatten precis som jag är dålig på att dricka vatten själv. Ett liv med gröna fingrar tror jag är sällsamt rogivande. De gånger jag minns starkast av kvalitetsumgänge med min mamma i tonåren är när vi satt böjda över varsin rabatt och rensade ogräs. Vi rensade i jorden och räfsade oss emellan. Vi fick ordning på tankarna och vi fick de vackra rosorna att komma fram. Kanske är det också så som de med gröna fingrar säger att man får ytterligare några öron som är villiga att lyssna, nämligen de gröna bladen.

Det finns oändligt många liknelser mellan välvårdade trädgårdar och välmående relationer. Hela den antika visdomstraditionen har en vinranka som bär god skörd som given metafor. Alla som grovt beskurit en buske, och kanske fått känslan att man tagit i, förstår att det som är friskt får bättre kraft att ta sig fram tack vare det modiga handhavandet med spretiga granar. En organisation med stora utmaningar mår också bra av grundligt arbete med rötter och med fokus på kärnan. Ta bort det yviga, kom tillbaka till det som är vår grund, och vi får utveckling, mår bättre tillsammans och når förädling av vår idé.

Den senaste månaden har mitt inre varit lite av en vildvuxen trädgård. Jag har fått kämpa med en sinnesstämning som berättar för mig att det inte är underbart att vara i min kropp. Egentligen är det inte underbart att vara i min knopp, men till följd av unga års hets så tror min hjärna fortfarande att det är kroppen det är fel på. Det brukar börja med den signalen om att något rör sig djupt inom mig.

Det kan låta konstigt, men den smygande ångest som avslöjar sig i mina spända käkar tar sig uttryck i kroppsligt lågmält förakt. Fantasier som hör mitt 15 års jag till. Men jag vet hur jag hanterar den för jag känner den så väl. För att komma tillrätta med det behöver jag använda mina fötter, gräva ner tårna i jorden och äta nyttigt och gott. Ära matkonsten och göra maten till en fest med smaker som ger välbehag. Genom att sedan inte ge den där känslan av att något drastiskt måste göras mer spelrum kan jag börja skala av känslorna som en lök och tillslut komma till saken.

Kroppsnojan är som det grova skalet på löken. Om jag inte tar i tu med det först så kommer jag aldrig längre ner. Det är också det enklaste lagret att få bort. Känns grovt och osmakligt, men går ganska enkelt att förpassa till komposten. Noja – jag behöver inte dig. Jag behöver komma nära den sanna känslan där bakom. Den som ångesten förgäves försöker dölja.

Jag mentaliserar lite…. vad är det som egentligen tynger mig? Vad är grundkänslan? Jag tar mig själv i handen. Här är jag trygg. Låt mig höra! Med fötterna mot asfalten och en grön smoothie i kroppen så trampar vi längre in i känslorna och låter de forsa likt vågor. Jag surfar och lägger örat intill. Jag lever på grön kvist och är nyfiken.

Ensamheten. Det är den som ligger där på lur. Tänk, det är alltid den. Spelar det någon roll hur många barn jag har? En hund som aldrig lämnar min sida? En man som med en dåres envishet inte viker en tum. Som fortfarande älskar. Vänner som är de finaste man kan tänka sig. Trofast nära. Den är där ändå. Ensamheten.

Det är skillnad på att känna sig ena-stående och ensam. Enslighet är ändå lite mer allena. Allena. Är det där vi har den?

Allena det är att vara alltid ensam. Att stå liksom på sidan av de andra. Jo visst är det den. Fasen, det är alltid så. Att man inte kan lära sig :). Man har sina eviga sånger som sjunger i själen.

Men vilken grundkänsla rymmer den, ensamheten, känslan av att vara allena? Jo, det är en ledsen känsla. Den är ganska superledsen. Det är väldigt typiskt för mig när stora livsavgörande saker händer. Jag fyller 40 om ett halvår. Jag har fått en ny underbar bebis. Min dotter ska ta studenten. Det är existentiellt att leva 2017.

Min story om ensamheten, den som gör att det känns som om jag står bredvid och är lämnad till att själv lösa upp knutarna, den kommer från min barndom. Jag var till stor del lämnad till mig själv. Aldrig själv egentligen, men till mig själv. Jag var ett barn som hade många tankar som egentligen sällan riktigt fick ackompanjeras av ljudet av min egen röst. Satte inte ord på dem och fick inte speglas i en vuxen. Det är sådant som skapar en något otrygg ambivalent anknytning.

När något obehagligt rör sig inom mig så kommer känslan av att jag är helt själv i ett vakuum. Runt mig kan det vara fullt av rörelse. Min röst är förseglad och min blick vänds inåt. Känslorna som rusar inombords har ingenstans att ta vägen. Detta är ett barns blick på omvärlden och inte en vuxen kvinna. Mitt eget lilla jag.

Ensamheten är bara ett av alla lager. När jag pillar och skrapar på det, accepterar känslan av ledsamhet för vad den är (en känsla) och stryker det lilla barnet på kinden. Sätter mig i ögonhöjd och ser in i hennes gröna ögon så ser och känner jag längtan efter min egen mamma. Det är ju därför jag känner mig ledsen just nu. Jag saknar henne. Det har jag egentligen alltid gjort, men just i sådana här tider i livet så var hon så närvarande. Det var då hon gav mig mycket mening.

När min mamma gick bort för mer än 10 år sedan så kom den oftare till mig genom saknaden av henne invid stora händelser i livet. Så är det nu. Mina två döttrar har stora dagar i juni. Lill-Uman har precis blivit döpt och Ebba tar studenten nästa tisdag.

Min mamma och jag var ett team när hon hade festligheter. Hon och jag hade vår bästa tid ihop när Ebba var bebis. Som vi delade denna lilla tös! Hon och jag möttes när vi grejjade tillsammans. När vi lagade mat inför alla hennes kalas. När vi rensade rabatterna. Min mamma var tillgänglig när man lekte hennes lekar och när man la ett barn i hennes famn. Inte undra på att hon saknas för mig i så många dimensioner just nu.

I helgen, inför Umas dop, lindrades dessa ledsna känslor väldigt mycket. Jag blev fullt ut omsluten av mina lejoninnor. Mina systrar Alexandra, Josefine och Naima slöt upp och var med mig. Bar mig och gjorde mig hel. En nyckel var att jag (vågade) berättade om hur det var för mig. Nu inför Ebbas student så är grundkänslan fortfarande där, men mer som ett minne av en relation som betydde mycket för mig. Jag mår bra eftersom min trädgård blev rensad tillsammans med dessa kärleksfulla räfsare och grejjare. Tillsammans med min egen ärlighet mot mig själv.

Så här gör jag när jag lever mitt liv autentiskt. Jag skalar löken. Jag lever på en grön och nyfiken kvist. Jag smakar och ser att livet är gott, med smak av både sött och salt och den underbara syran och underskattade beskan. Livet – det är ljuvligt när vi orkar omfamna det till fullo. Med alla lila känslor.

Idag är jag min egen mamma. Jag mentaliserar mig själv. Jag älskar att mentalisera! Om du också är nyfiken på det, så har jag ett boktips: ”Mentaliseringsboken” av Per Wallroth. Utgiven av Karneval förlag. Populärvetenskaplig version, med övningar och tankar om hur du själv kan finna dina mönster och rensa i din egen rabatt.

PAX